Nej, denna bloggtext handlar inte om Rowan Atkinson utan om ett kort möte med en svart huggorm - the black adder. Ormar är fascinerande fotomotiv. De är oftast väldigt skygga och försvinner vanligtvis långt före man får syn på dem. Det gäller både snokar och huggormar, även om min erfarenhet är att snokar är skyggare. Kanske är det gifttänderna som ger huggormarna lite större självsäkerhet. Hur som helst, jag har smugit, ålat och krupit för att komma på behörigt avstånd för ormfotografering, och i regel har jag misslyckats. Men, jag har också lärt mig att en orm oftast kommer tillbaka när den upplever att faran är över, så med lite tålamod kan man få ett och annat ormporträtt.
På Björkö lär det enligt många vittnesmål vimla av ormar. Själv har jag inte sett något vimmel precis, men likväl burit bort en och annan från näromgivningarna. Senaste veckoslut hade jag i alla fall nöjet att beundra en vacker svartblåglänsande huggorm som solade sig i en stockhög. Jag såg den på långt håll, och smög mig likt en mohikan sakta närmare. När jag var en meter ifrån reagerade ormen på någonting - och gled iväg. Jag lade mig i fotoposition och inväntade en ny entré. Efter fem minuter kom den, försiktigt med alla sinnen på helspänn. Minsta lilla rörelse skulle skrämma iväg den, det visste jag. Jag visste också att det inte skulle komma flera chanser. En gång går det, men sällan flera, det är min erfarenhet.
Huggormar behöver mycket värme, både för spermieproduktionen och för äggens utveckling. Därför är det bra för en huggorm att vara svart. Men den svarta färgen är också en nackdel, eftersom svarta ormar lättare upptäcks av rovdjur som ormvråkar. Det är känt att andelen helsvara huggormar ökar ju längre ut i skärgården man kommer. En möjlig orsak kunde vara att det inte finns ormvråkar därute. De svarta huggormarna kan lugnt ligga och steka sig i solen utan att riskera att bli vråkmat. Här på bloggbilden är den svarta skönheten på väg tillbaka till sin plats i solen - ovetande om den närliggande fotografen.
Björkö,26.4.2014, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1250, f10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 29.4.2014
