Ett dopp i havet

Senast uppdaterad: 28 februari 2018 21:12
Skapad: 28 februari 2018 21:09
Träffar: 2574

Hemma efter ett kylslaget veckoslut ute i Skärgårdshavet. På vägen ut stävade förbindelsebåten genom is den första timmen, sedan var det i stort sett öppet vatten resten av den fyra timmar långa färden. Förbindelsebåten, m/s Nordep, som är lång och smal, fick jobba lite extra för att öppna vändplats i isen vid Borstö brygga, men allt förlöpte väl. Vid Björkö brygga var det isfritt.

Hela veckoslutet var det ca 10 grader kallt och skulle inte en envis nordan stökat till vattenytan hade havet nog frusit. Lördag morgon syntes långa istungor på havet i lä av ön, men vinden vände och snart var allt borta. Solen värmde och även om havet frös torkade snön bort från alla solvända klippor. Gråsiskorna kvittrade i altopparna, koltrasten försökte flöjta lite och man kunde ana vår i den vinterkalla luften.

Havet och kylan hade som vanligt skapat fantasifulla isformationer runt strandstenar och klippkanter. Det fanns fotomotiv hur mycket som helst, bara att söka lämpliga vinklar och utsnitt. Försiktigt, ett steg i taget, gick jag omkring bland de isiga stenarna för att ta lite isbilder. Antagligen likadana som jag redan har tusentalet av på hårdskivorna därhemma, men det är ju själva processen man njuter av. Andra får njuta av resultatet, typ.

Bältet av Calothrix , det där svarta hala ni vet, är helt torrt, så med kameran i högsta hugg tar jag några steg närmare ett par vackert isdraperade stenar utan att tänka mig för. Men tydligen är stövelsulorna våta, för med något som kunde varit hälften av en halvvolt smäller både jag och kameran i berget. Och inte nog med det. Det hörs ett krasande ljud åtföljt av ett plask – och jag ser bara objektivet av kameran sticka upp över vatten. Tack och lov var det inte djupare än att kamerahuset just och just dränktes. Innan jag ens hann känna efter om jag själv brutit några ben i fallet hade jag ryckt upp kameran ur strandvattnet.

Den blöta kameraremmen hade redan frusit till is när jag efter tio minuter återvände in i stugvärmen. Jag torkade av kamerans yttre, lite tångslarvor här och där vittnade om vad som hänt. Andäktigt vred jag loss objektivet – torrt! Jag öppnade luckan till batteriet – torrt! Jag öppnade luckan till minneskorten – torrt! Ingenstans fanns det några tecken på att vatten kunde ha kommit in.

Efter att jag haft kamerahuset med alla luckor öppna över natten tog jag mod till mig och satte tillbaka batteriet. Allt verkade fungera, helt otroligt. Visst skryter Nikon med D500-husets ”rugged weather sealing” men att klara ett snabbdopp i isvatten, wow! Objektivet som satt på, min Nikkor 17-55 2,8, är ett verkligt robust objektiv, ”built like a tank”, och också vädertätat. Kombinationen har klarat smällar tidigare men aldrig så mycket vatten. Huset verkade felfritt och objektivets enda skada, förutom ett trasigt motljusskydd, var en grop i zoom-ringen som gjorde zoomandet omöjligt, men det kunde jag fixa själv med en lite omfilad skruvmejsel. Och jo, själv så bröt jag inga ben heller, lite värk i tummen bara.

Ja, lärde jag mig något av detta? Jo, att inte hela tiden glömma det jag lärt mig så många gånger tidigare då jag dängt kameran i berget: låt kameran vara i väskan tills du står stadigt och är rätt placerad vid ditt motiv! Jo, och kanske att det ändå ligger något i Nikons kvalitetsskryt.

Följande morgon gick jag tillbaka för att leta rätt på bitarna som fattades från mitt motljusskydd. Plast i havet, ni vet. Spåren efter min vurpa syntes tydligt, men vattnet hade sjunkit och frusit till is. Får återkomma på våren.