En intressant diskussion dök upp på lintukuva.fi:s sidor här om dagen. En av kommentatorerna kritiserade en mästerlig bild för att vara tråkig i sin tekniska perfektion, och efterlyste mera känsla och konstnärligt vågade bilder av fågelfotograferna. Med dagens topputrustning kan vem som helst ta bilder som  de som visas upp som ”veckans bild” på sajten, tyckte den anonyme kommentatorn. Det här fick en av fotograferna, Arto J, att gå i svaromål.  ”Det är helt onödigt att ens försöka bjuda ut konstbilder som suddiga bilder med rörelseoskärpa, förutom om bilden skulle råkat ha vunnit priser i någon tävling. En bild som är lätt att sälja är en enkel, skarp bild där motivet framträder tydligt från bakgrunden. Och för en proffsfotograf är en bra bild lika med en såld bild.” (min övers.)

Ord och inga visor. Så här är det förstås. Tyvärr, kan man kanske tillägga. De allra flesta artbilder används som illustrationer till facktexter. Bilden skall alltså ha ett högt innehållsvärde för att gå att sälja, enkelt uttryckt. Vad lär vi oss av detta? Jo, att alla vi som har något slags diffust mål att skapa bilder med högt formvärde ingenting har att hämta ute på bildmarknaden - förutom med bilder som vinner i tävlingar förstås. Men man fotograferar ju av kärlek till konsten, inte av kärlek till eventuella bildroyaltyn. Till bloggbild har jag valt en suddig konstbild - skärgårdshimlens spegling i en vattenyta. Björkö den 26.7.2012. Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4)  1/800 f20  ISO 400. Bloggare: Krister Welander 26.9.2012