Ojojoj, vad grönt det blivit därute. Man gör en kort vandring med kameran och ser bara grönt. Inga fotomotiv uppenbarar sig i grönskan - allt flyter likosom ihop till en spenatgrön röra.  Egentligen är det ofattbart hur snabbt alla löv och örter vecklar ut, eller pressar fram, sina klorofyllstinna blad. En obändig kraft som formligen exploderar i en ogenomtränglig grönska på bara ett par veckor. En riktig klorofylla.

Tacka vet jag skärgården. Därute går allt lite långsammare, tar tid på sig. Havsvattnet värms upp långsamt och vårens framfart bromsas lite upp därute. Det är lättare att hinna med. Dessutom tar det intensiva gröna aldrig överhanden, det blandas ut med grått och rosa i havet och klipporna.

Genom mitt öppna fönster hör jag härmsångarens kraftiga drillar, en allt mer desperat kornknarr, samt en dito rördrom.  De två sistnämnda verkar bokstavligen ha drabbats av något slags klorofylla eftersom de redan för tredje veckan fortsätter, nätterna igenom, med sina locktoner. Fast kanske de bara saknar damsällskap.

Bilden här nere har inget grönt i sig. Den är tagen halv elva på kvällen söder om Hangö, när fullmånen steg och kvällens sista solstrålar glittrade i nordprickens reflexer. Vill man ha både sol och fullmåne på samma bild finns det inte så många andra möjligheter.

Hangö, 24.5.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/400, f5,3, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 2.6.2013