När man beundrar fågelbilderna på lintukuva.fi kan man inte annat än häpnas över de möjligheter den nyaste digitala kameratekniken ger. Knivskarpa bilder av fåglar som flyger rakt mot fotografen. Exponeringstider på 1/3200, ett ISO-värde på 3200 kombinerat med ett åttahundramillis tele på en modern fullformatsdigikamera gör det möjligt att ta bilder som för tio år sedan skulle ha ansetts som omöjliga. När man läser bildkommentarerna på nämnda sajt slås man av hur många som klagar på bildernas tekniska kvalitet. Brus i kanten, skärpan ligger några millimeter fel o.s.v. Inte ens den mest perfekta bilden är någonsin riktigt perfekt. Känslan i bilden blir på så sätt en andrahandsfråga, fokus ligger på den tekniska kvaliteten .

Minns då vi åkte på fågelexkursioner i början på 1970-talet med kompisarna i Orbis Naturae, Norsens naturklubb, med legendariske Harry Krogerus som inspirerande dragare. Vi var många fotointresserade, och några av oss (dock inte jag) hade försett sina systemkameror med det kända Novoflex-objektivet, alla fågelfotografers dröm. Det var ett fyrahundramillis teleobjektiv med ett slags gevärskolv, där man kunde fokusera med avtryckaren. Novoflexen gjorde det möjligt att fånga fåglar i flykten, och vilka bilder det blev sen. Bilder av falkar, vadare och svalor, med panoreringsoskärpa i bakgrunden, förevigade på snyggt kornig Tri-x. Jag minns vilken känsla det var i de bilderna. Hur ska man hitta den känslan i dagens hyperperfekta digibilder? Eller har den bytts mot någonting annat, som jag inte sett, i den digitala euforin? På bloggbilden i alla fall två skräddare (Gerris sp.), med känsla eller kvalitet, hur som helst.

Bilden tagen den 29.7.2012 på Björkö. Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/1000  f16  ISO 400. Bloggare: Krister Welander 29.8.2012