I skrivande stund har asparna på gården lagt sina löv i en tjock matta på gårdsgruset. Det går alltid väldigt hastigt. Asplöven lyser intensivt gula i en vecka, sedan ligger de bara där på marken. Kanske den snabba lövfällningen hänger ihop med att aspens löv rör sig hela tiden. Asplöven har långa skaft som dessutom är tillplattade från sidorna och löven har därför inte något jämviktsläge. De darrar sig helt enkelt hastigt loss från grenarna.

För fotografen som är ute efter höstbilder gäller det alltså att snabba på. Skogskanterna ändrar utseende för var dag som går. Här vid sydkusten börjar landskapet  gulna redan i medlet av september, först björkarna. I början av oktober är naturen som grannast. Nu, i medlet av oktober, är det nästan bara ekar och lite lönnar som ännu har löven kvar. Och alarna, som fäller sina löv gröna eftersom deras kvävefixerande rotbakterier tillåter dem att slösa med näringsämnena.

När man vadar omkring i de tjocka lövmattorna i aspskogen inser man vilket enormt värdefullt arbete alla nedbrytare gör. Daggmaskar och gråsuggor, svampar och bakterier, alla dessa ser till att också den här höstens löv kommer att försvinna. Det mesta i form av koldioxid tillbaka till atmosfären, närsalterna och spårämnena för att användas nästa växtperiod. Tänk, vad skulle inte också dessa ekosystemtjänster kosta oss, om vi var tvungna att upphandla dem av något privat lövdestruktionsföretag. På bloggbilden en höstmorgon, just när de första solstrålarna bröt fram och smälte nattfrosten till dagg på trädgrenarna.

Karskog, Sjundeå, 06.10.2012, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/640, f9, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 15.10.2012