Strandfynd och hård nordan

Några sportlovsdagar i ytterskärgården är aldrig fel, i år med både vårvärme och arktiskt stormväder.  I fjol åkte vi förbindelsebåt i isränna söderut ända till Nötö, i år var det isfritt hela vägen ut. Några dagar med vårsol och flera plusgrader fick de ännu kvarvarande snöfläckarna att krympa rejält, och gårdens narcisser tittade fram ur den tjälfria marken. De höga drivor vi skottat oss igenom vid vårt senaste besök för tre veckor sedan var nu borta.

En vandring längs de vackra sydstränderna i vårsolen får en frusen vintersjäl att tina. Ljudkulissen, vågskvalp blandat med ett svagt kvitter från små grupper av gråsiskor och det dova brus som avslöjar förbiflygande knölsvanar är rogivande och får en att stanna upp och bara lyssna. Ögonen faller på något grant som lyser i strandskvalpet. En tom matförpackning, kyrillisk text. Lite längre fram en vattenflaska, lettisk. Snart utökas samlingen med ett holländskt margarinlock. Just när man börjar inbilla sig att det bara är utlänningar som står för nedskräpningen till havs ser jag ett plasthölje med finsk text - från en sixpack med öl kanske slängt överbord från en Sverigebåt. Där försvann den varma och sköna vårkänslan.

Lite längre fram längs stranden får jag syn på någonting som visar sig vara resterna av en död sälkut. I stort sett bara skinnet återstår, och pälsens vita hårfläckar avslöjar att det handlar om en årsunge, född för några veckor sedan. Gråsälarna skall föda på isen, men vintrar som denna tvingar dem upp på land för att föda. Forskning visar att dödligheten är betydligt högre då – de nyfödda kutarna kan sköljas ner i vattnet och infektionsrisken är också högre på land.

 Strandfynden under denna vandring är ingenting som livar upp en precis. Vi har följt med plastnedskräpningen ute på Björkö sedan 2011 genom projektet MARLIN, och mängden som årligen sköljs upp verkar inte minska, all upplysning och alla kampanjer till trots. Den döda kuten igen är en påminnelse om klimatuppvärmningen, som gör att de riktiga isvintrarna i Skärgårdshavet blir allt sällsyntare. Men sälkuten tar naturen hand om, men vem ska ta hand om plastavfallet?

Huruvida den hårda nordliga vind, som drabbade oss dagen vi skulle åka hem, också är ett tecken på klimatuppvärmningen må vara osagt, men för oss var det var faktiskt första gången förbindelsebåten inte kunde angöra Björkö på grund av allt för hård vind, med upp till 23 m/s i byarna. M/s Nordep valde att ligga i hamn och m/s Eivor meddelade att de hoppar över Jurmo och kör direkt till Utö.

Följade dag hade vinden lagt sig, men det hade också isen i den lilla vik där roddbåten låg. Den lyckades vi dra ut till öppet vatten, och bagaget tillhörande fyra vuxna och tre barn kunde ros till förbindelsebåtsbryggan i god ordning. En vintervecka i ytterskärgården är aldrig fel, som sagt. Bilden nedan illustrerar den hårda nordan som höll oss strandsatta en dag extra ute på ön.

DSC 5794

Björkö den 20.2.2019. Nikon Coolpix A, 1/800, F5, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 25.2.2019

Krister Welander

Skriven av : Krister Welander

Logga in för att kommentera.