Vitfågel

Till ett av mina många sommarnöjen hör att följa med måsfåglarnas vanor och ovanor i viken vid stugan. Under häckningstid är måsarna och tärnorna extra känsliga för olika faror, och flyger upp under ilskna skrik då ett potentiellt hot närmar sig. De har en stor repertoar olika varningsljud, och antagligen kan de rätt väl beskriva farans typ för andra måsfåglar i närheten. Jag försöker  också öva mig tyda basrepertoaren, och tror mig redan kunna höra skillnaden på ”kråka”, ”havstrut” och ”havsörn”. Det mest panikartade ljudet brukar föranledas av överflygande lärkfalk. Där hjälper dessutom svalorna till, som annars inte varnar för vare sig örn eller trut.

När jag följt med skrattmåsarna på räkjakt i viken har jag kunnat se vilken fördel de har av att ha mörkt huvud. En skrattmås på räkjakt simmar med halsen sträckt och huvudet högt lyftat för att se de små tångräkorna genom vattenytan. Ett vitt huvud skulle ge en massa störande reflexer i vattnet och de kvicka räkorna skulle bli ofångade. Allt i naturen har sin förklaring (om det här är rätt förklaring är sedan en annan sak förstås).

När jag härom dagen följde med måsfåglarna såg jag plötsligt en som inte passade in. En liten oskygg skönhet som simmade omkring bland skrattmås och fiskmås. Jag måste ta fågelboken till hjälp för att bli säker på min sak, en ung dvärgmås. Hur den hamnat här, långt från de närmsta häckningslokalerna, redan som tonåring är en gåta. Vacker var den i alla fall, som ett smycke bland alla mera robusta vitfåglar.

Dvärgmås

Björkö,22.7.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1250, f10, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 30.7.2013

 

Krister Welander

Skriven av : Krister Welander

Logga in för att kommentera.