Jag har i diverse sammanhang uttryckt en önskan om att naturfotografer kunde visa mera ställningstagande bilder. På naturfotoutställningar visas de vackraste bilder, och fotografer åker tvärs över jorden för att hitta de mest spektakulära landskapen. Visst är det vackert, men allt oftare känns det bara fel, tycker jag.

Utställningen Spår-Jälki-Trace, som ännu till den 12 maj visas på Haltia, är ett glädjande undantag i flödet av vackra bilder. Bilderna, tagna av BioFoto-medlemmar från de nordiska länderna, är just de ställningstagande bilder som vi behöver se, även om det kanske smärtar. Naturen lider av människans framfart, och bilder som illustrerar detta kan förhoppningsvis fungera som väckarklocka för de som kanske ännu ”sover”. Visst behöver vi de vackra bilderna för att se vad vi har att förlora, men vi behöver också bilderna som visar att det tyvärr finns sådant som redan är borta.

Nyligen besökte jag fotoutställningen Inherit the Dust på Nationalmuseum i Helsingfors. Även om jag saknat ställningstagande bilder hade jag aldrig anat att de kunde vara så uttrycksfulla, och drabba en med sådan kraft. Nick Brandt, den brittiske fotografen som blivit världsberömd för sina monumentala porträtt av vilda djur i Afrika, har här skapat någonting alldeles enastående. Bilder av vilda djur, i naturlig storlek, är uppsatta på platser som någon gång varit djurens naturliga livsmiljö men som blivit förstörda av mänskan. De stora djurbilderna är uppsatta i stenbrott, på soptippar, under betongbroar eller på fabrikers bakgårdar. Djurporträtten, i kombination med de dystopiska miljöerna, är ohyggligt starka i sitt uttryck och lämnar ohjälpligt en olustig och sorgsen känsla hos betraktaren. Som kronan på verket är bildernas tekniska kvalitet fantastisk – Brandt är konservativ och jobbar klassiskt med långsam film och mellanformatare. Så snyggt!

Mitt eget lilla ställningstagande får den här gången vara bilden här nere. Den visar hur många av mina närskogsmiljöer ser ut i dag. I Nick Brandts anda kunde här ännu varit ett foto av en tjäder uppställt på stubben i förgrunden. Men jag hade ingen tjäderbild. Var skulle jag tagit den?

Sjundeå den 28.1.2018, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/80  f9,   ISO 400. Bloggare Krister Welander 15.4.2019

Några sportlovsdagar i ytterskärgården är aldrig fel, i år med både vårvärme och arktiskt stormväder.  I fjol åkte vi förbindelsebåt i isränna söderut ända till Nötö, i år var det isfritt hela vägen ut. Några dagar med vårsol och flera plusgrader fick de ännu kvarvarande snöfläckarna att krympa rejält, och gårdens narcisser tittade fram ur den tjälfria marken. De höga drivor vi skottat oss igenom vid vårt senaste besök för tre veckor sedan var nu borta.

En vandring längs de vackra sydstränderna i vårsolen får en frusen vintersjäl att tina. Ljudkulissen, vågskvalp blandat med ett svagt kvitter från små grupper av gråsiskor och det dova brus som avslöjar förbiflygande knölsvanar är rogivande och får en att stanna upp och bara lyssna. Ögonen faller på något grant som lyser i strandskvalpet. En tom matförpackning, kyrillisk text. Lite längre fram en vattenflaska, lettisk. Snart utökas samlingen med ett holländskt margarinlock. Just när man börjar inbilla sig att det bara är utlänningar som står för nedskräpningen till havs ser jag ett plasthölje med finsk text - från en sixpack med öl kanske slängt överbord från en Sverigebåt. Där försvann den varma och sköna vårkänslan.

Lite längre fram längs stranden får jag syn på någonting som visar sig vara resterna av en död sälkut. I stort sett bara skinnet återstår, och pälsens vita hårfläckar avslöjar att det handlar om en årsunge, född för några veckor sedan. Gråsälarna skall föda på isen, men vintrar som denna tvingar dem upp på land för att föda. Forskning visar att dödligheten är betydligt högre då – de nyfödda kutarna kan sköljas ner i vattnet och infektionsrisken är också högre på land.

 Strandfynden under denna vandring är ingenting som livar upp en precis. Vi har följt med plastnedskräpningen ute på Björkö sedan 2011 genom projektet MARLIN, och mängden som årligen sköljs upp verkar inte minska, all upplysning och alla kampanjer till trots. Den döda kuten igen är en påminnelse om klimatuppvärmningen, som gör att de riktiga isvintrarna i Skärgårdshavet blir allt sällsyntare. Men sälkuten tar naturen hand om, men vem ska ta hand om plastavfallet?

Huruvida den hårda nordliga vind, som drabbade oss dagen vi skulle åka hem, också är ett tecken på klimatuppvärmningen må vara osagt, men för oss var det var faktiskt första gången förbindelsebåten inte kunde angöra Björkö på grund av allt för hård vind, med upp till 23 m/s i byarna. M/s Nordep valde att ligga i hamn och m/s Eivor meddelade att de hoppar över Jurmo och kör direkt till Utö.

Följade dag hade vinden lagt sig, men det hade också isen i den lilla vik där roddbåten låg. Den lyckades vi dra ut till öppet vatten, och bagaget tillhörande fyra vuxna och tre barn kunde ros till förbindelsebåtsbryggan i god ordning. En vintervecka i ytterskärgården är aldrig fel, som sagt. Bilden nedan illustrerar den hårda nordan som höll oss strandsatta en dag extra ute på ön.

Björkö den 20.2.2019. Nikon Coolpix A, 1/800, F5, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 25.2.2019

Jaa,hörni, snart ett år sedan jag senast skrev någonting här. Då berättade jag om hur jag lyckades smälla min kamera i berget och vidare ner i strandvattnet.  Kameran höll den omilda behandlingen – trodde jag då. Så småningom märkte jag i alla fall att alla mina bilder hade lite sned horisont, och en närmare granskning visade att någonting gått snett, bokstavligen. Det syns tydligt att spegeln inte ligger exakt där den ska, och därför motsvarar bilden i sökaren inte helt verkligheten. Det här har jag nu levat snart ett år med, och vid behov rättat till i LR, men nu har jag tröttnat. Nu ska kameran in på reparation och min gamla D300 får komma ut i friska luften så länge.

Ut i friska luften ja. För mig har det mest varit byggande och snickrande under bloggpausen, därav lite glest mellan ”Welanders vandringar”.  Därför tänker jag i stället berätta kort om min lite udda vinterhobby – på nätet.

Har i en tidigare blogg skrivit om naturfoto och webbkameror (14 maj 2016, ”Länstolsfotografering”). Den estniska sajten Looduskaamerad (www.eenet.ee/EENet/kaamerad)  är helt fantastisk, tycker jag. Spännande arter, hög bildkvalitet på de strömmade bilderna och intressanta diskussionsfora för den som vill fördjupa sig i livet framför kamerorna. I skrivande stund finns det fem kameror jag regelbundet kollar; lodjur, kronhjort, havsörn, kungsörn och den mest spännande, sjakal (kulgur på estniska).

Lodjurskameran (ilves) visar en lövträdsdunge, där det så gott som dagligen ligger ett eller två lodjur och sover. På natten är de borta. En ny insikt har den kameran gett mig, lodjur kan tydligen ha ett ”hem”, intressant!

Kronhjortskameran (hirv) skall man kolla in sent på kvällen, då hjortarna kommer för att ta för sig av hö och morötter. Spännande att följa med deras interaktion. Vilken respekt alla ungbockarna har för den största bocken, här råder minsann rangordning.

Havsörnskameran och kungsörnskameran är bokameror med hög bildkvalitet och i vacker omgivning Ännu ingen trafik, men så småningom får man se om det skall bli några häckningar i år. Lite hoppfullt - kungsörnen har redan hämtat sin första tallkvist.

Och sedan var det sjakalen, ja. Guldsjakalen (Canis aureus, kulgur, golden jackal) lever i sydöstra Europa men har under senare år setts åtminstone i Österrike, Frankrike, Nederländerna och Danmark. För sex år sedan, i februari 2013, identifierades de första sjakalerna i Estland ). Först trodde man de var införda av någon, eller förrymda, men forskare lyckades så småningom klarlägga att sjakalerna faktiskt invandrat spontant från Kaukasus via Ukraina. Sjakalerna har funnit sig väl tillrätta, och i dag finns det en stabil population i och kring Matsalu nationalpark vid den estniska kusten.

Sjakalen får jagas i Estland eftersom den gör viss skada för fårfarmarna, och under de tre senaste åren har cirka tjugo sjakaler skjutits. Bland ortsbefolkningen finns olika åsikter om det nya däggdjuret – fårfarmarna önskar dem utrotade medan många ser sjakalen som ett sympatiskt djur som gör nytta genom att hålla efter mårdhundarna.

Under vintern har jag följt med sjakalkameran regelbundet. Den visar en stenig låglänt strand med enbuskar, och bland stenarna läggs det nu och då ut mat av något slag. På dagen brukar man se kråkor och skator, på natten har jag också sett en ensam varg, flera gånger en räv och, en gång på dagen och ett par gånger på natten, sjakaler! Båda gångerna har jag fått se ett vackert djur, i storlek mellan räv och varg, som mycket skyggt närmat sig åteln, nosat lite och försvunnit. Spännande att få se skymten av ett däggdjur som man inte trott skulle etablera sig så här långt norrut, även om det bara är en strömmad kamerabild.

Skärmdump från https://tv.eenet.ee/kulgur.html tagen den 30 december 2018

Hemma efter ett kylslaget veckoslut ute i Skärgårdshavet. På vägen ut stävade förbindelsebåten genom is den första timmen, sedan var det i stort sett öppet vatten resten av den fyra timmar långa färden. Förbindelsebåten, m/s Nordep, som är lång och smal, fick jobba lite extra för att öppna vändplats i isen vid Borstö brygga, men allt förlöpte väl. Vid Björkö brygga var det isfritt.

Hela veckoslutet var det ca 10 grader kallt och skulle inte en envis nordan stökat till vattenytan hade havet nog frusit. Lördag morgon syntes långa istungor på havet i lä av ön, men vinden vände och snart var allt borta. Solen värmde och även om havet frös torkade snön bort från alla solvända klippor. Gråsiskorna kvittrade i altopparna, koltrasten försökte flöjta lite och man kunde ana vår i den vinterkalla luften.

Havet och kylan hade som vanligt skapat fantasifulla isformationer runt strandstenar och klippkanter. Det fanns fotomotiv hur mycket som helst, bara att söka lämpliga vinklar och utsnitt. Försiktigt, ett steg i taget, gick jag omkring bland de isiga stenarna för att ta lite isbilder. Antagligen likadana som jag redan har tusentalet av på hårdskivorna därhemma, men det är ju själva processen man njuter av. Andra får njuta av resultatet, typ.

Bältet av Calothrix , det där svarta hala ni vet, är helt  torrt, så med kameran i högsta hugg tar jag några steg närmare ett par vackert isdraperade stenar utan att tänka mig för. Men tydligen är stövelsulorna våta, för med något som kunde varit hälften av en halvvolt smäller både jag och kameran i berget. Och inte nog med det. Det hörs ett krasande ljud åtföljt av ett plask – och jag ser bara objektivet av kameran sticka upp över vatten. Tack och lov var det inte djupare än att kamerahuset just och just dränktes.  Innan jag ens hann känna efter om jag själv brutit några ben i fallet hade jag ryckt upp kameran ur strandvattnet.

Den blöta kameraremmen hade redan frusit till is när jag efter tio minuter återvände in i stugvärmen. Jag torkade av kamerans yttre, lite tångslarvor här och där vittnade om vad som hänt.  Andäktigt vred jag loss objektivet – torrt! Jag öppnade luckan till batteriet – torrt!  Jag öppnade luckan till minneskorten – torrt! Ingenstans fanns det några tecken på att vatten kunde ha kommit in.

 Efter att jag haft kamerahuset med alla luckor öppna över natten tog jag mod till mig och satte tillbaka batteriet. Allt verkade fungera, helt otroligt. Visst skryter Nikon med D500-husets ”rugged weather sealing” men att klara ett snabbdopp i isvatten, wow! Objektivet som satt på, min Nikkor 17-55 2,8, är ett verkligt robust objektiv, ”built like a tank”, och också vädertätat. Kombinationen har klarat smällar tidigare men aldrig så mycket vatten. Huset verkade felfritt och objektivets enda skada, förutom ett trasigt motljusskydd, var en grop i zoom-ringen som gjorde zoomandet omöjligt, men det kunde jag fixa själv med en lite omfilad skruvmejsel. Och jo, själv så bröt jag inga ben heller, lite värk i tummen bara.

Ja, lärde jag mig något av detta? Jo, att inte hela tiden glömma det jag lärt mig så många gånger tidigare då jag dängt kameran i berget: låt kameran vara i väskan tills du står stadigt och är rätt placerad vid ditt motiv! Jo, och kanske att det ändå ligger något i Nikons kvalitetsskryt.  

Följande morgon gick jag tillbaka för att leta rätt på bitarna som fattades från mitt motljusskydd. Plast i havet, ni vet. Spåren efter min vurpa syntes tydligt, men vattnet hade sjunkit och frusit till is. Får återkomma på våren.

Björkö den 25.2.2018, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/500  f13,   ISO 400. Bloggare Krister Welander 28.2.2018

Att besöka ytterskärgården på vintern är alltid ett äventyr. Vi är i den lyckliga situationen att vi kommer ut även om den egna båten står på land, förbindelsebåten stannar vid behov också vid öns gamla förbindelsebåtsbrygga. Från bryggan får vi visserligen vandra en kilometer över klippor och genom gammal kulturmark, men det är liksom en del av äventyret.

När vi kom ut i slutet av januari var skärgården som vackrast. Vitpudrade kobbar och skär mot en stålgrå vattenyta och dito himmel är hänförande vackert. Men den färgvärlden fick vi njuta av bara ett par dagar. Sedan kom regnet i kombination med 18 m/s vind och gjorde slut på vinterkänslan. När solen kom fram efter två dagars oväder fick vi se en skärgård vi närmast brukar se under höstlovet, sju grader varmt och med solande svanar i hemviken.

Det tunna snötäcket som låg på marken då vi anlände, och som bara funnits där i några dagar, var som anteckningar i en dagbok om öns djurliv. Spår av allt som rört sig på marken under snödagarna slingrade sig kors och tvärs över klipporna och längs stränderna. Mest var det sorkspår. De fanns överallt och jag förvånade mig över att jag varken fick syn på någon hökuggla eller varfågel på ön. En hökuggla satt faktiskt i gårdsrönnen vid vårt senaste besök men nu syntes inga ugglor till, och också fjällvråken som i början av december jagade över de gamla åkermarkerna hade dragit vidare trots att här skulle ha funnits mat i överflöd.

Nere på våra strandklippor lade vi märke till en omisskännlig spårlöpa. Havet var isfritt, som det varit de senaste vintrarna, och spåren både började och slutade i vattnet. Fem tår på alla tassar skvallrade om mårddjur men spåren var betydligt större än minkspår. Utter! Det var första gången vi kunde verifiera att det faktiskt förekom utter härute. Jag vet att det gjorts försök med återplantering av utter i Skärgårdshavet, kanske det här är ett bevis på att försöket lyckats. Välkommen bara, här har dina förfäder också levat, tänkte jag.  

När jag under en längre vandring över ön skrämde upp en fågel hade jag på nytt glädje av spårsnön. Vid kanten av ett alkärr flög det plötsligt upp en fågel jag bara hann se en snabb skymt av. Den rostbruna färgen och den nästan duvstora klumpiga formen fick mig att först tänka på orrhöna, men den var ändå lite för liten för det. Kan det ha varit en morkulla? Lokalen var helt klart morkullans, här har jag flera gånger skrämt upp morkullor andra tider av året, och här kan man lyssna till morkullehanens drag under sommarkvällarna. När jag närmare undersökte spåren i snön såg jag avtryck av typiska vadarfötter längs den delvis öppna bäcken. Det som också syntes tydligt var små runda gropar överallt längs spårlöpan. Här hade någon tryckt in sin känsliga näbbspets för att hitta småkryp, mask och annat gott i den ännu mjuka marken. Så gör inte en orre. Morkulla, alltså, en mycket ovanlig övervintrare i Finland. Så bara inte tjälen lägger locket på all morkullemat har den stora chanser att överleva och vara först på sitt revir i vår.  Uttern och morkullan, dem håller vi tummarna för!

Här har morkullan tassat omkring och letat efter ätbart i den mjuka marken under snön.

Björkö den 23.1.2018, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/200  f7,1,   ISO 400. Bloggare Krister Welander 4.2.2018

Årets sista dag bjöd på 2°C, vindstilla och mjukt och snöfritt i skogen. Tyst var det också, bara en avlägsen motorsåg som ibland pärrade på långt borta. Några flockar med kungsfåglar kunde jag ändå lyssna in (ännu kan jag njuta av deras höga toner trots mina redan rätt gamla trumhinnor), liksom en födosökande hackspett.

Att vandra på mjuk mossa i tyst skog och andas in syremättad frisk luft har flera hälsoeffekter. Bevisligen, det har otaliga forskningsrapporter visat. Vår stressnivå och vårt blodtryck sjunker, vårt immunförsvar stärks och vi blir mindre deprimerade och aggressiva. I Japan talar man om Shinrin-Yoku, ”skogsbad”, och det kan faktiskt ordineras som botemedel inom japansk hälsovård. Begreppet har spridit sig runtom i världen och ordet skogsbad finns nu med på listan över svenska nyord för 2017. Begreppet visar också att skog har ytterligare ett värde förutom virkets, lingonens och viltets. Kunde skogsbadets betydelse för folkhälsan ännu få en prislapp kanske många närskogar skulle visa sig vara allt för värdefulla för att avverkas. Vem vet.

Enligt definitionen innebär skogsbad att vi vistas i skogen på ett särskilt närvarande sätt, med våra sinnen i en fördjupande kontakt med den omgivande miljön. Utan störande mojänger som mobiltelefon och kamera(!). Nåja, det där med kamera tar jag inte så bokstavligt. För mig innebär just det att jag har kameran med att jag är ännu mera närvarande – jag rör mig långsamt, stannar upp inför naturens små stilleben, doftar, smakar, känner (jo, jag har varit på Naturskolans ”in i naturen med alla sinnen”-övningar).

I den redan mörknande skogen såg jag några vackert lysande guldkorn. Det visade sig vara vattendroppar som samlats i stjärnmossans bladrosetter. Där glimmade de på den mörka skogsbädden och återkastade det svaga decemberljuset som små guldfärgade reflexbrickor. Mera fyrverkeri inför det nya året behöver jag inte.

Gott nytt år på er!

PS Jag vet faktiskt inte vilken mossart det var, fast jag drog till med stjärnmossa. Det kallas att ”killgissa”, ett annat av nyorden, som betyder att låta som om man vet vad man pratar om fastän man bara gissar)

PS 2 Vill man inte skogsbada kan man ju ”plogga”, också det ett ord i nyordlistan. Det betyder att man joggar och plockar skräp på samma gång.

Sjundeå 31.12.2017, Nikon D500 + Tamron 90mm (f2,8), 3/10s, f16, ISO 400. Bloggare Krister Welander 31.12.2017.

Det är en fantastisk förmån att kunna åka ut till yttre skärgården under vinterhalvåret när skärgården är tom och tyst. Under de mörka månaderna pustar liksom holmarna ut efter en hektisk sommartid med båttrafik, fullt i gästhamnarna och sommargäster i alla stugor.  På sommaren är det aldrig så tyst som nu. Inte ett motorljud hörs, inga måsar, inga tärnor. Havets stilla bakgrundsbrus finns ju alltid där, så det är en del av tystnaden. 

Det är en djupt terapeutisk upplevelse att vandra längs Björkös sydstränder en stilla decemberdag. Ensam i utskärsnaturen med en mild vind i ansiktet - och kristallklart vatten mellan strandstenarna som fulländar upplevelsen. Så här har här sett ut ända sen de här klipporna steg upp ur havet för några tusen år sen, tänker jag. Ända tills ...

Varje gång jag har vandrar längs de södra stränderna på Björkö hittar jag ilandflutet skräp. Vi har inventerat skräp som flutit iland på Björkö ända sen våren 2012 som en del av MARLIN-projektet (http://www.hallskargardenren.fi/sv?s=225) och skräpmängderna har varit mer eller mindre konstanta. På vår inventeringssträcka på etthundra meter samlar vi ihop ungefär en plastkasse, tre gånger per år!

Största delen av strandskräpet är oidentifierbara plastbitar och repstumpar, men alltid hittar vi också förpackningar som det går att identifiera. Vi har bokfört mat- och dryckesförpackningar från Spanien, Belgien, Kina, Mexiko, Azerbajdzjan, Tyskland, Sverige, Norge, Ryssland, Polen, USA och Thailand. Inhemska förpackningar har så gott som helt lyst med sin frånvaro vilket tyder på att skräpet hamnat i havet från långväga fartyg långt ute till havs. Man ska inte skylla på andra, jag vet, men det skräp som flyter iland på Björkö har nog knappast finländska sjömän kastat överbord.

Den andra december skvalpade de här två förpackningarna i strandvattnet på sydstranden, en mjölkförpackning från Nederländerna och en nudelburk från Thailand.  Granna och fina låg de bara där i det annars rätt färglösa vinterlandskapet. Lite som två julhälsningar från främmande länder. Dem skulle vi ha klarat oss utan.

Björkö 2.12.2017, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/500, f9, ISO 1600. Bloggare Krister Welander 14.12.2017.

Jaa, hörni, länge sen sist. Mitt senaste blogginlägg publicerade jag i slutet av maj, nästan ett halvt år sen, så för att inte bli helt bortglömd tänkte jag att det kan vara klokt att dyka upp i flödet igen – med en text som handlar mera om politik än om kameratrixande.

I dag kunde vi i dagspressen läsa om ett upprop som 15 000 forskare gjort för miljön. I uppropet ”Andra varningen” , ursprungligen publicerad i tidningen BioScience, ber forskarna  beslutsfattare runt om i världen ta miljöhoten på allvar. För 25 år sedan publicerades en liknande varning. Det var alltså den första. Då var forskarna ”bara” 1 700, nu var de nästan tio gånger fler. Sedan dess har i stort sett alla stora miljöhot bara blivit värre (undantaget bl.a. ozon-hotet). Den globala uppvärmningen, accelererande skogsavverkningar, ohållbart lantbruk, världshavens döda zoner och artutrotningen finns på forskarnas dystra lista. ”Snart kommer det att vara för sent att byta kurs från den fördärvliga bana vi är inne på. Tiden rinner ut”, säger de bekymrade forskarna.

Det här fyller mina tankar under en vandring i mina vackra närskogar. Jag knäböjer inför två vackra små svampar (sannolikt av släktet Mycena) som växer på en murken trädstam. Medan jag ordnar med stativ och kamera grubblar jag på vad de 15 000 forskarna egentligen säger.  Jo, vi har allt mindre tid på oss att göra en kursändring bort från drömmen om evig tillväxt och en tro på ändlösa resurser. Så hur ser det ut i vårt eget land? Finns det politiker som kan se längre än till nästa val och våga ta de riktigt betydelsefulla initiativen som framtiden kräver? Ett exempel må räcka: Nyligen belönades EU-parlamentariker och presidentkandidat Torvalds för sitt framgångsrika lobbande för en ökad skogsavverkning i Finland. De gamla skogarna måste skyddas, men det får andra ta hand om. Huvudsaken att vi får öka våra egna avverkningar, tyckte han.

 Ännu är vi tydligen inte tillräckligt nära en katastrof för att vi ska förstå vad vi ska applådera.

Sjundeå 9.11.2017, Nikon D500 + Tamron 90mm (f2,8), 1/160, f8, ISO 2000. Bloggare Krister Welander 9.11.2017

Hemma igen efter några dagar med likasinnade i en av Sveriges mäktigaste kustmiljöer. Höga kusten, hälften av Kvarkens världsarv, gör minsann skäl för namnet. Närmare trehundra meter höga toppar, lysande röda rapakivistup rakt ner i havet, klapperstensfält och gammelskog – rena nöjesfältet för en naturfotointresserad besökare.

BioFotos årsmöte avklarades med stil under överfarten Vasa-Umeå i konferensutrymmet på färjan. Väl i land bar det av söderut – tidvis i så tät snöyra att man började sakna nabbdäcken, men det vintriga vädret till trots anlände vi i god ordning till Nordingrå och Lappuddens friluftscenter. Redan vyn från gårdstunet skvallrade om var vi befann oss – bakom den spegelblanka sjön och byns fina kyrka höjde sig höga berg i alla riktningar. Solen sken igen, lommen ropade.

En fotoworkshop för naturfotografer är minsann inget viloläger. Fotografering i kvällsljus mellan 19 och 23, lite sömn, fotografering i gryningsljus mellan klockan 2 och 5 (jo, solen är tidigt uppe i maj på dessa breddgrader). Däremellan bildgenomgångar med diskussioner bildkritik, tekniksnack, lite sömn till och däremellan mycket och god mat. Värden på Lappudden, Agne, och vår kursledare Mats, visste vart de skulle föra oss, och vi plockade in mäktiga hällmarker, sälar, vackra stenstränder och djupa raviner på minneskorten.

En på allt sätt lyckad resa var det, tack till alla deltagare för den trivsamma stämningen, tack till Mats för fina bild-diskussioner och kluriga uppgifter, och tack till Agne och Maria för underbart god mat och fina förhållanden på alla sätt och vis (båtlånet inte att förglömma).

Bilden här nere är tagen på Ulvön vid halvtiotiden på kvällen. Några av oss hade besökt en tordmulekoloni, men inga tordmular var ännu på plats, sannolikt på grund av den kalla våren. Kustprofilen vid horisonten skvallrar om var vi befinner oss - Höga kusten.

Ulvön 13.05.2017, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/80 f 16 ISO 1000. Bloggare: Krister Welander 21.05.2017.

Fem vårdagar ute i den yttre skärgården och man insuper en hel del vårkänsla. För vårkänsla blir det när all snö är borta och det igen är mjukt att gå i markerna. När spelande orrar, knispande morkullor och koltrastarnas flöjtspel värmer upp de kalla kvällarna därute. Havet är öppet (det har det faktiskt varit hela vintern) och stora flockar med allor och gudingar ligger långt ute i sydväst. Gudingarnas ooanden hörs långt, men kanske förgäves – ådorna verkar saknas så gott som helt i år.

En av de dimmiga morgnarna gick jag en tidig vandring runt ön. Dagen innan var det småregn och dimma hela dagen, och flyttande småfåglar inväntade bättre flygväder i ensnåren och aldungarna. Hundratals rödhakar, järnsparvar, gärdsmygar och kungsfåglar letade spindlar bland fjolårslöv och mossa. Trastar och bofinkar fanns överallt.   Mitt i detta fågelmyller gick jag min morgonvandring, med en 90 mm:s makrolins på kameran. Nåja, jag behövde inte försöka plåta fåglar utan kunde koncentrera mig på att njuta av den friska salta skärgårdsluften och de rastande flyttfåglarnas ljudkuliss. En jagande fjällvråk fick mig i alla fall att lyfta kameran och det blev en räcka bilder, mest för att kunna kolla kön och ålder. Tyvärr räckte inte kvaliteten ens riktigt till det.

Men jag hade ju ändå min makrolins, och i ett av alkleven där öns älgar brukar hålla till, tog jag fotografiet här nere.

Bland fjolårets allöv lyste något orange, mitt i ett älgspår. Jag visste att det fanns en skålsvamp som ställer ett rätt speciellt krav på sin växtplats – den växer bara där en älg har urinerat, men jag hade aldrig sett den tidigare.  Och här växte den nu, svampen med det fina namnet orange älglegeskål (hirvenparvimaljakas, Thelebolus/Byssonectria terrestris). En ljuspunkt i den dimmiga vårskogen, och en påminnelse om den enorma mångformigheten i vår natur. Fascinerande.

Björkö 4.4.2017, Nikon D500 + Tamron 90mm (f2,8), 1/125, f4,5, ISO 4000. Bloggare: Krister Welander 7.4.2017

Ja, så har man då varit på solsemester.  Inte så dumt, må man då säga. Jag, som i allmänhet alltid rest norrut, tillbringade nu en aktiv vecka på den för oss finländare rätt obekanta Kanarieön La Palma. Ön lockade med resebroschyrernas superlativer om orörd natur, lugn och ro, bästa vandringslederna och annat läckert. Allt visade sig stämma, och vi, som inte var ute efter långa sandstränder, behövde inte bli besvikna på någonting. Långa vandringar uppe på höga vulkanryggar, nere i djupa raviner i lagerskogen och inne i öns jättestora caldera bjöd på fina upplevelser för en naturälskare. På guidade vandringar hinner man tyvärr inte koncentrera sig på fotograferandet, vandringarna var långa i krävande terräng, och vi måste hinna fram innan det blev mörkt, så det blev mest snapshots på minneskortet. Dessutom hade jag problem med mitt nya (använda) objektiv. Bländaren slöts för långsamt med de små öppningar jag använde i det starka ljuset, med en massa överexponerade bilder som resultat. (Objektivet är nu på garantiservice, hoppas det ordnar sig.)

Naturen på den lilla vulkanön La Palma, den tredje minsta av Kanarieöarna, var spännande. Ön torde vara den brantaste i världen, och benmusklerna fick bra träning på de långa bergsvandringarna. Mitt på ön ligger den stora calderan och en lång vulkankedja, i sluttningarna mot nordost växer frodiga molnskogar och på västra sidan pinjeskogar i bergen och stora bananodlingar längs kusten. Längs bergsbranterna jagade tornfalkar och bland strandklipporna födosökte bl.a. roskarlar, kanske övervintrande finländare, vem vet?

Vill man åka till La Palma bara för att fotografera är det nog, förutom vandringskängorna, hyrbil som gäller. Helst en fyrhjulsdriven sådan, men ingen höjdskräck, om man vill högre upp i bergen.  För den som önskar fotografera natthimlen torde La Palma vara ett av de bästa ställena i världen. Uppe på calderans kant ligger inte mindre än femton observatorier från olika länder, som byggts där för att luften är så klar och för att ljusföroreningar saknas (några nätter per år släcks all belysning på hela ön för astronomernas skull).  

Bilden här nere är tagen uppe på vulkankedjan, på ungefär 2 000 meters höjd. På den karga fjällheden kämpar pinjer i det tuffa klimatet. Deras långa barr kan fånga upp dagg ur molnen och på så sätt klarar de sin vattenförsörjning.  I bakgrunden, hundraåttio kilometer bort, skymtar Teneriffa med sin vulkan Teide. Ja, och sol, visst, alla dagar :-)

La Palma, Las Deseadas, 5.2.2017, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/2500 f20  ISO 400. Bloggare Krister Welander 23.2.2017.

För en månad sen var det vinter. Åtminstone såg det så ut när jag rörde mig i skog och mark. Det gick till och med att skida. Min senaste blogg handlade om den snön, novembersnön. Men nu, på årets kortaste dag, är all snö borta. Och med snön försvann också dagsljuset, verkar det som. Inne i skogen är det igen senhöstkänsla med mjuk mörkgrön mossa, trattkantareller och kompostdoft i aspdungarna. Och mörkt. Där i skogen, till mestågens lågmälda kvitter, går man så och drömmer om en kamera som skulle klara lite högre ISO-tal, och ett ljusstarkt objektiv ...

Även om det inte ännu är julafton har jag redan packat upp årets julklapp, en ny kamera. Det är nu sju år sen jag införskaffade min D300, och nöjd har jag förvisso varit. En tålig och lämpligt lätt kamera som fått vara med på en hel del äventyr. Några objektiv har jag lyckats dänga i berget, med ibland katastrofala följder, men kamerahuset har stått pall för allt det råkat ut för. Men så, efter att Nikon släppte efterföljaren D500 i våras har D300:an börjat kännas allt mer omodern. Testerna höjde D500:n till skyarna - stark, lätt, snabb. Priset var visserligen rätt högt, men har man som jag sparat i sju år så ...

Men så var ju utan en allroundlins också, av tidigare nämnda orsaker. Efter moget övervägande blev det Nikons superskarpa normalzoom, som jag hittade på secondhand-marknaden till överkomligt pris. Att sådant. Tack julgubben.

 Med ny utrustning får också fotograferandet ny fart. Så känns det i alla fall. Man vill ju liksom ut och testa alla nya finesser. Men, att ta bra bilder är som känt inte en utrustningsfråga, det måste man påminna sig om. Men möjligheterna kanske ökar. Så vill jag i alla fall tro. Bilden här nere är tagen i dag i trädgården. Mitt bland de multnande rabarberbladen tittar en lite grön planta fram – som ett tecken på att vi är på väg mot sommaren igen. Så en riktigt god jul på er, och ett riktigt givande foto-år 2017, med ny eller gammal utrustning.

Sjundeå 22.12.2016, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1s, f/14, ISO 200. Bloggare Krister Welander 22.12.2016.

I början av november blev det kallt. Och när kall luft sveper över ett ännu varmt vatten i Finska viken brukar vi få snö här vid sydkusten. Den tionde november hade vi redan trettio centimeter. Trettio centimeter snö i början av november, det var länge sen sist. Snörekordet för november i Helsingfors, 40 cm, uppmättes den 9.11.1945 enligt Meteorologiska institutet. Men medelsnödjupet i november (15.11, Helsingfors 1981-2010) har varit bara två centimeter,  och snöfri första halvan av november sen 2007.

Ovanligt mycket snö, alltså. Men också ovanligt kallt. I går kväll, den 11 november, var det -13°C kallt hos oss. Värmerekordet för november uppmättes på Jomala den 12 november 1999. Då var det 13,0°C, hela 26 grader varmare än nu! Novembervädret överraskar, både med  temperaturerna och med snön.

Ja, det var mycket siffror, och här kommer ännu lite till: Inkommande måndag är det fullmåne, och inte vilken måne som helst, utan en riktig supermåne. Månen, i sin elliptiska bana, har inte varit så nära jorden sedan 1948, och kommer därför att visa sig rekordstor. Månen kommer att vara 356 509 kilometer från jorden. Den kommer att vara 14 % större och 30 % ljusstarkare än då den är som längst bort. Men, som en liten tröst ifall det är mulet väder, den är ändå bara 368 kilometer närmare än den var som närmast i fjol. Och nästa supermåne ser vi om drygt ett år, i januari 2018. Men även om det nu inte är så märkvärdigt hoppas på klart väder i alla fall.

Plumsade i förrgår ett par timmar i mjuk novembersnö ut över åkrarna och in i skogen. Det tjocka mjuka snötäcket låg som ett kompakt duntäcke över landskapet. Ett meståg drog fram i den annars så tysta skogen, och ljuden avslöjade förutom de vanliga mesarna också kungsfågel och stjärtmes. En flock sidensvansar svirrade omkring i jakt på bär. I skogen följde jag spåren av ett uppskrämt rådjur bakåt till dess lega. Vem som skrämt det förblev oklart, sannolikt var det en lo, de fyra meters sprången var imponerande. Men i den lösa snön var ändå de redan gamla spåren omöjliga att tyda säkert, och dramat (?) förblev olöst.

Tillbaka ute på åkern syntes det tydligt att snön kommit tidigt. Grönt gräs stack upp här och där genom det tjocka snötäcket, och hjortar och rådjur hade krafsat fram ätbart på flera ställen. Nu återstår att se hur länge vi får hålla det vita. Regn är utlovat till slutet av nästa vecka. Här nere en bild av en tuva grön knapptåg som tittar upp ur snödrivan.
 

Sjundeå den 10.11.2016. Nikon Coolpix A, 1/100, F20, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 12.11.2016

Det är självklart man tar av sig mössan när man träder in i en kyrka. Lite samma känsla infinner sig när man går in i Multiharju urskog i Seitseminen nationalpark. Det känns som en helig plats, på något vis. Med vördnad ser man på de fyrahundraåriga tallarna, de mossbelupna lågorna och de långa sjoken av skägglav som klär en del av granarna. Så här skall en skog se ut – alltså en skog. Det är något annat än de trädplantager jag brukar vandra i hemma i Sjundeå. Även fast man söker sig till äldre skogar är de ju inte gamla, de är bara fullvuxna. Och när skogen är fullvuxen skall den ersättas av ny, för annars sjunker avkastningen rejält, har vi lärt oss. Tur att det inte är så med oss människor.

Läste en artikel på yle.fi för någon vecka sedan om skogsägande. Där uttalade sig skogscentralens expert för naturvård bland annat enligt artikeln så här: ” Men jag tror att väldigt få människor skulle vara bekväma med att försöka ta sig fram i en naturskog. Där finns en massa vindfällen och olikåldrade träd och det är svårt att röra sig.” Det här uttalandet hade fastnat i mitt minne, och det dyker osökt upp i Multiharju. Man undrar om skogsexperten alls besökt en riktig urskog? Om inte, är det ju inte så märkvärdigt i och för sig. För det finns ju nästan inga kvar. Av de gamla skogar som är fredade i södra Finland, ca en procent av all skog, är bara någon promille riktig äkta orörd urskog. Och urskog är verkligen inte svår att röra sig i (förutom i Multiharju, för där är det förbjuden att avvika från stigarna).

Se på bilden här nere. Rätt glest mellan träden, marken täckt av ett tjockt lager mjuk mossa som döljer träd som fallit omkull för tiotals år sen. Här och där jättelika tallar med sköldbark, jätteaspar med hål för ugglor och flygekorrar och stående döda träd. Det som inte syns på bilden är alla de insekter och svampar som här kämpar för sin fortlevnad. Tyvärr är många av dem redan dömda att dö ut – det är för glest mellan de riktigt gamla skogarna. Men ännu finns sådant som kunde räddas – om vi vill. Och för att vi skall vilja borde vi alla någon gång besöka en urskog. Då först vet vi vad det handlar om.

Seitseminen den 1.10.2016. Nikon Coolpix A, 1/20, F6,3, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 5.10.2016.

 En av de speciella egenskaper som utmärker naturen i den yttre skärgården är det mosaikartade landskapet. Variationen på biotoper inom ett litet område är extremt stor. Vår stugtomt är ett bra exempel på detta. Där häckar törnskatan, en torrmarksart, trettio meter från lundarten näktergal. Men jag skrev om fågellivet runt stugan i min senaste bloggtext, så nu vill jag skriva lite om den botaniska rikedomen.

Vår stuga är byggd på gammal kulturmark. På den torra, soliga och steniga backen stod ett sjöfararkapell ännu för tvåhundra år sedan, och senare har området betats av får och kor. Nu är det vi som håller efter enbuskarna, som annars sakta återtar de tidigare röjda markerna. Soliga torrängar är bristvara i dagens Finland. De växer igen, de bebyggs eller de grävs bort. På Björkö har Forststyrelsen röjt torrängarna på de områden som hör till nationalparken, men runt vår stuga får vi ta ansvaret själva.

Tidigt på våren breder den lilla nagelörten, eller vårälskling som den också kallas, ut sig runt stugan. En vacker växt som många missar, eftersom den är så liten. Snart efterföljs den av en sällan skådad blomsterprakt. Under högsommaren får vi njuta av backnejlika och gulmåra i massor, tillsammans med gråfibbla, kattfot, tulkört, liten blåklocka och bockrot. På försommaren plockar barnbarnen smultron och på sensommaren hallon, lingon och kråkbär, allt på samma tomt. Runt brunnen blommar Jungfru Marie hand och nattviol, och längre in i skuggan den illaluktande flenörten. Nere vid stranden står astrarna med fötterna i vattnet, höskallra, fackelblomster och strandveronika breder ut sig på de pyttesmå strandängsplättarna och i klippskrevorna plockar vi gräslök.

Bilden här under är tagen alldeles vid stugknuten. Att få ha det så här runt stugan är en verklig lyx, tycker jag. Men många är tyvärr de stugägare som ersätter den naturliga slitstarka vegetationen med illgrön gödslad gräsmatta. Artdiversiteten offras och gräsklippandet får förgylla semesterdagarna.

Björkö den 23.7.2016. Nikon Coolpix A, 1/80, F18, ISO 800. Bloggare: Krister Welander, 10.8.2016

Sommaren går i stugrenoveringens tecken, kameran ligger för det mesta och långleds i kameraväskan. Stugans näromgivningar formliggen kryllar av de mest spännande arter, men ibland måste man prioritera, eller ...

Hur som helst, i sommar har vi igen haft en rätt exklusiv häckfågelfauna kring stugan. Vad sägs om detta: Svarthakedopping, göktyta, näktergal, törnsångare, törnskata, ladusvala, grå flugsnappare och koltrast, allt inom femtio meter från stugan! Tur man inte äger ett lämpligt fågeltele – skulle inte bli mycket renoverat då. Med makron har jag ändå botaniserat lite, främst har det blivit lite ”under ytan” med min kameracyklop. Vid bastustranden trivs ett stort gäng eleganta tångräkor (Palaemon elegans) som ligger och kikar fram under strandstenarna. Kul små kryp, men tyvärr lite små för en räksallad (fast det finns de som provat). Men väldigt vackra är de med sina gulblårandiga framben På bilden nedan syns också en tusensnäcka (Hydrobia sp.) och syrebubblor från fotosyntetiserande trådalger.

Till artdiversiteten på stugtomten hör givetvis också de två sommarplågorna fästingen och huggormen. Fem huggormar noterade på ett par veckor, och beroende på vem som upptäcker dem blir de antingen bortförda eller likviderade (ja, med fem barnbarn som springer omkring får man väl förstå att det ibland behövs snabba beslut). Jo, och fästingcheck varje kväll har blivit rutin, och rätt ofta får stugrenoveraren byta ut hammaren mot pincetten.

 Men alla paradis har väl sina ormar, och vackra Björkö skulle inte vara Björkö om inte artrikedomen skulle innefatta också arter som kräver lite extra omsorg. För visst kan man stå ut med lite fästingar och ormar när man får vistas i världens vackraste skärgård.

Björkö 4.7.2016, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8), 1/160, f13, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 17.7.2016

Jaa, länge sen sist. Vintern har hunnit bli sommar på de drygt två månader som gått sen jag skrev senast. Fotograferandet har legat i lä för andra projekt, och naturupplevelserna har, lite tillspetsat, inskränkt sig till att följa med de baltiska webbkamerorna på eenet.ee. Det är så man undrar om detta kommer att bli framtidens melodi för stressade naturvänner – sitta bekvämt i länstolen och titta på spännande naturföreteelser i en bildskärm.

Hur som helst så har jag gjort just detta, och då kommit att reflektera lite över det där med naturfotografering. När det händer något spännande är det så enkelt att ta en bild, men inte genom att trycka på avtryckaren utan genom att trycka på knappen "prntscrn". Är detta naturfotografering? En helt berättigad fråga, tycker jag.

Många av dagens hisnande bilder är tagna med fjärrstyrda kameror som gör att fotografen kan komma osannolikt nära motivet. Det går att använda vidvinkelobjektiv så att bakgrunden också blir skarp. För inte så länge sen såg vi en vinnarbild av hjortar i närbild med en knivskarp stjärnhimmel i bakgrunden, tagen med kameran nergrävd i en låda i åkern. Bilder av ugglor som nästan slår klorna i den fjärrstyrda kamerans lins börjar vara legio, och så vidare.

Sitter man inne på verandan, med kameran ute en halv meter från vintermatningen, och tar fina ögonblicksbilder av domherrar och blåmesar är man naturfotograf. Skruvar fast sin kamera under magen på en radiostyrd drönare, tittar i en bildskärm och tar bilder av jagande vargar, är man då naturfotograf. Men om man tar bilderna genom att spara dem från en webbkamera, är man också då naturfotograf? Om inte, varför inte? Det här har jag grubblat på utan att hitta något vettigt svar, bara nya frågor. Vem äger bilden jag sparat – är det jag eller är det webbkamerans ägare? Varför är det ädel naturfotografi om jag tittar i kameran genom en elektronisk ”fjärrsökare” långt från kameran, men inte naturfotografi om jag skickar bilden över Internet och sparar den i datorn. Eller ...

Ja, filosofera över gränsen mellan teknik och hantverk hinner jag nog med, men att hinna ut i den saftstinna vårnaturen är svårare. Men ytterskären väntar, snart är jag där. Bilden är en skärmdump från en av webbkamerorna på eenet.ee som visar ett havsörnsbo i Lettland. Här syns de tre ungarna, båda föräldrarna och en ansenlig hög karpar som föräldrarna fiskat i närheten. Bilden (skärmdumpen) är tagen den 29 april, och ungarna har vuxit betydligt sedan dess. Det kan ni kolla på eenet.EENet/kaamerad

Skärmdump från http://pontu.eenet.ee/player/merikotkas.html

Fem vinterdagar ute i ytterskärgården i omväxlande väder gav tid för rekreation - och för reflektion. Rekreationen bestod i att lägga nät, ro i isiga vikar, beundra sidensvansar på bärjakt och lyssna på tystnaden. Reflektionen bestod i att förundra sig över hur ljuset ute i skärgården växlar, alltid lika överraskande, snabbt och oförutsett.

Är man intresserad av fotografering vet man att allt hänger på ljuset. En bild, och det gäller kanske speciellt inom naturfotografin, kan vara bra om motivet är bra. Men för att en bild skall vara kanonbra räcker det inte (okej, det finns undantag), också ljuset måste vara kanonbra. Med denna insikt som barlast vandrade jag runt ute på ön på jakt efter det perfekta ljuset.

Solen går som känt upp i öster och ner i väster. Just denna tid på året börjar det faktiskt bli så. En orolig kvällshimmel med tunga snömoln som drar fram skapar ett dramatiskt ljus, och jag kommer ner till väststranden just i tid för att se solens sista strålar färga klippor och hav i varma nyanser av brons och silver. Tar några bilder, men det känns ändå inte riktigt rätt. Lyckas inte fånga någon dramatik, tycker jag. Lite misströstande vandrar jag tillbaka över ön.

Solen är redan under horisonten när jag kommer tillbaka till stugan på öststranden. Men molnen som ligger allra högst uppe nås ännu av de sista solstrålarna, och de lyser med ett intensivt sken. Det rosa skenet speglar sig i den stilla vattenytan och skapar en nästa overklig stämning, som sakta bleknar inför mina ögon. Min fru kommer fram med sin mobiltelefon. - Se så fina bilder jag fick, visst är det vackert, säger hon. - Visst, säger jag, och inser snabbt att jag varit på fel strand, än en gång. Solen gick ner i väster men det sista solljuset dröjde kvar i öster. Med benäget bistånd publicerar jag därför här en bild tagen av min fru, med mobiltelefon.

Björkö 25.2.2016, mobiltelefon Samsung Galaxy. Foto Ann-Christine Welander. Bloggare Krister Welander 4.3.2016

Snart är årets första månad till ända. För många har det varit en vit månad. De väntar nu på att det vita äntligen ska ta slut och ser fram emot elva ”normala” månader. Men också för oss fotointresserade har det varit en vit månad, åtminstone till en stor del. Januari har bjudit på det finaste vinterväder man bara kan önska sig. Efter en rekordvarm december rullade polarfronten in över oss österifrån, med Sibirienkyla i släptåg. På bara några dagar i början av januari sjönk temperaturen hela tjugo grader. Jag var då ute på Björkö och fick uppleva det dramatiskt vackra vinterväder som bara ytterskärgården kan erbjuda. Öppet havsvatten och rejält med minusgrader är nämligen en oslagbar kombination om man vill ha stora snöflingor, rimfrost och sjörök. Hemresan i iskylan över öppet vatten var vemodig som alltid, men hisnande vacker.

Väl hemma i Sjundeå fick vi sedan uppleva ett riktigt polarhögtryck som på sitt bistra vis påminde oss om att vi bor i ett nordligt land. Kvicksilvret drog ihop sig allt lägre ner i termometern - som lägst ända ner till - 29 C° här hos oss. I ett par veckor var det kring tjugo grader kallt och landskapet draperades av tjocka lager fluffig köldsnö. Vinterväder som vackrast.

För en vecka sen tvingades ändå kallfronten ge vika för lågtrycken som pressade på från sydväst, och decembervärmen var här igen. Inom några dagar blev det tjugo grader varmare. I dag är det +4 C° och av de tjugo centimetrarna snö vi fick i början av månaden finns knappt något kvar. Den vita månaden är slut - många till glädje och många till sorg.

Skärgårdshavet 06.01.2016, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8), 1/1000, f25, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 29.01.2016

I dag är det den 23 december, det ljusa halvårets första dag. Men i skogen märks det inte ännu. Även om solen sken var det så mörkt att bloggbilden behövde exponeras i hela 1,3 sekunder!. Den låga solvinkeln gör att solstrålarna inte når in i skogen, och så har vi ju inte någon snö som kunde reflektera lite av det himmelska ljuset.

Men det är skönt att vandra på mjuk mossa i +5 °C. Ingen vinterkänsla precis, men det är väl bara att vänja sig. En global klimatuppvärmning ska ju enligt prognoserna få det största utfallet här i norr. Kantänka denna rekordvarma december (med 11,3 °C i Kumo den 20.12!) är en helt normal december om något decennium. Den som lever får se.

I går publicerades nya forskningsresultat från Naturhistoriska centralmuséet i Helsingfors (http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/gcb.13150/abstract) som beskriver hur fågelarter drar sig norrut i takt med att klimatet blir varmare. Klimatgränserna i Finland har flyttats 186 km nord-nordväst sedan 1970-talet, något som märks i fågelfaunan. Vissa skogslevande arter som svartmes och talltita har dragit sig ca 150 km mot nordost, medan andra arter reagerat mindre. För högfjällsarter som fjällripa kommer lämpliga biotoper snart att helt försvinna från vårt land. Här i söder får vi förstås nya arter i stället, på gott och ont.

I den vintermörka snöfria skogen doftar det gott av multnande löv, mossa och kåda. När jag kommer in bland stora aspar är marken nästan svart - de nerfallna asplöven har för länge sedan tappat sina granna höstfärger. Nedbrytare av alla de slag är i full fart med att sönderdela lövens beståndsdelar till användbar växtnäring för nästa säsong. Mitt i den mörka lövmattan lyser några små ljuspunkter. Jag tittar närmare på dem och ser då att de är jordstjärnor. Länge sen jag såg sådana senast. Tänk att några representanter av denna ovanliga svampgrupp har valt att titta upp just till jul. Riktiga julstjärnor! Med en bild av dessa ”julstjärnor” vill jag önska alla läsare en god jul och ett riktigt gott nytt år.

Sjundeå 23.12.2015, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8), 1,3s, f10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 23.12.2015

Nu är vi inne i november, vilket innebär att vi har knappt två månader kvar innan dagarna igen blir längre. En dyster tid, tycker många, men än så länge har vi inte kunnat klaga på höstmörkret. Redan innan oktober var till ända slogs alla tiders (statistik sedan 1960-talet) solrekord för oktober här i söder - solen lyste på oss i sammanlagt  164 timmar! Det är nästan dubbelt mer än medeltalet för oktober, 84 soltimmar i södra Finland. Men nu i början av november ska det i alla fall vara slut på den långa soliga högtrycksperioden och bli molnigare, och varmare. Dock, ovanligt varmt för årstiden, enligt meteorologerna, som t.o.m siar om att november månads temperaturrekord från 1999 (Jomala 12.11.1999) på 13 grader kan slås. Få se.  Väldigt torrt har det också varit i oktober, speciellt ute i skärgården. På Utö har det under oktober månad regnat endast  4,4 mm, också det för övrigt nytt rekord.

Att hösten varit varm märktes tydligt ute på Björkö för ett par veckor sen. Där kunde vi beskåda blommande skogslyst, rödklöver, ängsnejlika och liten blåklocka. Havsvattnet var +12 °C och nya skott av grönslick syntes i det kristallklara vattnet. Men träden stod i stort sätt avlövade, jo förutom då klibbalarna förstås. För så är det i naturen - en del skeenden styrs av dygnslängden och andra av värmesumman, beroende på vilket som är mest ändamålsenligt för arten. Men så är det ju med oss människor också - en del av oss påverkas av dygnslängden och blir deprimerade av höstmörkret, andra måste få ihop en tillräcklig värmesumma och flyr frost och kyla till varmare breddgrader.

På bilden nedan lyser oktobersolen på fiskrensande hustru vid stugstranden. Blottade av det ovanligt låga vattenståndet syns gröna trådalger som höstsolen lockat fram. Ovanligt soligt, ovanligt torrt och ovanligt lågt vattenstånd - få se hur länge det räcker innan alla ovanliga väderfenomen ska bli de vanliga?

Björkö den 15.10.2015. Nikon Coolpix A, 1/200, F18, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 2.11.2015

Jag kan inte ens skylla på skolstarten, pensionär som jag är. Jag kan inte skylla på någonting, det har bara blivit alltför lite naturfotografering den senaste tiden. Alla pensionärsprojekt  som traktorrenovering, båtsnickrande, stugprojekt m.m. har sysselsatt mig i allra högsta grad. Och så är man ju företagare också ...

När man sedan tar sig lite tid att komma ut i naturen ser man vartåt det barkar. Den långa och varma sensommaren har inte lyckats rucka på vegetationens inbyggda klocka. Det intensivt högsommargöna som ännu rådde då jag senast skrev har nu förbytts till något matt grågrönt med allt större inslag av gult och brunt. I skogskanten lyser björk- och asptopparna redan höstgula, hasseln på gården likaså. De ännu oplöjda stubbåkrarna med sitt halmgula täcke bidrar till den höstliga paletten. Ännu har vi inte haft någon nattfrost och just nu, i skrivande stund, är det +18 grader(!) ute. Men växternas klocka tickar på, det gäller ju  att förbereda sig inför den obevekligt kommande vintern. Om några dagar är det höstdagjämning.

Ute i skärgården verkar höstfärgerna komma snabbare än längre inåt land. Även om det länge varma havsvattnet håller frostnätterna borta blir det snabbt gult därute. I år bidrar förstås augustitorkan  till de tidiga höstfärgerna, men för utskärsväxtligheten gäller det alltid att förbereda sig för vintern i god tid, höststormarna är inte nådiga. Det gäller att ta vara på kvävet i löven i god tid annars går det till spillo när första stormen far iväg med lövskruden. Det är bara alarna, med sina bundsförvanter kvävebakterierna på rötterna, behöver ta tillvara något kväve. Därför står de gröna ännu då alla andra lövträd inväntar vintern helt nakna.

Ute på Björkö växter det missne i många småpottar och större hällkar. Den behöver inte bekymra sig om någon lövfällning eftersom den inte riskerar att torka ut där den står med fötterna i vattnet. Jordstammen övervintrar i vatten som inte fryser och så fort vårsolen lyser upp bottnen skjuter den nya skott. Men den växer också ännu långt in på hösten. De stora bladen utnyttjar höstsolens sista strålar för att ännu fylla på näring i jordstammen under vattnet. Men vintern närmar sig obevekligt, så även om missnen ännu orkar producera  nya blad börjar de äldre bladen ge upp. Men senast då frosten kommer drar sig också missnen tillbaka - under ytan är det gott att vänta på nästa vår.

Björkö 4.9.2015, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/200 f5, ISO 400. Bloggare Krister Welander 18.9.2015

Därute i Östersjön kryper de mest fascinerande kryp omkring och bara väntar på att bli fotograferade. Men det är tidskrävande, och tiden har denna sommar på något underligt vis inte riktigt räckt till för så mycket undervattensfotografering. Min kameracyklop har för det mesta legat och samlat damm på en hylla ute på stugan. Dessutom har vattnet varit kallt som attan därute den här sommaren.

Men lite bilder har det ändå blivit. När jag märkte att tångräkorna som skrattmåsarna brukade jaga i bastustranden inte var alldeles vanliga tångräkor måste jag ju bara försöka få några bilder. Här hade nu plötsligt dykt upp ett stort bestånd av den vackra Östersjö-nykomlingen elegant tångräka, Palemon elegans. Hur länge de funnits där har jag ingen aning om, de tångräkor som brukar bo i vår sump har i alla fall hittills varit den vanliga arten P. adspersus.

Denna för Östersjön nya art gör minsann skäl för sitt namn. Vackert tigerstrimmmig kropp (räkan hette tidigare tigerstrimmig tångräka på svenska), långa antenner och benen snyggt bandade i gult och blått. Elegant så det förslår. Räkan på bilden bär dessutom på en massa romkorn under buken, vilket visar att de här nykomlingarna också förökar sig här i Östersjön. Men en nykomling är en nykomling, en alien, och egentligen ingenting att vara glad för.

Första gången en  elegant tångräka observerades i Finland var i Hangö år 2003. Den har ökat snabbt och  förekommer numera längs hela sydkusten, på vissa ställen rikligt. Forskarna tror den kommit till Östersjön från Medelhavet eller Svarta havet med fartygens ballastvatten, precis som många andra nykomlingar. Vad den kommer att ställa till med i Östersjöns känsliga ekosystem återstår att se. Hur som helst, vacker är den, precis som en annan ny art,  strimlusen, som jag skrev om för knappt ett år sen.

Björkö 14.7.2015, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8), 1/1000, f3,3, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 26.7.2015

Allemansrätten ger oss rätt att fritt få röra oss i naturen, plocka bär och svamp, simma, ro, paddla och njuta av naturen  i största allmänhet. Allemansrätten är för oss någonting självklart -vi tänker inte ens tanken att behöva få lov av någon markägare innan vi beger oss ut i skogen. Denna urgamla sedvana vi har här uppe i Norden har kunnat bevaras ända sen Hedenhös eftersom vi får dess oskrivna regler inpräglade med modersmjölken, eller …

Allt oftare hörs ilskna röster höjas som kräver att allemansrätten borde inskränkas. Än är orsaken tältande ungdomar som stör friden vid någon sjöstrand, än är det thailändska bärplockare som plockar de lingon och blåbär vi själva inte ids plocka. Någon irriteras av ridstigar, andra av nakenbadare. Och eftersom markägare, hur sura de än råkar vara, inte kan dra in allemansrätten sätter de i stället upp sura skyltar med ”PRIVAT OMRÅDE” för att hålla besökare på avstånd.

Jag måste medge att jag ibland har en viss förståelse för detta. Ju mer människor fjärmas från naturen, desto märkligare kan de bete sig när de sedan kommer ut. Tänk att det ska vara så svårt, tänker jag ibland då jag ser omkringslängt skräp, söndersparkade myrstackar eller släta klipphällar som bränts sönder under någons midsommarbrasa. I all sin enkelhet handlar ju ändå bara om att försöka minnas två saker -inte störa, inte förstöra.

Den här första versen i dikten Vädjan till vandraren! av Karl-Erik Forsslund, skriven 1915(!), vill jag tillägna alla midsommarfirare, bland annat de tältare som absolut behövde näver till sin brasa ute på Björkö i Skärgårdshavets nationalpark:

Varsamt far i bygd och mark!

skada icke kådig bark,

riv ej björkens vita hud,

stör med skrän ej skogens ljud!

Bort med skräp och matsäckrester!

Städa efter er, I gäster

i naturens helgedom.

Skövla icke blad och blom!

Tänd ej eld - men om du tänder,

släck var glöd i kol och bränder!

Glad midsommar!

Björkö den 12.6.2015. Nikon Coolpix A, 1/100, F16, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 19.6.2015

Senaste veckoslut höll BioFoto Finland sitt årsmöte ute på vackra fyrön Sälgrund utanför Kaskö. En ö som just där utgjorde hela skärgården mellan fastland och öppet hav. Intressant för en som har vant sig vid myllret av öar i Skärgårdshavet. De låga steniga stränderna med isskrapade alar och taggiga havtornsbuskar kändes exotiska, liksom vallarna med en ovanligt späd blåstång (som numera faktiskt betraktas som en skild art, smaltång, Fucus radicans).

Nåja, men back to basics alltså. Innan årsmötesförhandlingarna fick vi, handledda av skickliga Camera obscura-konstnären Hans G Hästbacka, tillverka en egen nålhålskamera av en skokartong. Allt som behövdes, förutom kartongen, var lite svart färg, roudartejp, lite sopsäcksbitar och en aluminiumplåt försedd med ett knappnålshål. Sedan in i mörkrummet för att ladda kameran med ett ark fotopapper - och ut och fotografera. När vi sedan framkallade våra exponeringar insåg vi att Hasses motto  ”Varför göra det enkelt när det går att göra det svårt” faktiskt hade relevans. Visst har vi blivit lite bortskämda med att få all bildinformation i digikamerans sökare. Bara att knäppa, flera korrekt exponerade bilder per sekund om vi så vill. Nu var det inte så. Vi hade tre exponeringar var. Utan Hasses erfarenhet hade säkert alla tre blivit totala misslyckanden. Nu kunde vi exponera hyfsat rätt redan vid första tagningen, och sedan korrigera med några sekunder mer eller mindre vid nästa. Eftersom vi bara hade tre exponeringar var gällde det också att välja sitt motiv med omsorg och att rikta kameran någorlunda rätt. Inte så enkelt med en skolåda (eller i mitt fall en kameralåda).

Det kändes nästan lite högtidligt att dra bort tejpbiten för att öppna nålhålet för dagsljuset. Arton sekunder satsade jag på vid tredje försöket, och Sälgrunds stolta fyr fick bli motivet. När bilden sedan sakta växte fram i det provisoriska mörkrummets framkallningsbalja visade sig att tiden var okej. Lite ljusföroreningar vid lanterninen, eventuellt förorsakade av reflexer från nålhålets kant, gav bilden en lagom hantverksprägel.

Back to basics var det alltså, lite som på artonhundratalet då man första gången utsatte en kopparplåt med silverjodid för ljusinfödet i en Camera obscura. Niépce var det visst han hette. Då var fotograferandet ett hantverk som krävde tid, kunnande, ödmjukhet och tålamod. Egenskaper som fortfarande är värdefulla, inte minst för en naturfotograf.

Sälgrund 25.4.2015, Nikon D300-låda, 18 s exponering på fotopapper, inverterad i PS. Bloggare Krister Welander 29.4.2015

Besökte för några dar sedan för första gången den nya naturstigen i Kopparnäs i Ingå, producerad av Nylands friluftsområdesförening rf. Illustrationerna till tavlorna har vi gjort, frun och jag, som tillsammans driver ett litet företag, Welanders (vad annars?). Det var riktigt kul att se bilderna man kämpat med inplacerade i sina rätta sammanhang - och det såg riktigt snyggt ut, tyckte jag. Den här naturstigen är cirka en och halv kilometer lång, med tio vackra J infotavlor, som behandlar både natur och kultur, utplacerade längs stigen. Tavlan vid startplatsen saknas ännu, tyvärr.

Naturstigar är fantastiska på många olika sätt. De gör det lätt att ta sig ut i naturen, också för de som inte är så vana att röra sig i skog och mark. Man behöver inte vara rädd för att tappa bort sig och man vet att man så småningom kommer tillbaka till samma ställe där man startade. En del naturstigar är också handikappvänliga så att rullstolsburna, föräldrar med barnvagn med flera kan komma ut i skogen. Och inte minst, naturstigar är ofta utlagda på ställen med speciella naturvärden, ställen man annars kanske inte skulle besöka. På sådana ställen är det dessutom bra att besökarna rör sig längs en utmärkt stig, då blir påverkan på naturen allra minst. Den nya naturstigen i Kopparnäs är t.ex. medvetet dragen så, att häckplatserna för den sällsynta trädlärkan inte ska störas.

Naturstigar har också en viktig pedagogisk funktion. Det bästa skulle förstås vara med utplacerade guider som kunde berätta och svara på frågor längs stigen. Men i brist på sådan lyx får man ta till informationstavlor, med lättillgänglig text och förklarande bilder. Och vips så lär sig naturstigsvandrarna lite nytt om naturen, kanske blir de mera intresserade, kanske ser de naturvärden de inte sett förut, kanske börjar de till och med tycka att natur ibland kunde sparas orörd .....

Nåja, det här var en liten reklamsnutt om vårt företag Welanders (kanske borde det stå ”annons” någonstans uppe på sidan?). Hur som helst är det både givande och roligt att ibland få möjligheten att pyssla med sådant. Och då har man dessutom användning för sitt bildarkiv med naturbilder.

Ingå 24.3.2015. Nikon Coolpix A, 1/800, f7,1, ISO 1 000. Bloggare: Krister Welander, 1.4.2015.

Sen eftermiddag på stugan, kaffe och smörgås, slöstirrar ut genom fönstret. Plötsligt landar en ringduva på torrängen utanför, bara någon meter från huset. Där går den, i sakta mak, och pickar i sig någonting. Gruskorn kanske. Vi följer med, stilla för att inte röja oss genom fönstret. Jag tar fram kameran och knäpper några bilder genom fönstret, det gäller att röra sig i slow motion för att inte skrämma iväg denna vårens budbärare.

En snabb skugga glimtar till i ett annat fönster, frun hinner knappt hojta ”hök” innan det smäller. I ett moln av fjädrar ser vi hur en sparvhök slagit klorna i den stackars duvan. Från ingenstans kom den, på sparvhökars vis. Ringduvan hade inte en chans.

En sparvhökshona som den här väger kanske 300 gram medan en ringduva kan väga gott och väl ett halvt kilo. Det var alltså inget litet byte höken hade att tampas med. Ingen chans att den skulle kunna flyga iväg med duvan. Nej, vilt flaxande flyttade sig fågelnystanet några meter bort, mot en vedrad. Där blev det stilla, höken sittande på duvan som låg blickstilla med vingarna utbredda. Försiktigt försökte jag knäppa ännu någon bild, men genom fönstret såg man knappt fåglarna. Alltså, sakta upp med dörren och ut på trappan. Men det märkte förstås höken, hon släppte sitt präktiga byte och tog sig upp i trädet bredvid med några snabba vingslag. Där satt hon, med sitt byte under noggrann uppsikt. Och bra så, den nu befriade ringduvan ruskade lite på sig  - och tog till flykten. Rakt uppåt bar det, in bland trädgrenarna, och höken efter. Inne i trädkronan tumlade de om varandra i en vild dans. Ibland såg det ut som om höken fått grepp om duvan, men den lyckades alltid komma loss. Inom några sekunder kom den ut ur det trassliga grenverket och satte av i rak kurs ut över vattnet - med höken tätt efter.

En sparvhök är blixtsnabb på korta avstånd. Den långa rörliga stjärten och de breda korta vingarna ger den en enastående manövreringsförmåga bland buskar och träd. Den jagar genom att överrumpla sitt byte, och där är den suverän. Ringduvans saga var all, trodde vi. Men nu fick ringduvan, trots sina kanske allvarliga skador, upp farten. Och när en duva får upp farten är det inte så många som hinner med. Sparvhöken tog i med kraftiga djupa vingslag och försökte hålla jämna steg med duvan ut över havet, och de försvann båda bakom en hög holme. Dramat var lika snabbt över som det startat, och där stod jag med några suddiga bilder i kameran. Men strunt i bilderna, jag kunde glädjas över att ha fått vara åskådare till ett exklusivt drama på första parkett.

Björkö 15.2.2015, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/80 f5,6, ISO 800. Bloggare Krister Welander 26.2.2015 (samma data för båda bilderna)

Situationen för våra hotade skogslevande arter har stadigt försämrats, brist på död ved och brist på grova gamla träd i ekonomiskogarna är de viktigaste orsakerna. När man numera också börjat ta tillvara stubbarna försvinner de sista livsmiljöerna för många arter. De gamla skogar som ännu finns kvar naggas ständigt i kanterna, inte minst av Forststyrelsen som faktiskt sitter på en hel del sådana.

I går publicerade WWF en rapport om skogarna i Finland. Det går att stoppa den minskande mångfalden i skogsnaturen utan att begränsa avverkningsmängderna, sägs det i rapporten. Men då måste tre villkor uppfyllas: Andelen skyddad skogsareal ökas till 17 %, all ekonomiskog sköts enligt FSC-standard och stubbarna lämnas kvar. Så enkelt är det, eller så inte. Det får framtiden utvisa. Rapporten går att läsa här: wwf.fi/mediabank/7067.pdf

Bilden här nere visar en nyligen avverkad skogsbacke. Hit går vi inte för att plocka svamp. Hit kan vi inte locka turister som vill uppleva nordisk ödemark. Nej , för rekreation och turism behövs det riktig skog, helst urskog med skägglavar, tjockt mosstäcke och grova träd att krama. Sådan skog finns också på de skogsbilder som vi naturfotografer helst visar upp - gärna kryddade med en järv, en duvhök eller en lavskrika. Men vill vi med våra naturbilder påverka attityderna för större miljöhänsyn i skogsbruket måste vi också kunna ta de där ”fula” bilderna. Som den här, en nyligen avverkad skogsbacke (som faktiskt också visar lite miljöhänsyn). Lite mera funderingar kring detta kan du läsa i BioFotos nästa årsbok som kommer ut senare i vår.

Sjundeå den 24.1.2015. Nikon Coolpix A, 1/50, F16, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 12.2.2015

En storm är alltid fotogenisk, speciellt ute i skärgården vid öppet hav. Det är bara njuta, åtminstone så länge man har fast mark under fötterna och håller lite avstånd till de halaste strandklipporna. Men att fotografera i storm, det är inte alltid det lättaste.

Årets första veckoslut skulle bli blåsigt, det hade meteorologerna förutspått redan länge.  Fredagen den andra januari, då vi skulle åka, varnades det för storm på Skärgårdshavet. Stormvarningen föranledde en snabbkoll med skepparen på m/s Nordep om båten faktiskt går. Visst skulle den det, så packade iväg oss till bryggan i Kirjais. Den norskbyggda tidigare Nato-båten gick hyfsat stadigt, även om vågorna ibland sköljde upp över fönstren. Det fanns ingen möjlighet att gå ut på däck med kameran. Dels gungade det för mycket, dels sköljdes båten över av saltvatten i varje vågdal. Den fyra och en halv timmes färden gav inte så många bilder, däremot gav den en gnagande känsla i magen som inte tillät väldigt mycket kamerahantering. På Östersjöportalen visade vågbojen att den signifikanta våghöjden på norra Östersjön som mest varit 5,5 meter, med de högsta vågorna över tio meter!

Lördagen fortsatte det att blåsa, söndagen likaså. Med över tjugo meters vindar i byarna var det riktigt besvärligt att vandra omkring på klipporna. Den kraftiga vinden hade tvingat ner alla småfåglar i ensnåren på läsidan av holmen. En svagt kvittrande blandning av koltrastar, björktrastar, sidensvansar, rödhakar och mesar kunde urskiljas genom stormbruset. I vikarna där det var lä höll flockar med gräsänder och sångsvanar till, och en skäggdopping som såg ensam och övergiven ut. Utan vindens dån skulle det varit ganska tyst därute.

På grund av den hårda vinden blev det rätt lite bilder. Mitt lätta stativ skulle ha behövt en brunnsring till tyngd för att kunna användas. Också att fotografera på fri hand var en utmaning i vindbyarna. Det knappa januariljuset hade krävt långa slutartider, men det var otänkbart då det inte gick att hålla kameran stilla. Men kanske oskarpa bilder, med vågstänk på frontlinsen, ändå ger rättvisa åt de rådande omständigheterna? Kanske en dålig bild är en bra bild när det gäller storm? Den här får duga som exempel, taget på den gungande utresan genom ett nersköljt kajutfönster.

Björkö den 2.1.2015. Nikon Coolpix A, 1/50, F4, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 9.1.2015.

En färsk forskningsrapport om plastmängderna i världens hav publicerades i dag. Ingen vidare upplyftande läsning. I haven flyter över fem tusen miljarder(!) plastpartiklar omkring. Som ett gigantiskt monument över vårt nonchalanta slöseri. Den fantastiska plasten, ett av de mest långlivade material som produceras, som gör det möjligt för oss att konsumera portionsförpackat och hygieniskt i genomskinliga läckra påsar, askar och burkar. Den fantastiska plasten som säkert kommer att definiera vår tidsålder som plaståldern för framtida arkeologer. Om det finns några framtida arkeologer alltså. Det lär vi inte få veta.  Forskningsrapporten finns på http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0111913#pone.0111913.s003

Sorgligt är det, och det är inte så väldigt mycket vi kan göra. Det tillverkas över 280 miljoner ton plast varje år, vare sig vi vill det eller inte. Men något kan vi väl göra i alla fall. Vi kan reflektera över vår egen plastkonsumtion, vi kan försöka påverka handeln genom att välja plastfritt, och vi kan se till att vårt eget plastavfall hamnar på något vettigare ställe än i havet. För så vill vi inte ha det, som på bilden här nedan.

Björkö 16.10.2014, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8), 1/800, f5,6, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 11.12.2014

I mitt senaste blogginlägg skrev jag om den okända skönheten, en spindelart som inte såg ut som hen skulle. Nu har den bott ett par månader hos spindelforskare Niclas. Eftersom det inte blev vinter, vilket den uppenbarligen föresatt sig, bytte den så småningom skinn. Och nu var hon vuxen, med könsmoget utseende på epigynet. Men det var inte så enkelt ändå. De arttypiska karaktärerna är små och delikata, och Niclas och hans forskarkolleger grubblar fortsättningsvis. Könshåren borde rakas bort för att avslöja det viktigaste, men det är lättare sagt än gjort på en levande spindel.Här är en intim bild (tack för lånet av fin bild, Niclas) på hennes könsdelar. Hon skulle bara veta vilka bilder det sprids av henne på nätet!

En hösteftermiddag beger jag mig till den närbelägna sjön för att håva in lite småkryp till akvariet i mitt klassrum. Eleverna ska få bekanta sig med våra små vattenorganismer och därför har vi ett sötvattenakvarium i biologisalen. Där simmar mygglarver, dykare, ryggsimmare med mera omkring för att, förhoppningsvis, väcka intresse bland eleverna. Hur som helst, denna eftermiddag där vid sjöstranden fick jag plötsligt en stor spindel i håven som såg mycket märkvärdig ut.

Väl hemma tittade jag lite närmare på den. Det var inte så enkelt. Så snart jag gläntade på locket till hinken med vatten och vattenväxter klättrade den lilla rackaren ner under vattenytan och gömde sig. Jag riggade upp kameran med makrolinsen på stativ ovanför hinken. Det här var nämligen inte vilken vanligt trivial vardagsspindel som helst. Den skulle dokumenteras. Sedan var det bara att vänta på att den skulle dyka upp - bara för att se den dyka ner igen så fort jag måste göra någon inställning på kameran. Nåja, efter många försök och mycket tålamod lyckades jag till sist få några bilder av den skygga skönheten.

Den påminde till sitt beteende om en kärrspindel, skygg och snabb. Den var också stor, precis som våra båda Dolomedesarter. Men teckningen liknade inte alls. Inte ens allas vår vän Google lyckades hjälpa mig med artbestämningen. Den art som liknade mest var fiskarspindeln - men den förekom bara i Nya världen. Alltså återstår bara att skicka en bild av spindeln till spindelforskare Niclas.

Niclas svarar snabbt. -Spindeln är nog sannolikt en kärrspindel, men den ser inte ut som en sådan. Skulle gärna titta närmare på den, skriver han. Sagt och gjort, jag sätter spindeln i en liten plastask tillsammans med våt vitmossa, asken i ett kuvert och kuvertet i postlådan. Några dagar senare får jag svar. -Spindeln lyckligt framme, men går inte att artbestämma säkert eftersom den inte är könsmogen. Behövs en eller ett par hudömsningar innan epigynet (könsdelarna) kan bekräfta arten. Försöker hålla henne vid liv så länge. Lyckas det inte får vi titta på DNA:t.

Visst är det spännade. Ser framför mig hur den spindelvetenskapliga världen står med rynkade pannor och grubblar. Sådana spindlar finns inte. Jag ska berätta hur det gick sen. Här ser ni i alla fall hur den än så länge okända skönheten ser ut i sin plasthink.

Sjundeå 25.9.2014, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8,) 1/20, f16, ISO 500. Bloggare: Krister Welander 19.11.2014

Jag har redan ett par gånger tidigare skrivit om mina blygsamma försök med undervattensfotografering. Den gångna sommaren hann jag igen göra några försök, men de där lysande resultaten låter vänta på sig. Det finns många orsaker till att det inte riktigt vill lyckas, och den viktigaste av dessa är bristen på tid. Åtminstone skyller jag på det.  Bristen på tid är förstås en ursäkt, för visst har man tid. Men när förhållandena skulle vara de allra mest gynnsamma för undervattensfotografering, då är de samtidigt gynnsamma också för familjeliv och allehanda annan rekreation ute på stugan. Med mitt primitiva system, ett ”cykloprör” på objektivet, ska det nämligen helst vara sol, vindstilla och badvarmt vatten för att bli några bilder alls.

Nåja, hur som helst, lite bilder blev det i alla fall. Stränderna kring stugan har allt man kan önska sig för denna lilla nisch inom naturfotografering. Det har blivit bilder av maneter, tångsnällor, havsnålar, havstulpaner och diverse andra smådjur som rör sig i grunda havsvikar. Men tyvärr mest oskarpa bilder, eller bilder där bara stjärten av det alltför snabba objektet syns.

Det som ändå lockar med denna slags fotografering är, förutom de teknisk-praktiska utmaningarna, de spännade miljöerna som dyker upp i kamerans makrolins. Så fort man sätter röret under vattenytan är man bokstavligen inne i en ny värld. När man dyker vanligt ser man förstås samma fascinerande undervattensvärld, men när man ”dyker” med ett makro-objektiv ser man en miniatyrvärld som för många är helt obekant. Det är det livet jag önskar jag kunde skildra, och därför fortsätter mina ansträngningar. När jag har tid. Tid just då solen lyser från rätt håll, havet ligger spegelblankt, vattnet är algfritt och klart, och klipporna är varma och sköna att ligga på. Då kan det bli en och annan stämningsfull undervattensbild.  Som den här, en havstulpan med rankfötterna viftande efter ätbara små planktonorganismer.

Björkö 6.9.2014, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4,) 1/800, f5, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 4.10.2014

Klimatuppvärmning eller ej, men allt flera sydliga arter tar klivet över Finska viken eller Ålands hav och etablerar sig hos oss. Bland nykomlingarna är säkert de flesta djurgrupper representerade. Det är fågelarter som pungmesen och vakteln, reptiler som sandödlan och groddjur som gölgrodan. På kommande är insekter som bålgetingen och Coloradoskalbaggen. Och tyvärr, många insekter som våra kalla vintrar än så länge hållit i schack kan snart komma att ställa till det för jord- och skogsbruket när klimatet blir varmare.

En ofarlig och trevlig liten bekantskap som flyttat in hos oss är strimlusen. Den har jag sett massor av i Baltikum men faktiskt inte här hos oss - förrän i dag. Ändå etablerade den sig här i sydvästra Finland redan för några år sedan och har, enligt de rapporter jag läst, formligen ”exploderat” i antal under de två tre senaste åren. Jag har bara inte råkat stöta på den, även om den är en insekt med ett mycket kännspakt utseende. I dag satt det i alla fall en i en svinmålla vid trädgårdslandet.

Strimlusen hör till skinnbaggarna. Den är nära släkt med den välkända bärfisen och kan, precis som den, klämma ur sig illaluktande ämnen om den blir skrämd. Men för det mesta sitter den beskedligt iklädd sin randiga pyjamas (den heter pyjamalude på finska!), helst i en hundfloka, och suger i sig växtsafter. Den granna dräkten är en varningssignal åt rovdjuren - ät mig inte, jag är giftig!

Vacker är den i alla fall, som ett litet smycke i sin Marimekkopyjamas. Helt klart en av de mera sympatiska nykomlingarna i vår fauna.  Så välkommen bara ☺

Sjundeå 17.8.2014, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/400, f18, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 17.8.2014

Vilket är Finlands farligaste djur? Det är en fråga som dyker upp nu och då, och som inte är så alldeles enkel att svara på. Djur kan vara farliga på många olika sätt. Ska man räkna antalet dödsfall en djurart förorsakar, läkarbesök , eller bestående men. Nu har vi ju inte ens några riktigt farliga djur i vårt land, inte om man jämför med länder som Australien, med dödligt giftiga spindlar, maneter och bläckfiskar - för att inte tala om hajar och krokodiler. Nej, vi kan röra oss helt tryggt i naturen, de verkliga farorna dyker upp först då vi är ute i trafiken.

Hur som helst, det djur som förorsakar de flesta läkarbesöken är faktiskt inget vilt djur alls utan hunden. Det glömmer många lätt bort i varg- och björndebatten. Av våra stora rovdjur är det egentligen bara björnen som, i vissa speciella situationer, kan angripa en människa. Älgen är då betydligt farligare, eftersom älgolyckor faktiskt skördar liv, närapå ett tiotal varje år. Av de mindre djuren är getingen farligast, om man räknar förorsakade läkarbesök. Huggormen ryms knappt med i den statistik jag tittat på.

Då de fästingburna sjukdomarna borrelios och TBE blev allmänt kända utnämndes fästingen till Finlands farligaste djur. Ett fyrtiotal människor insjuknar i hjärnhinneinflammationen TBE och knappt tvåtusen i borrelios i Finland årligen, de flesta i den sydvästra skärgården och på Åland. Så visst är fästingen farlig, men vill man vistas ute i de fästingtäta områdena i sydväst får man bara lära sig leva med den lilla krabaten. För mig betyder det TBE-vaccination, en antibiotikakur mot borrelios skjutklar på stugan, och fästing-check varje kväll. Som mest hade jag för ett par veckor sedan fem små fastbitna larver i ett och samma knäveck. Inget vidare mysigt, precis, men plockar man bort dem inom ett dygn så borde det inte vara någon fara, enligt expertisen.

Här på bilden ser ni en vuxen hona, i desperat jakt på ett mål mat som behövs för äggutvecklingen. Hon sitter med frambenen utsträckta för att fotografen andats ut lite koldioxid på henne. Eftersom hon inte har några ögon är det koldioxid och kroppsvärme som signalerar när hon ska klamra sig fast i sitt värddjur. Det lyckades inte den här gången.

Björkö 27.07.2014, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4) 1/640, f5, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 01.08.2014

Celebert besök

För tre somrar sedan hade vi hemma i Sjundeå besök av en sälgskimmerfjäril. Den hade den goda (?) smaken att sätta sig på min fot och lät sig där snällt avporträtteras. Bilden publicerades sedermera i Finlands natur.

Det finns två arter skimmerfjärilar man kan få se hos oss - sälgskimmerfjäril och aspskimmerfjäril (Apatura iris och A. ilia). Namnet skimmerfjärilar syftar på vingarnas översida som i lämplig belysning glänser i en osannolik pärlemorblåskiftande glans. Som en hälsning från tropikerna, en ädelsten i vår karga natur. Skimmerfjärilarna har börjat visa sig  regelbundet här vid sydkusten först under 2000-talet, som budbärare för en klimatuppvärmning kantänka.

I dag glimmade det till på gården på ett omisskännligt sätt. Den glänsande blålila metallglansen gick inte att ta miste på. En stor, snabb fjäril flög in under biltaket och satte sig på ett gammalt fjolårsasplöv. Jag smög mig närmare. Den stora fjärilen var så upptagen med att suga i sig mineraler från lövet att den lät mig komma tillräckligt nära för ett porträtt. Att det var en skimmerfjäril stod klart. Båda arterna har, till skillnad från t.ex. aspfjärilen, gul sugsnabel. Jag tog lite bilder i lugn och ro medan jag följde med fjärilens matstund. Till sist försökte jag få fjärilen att öppna vingarna. Ofta kan det lyckas om man petar lite på en fjäril med ett grässtrå. Speciellt fjärilar med ögonfläckar vill ju ”flasha” med dem för att skrämmas. Nu lyckades det inte, skimmerfjärilen kastade sig upp i luften och var borta på ett ögonblick - och kom inte tillbaka.

Sedan gällde det att säkerställa arten. De båda skimmerfjärilarnas säkraste artbestämningstecken sitter på vingarnas ovansida, och den hade jag ju inte lyckats fånga på bild. Men den alldeles förträffliga bokserien Nationalnyckeln har ett band om dagfjärilar. Där slog jag upp arterna. Ingen tvekan, Apatura ilia, aspskimmerfjäril. Kul, nu har jag haft båda skimmerfjärilsarterna på gården. Få se om de ska återkomma. Men även om vi har en fin fjärilsträdgård lockar blommorna inte skimmerfjärilar. Den glimmande ovansidan bedrar.Skimmerfjärilar gillar svett, urin, kadaver och ruttna löv. Så också sådant borde man ha i sin fjärilsträdgård.

Sjundeå 18.07.2014, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/500, f14, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 18.07.2014

Ojojoj, över en månad sen sist. Så hade jag aldrig tänkt att det skulle bli. Men det har av olika orsaker varit en hektisk vår och försommar, och jag har knappt hunnit ut med kameran, än mindre skriva någonting vettigt. Tyvärr, måste jag tillägga, för speciellt när det gäller naturbildsgenren är årets bästa tid redan passerad. Min bloggbild får illustrera vad jag menar.

Efter vinterns ofta rätt sparsmakade färgskala börjar det på våren dyka upp nya färger i landskapet. Först märker man att björkarna antar en lila nyans och att tallkronorna blir lite grannare när de hoptvinnade barren börjar skruva upp sig. Så småningom dyker det upp ett svagt grönt skimmer över ängsmarker med fjolårsgräs. Blommande alar och hassel bidrar med olika brungula och blåaktiga nyanser. När granskotten växer ut och de första mössöronen vecklat ut sig börjar det gröna ta överhand. Asparna kommer sist, i början vackert rödgröna men också de är snart lysande gröna. Ett par veckor senare är alla snabba färgväxlingar över och också aspens blad är snart så tjocka att ljuset inte lyser igenom. Paletten med vårens alla hundratals färgnyanser blir allt mera ensidig. Till sist är allt bara grönt.

Våren kom och gick lika som alltid - i rasande fart. Plötsligt är allt bara grönt, tjockt kvalmigt dystert grönt. Ingen skirhet, ingen lätthet, inga nyanser, bara grönt. Bloggbilden här får illustrera den tid som igen slank ur mina händer. Det här är en av de få bilder jag tog under den skira grönskans tid, en bild av skogskanten vid vårt berg hemma i Sjundeå.

Nåja, i allt det gröna kryper det tack och lov omkring ett och annat spännande småkryp. Dat är bara att stå ut med det gröna överflödet och börja krypa omkring med makron i ställlet. Och så kan man ju dra ner lite på det gröna i bildbehandlingen om man så önskar. Glad midsommar!

Sjundeå 1.6.2014, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4)), 1/1250,  f5, ISO 400. Bloggare Krister Welander 19.6.2014

Man blir alltid lika glad när man hittar de här små pärlorna i skogsnaturen. Små kärrpottar, bäckar, källor, hassellundar, mossiga rasbranter eller trädgamlingar som glömts bort i avverkningsivern. Samtidigt är det alltid med en viss spänning man besöker de platser man känner till. Finns bäcken kvar? Hassellunden? Är det lilla skogskärret dikat?  För även om de här värdefulla miljöerna är så kallade lagobjekt har åtminstone jag upplevt gång på gång hur värdefulla nyckelbiotoper bokstavligen naggas i kanterna av ekonomiskt sinnade skogsägare.

I Sverige har riksdagen beslutat att målen för miljö och produktion i skogen är jämställda. Svenska Skogsstyrelsen har en fantastisk karttjänst som heter ”Skogens pärlor”. Där kan man välja ut ett område och lägga på kartlager som visar värdefulla livsmiljöer i skogen, nyckelbiotoper, fredade områden med mera. Offentliga lättillgängliga data som visar det finaste som finns i de svenska skogsmarkerna.

Så långt har vi inte ännu kommit. I Finland har skogsägarorganisationer och industri lobbat hårt för att urvattna alla skrivningar om ett starkt skydd av de här små livsmiljöerna. Men vår nya skogslag har sina ljuspunkter. En av de viktigaste är kanske att skogsägaren numera kan bedriva ett kalhyggesfritt skogsbruk. Tidigare var plockhuggning, blädning, närmast en svordom bland skogsfackfolk. Nu är det en metod bland andra, och man får hoppas att den väcker intresse hos oss. I Sverige har metoden använts redan ett tag.

Bilden här nere visar en bäck i naturtillstånd i skogen alldeles nära oss. Enligt skogslagen är den ett så kallat lagobjekt.  ”Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar och sådana rännilar som bildar bäddar för fortgående rinnande vatten samt omedelbara närmiljöer för små tjärnar” är lagobjekt och ska därför ”skötas och användas så att livsmiljöns särdrag bevaras” . Så står det i skogslagen. Men lagstiftaren går inte ut i skogen med stämpelyxan och märker ut gränserna för ”den omedelbara närmiljön”.  Det görs av någon annan. Hoppas denna plats får förbli som den är, forever.

Sjundeå den 10.5.2014. Nikon Coolpix A, 1/60, F9, ISO 1600. Bloggare: Krister Welander, 13.5.2014.

Nej, denna bloggtext handlar inte om Rowan Atkinson utan om ett kort möte med en svart huggorm - the black adder.  Ormar är fascinerande fotomotiv. De är oftast väldigt skygga och försvinner vanligtvis långt före man får syn på dem. Det gäller både snokar och huggormar, även om min erfarenhet är att snokar är skyggare. Kanske är det gifttänderna som ger huggormarna lite större självsäkerhet. Hur som helst, jag har smugit, ålat och krupit för att komma på behörigt avstånd för ormfotografering,  och i  regel har jag misslyckats. Men, jag har också lärt mig att en orm oftast kommer tillbaka när den upplever att faran är över, så med lite tålamod kan man få ett och annat ormporträtt.

På Björkö lär det enligt många vittnesmål vimla av ormar. Själv har jag inte sett något vimmel precis, men likväl burit bort en och annan från näromgivningarna. Senaste veckoslut hade jag i alla fall nöjet att beundra en vacker svartblåglänsande huggorm som solade sig i en stockhög. Jag såg den på långt håll, och smög mig likt en mohikan sakta närmare. När jag var en meter ifrån reagerade ormen på någonting - och gled iväg. Jag lade mig i fotoposition och inväntade en ny entré.  Efter fem minuter kom den, försiktigt med alla sinnen på helspänn. Minsta lilla rörelse skulle skrämma iväg den, det visste jag. Jag visste också att det  inte skulle komma flera chanser. En gång går det, men sällan flera, det är min erfarenhet.

Huggormar behöver mycket värme, både för spermieproduktionen och för äggens utveckling. Därför är det bra för en huggorm att vara svart. Men den svarta färgen är också en nackdel, eftersom svarta ormar lättare upptäcks av rovdjur som ormvråkar. Det är känt att andelen helsvara huggormar ökar ju längre ut i skärgården man kommer. En möjlig orsak kunde vara  att det inte finns ormvråkar därute. De svarta huggormarna kan lugnt ligga och steka sig i solen utan att riskera att bli vråkmat. Här på bloggbilden är den svarta skönheten på väg tillbaka till sin plats i solen - ovetande om den närliggande fotografen.

Björkö,26.4.2014, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1250, f10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 29.4.2014

Länge sen, det må jag tillstå. Och inga ursäkter har jag heller, om det inte räknas som en ursäkt att jag knappt tagit ett enda naturrelaterat foto på sex veckor. Nåja, det må var hur som helst med den saken, naturen därute njuter jag ändå av varenda dag. Det kan man ju göra utan kamera också, som ni vet. Under fågelbrädet rotade de första bofinkarna bland skalresterna redan den tjugoförsta mars. Hittade ingen lika tidig notering i anteckningsboken, så visst har det varit en ovanlig förvår. Få se hur den tänker fortsätta. I dag, den första april, kom det faktiskt dagen till ära, lite snö.

Senaste lördag hängde BioFotos utställning sista dagen i Hangö stadshus. Earth Hour-jippot, som jag tyvärr inte kunde delta i, var en strålande idé. Just så här kan en förening som vår profilera sig. Med fräscha tag som väcker intresse, och som bjuder på något extra åt publiken. BioFoto Finlands rikedom är mångfalden, och när det finns många medlemmar finns det många idéer. Jag tycker vi ska spåna vidare på detta, och låta kreativiteten frodas.

Med glädje kunde jag konstatera att Hangöutställningen fick uppmärksamhet i media. Allt jag läst fick mig inte att jubla precis, men kanske man bara får tänka som politiker som gör bort sig -  all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Nåja, skämt åsido, men det är förstås Hangötidningens (6.3.2014) recension jag tänker på. Jag har ingen aning om vem recensenten är, eller hur pass initierad han är, men åsikter hade han. Och det är ju bra det. Nu har vi mycket att fundera över tills vi ska planera nästa utställning - inte för att blidka en sur recensent - utan för att göra ett bra jobb. För det är ju genom utställningar fotografens narcissistiska stråk får komma fram. Titta. det här har jag gjort, liksom. För alla er som inte hann till Hangö lägger jag här in den ena av mina två utställningsbilder, med tekniska data bifogade. Min andra utställningsbild kommer så småningom i årsboken. Att sånt.

Björkö 14.10.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/3200 f4, ISO 800. Bloggare Krister Welander 1.4.2014

Våra tre sportlovsdagar ute på Björkö var grå, blåsiga och ljumma. Inga isar därute,  tre grader varmt och ett tunt vitt snöpuder som smälte inför ögonen på oss samma förmiddag vi kom - inget vidare fotoväder precis. Men man får ta vad som bjuds, och dimma är väl aldrig fel. Inte hård vind heller förstås. Men det skugglösa ljuset känns platt och färglöst, och även om landskapets karghet blir tydlig saknas nog den där ljuskryddan som en fotoanrättning så väl behöver. Det fick bli som det blev.

I fågelvärlden var det däremot liv och rörelse. Stora sjok av trasig vassbuk hade sköljts upp på de södra stränderna, antagligen en följd av försvarets sjunkbombsövningar (så trodde de kloka på förbindelsebåten, hade hänt förut, visste de berätta). Nu lockade fiskslarvorna till sig all vitfågel mellan Hangö och Kökar, verkade det som. En jätteflock med flera hundra trutar och fiskmåsar kalasade på maten medan åtminstone fem havsörnar höll sig lite i bakgrunden, tålmodigt inväntande sin tur. Här fanns visserligen fotomotiv, men kombinationen klent ljus, klen lins (300 mm) och klent tålamod gav inget vidare resultat. En fågelfotograf skulle omedelbart  ha riggat upp sitt gömsle och suttit där med långa linsen påskruvad så länge det fanns fisk i strandvattnet. Men jag är ingen fågelfotograf, så jag nöjde mig med att genom kikaren beundra jätteflocken av vitfågel och de majestätiska örnarna. De var dessutom åtminstone två par, och gav prov på lite parningsflykt med hisnande saltomortaler och djupdykningar.

Följande morgon traskade jag längs stränderna på nytt. Nu var fisken borta, och några trutar, och ett par örnar, patrullerade i dimman  i hopp om ännu någon fiskstjärt. I sanden syntes spår av mink och mårdhund. Havet låg öppet, men en hel del lösis var inblåst i den södra viken.  Ett tjugotal storskrakspar samt ett tiotal knölsvanar låg i lä på norra sidan. Genom den tysta dimman hördes två orrar spela och några siskor letade alfrön i strandskogens trädtoppar. Lugn och ro. För själen, för kroppen, och för kameran. Egentligen ganska skönt att bara sakta vandra i den friska havsluften och låta kameran vila. Men lite bilder blev det naturligtvis i alla fall. Till exempel denna, tagen från isen på den hårt frusna insjön.

Björkö den 16.2.2014. Nikon Coolpix A, 1/125, F13, ISO 800. Bloggare: Krister Welander, 18.2.2014

Nu är det vinter, efter en rekordvarm december. Inför nyåret ute på Björkö var havsvattnet +5 °C, så det är högst osannolikt att det ska bli någon isvinter därute. Fast man vet ju aldrig, det är långt kvar till våren. Som jag hade anat låg det en hel del knölsvanar kvar ute i vikarna. De har inte bråttom så länge det är öppet vatten. Men vad de egentligen äter under vintern är en gåta för mig, alla ettåriga alger har ju vissnat och havsbottnen ser rätt karg ut. Kanske är det märlor och andra kräftdjur, de är ändå betydligt mera näringsrika än havssallat och grönslick. Mina spådomar till trots saknades kungsfåglarna, däremot livades strandsnåren upp av både stjärtmesar och gråsiskor, i rätt stora mängder faktiskt.

Jag strosade omkring med två kameror och ett stativ, det blev främst lite landskap på minneskorten. I allt klättrande, som är legio på Björkö, gick stativets kulled sönder, så det blir att skaffa en ny. Tröstade mig med att det ändå var en led på stativet, inte på mig själv, som sprack. Hur som helst, innan ”ledbrottet” hann jag ta lite bilder i akt och mening att försöka mig på det där syarbetet, stitching, som diskuterades så mycket på Nötökursen (se blogg 26.10.2013). Nu har jag inte tillgång till varken avancerade tilt/shift-objektiv eller dito programvara, men försöka duger, tänkte jag.  Med min Nikon Coolpix A följde programmet Arcsoft Panorama Maker 6, som fått fungera som övningsbas.

Egentligen tycker jag ju att bilder ska skapas i fotograferingsögonblicket - och så plötsligt hittar jag mig sittandes  framför datorn i förhoppning om att av tre tråkiga bilder skapa en intressant. Men så enkelt är det inte, det märkte jag rätt snabbt. Även om  man tänker börja sy ihop exponeringar gäller det att ta de där spännande bilderna på plats, i datorn är det nog för sent. Ett av mina trevande försök ska jag ändå lägga ut här. Helt fel blev det ändå inte, men det beror nog främst på att det är så vackert på Björkö.

Björkö 30.12.2013. Nikon Coolpix A, stativ. Stitching av tre exponeringar. Bloggare: Krister Welander, 12.1.2014.

I dag gick jag in i skogen för att välja ut en lämplig julgran. Kollade först in två vindfällen, toppar kan vara  riktigt fina med mycket kottar och grova barr. Båda de omkullfallna granarna hade dock dåliga toppar, ingenting att ha. Var ändå glad över granarna. I den delen av skogen får vindfällena ligga kvar, till glädje för alla små i skogen - skalbaggar, spettar, mossor och svampar. Efter lite vandrande, på höstmjuk mossa den 23 december(!) hittade jag den som fick bli årets julgran, sågade av och bar hem.

Under den korta julgrans-seansen bongade jag två fågelarter. I granskogen sisade ett litet gäng kungsfåglar på spindeljakt. Tänk vilka små varelser, hoppas spindlarna räcker till över vintern, tänkte jag. Annars är det kört. Kalla vintrar överlever bara några procent av de övervintrande kungsfåglarna. Men så handlar det också om vår minsta fågel, tre gram är inte mycket till kroppsvikt.

Den andra fågelarten hörde jag trumpeta då jag kom ut ur skogen. Fyra sångsvanar kom lågt flygande över skogskanten mot sydväst. Ännu är våra sjöar utan istäcke, men de här svanarna hade kanske tagit det säkra för det osäkra och stuckit ut till kusten. Tänk, här flög Finlands största fågel, vad vikten beträffar. Sexton kilo kan en sångsvan väga. Det betyder att en sångsvan väger mer än 5 000 kungsfåglar! Att sådant. God jul på er.

Jo, "julkortet" här nere är taget på Björkö. Dit åker vi om några dagar. Där finns säkert nu en massa svanar, och kanhända lite flyttande kungsfågel. Är vintern mild stannar de kvar. Återstår att se.

Björkö 21.2.2012, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/400, f5,6, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 23.12.2013

När man är ute med kameran hinner man filosofera kring allt möjligt (kanske det egentligen är därför man är ute med kameran). Detta  med naturfotografering till exempel - vad är det egentligen? Går det ens att entydigt definiera ett sådant begrepp? Varje naturfotograf (sic!) har säkert sin egen definition av begreppet vilket innebär att definitionerna är lika många som fotograferna. Det är endast då det ordnas tävlingar i naturfotografi som det behövs något slags klar och entydig definition. Men också detta har man ibland kringgått, som i Vuoden Luontokuva, genom att ha klassen ”Konst i naturen” som tillåter det mesta i bildväg.

Det klassiska naturfotografiet föreställer vild, orörd natur utan spår av människor. Tama djur eller odlade växter hör inte hit, och bildmanipulation är givetvis inte tillåten. Etiken är central. Naturbilder är dokumentära till sin karaktär och åskådaren måste kunna lita på att det hen ser har funnits på riktigt. Det här kravet på orördhet är, tycker jag, omöjliggör en viktig uppgift för naturfotografin. För mig är naturfotografering ofta också ett ställningstagande. Vackra naturbilder i all ära, men det är också viktigt att visa på människans ofta hänsynslösa framfart i naturen. Bilder av ilandflutet strandskräp, av avverkade strandskogar eller avloppsrör i fågelviken är också naturfotografier tycker jag, dessutom viktiga sådana.

Bilden som får illustrera det här korta och lite luddiga tankeflödet är ingen naturbild. Ändå är det hisnande vacker natur. Mäktiga klippformationer som fötts under istiden och som ligger i dagen i den yttre skärgården - ännu inte gömda av det skogstäcke som ligger över det mesta av vår berggrund.  Men det här är ingen naturbild, det är en familjebild, föreställande mitt treåriga barnbarn på upptäcktsfärd bland klippblocken. Bilden illustrerar ett äventyr. En bild som utan barnbarn kunnat vara ett naturfotografi - kanske.

Björkö 20.10.2013. Nikon Coolpix A, 1/125, F4, ISO 280. Bloggare: Krister Welander, 25.11.2013

I fjol i augusti bloggade jag om mina försök att ta makrobilder under vattenytan. Till hjälp har jag ett ”cykloprör” som gör det möjligt för mig att doppa mitt 200 mm:s MicroNikkor ner i vattnet. Det har blivit lite dåligt med testtillfällen, men nu på höstlovet var förhållandena rätt goda så det blev några försök.

Ett av svårigheterna med undervattensfotografering med denna metod, förutom vågor och ljusbrist, är att autofokusen fungerar dåligt. Jag försökte igen få vettiga bilder av maneterna, som det fanns mycket av, men kameran gick för det mesta bet på att placera fokus rätt. Kanske inte så konstigt med tanke på hur maneter ser ut, förstås. Bilderna på mera kontrastrika motiv, snäckor m.m. lyckades bättre. Men konceptet fungerar i alla fall, och försöken fortsätter.

Jag jagade också bilder av de små pungräkorna i strandvattnet - med varierande framgång. De är skygga och kvicka, inga egenskaper som underlättar fotograferandet precis. Men ett porträtt av en pungräka skall jag i alla fall visa upp. Även om den tekniska kvaliteten är usel har den lilla pungräkan med sina stora ögon en rätt kul uppsyn. Så där lagom spöklik för att förgylla Allhelgonadagen, så var så goda.

Björkö,14.10.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/800, f5, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 3.11.2013

Fyra dagars fotokurs på Nötö, ett bättre sätt att fira lite höstlov får  man leta efter. Inspirerande sällskap och suverän lärare i vacker utskärsmiljö kan inte bli fel.  Det är redan ett par veckor sedan kursen avslutades men ännu har inte alla nya kunskaper lagt sig tillrätta i medvetandets djupare lager. Det är ju så med ny kunskap - det ska övas och repeteras innan det nya sitter som det ska. Speciellt gäller det en som fotograferat hela livet och har gammal kunskap som eventuellt måste revideras.

Mycket av det nya hänger ihop med den digitala teknikens möjligheter till bildbehandling. Själv har jag t.ex. ännu lite svårt att svälja att ett naturfoto byggs ihop av flera olika exponeringar. Vår guru på Nötö, Magnus Lindbom, visade hisnande vackra landskapsbilder vars skönhet delvis var ett resultat av just flera pålagda exponeringar. Visst blir det rasande snyggt, och visst ska jag börja öva på tekniken, men ändå.

Fast och andra sidan, jag blev nog lite övertygad av argumentet att tekniken bara imiterar vårt eget sätt att titta på ett vackert landskap. När vi låter blicken glida från förgrund till bakgrund, från jord tll himmel, gör vi just detsamma. Våra ögon ställer om skärpan och varierar bländare, hjärnan drar helt automastiskt i våra medfödda Lightroom-spakar. Mitt spontana motstånd handlar bara om det man alltid känner inför ny teknik. Speciellt när ens möjligheter till bildmanipulering  under diafilmens tid inskränkte sig till att man kunde lägga diaramarna i kors om man ville ha en kvadratisk bild.

Jo, och min nya Nikon Coolpix A var en ständig källa till glädje. Bildernas tekniska kvalitet imponerade och inställningsreglagen kändes rätt från början. Dessutom kunde jag med ett småleende på läpparna lyssna till kurskollegernas pustanden och stönanden över sina tunga fotoryggsäckar - allt medan jag kånkade 300 gram kamera plus ett lightstativ i den knöliga Nötöterrängen.

Bloggens rubrik syftar på ett av de begreppspar vi skulle reflektera över när vi fotograferade landskap. Den här bilden, ett minilandskap på Nötös västra strand, handlar just om detta - dynamik och harmoni.

Nötö12.10.2013. Nikon Coolpix A, 1,3s, F10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 26.10.2013

Alltså, det hela började med att familjens kompaktkamera blev överkörd. Jo, tillskrynklad av en taxi hemma på gården. Minneskortet gick att pilla ut och var intakt, men resten kunde sorteras i metallavfall, elektronikavfall och miljöfarligt avfall (batteriet). Nu skulle ny kompakt införskaffas.

Familjemedlemmarna har numera alla moderna telefoner, och moderna telefoner har bra kameror ( eller är det tvärtom?). Det kändes inte så värst smart att skaffa en ny kompaktkamera, om den inte var betydligt bättre än en telefonkamera. Sagt och gjort, och Nikonist som jag är, bidde det den bästa kompakten Nikon kunde erbjuda, en Nikon Coolpix A.

Nikons nya kompakt-flaggskepp är bl.a presenterad på Fotosidan.se och en av kommentarerna lyder så här:  ”Tja, målgruppen är t ex jag, och jag kan tänka mig en hel hoper fotografer i min närmsta krets som skulle gå igång på den. Grym sensor, normal ljusstyrka, litet format, tyst, snabb blixtsynk (antar jag). Kan inte bli så mycket bättre. Om man är lagd åt det hållet, och det är ju förstås inte alla som är. Det är därför det finns olika kameror.”

Så sant så, olika kameror för olika behov och olika målgrupper. Men min erfarenhet hittills är bara positiv. Tänk att för en gångs skull ha en kamera som ryms i rockfickan - och som tar bilder i RAW med hisnande skärpa. Se där, få se hur mycket damm det ska samlas på min systemkamera. Nästa utmaning är kursen i landskapsfotografering på Nötö, då är det upp till bevis.

Tyvärr kan jag inte ladda ner skärgårdsvyn i full resolution (16,2 Mp)  så detta får duga som bildbevis. Bilden, en snapshot tagen medan vi brände ris (röken till vänster) på en ö söder om Dalsbruk.

Träskholmen 06.10.2013. Nikon Coolpix A, 1/200, F8, ISO 1 600. Bloggare: Krister Welander, 8.10.2013

Jag är i den lyckliga situationen att min väg till jobbet går genom det västnyländska landskapet där det är som vackrast. Den lätt kurviga vägen vindlar över berg och backar, passerar en gammal kyrka och slingrar sig vidare mot målet följande en ådal omgiven av vida fält och skogklädda berg. Eftersom det knappt är någon trafik alls hinner jag både bearbeta de väntande utmaningarna på jobbet och samtidigt följa med det växlande landskapet. Jag passerar en av regionens bästa fågellokaler, Myrans, så det gäller dessutom att försöka kombinera trafikens utmaningar med artbestämningens. Speciellt den här tiden på året händer det nog rätt ofta att jag viker in vid en busshållplats, rycker upp kikaren från dörrfacket och spanar in någon spännade art. Falkar, kärrhökar, gäss och en massa tättingar är mitt dagliga sällskap nu på hösten.

Här om morgonen var hela landskapet insvept i en tät dimma. När solen just stiger upp och dimmans skira ljus lyfter fram det tredimensionella i landskapet borde man bara kunna stanna och njuta. De dimmiga morgnarna höst och vår, och de rimfrostglittrande morgnarna om vintern, det är då man måste stålsätta sig för att komma i tid till jobbet. Råkar man ha kameran med sig blir det ännu svårare. Den här morgonen hade jag i alla fall kameran med, och kunde bara inte låta bli att stanna för att föreviga korna som betade i dimman längs åstranden. Och jag blev inte försenad, även om risken fanns.

Sjundeå 13.9.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/100, f16, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 18.9.2013

För några veckor sedan började det plötsligt dyka upp en mängd spindelbilder på vår förenings FB-sidor. En efter en lade medlemmar ut spindelbilder, nytagna, äldre. Någon var tagen vid köksbordet, någon annan i Costa Rica. Det stod helt klart att spindlar är ett kärt motivområde för många naturfotografer. Och bra så. Spindlar är ju fascinerande på många sätt. De spinner konstfärdigt designade nät, de är giftiga och håriga. Det finns spindelhanar som blir uppätna efter parningen och det finns de som måste trumma rätt för att alls få en kärleksstund. Vi har ca 600 arter i Finland så det finns att välja mellan.

Spindlar bjuder på många utmaningar för makrofotografen. De är, liksom skalbaggar, väldigt ”tredimensionella”. Fotograferar man en fjäril kan man hitta en vinkel där man får ett av vingplanen, och åtminstone den ena antennen, inom skärpeområdet. Vill man få en hel spindeln någorlunda skarp får man lov att fotografera den rakt uppifrån, eller underifrån, . Det blir en hyfsad men kanske lite tråkig bild som resultat. Och jag talar av erfarenhet, för så ser de flesta av mina spindelbilder ut. Anstränger man sig lite och knäpper krabaten rakt framifrån kan man få både punktögon och giftkäkar skarpa, mot en suddig bakgrund av håriga ben och en trind bakkropp. Lösningen heter focus stacking, men det är en annan historia.

Nej, vi som gillar spindlar får försöka satsa på det konstnärliga uttrycket i stället för på det vetenskapliga i våra spindelbilder. Och det är här spindelnäten kommer in. Dessa oerhört skickligt och ändamålsenligt konstruerade fångstredskap som glittrar i motljuset. Nu när september är här är det tid för spindelnätsfotografering. En morgonsömnig fotograf behöver inte gå upp i svinottan för att ha solen lågt och daggen kvar i näten. Kyliga nätter ger långsamma spindlar, och när dessutom många arter nu har alla sina ungar stora finns det spindlar, och spindelnät, i överflöd. Vindstilla, dagg och morgonsol är en perfekt kombination, och spindlarna spinner nya nät ännu hela september. På bloggbilden här nere kan man se hur en korsspindel kämpat med dåliga ritningar innan det fått ihop sitt slutliga byggnadsverk.

Björkö 25.8.2013, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/320, f5, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 4.9.2013

Till ett av mina många sommarnöjen hör att följa med måsfåglarnas vanor och ovanor i viken vid stugan. Under häckningstid är måsarna och tärnorna extra känsliga för olika faror, och flyger upp under ilskna skrik då ett potentiellt hot närmar sig. De har en stor repertoar olika varningsljud, och antagligen kan de rätt väl beskriva farans typ för andra måsfåglar i närheten. Jag försöker  också öva mig tyda basrepertoaren, och tror mig redan kunna höra skillnaden på ”kråka”, ”havstrut” och ”havsörn”. Det mest panikartade ljudet brukar föranledas av överflygande lärkfalk. Där hjälper dessutom svalorna till, som annars inte varnar för vare sig örn eller trut.

När jag följt med skrattmåsarna på räkjakt i viken har jag kunnat se vilken fördel de har av att ha mörkt huvud. En skrattmås på räkjakt simmar med halsen sträckt och huvudet högt lyftat för att se de små tångräkorna genom vattenytan. Ett vitt huvud skulle ge en massa störande reflexer i vattnet och de kvicka räkorna skulle bli ofångade. Allt i naturen har sin förklaring (om det här är rätt förklaring är sedan en annan sak förstås).

När jag härom dagen följde med måsfåglarna såg jag plötsligt en som inte passade in. En liten oskygg skönhet som simmade omkring bland skrattmås och fiskmås. Jag måste ta fågelboken till hjälp för att bli säker på min sak, en ung dvärgmås. Hur den hamnat här, långt från de närmsta häckningslokalerna, redan som tonåring är en gåta. Vacker var den i alla fall, som ett smycke bland alla mera robusta vitfåglar.

Björkö,22.7.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1250, f10, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 30.7.2013

Så här års, sommarlovstider, blir det inte mycket tid framför datorn. Avståndet mellan mina bloggar ser därför ut att bli längre än jag tänkt mig, tyvärr. Detta inlägg får ni, kära läsare, se som blott och bart en räddningsplanka. En räddningsplanka över till ett förhoppningsvis lite mer frekvent skrivande, sen när höstkvällarna blir mörkare och datorförbindelserna ljusare. Att sån´t.

Humlan här på bilden får illustrera alla de som arbetar när alla vi andra latar oss. Fotograferad på ängen vid stugknuten.

Björkö 14.7.2012, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/800, f9, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 20.7.2013

I naturen kan man beskåda en hel massa olika trix och kluriga egenskaper som vuxit fram under evolutionsprocessen. Gemensamt för dem alla är naturligtvis att de på något smart sätt ökar individens chanser att överleva för att kunna föröka sig. Man behöver inte ens söka särskilt länge för att hitta exempel  på lur och båg i naturen. Allt är inte alltid som man tror, se bara på bilden här nere.

Växten, en prästkrage, har en vacker blomma. Men tittar man riktigt noga på den ser man att blomman egentligen består av en hel massa små blommor. Den gula mitten består av en massa så kallade diskblommor, små tvåkönade blommor som saknar kronblad. Den gula mitten omges av de så kallade strålblommorna. Hos var och en av dem har ett kronblad vuxit ut till ett långt vitt blad. Genom detta smarta arrangemang förvandlas en massa små obetydliga blommor till stora granna  ”blommor” som syns på långt håll.

Prästkragarnas färgprakt signalerar att det finns nektar att hämta och lockar till sig bland annat blomflugor på nektarjakt.  Blomflugorna påminner genom sin gulsvarta färgteckning om getingar och lämnas därför oftast ifred av olika insektätare. Fenomenet, att låtsas vara någon som är farlig, kallas skyddande likhet eller mimikry. Tyvärr hjälpte det inte blomflugan på bilden, den blev genomskådad av krabbspindeln.

De små blomkrabbspindlarna har ett smart sätt att skaffa sig byten. De spinner inga nät (men nog en livlina) utan parkerar sig i stället i en blomma för att där blickstilla invänta en intet ont anande besökare. Oftast är det fjärilar och blomflugor som råkar illa ut. För att inte synas håller sig spindeln alldeles stilla och passar samtidigt på att ändra färg så den passar med blomman. Skulle denna blomkrabbspindel lurpassa i en maskros skulle den vara gul.

Prästkragen luras genom att smälla ihop alla sina små blommor till en stor, blomflugan luras genom att låtsas vara en geting och blomkrabbspindeln byter färg för att inte upptäckas.  Jo, och själv luras jag förstås också - genom att ha flyttat prästkragen med spindel och allt till ett mindre blåsigt ställe innan jag tog bilden.

Björkö, 19.6.2013, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/1600, f10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 24.6.2013

Ojojoj, vad grönt det blivit därute. Man gör en kort vandring med kameran och ser bara grönt. Inga fotomotiv uppenbarar sig i grönskan - allt flyter likosom ihop till en spenatgrön röra.  Egentligen är det ofattbart hur snabbt alla löv och örter vecklar ut, eller pressar fram, sina klorofyllstinna blad. En obändig kraft som formligen exploderar i en ogenomtränglig grönska på bara ett par veckor. En riktig klorofylla.

Tacka vet jag skärgården. Därute går allt lite långsammare, tar tid på sig. Havsvattnet värms upp långsamt och vårens framfart bromsas lite upp därute. Det är lättare att hinna med. Dessutom tar det intensiva gröna aldrig överhanden, det blandas ut med grått och rosa i havet och klipporna.

Genom mitt öppna fönster hör jag härmsångarens kraftiga drillar, en allt mer desperat kornknarr, samt en dito rördrom.  De två sistnämnda verkar bokstavligen ha drabbats av något slags klorofylla eftersom de redan för tredje veckan fortsätter, nätterna igenom, med sina locktoner. Fast kanske de bara saknar damsällskap.

Bilden här nere har inget grönt i sig. Den är tagen halv elva på kvällen söder om Hangö, när fullmånen steg och kvällens sista solstrålar glittrade i nordprickens reflexer. Vill man ha både sol och fullmåne på samma bild finns det inte så många andra möjligheter.

Hangö, 24.5.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/400, f5,3, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 2.6.2013

Plötsligt var de över oss, de doftande dallrande vårdagarna. Allt går nu i rasande takt. Flyttfåglarna hann knappt göra sig hemmastadda innan de satte igång med parningsritualer, sång och bobygge. Flugsnapparna återerövrade sina holkar hos oss den fjärde maj, samma dag gästade en stork grannbyn. De första ladusvalorna anlände till gården den femte maj,  med lera och grässtrån färdigt i näbben tycktes det. Snabbt ska det gå. Grodornas bubblande kärlek var över på ett par dagar, resulterande i en rejäl hög med befruktad grodrom i dammen. En liten del av rommen ska som vanligt få växa upp till små grodor i min biologisal i skolan. Något att förundra sig över i vardagsplugget.
Parningstiden har alltid gett naturfotografer spännande motiv. Dels är djur, av alla de slag, oftast så intensivt upptagna av sina kärleksbestyr att en fotograf kan komma närmare än vanligt. Dels livar alltid lite action upp en djurbild, och i det här fallet finns det ju dessutom alltid två djur på samma bild.
Den parningsbild de flesta minns togs för över fyrtio år sedan, år 1972, av Hannu Hautala. Hans bild ”Parittelevat kotkat” valdes följande år till årets pressbild - första och hittills enda gången ett naturfoto fått en sådan utmärkelse. Men det var också ett mästerligt skott, en dramatisk svartvit bild av en art som kämpade på utrotningens brant. Att det var en högst intim akt som förevigats gav naturligtvis bilden ett mervärde. Vill minnas att det då fanns de som uttryckte sin indignation över exploateringen av det mest privata.
Men parningsbilder fortsätter att engagera. I senaste Suomen Luonto (4/2013) berättar en naturfotograf ingående om sitt möte med björnkärlek och i ett blogginlägg 127/365 (http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/index.htm) diskuterar min BFF-kollega Håkan E huruvida det är ofint att föreviga hackspettarnas kärleksakt. Själv har jag inga dubier, och publicerar här nere glatt en bild av den gulbandade dykarens ömma omfamning. Notera honans ryggsköld, de längsgående fårorna finns bara för att ge hanen ett fast grepp, och på hans ben finns små sugkoppar som passar perfekt in i fårorna. På så sätt får han bara grepp om en hona, och bara en hona av sin egen art. Ett av naturens otaliga smarta kärleksknep.

Karskog, Sjundeå, 12.5.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1000, f4,5, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 14.5.2013

Varje vår väntar jag på att den stora sälgen nära huset ska börja blomma. Att få stå under en stor blommande sälg en solig vårmorgon är en naturuplevelse av rang. Surrandet av tusentals pollinerare på jakt efter vårens första nektar hörs redan på långt håll. Humlor, bin och diverse tvåvingar samsas med nässelfjärilar, citronfjärilar och påfågelögon vid de nektarstinna honblommorna. Många av insekterna är helt beroende av nektar och pollen för att få energi för äggläggning och yngeluppfödning. Utan den energin kan t.ex. inte humlehonorna som övervintrat bygga upp nya samhällen. Utan nya humlor blir inga blåbärsblommor pollinerade - och vi blir utan blåbär.

Men det är inte bara blåbär det handlar om.  Albert Einstein lär ska ha sagt att om bina dör ut skulle mänskligheten inte ha mer än fyra år kvar att leva. Det må vara sant eller inte, men det säger i alla fall något om hur viktiga pollinerarna är för världens livsmedelsproduktion. Men bina mår inte bra.

Som bäst visas en omtalad dokumentärfilm ”More than Honey”  av schweizaren Markus Imhoof. Den handlar om binas fascinerande liv och om deras betydelse för vår livsmedelsförsörjning. Hur vi fortsätter att spruta gifter över odlingar utan att ta forskarnas varningar om de ödesdigra konsekvenserna för bina på allvar. Biodlare runt om i världen vittnar om hur bisamhällen oförklarligt kollapsar. EU-kommissionen  har varit lyhörd och nyligen föreslagit att bekämpningsmedel som innehåller s.k. neonikotinoider ska förbjudas inom EU, eftersom de bevisligen förorsakat omfattande bidöd på olika håll i världen. Men hör och häpna - vårt eget Jord- och skogsbruksministerium lobbar hårt för att driva igenom ett undantag, med motiveringen att det inte är påvisat att finska bin skulle ha dött av detta nervgift.  Kanske kan man hoppas att våra förhandlare  går och ser på filmen - och ändrar åsikt.

Här hemma flög i alla fall rätt många nyvaknade bin i söndagssolskenet. Eftersom sälgarna ännu inte blommar fick de nöja sig med tussilagonektar och -pollen. Biet på bilden börjar ha pollenkorgarna på bakbenen fulla och kan snart återvända till kupan.

Karskog, Sjundeå, 28.4.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1250, f10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 28.4.2013

Det har blivit knapert med skrivandet, alltför mycket annat har kommit i vägen. Våren har, visserligen ovanligt långsamt, kommit krypande medan jag knappt hunnit vädra kameran. Men så kom det ett ledigt veckoslut, och vi kunde åka ut till Björkö. Svävaren Arctic Wolf tog oss ut på släta men möra isar i fyrtio knops fart, lyxigt.

Söndag morgon vred vinden mot sydväst och flyttfåglarna började vältra in från havet i stora skaror. Ejdrar, knipor, stor- och småskrakar, gräsänder tillsammans med grågäss, knölsvanar, kråkor, tofsvipor och allehanda vitfågel. På land kvittrade och tjattrade stora flockar med trastar, bofinkar, sädesärlor m.m. En tornfalk jagade hela dagen på holmen och en mindre hackspett förde hemtrevligt oljud i björkhagarna.

Denna första riktiga vårdag, mustig och varm, öppnade stora hål i isarna. Havsörnen patrullerade längs stränderna och tre gråsälar fiskade i sundet, ovetande om att säljakten inleds om några dagar. Inte för att det blev så många bilder nu heller, det intensiva uppvaknandet i naturen måste avnjutas direkt, och inte bara genom en kameralins. Så går det ibland, man bara glömmer att fotografera för att verkligheten är för engagerande och intensiv. Men jag tror det är bra så. Kan man inte lägga tekniken åt sidan för att njuta av verkligheten här och nu är man illa ute. Nåja, en bild av islossningen blev det i alla fall, en av det mera kontemplativa slaget.

Björkö, 14.4.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/80, f16, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 16.4.2013

Mars har känts ovanligt kall hittills. Om den är kallare än medeltalet återstår att se.  Enligt statistik från 1900-talets början  var mars kallast 1917, medeltemperaturen var då -9,6 °C . År 2007 var mars månad varmast med en medeltemperatur på 3,1  °C (fmi.fi). Men ännu har jag inte sett de där första sånglärkorna på vägen till jobbet. Enligt mina anteckningar borde de redan ha dykt upp. År 2011 såg jag de första den 13.3, i fjol såg jag de första den 12.3. I år borde de med andra ord ha dykt upp i går, den 11.3 - vilket de alltså inte gjorde. Klimatuppvärmningen är därmed bara båg, åtminstone här i Sjundeå, åtminstone när det gäller sånglärkor, åtminstone i år.

Hade en ledig morgontimme i dag och gick en liten tur ut med snöskor och kamera. Landskapet var andlöst vackert - men bara för en kort stund. Det gällde att skynda på. Natten hade igen varit kall, -16 °C, och gårdagens vattenånga satt fast i grenarna som gnistrande rimfrost. Tyvärr försvinner rimfrosten inför ögonen när marssolen stiger. Den smälter inte ens, utan bara torkar bort. Sublimering talar fysikerna om. Mars må vara ovanligt kall och snöig, men våren hörs redan på gården. Kattugglorna ropar i skogsbrynet och hackspettarna slår sina trumvirvlar på telefonstolparnas plåthattar. Snart sjunger lärkorna över fälten, det är ett som är säkert.

Karskog, Sjundeå, 12.3.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1250, f5, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 12.3.2013

Har sisådär tiotusen bilder som passar in under ”Vår kust”, som är temat för  BioFoto Finlands första större utställning. Nåja, alla tiotusen är förvisso inte utställningsbilder, det måste erkännas. Men tillräckligt många är ändå tänkbara, varför urvalsprocessen har varit rätt mödosam. Samlade först alla kandidaterna, ca 150 stycken, i en skild ”utställningsmapp”. Det gick rätt snabbt, till skillnad från den process som nu följde. En massa frågor uppstod, få blev besvarade. Några av bilderna är ens stora favoriter, men varför är de det? Skulle alla åskådare uppleva just de bilderna på samma sätt? Regeln ”Kill your darlings” gäller när man skriver, kanske samma sak gäller när man plockar ut utställningsbilder.  Ska bilderna vara helt olika eller borde de bilda en helhet, ett budskap belyst från olika håll, en berättelse, eller...

Det gällde alltså att välja ut fyra bilder som passar till utställningens tema ”Vår kust”. När jag väl hade valt var jag ändå rätt så nöjd. Det blev en bärande idé, och ett slags helhet, i alla fall. Bilderna, tillsammans med ett trettiotal andra, kommer att premiärvisas i Jakobstad den 2.3. Då är det vernissage på ”Vår kust”, BioFoto Finland:s första medlemsutställning. Välkomna!

Bilden här nere är inte en utställningsbild. Den fanns inte ännu då jag måste välja ut mina bilder. Den här bilden tog jag från förbindelsebåten m/s Hitis på väg hem efter några sportlovsdagar i utskären, i dis och dimma utanför Lökholm.

Lökholm, 18.2.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/320,  f14, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 22.2.2013. 

Under alla de år (och de börjar vara rätt många) jag vandrat längs stränderna i vår skärgård har jag ofta upprörts över mängden skräp överallt. Närmare kusten hittar man sådant som veckoslutsfestare lämnat efter sig - ölburkar, pizzakartonger och engångsgrillar. Dess värre oftast på de mest natursköna platserna (de platser där de släta klipporna redan förstörts av korvgrillningsbrasor, fast det är en annan historia). Ända ut till den yttre skärgården orkar sig ölfolket inte, där består skräpet nästan uteslutande av sådant som sköljts iland från havet. Och det är inte lite det. På fredagen (i samband med båtmässans öppnande) höll Håll skärgården ren r.f. en presskonferens och publicerade en preliminär rapport över MARLIN-kartläggningen av nedskräpningen längs Östersjöns stränder (se min artikel om plast och MARLIN i Finlands Natur)

http://nom.webbhuset.fi/vi_publicerar/var_tidning__finlands_natur/article-21320-21531-plast-i-havet-ett-evighetsproblem

Sorglig läsning - Finland leder med nästan dubbelt så mycket skräp längs stränderna  som tvåan Lettland! I Finland räknade man i medeltal 210 skräp per 100 meter strand när man ii Lettland hade 111 skräp. Hur mycket skillnaden beror på vindar och strömmar, och hur mycket det beror på attityder må framtiden utvisa. Bättre kan vi i alla fall bli, det är säkert. Och attityderna kan vi naturfotografer försöka påverka, genom att visa på eländet. Här nere en bild att börja med, från Skärgårdshavets nationalpark!

Björkö, 3.1.2012, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/160,  f3,5, ISO 640. Bloggare: Krister Welander 10.2.2013.

Året kunde knappast ha börjat bättre. Den andra januari ut till stugan i Åbolands yttre skärgård för fem dagars retreat. Man bara tackar och tar emot när det bjuds på gratis förbindelsebåt, denna gång gamla trygga m/s Hitis, ordinarie skutan turar i Iniötrakten. Veckan bjöd på allt från duggregn till strålande sol, ingen is, snö bara i skrevor och klev, och en tystnad som känns tyst till och med för  mig, bortskämd med tystnad också i hembyn på fastlandet.

Sidensvansar, stora flockar med gråsiskor och en hök som gled förbi så snabbt att den fick heta Accipiter sp. En koltrast, en björktrast och lite vitfågel. Knölsvanar i mängder samsades med några storskrakar och knipor. Bara en havsörn såg vi, den satt i ett fågeltorn (!) på vägen ut. Tjugo kilometer borta i sydväst, på Utö, lockar en irrflugen rävsparv fortfarande ornitologer från när och fjärran.

Bloggbilden har jag valt för att den är en så otypisk januaribild. Hemma i Sjundeå hade vi redan haft en halv meter snö, och snöskor har varit det enda rätta om man velat ta sig ut i naturen. Här ute ser det ut som vilken sensommardag som helst. Det är bara de kala alarna och den för senhösten typiska grönalgen på strandklipporna som skvallrar om en annan årstid. Men isen är på väg. Jag följer regelbundet med hur Östersjöns istäcke växer på Östersjöportalens utmärkta iskarta http://www.itameriportaali.fi/html/icef/icemap_c.pdf. Skall bli intressant att se hur det blir i år. I fjol den här tiden fanns det mindre is än nu. Och havet söder om Nötö frös aldrig. Får vi rejäla isar till sportlovet blir det väl svävare ut. Hoppas det, snabbare och bekvämare farkost får man leta efter.

Björkö, 5.1.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/80,  f20, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 15.1.2013

Varje år likadant. Julen liksom smyger över en, och mitt i allt står man där med två dagar tid för julförberedelser. En månad sen jag skrev senast, ännu till. Ute skiner solen, första gången på rätt länge, och landskapet är julkortslikt, åtminstone här ute på bondlandet. Jag har valt utsikten från vårt sovrumsfönster till bloggbild, så det får liksom vara ett julkort åt mina läsare på samma gång.

Vi har förmånen att bo i de vackraste av landskap, omgivna av  berg och dalar, skog och sjöar. Jordbrukslandskapet har bevarat sin mosaikartade prägel, mera på grund av topografi än av miljötänk, tror jag. Men numera finns det faktiskt möjligheter för den som vill tänka på den biologiska mångfalden. Vi har kunnat skydda skogen i bakgrunden tack vare Metso-programmet, och EU-byråkraterna kan registrera åkermark som  så kallad naturvårdsåker, med artmångfald som specialegenskap.

Från vårt sovrumsfönster brukar vi kunna spana in räv och berguv, älg, vitsvanshjort och rådjur. Över fälten jagar tornfalk och kärrhök, ibland också lärkfalk och ormvråk.  Om försommarmorgnarna  kan vi genom det öppna fönstret lyssna på buskskvätta, kornknarr och trana. Från den närbelägna sjön hörs rördrommen tuta. Till morgonritualerna hör naturligtvis att titta ut, låta blicken följa bäcken under berget. Tärna och fiskmås följer bäcken från luften, rådjuren följer den längs åkerrenen.  Nu under december månad  är det tyvärr för mörkt för att se så mycket om morgnarna, men spåren finns ju kvar i snön. I dag fyllde jag själv på spårkollektionen då jag med snöskor och pulka begav mig till julgransskogen. Så god jul på er alla, snart blir det ljusare.

Sjundeå, 23.12.2012, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/100,  f22, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 23.12.2012

”November är en av årets tolv bästa månader”, som någon klok positivt tänkande människa sagt. Ute i skärgården är november faktiskt bäst på många sätt. Därför åkte vi ut, bara för att andas in novemberluften under ett kort veckoslut. I november har allting tystnat. Inga löv som prasslar, inga båtmotorer, inte ens ett litet måsskrik hörs. En flock med gråsiskor lyckades ett tag fånga min uppmärksamhet med sina svaga locktoner, annars bestod fågellivet av  tysta knölsvanar, några tyst förbiseglande gråtrutar och ett par alldeles tysta havsörnar som i maklig takt gled förbi över ön. Det ljud som helt dominerar är ljudet av vågor, men det ljudet är på något sätt så självklart att man kan tycka det är helt tyst även om havet brusar.

Att stå nere vid den öppna havsstranden en blåsig dag och få djupandas in den salta luften är en lisa för både kropp och själ. Däremot är det ingen lisa för ens kamerautrustning. Även om det inte regnar blir kameralinsen ohjälpligt översprejad med små, små droppar av saltvatten. Saltvatten som till råga på allt är mycket knepigare att putsa bort än sötvatten. Vet inte om det är själva saltet, eller elaka små kiselalger och annat smått, som kräver lite mera än vanlig avtorkning för att försvinna. För mig går det dessutom alltför ofta så, att jag märker saltvattenstänket först när jag tittar på bilderna i datorn, och då är dropparna ännu mera mödosamma att putsa bort. Men, hur som helst, november ute i skärgården är en fantastisk månad, tyst, mörk och mustig. Bloggbilden är tagen på Björkö i 10 m/s sydostlig vind, rakt söderut mot öppningen mellan Trunsö i öster och Jurmo i väster. I förgrunden lite höstgul saltarv (Honckenya peploides).

Björkö, 10.11.2012, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/13, f14, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 22.11.2012

För en morgonsömnig naturfotograf är det skönt med sommartid ännu i oktober. Det räcker med att vara ute 8.30 för att hinna uppleva soluppgången. Nu har vi ställt om klockan och den lilla förmånen är med ens borta. Solen steg upp idag, den första november, kvart före åtta, och när man väl är ute har de första solstrålarna redan börjat meja ner frostpälsen från gräs och trädgrenar. Fast och andra sidan,  den här hösten har solen för det mesta stigit upp gömd bakom tjocka molnlager. Många morgnar, då jag skulle haft möjlighet att sticka iväg ut med kamera och kikare, har regnet fått mig på andra tankar . Men lite sol- och frostbilder har det ändå blivit.

Tiden kring soluppgången är på många sätt den bästa fototiden under dagen. Det är för det mesta lugnt, en bra utgångspunkt för den som söker närbildsmotiv.  Det är ofta dagg eller frost i växtligheten, vilket i kombination med lågt fallande ljus gör också de mest triviala motiv till små konstverk. Efter en kylig natt är insekter och andra småkryp ännu rätt lugna och stilla, i väntan på att deras små kroppar skall tina upp till lämplig rörelsetemperatur. Och som ytterligare bonus är det ofta tyst. På veckosluten är det sällan trafikbuller och andra ljudföroreningar, och blåser det inte så är också träden tysta. På något underligt sätt syns också  tystnaden i morgonbilderna.  Åtminstone som en förmedlad stämning.

Nu, i november, är småkrypen redan i dvala under stubbar och stenar, och en fotosäsong med nya motivval börjar så småningom. Landskap, snötyngda grenar, vinterståndare, isflak och snöoväder, snart  är det er tur att bli avporträtterade. Bloggbilden får vara ett exempel på ett trivialt motiv, lite visset gräs, som fått en speciell lyster med frost och morgonsol.

Karskog, Sjundeå, 27.10.2012, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/2500, f9, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 1.11.2012

I skrivande stund har asparna på gården lagt sina löv i en tjock matta på gårdsgruset. Det går alltid väldigt hastigt. Asplöven lyser intensivt gula i en vecka, sedan ligger de bara där på marken. Kanske den snabba lövfällningen hänger ihop med att aspens löv rör sig hela tiden. Asplöven har långa skaft som dessutom är tillplattade från sidorna och löven har därför inte något jämviktsläge. De darrar sig helt enkelt hastigt loss från grenarna.

För fotografen som är ute efter höstbilder gäller det alltså att snabba på. Skogskanterna ändrar utseende för var dag som går. Här vid sydkusten börjar landskapet  gulna redan i medlet av september, först björkarna. I början av oktober är naturen som grannast. Nu, i medlet av oktober, är det nästan bara ekar och lite lönnar som ännu har löven kvar. Och alarna, som fäller sina löv gröna eftersom deras kvävefixerande rotbakterier tillåter dem att slösa med näringsämnena.

När man vadar omkring i de tjocka lövmattorna i aspskogen inser man vilket enormt värdefullt arbete alla nedbrytare gör. Daggmaskar och gråsuggor, svampar och bakterier, alla dessa ser till att också den här höstens löv kommer att försvinna. Det mesta i form av koldioxid tillbaka till atmosfären, närsalterna och spårämnena för att användas nästa växtperiod. Tänk, vad skulle inte också dessa ekosystemtjänster kosta oss, om vi var tvungna att upphandla dem av något privat lövdestruktionsföretag. På bloggbilden en höstmorgon, just när de första solstrålarna bröt fram och smälte nattfrosten till dagg på trädgrenarna.

Karskog, Sjundeå, 06.10.2012, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/640, f9, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 15.10.2012

En intressant diskussion dök upp på lintukuva.fi:s sidor här om dagen. En av kommentatorerna kritiserade en mästerlig bild för att vara tråkig i sin tekniska perfektion, och efterlyste mera känsla och konstnärligt vågade bilder av fågelfotograferna. Med dagens topputrustning kan vem som helst ta bilder som  de som visas upp som ”veckans bild” på sajten, tyckte den anonyme kommentatorn. Det här fick en av fotograferna, Arto J, att gå i svaromål.  ”Det är helt onödigt att ens försöka bjuda ut konstbilder som suddiga bilder med rörelseoskärpa, förutom om bilden skulle råkat ha vunnit priser i någon tävling. En bild som är lätt att sälja är en enkel, skarp bild där motivet framträder tydligt från bakgrunden. Och för en proffsfotograf är en bra bild lika med en såld bild.” (min övers.)

Ord och inga visor. Så här är det förstås. Tyvärr, kan man kanske tillägga. De allra flesta artbilder används som illustrationer till facktexter. Bilden skall alltså ha ett högt innehållsvärde för att gå att sälja, enkelt uttryckt. Vad lär vi oss av detta? Jo, att alla vi som har något slags diffust mål att skapa bilder med högt formvärde ingenting har att hämta ute på bildmarknaden - förutom med bilder som vinner i tävlingar förstås. Men man fotograferar ju av kärlek till konsten, inte av kärlek till eventuella bildroyaltyn. Till bloggbild har jag valt en suddig konstbild - skärgårdshimlens spegling i en vattenyta. Björkö den 26.7.2012. Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4)  1/800 f20  ISO 400. Bloggare: Krister Welander 26.9.2012

Väl ute på Björkö, efter en gungande överresa i hård sydostan, hade jag möjlighet att ta några bilder med mitt nya kameratillbehör, ”cyklopröret”. Ett 110 mm:s Uponalrör, en polykarbonatskiva och lite syrafasta muttrar och skruvar har förvandlats till ett slags vattenkikare med vars hjälp jag hoppas kunna få lite närbilder av småkryp under vattenytan. Röret har jag gjort till min 200 millis Mikro-Nikkor , vilket betyder att det mest kommer att bli riktiga närbilder. De första försöken verkade lovande.

Svårigheterna med undervattensfotografering från övervattensläge är många. De akrobatiska ställningar som fotografen måste inta är bara en av utmaningarna, en annan är vågorna. Det är omöjligt att hålla objektivet stilla om det kommer vågor, och det kommer det, förr eller senare. Kameran har också betydligt svårare att fokusera, men manuell fokusering är inte möjlig med mina nuvarande tekniska lösningar. Utvecklingsarbetet fortsätter, och mera bilder blir det hoppeligen i oktober. Då är det knappt om ljus, men och andra sidan kristallklart vatten. Få se hur det blir. Här ett första försök, en öronmanet på ca en meters djup. Maneten är inte skarp, så här är det mera känsla än kvalitet (se föregående bloggtext). Björkö den 29.8.2012. Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) + "cykloprör", 1/1000  f4,5  ISO 800. Bloggare: Krister Welander 02.09.2012

När man beundrar fågelbilderna på lintukuva.fi kan man inte annat än häpnas över de möjligheter den nyaste digitala kameratekniken ger. Knivskarpa bilder av fåglar som flyger rakt mot fotografen. Exponeringstider på 1/3200, ett ISO-värde på 3200 kombinerat med ett åttahundramillis tele på en modern fullformatsdigikamera gör det möjligt att ta bilder som för tio år sedan skulle ha ansetts som omöjliga. När man läser bildkommentarerna på nämnda sajt slås man av hur många som klagar på bildernas tekniska kvalitet. Brus i kanten, skärpan ligger några millimeter fel o.s.v. Inte ens den mest perfekta bilden är någonsin riktigt perfekt. Känslan i bilden blir på så sätt en andrahandsfråga, fokus ligger på den tekniska kvaliteten .

Minns då vi åkte på fågelexkursioner i början på 1970-talet med kompisarna i Orbis Naturae, Norsens naturklubb, med legendariske Harry Krogerus som inspirerande dragare. Vi var många fotointresserade, och några av oss (dock inte jag) hade försett sina systemkameror med det kända Novoflex-objektivet, alla fågelfotografers dröm. Det var ett fyrahundramillis teleobjektiv med ett slags gevärskolv, där man kunde fokusera med avtryckaren. Novoflexen gjorde det möjligt att fånga fåglar i flykten, och vilka bilder det blev sen. Bilder av falkar, vadare och svalor, med panoreringsoskärpa i bakgrunden, förevigade på snyggt kornig Tri-x. Jag minns vilken känsla det var i de bilderna. Hur ska man hitta den känslan i dagens hyperperfekta digibilder? Eller har den bytts mot någonting annat, som jag inte sett, i den digitala euforin? På bloggbilden i alla fall två skräddare (Gerris sp.), med känsla eller kvalitet, hur som helst.

Bilden tagen den 29.7.2012 på Björkö. Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/1000  f16  ISO 400. Bloggare: Krister Welander 29.8.2012

Ute på Björkö är vattnet närvarande överallt. För det mesta syns havet, men dessutom  finns det hällkar, bäckar och kärr med vattenklöver och kalla. Den här sommaren har det blivit porträtt av diverse sländor och olika artert av vattenskinnbaggar, men också lite annat. Snart hoppas jag kunna utvidga reviret till världen under vattenytan också, bara den kamera-cyklop jag försöker bygga blir klar. Jag får återkomma till den sen när den är klar (och fungerar som jag har tänkt mig).

I morgon är det skolstart, vilket betyder en återgång till normala rutiner. Biologikursen i årskurs 7 handlar om vattenmiljön, och då får jag igen glädje av mina vattenrelaterade bilder. Läroböckernas bilder är, även om de  är omsorgsfullt utvalda, rätt anonyma. När man visar sina egna bilder har man ju alltid en story att berätta, och elever är tacksam publik.

I naturväktarna för ett par veckor sedan var det tal om tångräkor. Vi har ju en ny art här längs våra kuster, den tigerstrimmiga tångräkan (Palaemon elegans). Den kräver en högre salthalt och eventuellt  är fynden bara tillfälliga. Den hittades först i Hangö, men har nu påträffats också i Pernå och i Skärgårdshavet, så vi får se. Jag har hållit utkik efter den på Björkö, men hittills har jag bara sett vanliga tångräkor (P. adspersus). I naturväktarna nämndes också att tångräkornas ögon reflekterar ljus väldigt bra, vilket jag naturligtvis  genast ville testa. Ner till stranden med ficklampa, och visst, där i strandvattnet kilade räkorna omkring med ögonen lysande som små lanternor. Svåra att fotografera i ficklampans sken, visst, men kul att följa med deras förehavanden. Hittills har vi mest sett dem i sumpen, där de tydligen hittar lämpliga gömställen. Så här ser de ut i ficklampans sken:

5.8.2012 Björkö. Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/80  f5,6  ISO 400, kamerans egen blixt som tilläggsljus. Bloggare: Krister Welander 07.08.2012

Ojoj, tre veckor sen sist. Och jag som tänkte att jag skulle hinna blogga en gång i veckan under sommarmånaderna. Men nej, dagarna fylls av stugfix, fiske, släktochvänner och annat kul, och kameraströvtågen kommer inte tätare än under andra årstider, dessvärre. Sen är våra dataförbindelser lite långsamma ute på stugan, e-posten löper bra men stora bildfiler verkar fastna nånstans mellan Nötö och Pargas, typ :-(

Det har i alla fall blivit en del bilder. Min Micro-Nikkor är fortfarande förstahandsvalet när jag beger mig ut, men vidvinkeln Heidi så snällt lånade ut (medan min allroundlins var på JAS-tekniikka i tre veckor) har också hängt med. Jag har bl.a. fått lära mig att en vidvinkel kräver absolut ren frontlins. Jag fick plågsamt märka att vidvinkelns otroliga skärpedjup räcker till från frontlinsen till horisonten, därmed avslöjande allt skräp på frontlinsen. Flera av mina landskapsbilder kräver omsorgsfullt hantverk för att städa himlarna rena från smolk. Vet inte om det ens lyckas, få se :-(

Bloggbilden föreställer en död spigg, fotograferad genom den solglittrande vattenytan i en vik med sandbotten. Där låg hundratals döda spiggar, en sorglig påminnelse om att Östersjön mår pyton. Misstänker nämligen att syret tagit slut, eftersom tjocka algmattor hade samlat sig på bottnen i viken :-(

Björkö 28.07.2012, Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/800 f6,3 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

Den här försommaren har vi fått njuta av en härmsångares fantastiska sångresurser hemma på gården. Ett härmsångarpar valde att bygga sitt bo i en stor vresrosbuske alldeles intill husknuten. Där satt hanen på tvättlinan så gott som dygnet runt, och de fenomelala röstresurserna kunde vi höra ända in till frukostbordet. Häckningen blev ingen stor framgång, men i skrivande stund klamrar sig den enda ungen fast i ett trasigt bo. Härmsångaren är inte lika bra på att bygga som på att sjunga, och lite oförsiktigt gräsklippande i kombination med några blåsiga dagar fick den hafsigt hopflätade boskålen att rämna. Nu hålls den ihop med hjälp av lite järntråd. Om några dar är ungen flygfärdig och då ska den ut i en ännu farligare värld.

Det talas mycket om hur en alltför städad miljö gör det allt svårare för fåglar att hitta lämpliga häckningsplatser. I skogen är det förvisso så, men i den byggda miljön skapas också helt nya häckningsmöjligheter för många arter. I år har talgmesarna byggt bo i en uppochnervänd kanot, för något år sedan byggde de inne i metallbalken på ett schaktblad. Ett hämplingpar bodde flera år i kaprifolen på väggen, och ladusvalorna under takkanten återkommer årligen. Så gott som varje år har vi pilfinkar och sädesärlor under takpannorna och grå flugsnappare under biltaket. Min bror har i år ett ladusvalbo under simbryggan på sin båt. Äggen har fått vara med om en båtresa mellan Tenala och Hangö, och ungarna en annan, allt medan föräldrafåglarna snällt väntat vid hembryggan!

Man kunde säkert få fina bilder av gårdens häckningsfauna, eftersom fåglarna vänjer sig rätt bra vid oss och därför inte är så skygga. Ladusvalorna våga komma med mat till sina ungar bara man sitter ca fem meter ifrån boet, och härmsångaren sjöng gladeligen för oss från tvättlinan när man stod på trappan några meter bort. Men, gårdsfåglarna blir för det mesta ofotograferade. Hemma har man vardagssysslorna så tätt inpå sig att man bara inte kommer sig för att sitta med kameran, dumt nog. Därför inga pangbilder av gårdens fågelfauna heller. Bloggbilden är en kraftig delförstoring, lite rensad i PS. Det är mörkt under takkanten. Sjundeå, 15.07.2012, Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/800 f8 ISO 800 . Bloggare: Krister Welander

Ute på en sommarstuga finns det alltid massor att göra. Det finns de ”hårda” jobben  som att skrapa och måla ytterväggar och bygga brygga. Så finns det de ”mjuka” som att fiska, umgås med barn och barnbarn, och så fotografera förstås.  Försöker pricka in något kameraströvtåg dagligen, ofta tidig morgon eller sen kväll. Men kameran är förstås närvarande där emellan också, om något intressant motiv skulle dyka upp.

Vi försöker också hitta tid att utforska övärlden runt omkring, och då kommer vår lilla Buster väl till pass. Häromdagen tog vi iland på en liten ö och vandrade upp på öns högsta punkt. Där uppe, på den mest karga plats man kan tänka sig, fanns en skreva med en överdådig rabatt med alla tänkbara skäriblommor. Här gödslas det visst, tänkte jag. Men trutarna, som annars sköter om gödslandet av skärgårdens blomrabatter, brukar nte sitta så här långt från vattnet. Havsörn?

Återvände till holmen följande dag för att ta lite bilder av blomprakten. En ung havsörn dök upp bakom ett klippkrön, men det blev inga användbara bilder. Vi tittade lite närmare på den lilla talldungen på ön och mycket riktigt, ett örnbo. Det var helt klart bebott att döma av den nerbajsade bokanten och bytesresterna under boet. Vi lämnade ön, och örnarna, och återvände till stugan. Örnarna får vi njuta av dagligen då de flyger över viken, deras eget rike kan vi besöka senare när vi inte stör deras familjeliv. Örnarnas blomrabatt får bli bloggbild.

Björkö, 01.07.2012, Nikon D300 + Nikkor 12-24 (f4) 1/800 f11 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

Man får liksom uppleva allt i repris när man åker ut till den yttre skärgården efter en försommarvecka på fastlandet. Ute på holmen i den gamla byn blommade syrenerna i ett oerhört överflöd, då de redan vissnat hemma i Sjundeå. Överflödet verkade dess värre vara onödigt, eftersom inte en enda svärmare visade sig där heller, trots att jag, i ett moln av mygg, vandrade runt buskarna i den ljusa natten. Det enda liv jag såg, förutom en kärrsångare, var en mårdhundsunge som snodde iväg in bland hundlokorna. Säkert finns det, liksom i fjol, en kull under ett av de gamla husen. Tyvärr, får man väl säga, mårdhundar ute i skärgården är ett gissel. Man kan bara hoppas att de blir havsörnsmat.

Jag brukar lägga in min kamera i min vadderade väska när jag måste klättra i de mest oländiga klippskrevorna där  ute. Brukar, alltså, utom nu när jag steg fel och drittade huvudstupa ner i en skreva. Kikaren, och jag själv, klarade sig utan nämvärda skador. Mitt objektiv, däremot, var sig inte likt när jag krängde kameran rätt kring halsen. Objektivets främre ända hade liksom dragits ut ur den bakre ändan, och hela den avancerade mekaniken med motor och allt var fullt synlig. Nåja, jag pillade försiktigt tillbaka alltsamman igen men objektivet vägrade samarbeta efter denna malör. Nu är objektivet på väg till Nikons verkstad för ett utlåtande. I väntan på besked tas bilderna med min 200mm:s Micronikkor eller med en lånad vidvinkel (tack Heidi!) Nya utmaningar alltså. Snoken här på bloggbilden tittade fram under en sten, och närbildsgluggen råkade den här gången sitta på kameran och inte nån annanstans.

Björkö, 21.06.2012, Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/1000 f4,2 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

Snart har syrenerna blommat ut (i Sjundeå) och inga svärmarbilder har det blivit. Har varit några kvällar ute och hållit utkik vid våra syrener och kaprifoler, men inte så mycket som skymten av en svärmare. Senaste sommar surrade både tallsvärmare, brunsprötade skymningssvärmare och snabelsvärmare kring de väldoftande blommorna. Till och med en nattskärra dök en kväll upp och fladdrade oblygt omkring på jakt efter de feta fjärilarna. Men i år tomt. På något sätt skrämmande. Samma känsla fick jag då jag kollade blommande sälg och äppel, vart har alla pollinerare tagit vägen. Tänk om någon okänd miljökatastrof skulle drabba alla pollinerande insekter. Einstein lär en gång ha sagt typ att ”om alla bin dör ut har mänskligheten fyra år kvar på jorden”. I brist på svärmare tog jag en bild av vår gamla fårhage i sommarnattens ljus, med två och en halv minuts exponeringstid. Dystra tankar, som snabbt skingras när jag tänker på vilken rik miljö vi ändå har, både här i Sjundeå och ute på stugan. I dag morse stod jag på trappan och lyssnade på en ihärdig härmsångare som framförde sina makalösa serenader sittande på vår tvättlina. Bland hundlokorna i fårhagen krexade en kornknarr, högljutt ackompanjerad av en göktyta i de gamla lindarna i bakgrunden. I morgon bär det igen av ut till den yttre skärgården, till höksångarna, kärrsångarna och med lite tur, vassångaren och kornknarren från i fjol. Därute blommar syrenerna än, kanske svärmarna finns där?

Sjundeå, 16.06.2012, Nikon D300 +18-200 (f3,5-5,6), 150s f13 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

Visst är det ett privilegium att få vistas ute i den yttre skärgården under försommaren. Det är förvisso ett privilegium vilken årstid som helst, men försommaren har en intensitet och en mustighet som tränger in genom alla sinnen. Då man fem på morgonen smyger ut från den sovande stugan möts man av en fågelkör med spännande stämmor, en doft av hed, enar och hav, och så myggor förstås, miljoner myggor. Ute på gården kan man försöka spjälka upp de olika fågelstämmorna i arter - näktergal, ladusvala, hussvala, grå flugsnappare, härmsångare, höksångare, törnskata, gök(ar), fiskmås, gråtrut, strandskata, orre (spel!), göktyta m.m. Under en två timmars morgonvandring hinner man bli genomvåt om benen av daggen, samla på sig myggbett, spindelnät och fästingar, och bara njuta  i stora drag. Havsörnarna, sparvhöken som susar förbi, höksångarhanarnas sångflykt och de vackra svärtparen i vikarna bjuder på de där högtidsstunderna man lever på sen när höstmörkret faller. Försommaren är magisk, och fotoljus finns det dygnet runt. Men eftersom man inte orkar vandra omkring tjugofyra timmar får det bli gryning och skymning i stället. Fast då är man ju inte så social förstås. Det får man vara på vintern.

Björkö, 08.06.2012, Nikon D300 +18-200 (f3,5-5,6), 1/100 f25 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

För en naturälskande lärare är våren en lite jobbig tid. Man vill vara ute så mycket och hinner vara ute så lite (fast sommaren är en bra tröst förstås). Ute har häggarna just slagit ut och jag har ännu isbilder på minneskortet! Nåja, hur som helst så fick jag en rejäl dos skärgårdsluft under det senaste, förlängda, veckoslutet. Båten kördes från Sjundeå till sin sommarhamn på Stormälö, och stugan på Björkö fick en grundlig vårfejning. Så också där var det rätt lite tid till fotografering. Hann i alla fall gå runt i den gamla byn ett tag, och filosofera över förfallet. Byn på Björkö har stått obebodd i ca 40 år och alla byggnader håller långsamt på att återbördas till naturens eget kretslopp. En dyster syn, förvisso, men ändå är de åldriga byggnaderna på något sätt vackra i all sin misär. När man rör sig bland de förfallna husen kan man ännu åtminstone försöka föreställa sig en levande utskärsby, med en häst, några kor, får och getter, båtar vid bybryggan och de små tegarna med husbehovsgrödor. Byn är liten, hukande mellan bergen, men skyddad från alla vindar. Slån och körsbär blommar, och havshorisonten glimtar till bland strandalarna. Man undrar om byborna, där de slet för tillvaron, alls gav sig tid att njuta av den överväldigande skönheten i utskärslandskapet. Jag tror det i alla fall.

Björkö, Näsgrannas, 21.05.2012, Nikon D300 +18-200 (f3,5-5,6), 1/60 f14 ISO 400 . Bloggare: Krister Welandera

Denna gång åkte vi inte bara ut till Björkö för att njuta av utskärsnaturen, utan också för att göra den lite bättre. Vi deltog i projektet Marlin (Baltic Marine Litter), vars mål är att kartlägga nedskräpningen längs Östersjöns stränder på ett mer metodiskt sätt. I fyra timmar kategoriserade vi allt skräp längs en hundra meters strandsträcka. Det blev sammanlagt 13 plastkassar! I nationalparken, som marknadsförs som ett av Europas renaste och mest oförorenade hörn! Om projektet kan du läsa på http://www.pidasaaristosiistina.fi/index.phtml?s=209

Vid sidan av skräpsamlandet kunde vi njuta av skärgårdsvårens ljudridåer; gudingarnas hoanden, orrarnas bubbel och väsningar, en berguv som ropade, de ilskna vingslagen från revirhävdande knölsvanar, tranor, strandskator och skrattmåsar. Ensnåren var fulla av rödhakar på spindeljakt och storskrakarna patrullerade längs stränderna på jakt efter boplatser. Hemresan på söndagen, med fina förbindelsebåten m/s Nordep, gick i tät dimma, så de största ejderflockarna förblev tyvärr osedda. Men vackra Sandholm syntes bra trots dimman.

Sandholm, Pargas, 15.04.2012, Nikon D300 +18-200 (f3,5-5,6), 1/1000 f9 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

Kameran har legat i väskan tre veckor när det plötsligt finns lite tid för en kort tur med makro-objektivet. Varje vår är det samma sak, känns det som. Naturen vaknar liksom mitt i allt bara. De första nässlorna tittar redan upp och rymden är fylld av lärksång när man själv kommer ut på terassen, gnuggar sina datortrötta ögon och undrar när allt det här hände.

Hur som helst, i dag satt jag med kameran i ett dike och försökte fånga de sista resterna av vinterns is på bild. Plötsligt hör jag en korp varna, och sedan ett skarpt ki-ki-ki. Ett på något sätt bekant, men ändå främmande, läte. Jag tittade upp och såg tre gamla havsörnar komma över bergskanten med en korp hack i häl. Undra på att jag inte kunde placera ljudet, örnar brukar inte flyga över vårt hus, tjugo kilometer från kusten. Nu visade i alla fall tre gamla havsörnar upp en fantastisk högljudd och halsbrytande spelflykt rakt över mitt huvud, och jag sitter i ett dike med en 90 millis makro fastskruvad på kameran. Igen dåligt förberedd (läs om en annan gång i BFF:s årsbok som snart kommer ut). Nåja, eftersom det inte blev några (visningsbara) örnbilder lägger jag in den där isbilden från diket i stället.

Karskog, Sjundeå, 01.04.2012, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/6, f25, ISO 200. Bloggare: Krister Welander

Det andra veckoslutet i mars bjöd på plusgrader och snabbt sjunkande snötäcke. Tog en tur i näromgivningarna med snöskor, det enda "fortskaffningsmedel" som fungerar riktigt bra på det blöta snötäcket. Gick några rundor i den gamla granskogen för att söka spår efter flygekorrar. Under de senaste åren har spillningsfynden blivit allt färre, och nu hittade jag ingenting. Ska ta en ny titt om ett par veckor. Holkarna jag satt upp verkar inte heller vara speciellt populära, men vi får se. Gissar att det bara är hanar som för tillfället rör sig här i min skogsbacke. Uppe på berget hittar jag rätt färska lospår. Lodjuren brukar röra sig längs bergsryggen och lurpassa på rådjur och hare, av vilka det finns gott om i trakten. Jag följer spåren ner från bergsryggen och vidare längs en bäck. Det finns spår av två djur, sannolikt en hona med unge. Jag gläds över att vi har fått tillbaka detta ståtliga kattdjur till våra skogar, och hyser inte någon större förståelse för den lokala jaktvårdsföreningen som årligen ansöker om jaktlov på lo. Eftersom det inte finns några ekologiska argument för att beskatta lostammen här i Nyland måste jakten ses som en ren nöjesjakt. Besvären från Nylands miljövårdsdistrikt har inte burit någon frukt, tyvärr. För mig är det obegripligt att man, om man får se en lo, skickar den rakt in i döden i stället för att låta den leva. Men så är jag inte jägare heller. På bilden här nere ser man lospåren längs bergsbranten i förgrunden. Karskog, Sjundeå, 11,3.2012, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/80 f18 ISO 400. Bloggare: Krister Welander

Den första vårmånadens första dag bjöd på vårväder, sol och +4 C°. Det tjocka snötäcket rasade ihop och bäddade för skarsnö till veckoslutet. Under söndagsförmiddagen styrde jag kosan mot Lilla Lonox, en fågelsjö ca en kilometer bort. Jag brukar åka för att inspektera ett uttergryt en gång varje vårvinter när skaren bär, och nu var det ett utmärkt tillfälle. Men, för första gången på länge verkade grytet vara obebott. Lite gamla utterspår såg jag, men  de spår en utterhona med ungar lämnar vid grytet är något helt annat. En spillkråka och några våryra hackspettar överröstade de sjungande blåmesarna. Om några veckor är åmynningen vid sjön smockfull med svanar, gäss och änder av olika slag. Och i början av maj brukar vi genom vårt öppna sovrumsfönster kunna höra rördrommen böla natten igenom. Avståndet till träsket är bara en kilometer fågelvägen, så för en blåsare av rördromens kaliber är det ingen konst att göra sig hörd. För att höra trastsångare eller sumphöns får man dock ta sig lite närmare. Men ännu ligger isen, även om åfåran börjat öppna sig. Kalla nätter fryser det på igen, som bilden visar. Lilla Lonox, 4,3.2012, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/80 f8 ISO 400. Bloggare: Krister Welander

Till läraryrkets fröjder hör sportlovet, som i år igen gav mig möjlighet att vistas ute på Björkö under fem dagar. Vinterbesöken därute måste anpassas efter förbindelsebåtens tidtabeller, men det gör inget. Det är hur som helst fantastiskt att sådana finns, och man anpassar sig gärna. Nya förbindelsebåten m/s Nordep, som ifjol gick sönder i isen, körde nu utan problem. Farten saktade ner en aning i packisbältena men annars var det inga problem. Från Nötö söderut var det öppet vatten och våren kändes inte alls avlägsen. Till detta bidrog flockarna med hundratals allor, skrakar och knipor. Också knölsvanarna verkade redan ha reserverat sina häckningsvikar därute. På hemvägen, då jag redan tröttnat på att stå ute på Nordeps däck i duggregnet och satt inne i salongen, hojtade plötsligt frun till. Hon spanade efter säl på isen men det var två havsörnar hon fått syn på. Jag halade snabbt fram kameran och hann knäppa ett par bilder genom Nordeps regnvåta sidoruta. Kameran alltid skjutklar, alltså :-). De gamla havsörnarna satt och åt på någonting (eventuellt en ung svan) bara några tiotal meter från rännan. Det blev en användbar bild i alla fall, trots 12 knops fart och duggregnet på rutan. M/s Nordep någonstans norr om Knivskär, 22.2.2012, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/200 f10 ISO 400. Bloggare: Krister Welander

Finska viken ligger ännu isfri i början av februari och meteorologerna talar om "snökanonen", När fuktig havsluft strömmar in mot den kalla sibiriska luften som ligger över Finland får vi en massa snö här vid sydkusten. Kombinationen av snöoväder och iskyla är ovanlig, och trafiken har grötat ihop sig med besked på många ställen.

I morse vaknade vi med -30°C hemma i Sjundeå, men all snö som gnistrade i träd och buskar fick mig att trotsa kylan och bege mig ut. Vid Kvarnby fors dök fyra strömstarar efter husmaskar i det rykande vattnet. Också en gräsandshane, en drake, paddlade omkring i forsen och letade mat. Eftersom jag inte har något teleobjektiv, koncentrerade jag mig på isens och vattnets formspråk i stället.

När det är riktigt kallt är fingrarna ibland lite illa ute. Nu hade jag utrustat mig med ett par riktigt tunna fingervantar som jag kan ha på när jag tar av mina tjocka "påsahandskar". Det fungerade i stort sätt bra, men jag ska ännu försöka få tag i tunna fingervantar av ett ännu bättre material, som ylle eller silke.

Sjundeå, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/10 f32 ISO 200, stativ. Bloggare: Krister Welander

Att kombinera BFF:s årsmöte med en resa till Utö var en strålande idé. Vinterveckoslutet ute i den yttersta skärgården bjöd på snöyra och solsken, stiltje och styv kuling. Vad kan en fotointresserad mera begära . Sjutton fotografer utforskade ön och återvände hem med säkert över ett par hundra exponeringar var. En veckoslutsdokumentation av Utö bestående av kanske 4 000 bilder. Ett litet urval av bilderna får vi se i den snart utkommande årsboken.

Den snabbt växande turismen på Utö är säkert inte någon enkel sak att hantera för Utöborna. När militären beslöt lämna ön för fem år sen var man rädd att all service också skulle försvinna. Nu har de värsta farhågorna kommit på skam, skolan har sju elever och inte endast en som man trodde för några år sen. Nyinflyttade Utöbor och gäster från nya Havshotellet livar upp den rustika bygatan.

Majoriteten av turisterna på Utö är numera ornitologer. Utös läge drar till sig flyttfåglar både vår och höst, och säsongen är längre än någon annanstans i Finland. Till Utö kommer fågelskådare året runt. Det här är Utöbornas dilemma. Man vill bo på Utö för att man uppskattar  tystnaden och lugnet. Men om man vill kunna bo på Utö måste man stå ut med att det ränner folk (läs ornitologer och fotografer) omkring mellan husen från gryning till skymning. Jag vill tro att då även dessa är naturälskare visar de respekt för folks privatliv. Om Utöborna, när de vaknar,  får se ett helt gäng ornitologer med teleskop eller långa kameralinser titta in på gården för att det råkar sitta en blåstjärt i klematisen tar tålamodet snabbt slut. Vi naturturister måste komma ihåg att vi är gäster i ett levande samhälle och uppföra oss därefter. Visa hänsyn, handla lokalt och inte lämna spår är ekoturistens budord, också på Utö. På bilden här under speglar sig Östersjön i lotsstationens fejk-fönster.

Utö, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/40 f9 ISO 400. Bloggare: Krister Welander

De fem första dagarna av året 2012 tillbringade vi ute på stugan i Åbolands ytterskärgård. Hemma i Sjundeå stördes vår vardag av ett 60 timmar långt elavbrott, men här ute bara njöt vi av att inte ha någon el. Här ska det vara så, glödstrumpor och pannlampor ger ljus, och ved ger värme. Två dagar sol, tre dagar regn och som mest 21 sekundmeter med stormen Emil. Blev en hel del fotograferat, visst, men duggregn som kommer vågrätt ställer till med problem. Hur i friden skall man kunna hålla dropparna borta från frontlinsen? I blåsten visade sig också mitt Benbo Trekker-stativ vara alldeles för lätt. Visserligen har det en krok undertill för t.ex. en påse med sten, men det blev ändå vibrationer i kameran. Vinterljuset är knappt, och sådana exponeringstider som stormen skulle ha krävt gick inte att få. En bättre kamera skulle förstås ge möjlighet till större ISO-tal ...

Nåja, inget fel på D300:an. Den tål stänkvatten bra och tar inte illa vid sig av lite stötar när husse slintar omkring på hala strandklippor. Den har redan paddlat kajak på Grönland, bestigit toppar i Jotunheimen och överlevt Lofotens regnväder, så lite skäriluft är inget problem. Nästa utmaning blir Utö om två veckor. Ska bli kul.

Björkö 3.1.2012, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/125 f7,1 ISO 1000. Bloggare: Krister Welander 

Mörker och regn. Ljuset ute räcker inte långt, åtminstone inte när man kommer hem från jobbet och kunde gå en tur med kameran. I stället får man sitta framför datorn. Nyligen passade jag på att roa sig lite med Photoshop. Manipulerade naturbilder har ju varit hett stoff sedan Terje-skandalen, så jag vill här ge ett litet bidrag. Här är visserligen ingenting annat än färgskalan manipulerad. Hur mycket  får man göra det med naturbilder? I detta fall kan ju alla se vad som gjorts, men finns det någon gräns för vad man kan tillåta sig? Man ser ibland t.ex. landskapsbilder med en i mitt tycke allt för kraftigt uppdragen färgmättnad. Sådana bilder närmar sig reklamvärldens bildsyn.  Kanske man kan tillåta sig mera färgmanipulering när det gäller landskap än när det gäller artbilder. Bildens ändamål är naturligtvis också en viktig faktor, vill man förmedla en upplevelse kan man dra lite mera i reglagen i Lightroom. Eller ...?

Bilden av huggormen här nere är tagen med Nikon 300D och ett 90 mm:s (f:2,8) Tamron macro, hemma på gården i min "ormgrop". Tittar man noga ser man fotografens spegelbild i ögat. Ögat har för övrigt sin originalfärg. så det så.

Foto: Krister Welander

Inleder härmed min fotoblogg "Welanders vandringar". Här har jag tänkt dela med mig lite av mina funderingar kring bildskapandets vedermödor, och berätta lite om intressanta möten och fenomen jag mött under vandringar. Som alla bloggare hoppas också jag att texterna och bilderna kan vara intressanta också för någon annan än mig själv.

Den här tiden på året är det lämpligt att börja gå igenom årets bildskörd. Sortera, tagga, radera, radera, radera. Lite glad blir man varje gång man hittar nån snygg bild man inte visste om. Det är som om vissa bilder behöver tid för att "öppna" sig. Vid fotograferingsögonblicket har de kanske inte sett så märkvärdiga ut, men när man tittar på dem efter någon månad kan de plötsligt ha fått nya kvaliteter. Det är väl därför man tryckt på avtryckaren. Fotografens "instinkt" kanske. "Tur" misstänker jag.

Ljuset under våra novemberdagar räcker inte långt, men ibland har vi till och med fått se en skymt av solen. Alldeles nedanför vårt hus öppnar sig fina ängsmarker med mörk skog i bakgrunden. När höstsolen lyser på de frostiga vinterståndarna gäller det att passa på. Så här såg älggräset ut efter frostnatten den 20 november.

Nikon D300 + 200/4, 1/1250 f9,0 ISO 400. Foto: Krister Welander.