Sjakaler

Jaa,hörni, snart ett år sedan jag senast skrev någonting här. Då berättade jag om hur jag lyckades smälla min kamera i berget och vidare ner i strandvattnet.  Kameran höll den omilda behandlingen – trodde jag då. Så småningom märkte jag i alla fall att alla mina bilder hade lite sned horisont, och en närmare granskning visade att någonting gått snett, bokstavligen. Det syns tydligt att spegeln inte ligger exakt där den ska, och därför motsvarar bilden i sökaren inte helt verkligheten. Det här har jag nu levat snart ett år med, och vid behov rättat till i LR, men nu har jag tröttnat. Nu ska kameran in på reparation och min gamla D300 får komma ut i friska luften så länge.

Ut i friska luften ja. För mig har det mest varit byggande och snickrande under bloggpausen, därav lite glest mellan ”Welanders vandringar”.  Därför tänker jag i stället berätta kort om min lite udda vinterhobby – på nätet.

Har i en tidigare blogg skrivit om naturfoto och webbkameror (14 maj 2016, ”Länstolsfotografering”). Den estniska sajten Looduskaamerad (www.eenet.ee/EENet/kaamerad)  är helt fantastisk, tycker jag. Spännande arter, hög bildkvalitet på de strömmade bilderna och intressanta diskussionsfora för den som vill fördjupa sig i livet framför kamerorna. I skrivande stund finns det fem kameror jag regelbundet kollar; lodjur, kronhjort, havsörn, kungsörn och den mest spännande, sjakal (kulgur på estniska).

Lodjurskameran (ilves) visar en lövträdsdunge, där det så gott som dagligen ligger ett eller två lodjur och sover. På natten är de borta. En ny insikt har den kameran gett mig, lodjur kan tydligen ha ett ”hem”, intressant!

Kronhjortskameran (hirv) skall man kolla in sent på kvällen, då hjortarna kommer för att ta för sig av hö och morötter. Spännande att följa med deras interaktion. Vilken respekt alla ungbockarna har för den största bocken, här råder minsann rangordning.

Havsörnskameran och kungsörnskameran är bokameror med hög bildkvalitet och i vacker omgivning Ännu ingen trafik, men så småningom får man se om det skall bli några häckningar i år. Lite hoppfullt - kungsörnen har redan hämtat sin första tallkvist.

Och sedan var det sjakalen, ja. Guldsjakalen (Canis aureus, kulgur, golden jackal) lever i sydöstra Europa men har under senare år setts åtminstone i Österrike, Frankrike, Nederländerna och Danmark. För sex år sedan, i februari 2013, identifierades de första sjakalerna i Estland ). Först trodde man de var införda av någon, eller förrymda, men forskare lyckades så småningom klarlägga att sjakalerna faktiskt invandrat spontant från Kaukasus via Ukraina. Sjakalerna har funnit sig väl tillrätta, och i dag finns det en stabil population i och kring Matsalu nationalpark vid den estniska kusten.

Sjakalen får jagas i Estland eftersom den gör viss skada för fårfarmarna, och under de tre senaste åren har cirka tjugo sjakaler skjutits. Bland ortsbefolkningen finns olika åsikter om det nya däggdjuret – fårfarmarna önskar dem utrotade medan många ser sjakalen som ett sympatiskt djur som gör nytta genom att hålla efter mårdhundarna.

Under vintern har jag följt med sjakalkameran regelbundet. Den visar en stenig låglänt strand med enbuskar, och bland stenarna läggs det nu och då ut mat av något slag. På dagen brukar man se kråkor och skator, på natten har jag också sett en ensam varg, flera gånger en räv och, en gång på dagen och ett par gånger på natten, sjakaler! Båda gångerna har jag fått se ett vackert djur, i storlek mellan räv och varg, som mycket skyggt närmat sig åteln, nosat lite och försvunnit. Spännande att få se skymten av ett däggdjur som man inte trott skulle etablera sig så här långt norrut, även om det bara är en strömmad kamerabild.

Guldsjakal

Skärmdump från https://tv.eenet.ee/kulgur.html tagen den 30 december 2018

Krister Welander

Skriven av : Krister Welander

Logga in för att kommentera.