När man är ute med kameran hinner man filosofera kring allt möjligt (kanske det egentligen är därför man är ute med kameran). Detta med naturfotografering till exempel - vad är det egentligen? Går det ens att entydigt definiera ett sådant begrepp? Varje naturfotograf (sic!) har säkert sin egen definition av begreppet vilket innebär att definitionerna är lika många som fotograferna. Det är endast då det ordnas tävlingar i naturfotografi som det behövs något slags klar och entydig definition. Men också detta har man ibland kringgått, som i Vuoden Luontokuva, genom att ha klassen ”Konst i naturen” som tillåter det mesta i bildväg.
Det klassiska naturfotografiet föreställer vild, orörd natur utan spår av människor. Tama djur eller odlade växter hör inte hit, och bildmanipulation är givetvis inte tillåten. Etiken är central. Naturbilder är dokumentära till sin karaktär och åskådaren måste kunna lita på att det hen ser har funnits på riktigt. Det här kravet på orördhet är, tycker jag, omöjliggör en viktig uppgift för naturfotografin. För mig är naturfotografering ofta också ett ställningstagande. Vackra naturbilder i all ära, men det är också viktigt att visa på människans ofta hänsynslösa framfart i naturen. Bilder av ilandflutet strandskräp, av avverkade strandskogar eller avloppsrör i fågelviken är också naturfotografier tycker jag, dessutom viktiga sådana.
Bilden som får illustrera det här korta och lite luddiga tankeflödet är ingen naturbild. Ändå är det hisnande vacker natur. Mäktiga klippformationer som fötts under istiden och som ligger i dagen i den yttre skärgården - ännu inte gömda av det skogstäcke som ligger över det mesta av vår berggrund. Men det här är ingen naturbild, det är en familjebild, föreställande mitt treåriga barnbarn på upptäcktsfärd bland klippblocken. Bilden illustrerar ett äventyr. En bild som utan barnbarn kunnat vara ett naturfotografi - kanske.
Björkö 20.10.2013. Nikon Coolpix A, 1/125, F4, ISO 280. Bloggare: Krister Welander, 25.11.2013
