För en morgonsömnig naturfotograf är det skönt med sommartid ännu i oktober. Det räcker med att vara ute 8.30 för att hinna uppleva soluppgången. Nu har vi ställt om klockan och den lilla förmånen är med ens borta. Solen steg upp idag, den första november, kvart före åtta, och när man väl är ute har de första solstrålarna redan börjat meja ner frostpälsen från gräs och trädgrenar. Fast och andra sidan,  den här hösten har solen för det mesta stigit upp gömd bakom tjocka molnlager. Många morgnar, då jag skulle haft möjlighet att sticka iväg ut med kamera och kikare, har regnet fått mig på andra tankar . Men lite sol- och frostbilder har det ändå blivit.

Tiden kring soluppgången är på många sätt den bästa fototiden under dagen. Det är för det mesta lugnt, en bra utgångspunkt för den som söker närbildsmotiv.  Det är ofta dagg eller frost i växtligheten, vilket i kombination med lågt fallande ljus gör också de mest triviala motiv till små konstverk. Efter en kylig natt är insekter och andra småkryp ännu rätt lugna och stilla, i väntan på att deras små kroppar skall tina upp till lämplig rörelsetemperatur. Och som ytterligare bonus är det ofta tyst. På veckosluten är det sällan trafikbuller och andra ljudföroreningar, och blåser det inte så är också träden tysta. På något underligt sätt syns också  tystnaden i morgonbilderna.  Åtminstone som en förmedlad stämning.

Nu, i november, är småkrypen redan i dvala under stubbar och stenar, och en fotosäsong med nya motivval börjar så småningom. Landskap, snötyngda grenar, vinterståndare, isflak och snöoväder, snart  är det er tur att bli avporträtterade. Bloggbilden får vara ett exempel på ett trivialt motiv, lite visset gräs, som fått en speciell lyster med frost och morgonsol.

Karskog, Sjundeå, 27.10.2012, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/2500, f9, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 1.11.2012