Att kombinera BFF:s årsmöte med en resa till Utö var en strålande idé. Vinterveckoslutet ute i den yttersta skärgården bjöd på snöyra och solsken, stiltje och styv kuling. Vad kan en fotointresserad mera begära . Sjutton fotografer utforskade ön och återvände hem med säkert över ett par hundra exponeringar var. En veckoslutsdokumentation av Utö bestående av kanske 4 000 bilder. Ett litet urval av bilderna får vi se i den snart utkommande årsboken.

Den snabbt växande turismen på Utö är säkert inte någon enkel sak att hantera för Utöborna. När militären beslöt lämna ön för fem år sen var man rädd att all service också skulle försvinna. Nu har de värsta farhågorna kommit på skam, skolan har sju elever och inte endast en som man trodde för några år sen. Nyinflyttade Utöbor och gäster från nya Havshotellet livar upp den rustika bygatan.

Majoriteten av turisterna på Utö är numera ornitologer. Utös läge drar till sig flyttfåglar både vår och höst, och säsongen är längre än någon annanstans i Finland. Till Utö kommer fågelskådare året runt. Det här är Utöbornas dilemma. Man vill bo på Utö för att man uppskattar  tystnaden och lugnet. Men om man vill kunna bo på Utö måste man stå ut med att det ränner folk (läs ornitologer och fotografer) omkring mellan husen från gryning till skymning. Jag vill tro att då även dessa är naturälskare visar de respekt för folks privatliv. Om Utöborna, när de vaknar,  får se ett helt gäng ornitologer med teleskop eller långa kameralinser titta in på gården för att det råkar sitta en blåstjärt i klematisen tar tålamodet snabbt slut. Vi naturturister måste komma ihåg att vi är gäster i ett levande samhälle och uppföra oss därefter. Visa hänsyn, handla lokalt och inte lämna spår är ekoturistens budord, också på Utö. På bilden här under speglar sig Östersjön i lotsstationens fejk-fönster.

Utö, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/40 f9 ISO 400. Bloggare: Krister Welander

De fem första dagarna av året 2012 tillbringade vi ute på stugan i Åbolands ytterskärgård. Hemma i Sjundeå stördes vår vardag av ett 60 timmar långt elavbrott, men här ute bara njöt vi av att inte ha någon el. Här ska det vara så, glödstrumpor och pannlampor ger ljus, och ved ger värme. Två dagar sol, tre dagar regn och som mest 21 sekundmeter med stormen Emil. Blev en hel del fotograferat, visst, men duggregn som kommer vågrätt ställer till med problem. Hur i friden skall man kunna hålla dropparna borta från frontlinsen? I blåsten visade sig också mitt Benbo Trekker-stativ vara alldeles för lätt. Visserligen har det en krok undertill för t.ex. en påse med sten, men det blev ändå vibrationer i kameran. Vinterljuset är knappt, och sådana exponeringstider som stormen skulle ha krävt gick inte att få. En bättre kamera skulle förstås ge möjlighet till större ISO-tal ...

Nåja, inget fel på D300:an. Den tål stänkvatten bra och tar inte illa vid sig av lite stötar när husse slintar omkring på hala strandklippor. Den har redan paddlat kajak på Grönland, bestigit toppar i Jotunheimen och överlevt Lofotens regnväder, så lite skäriluft är inget problem. Nästa utmaning blir Utö om två veckor. Ska bli kul.

Björkö 3.1.2012, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/125 f7,1 ISO 1000. Bloggare: Krister Welander