Att besöka ytterskärgården på vintern är alltid ett äventyr. Vi är i den lyckliga situationen att vi kommer ut även om den egna båten står på land, förbindelsebåten stannar vid behov också vid öns gamla förbindelsebåtsbrygga. Från bryggan får vi visserligen vandra en kilometer över klippor och genom gammal kulturmark, men det är liksom en del av äventyret.
När vi kom ut i slutet av januari var skärgården som vackrast. Vitpudrade kobbar och skär mot en stålgrå vattenyta och dito himmel är hänförande vackert. Men den färgvärlden fick vi njuta av bara ett par dagar. Sedan kom regnet i kombination med 18 m/s vind och gjorde slut på vinterkänslan. När solen kom fram efter två dagars oväder fick vi se en skärgård vi närmast brukar se under höstlovet, sju grader varmt och med solande svanar i hemviken.
Det tunna snötäcket som låg på marken då vi anlände, och som bara funnits där i några dagar, var som anteckningar i en dagbok om öns djurliv. Spår av allt som rört sig på marken under snödagarna slingrade sig kors och tvärs över klipporna och längs stränderna. Mest var det sorkspår. De fanns överallt och jag förvånade mig över att jag varken fick syn på någon hökuggla eller varfågel på ön. En hökuggla satt faktiskt i gårdsrönnen vid vårt senaste besök men nu syntes inga ugglor till, och också fjällvråken som i början av december jagade över de gamla åkermarkerna hade dragit vidare trots att här skulle ha funnits mat i överflöd.
Nere på våra strandklippor lade vi märke till en omisskännlig spårlöpa. Havet var isfritt, som det varit de senaste vintrarna, och spåren både började och slutade i vattnet. Fem tår på alla tassar skvallrade om mårddjur men spåren var betydligt större än minkspår. Utter! Det var första gången vi kunde verifiera att det faktiskt förekom utter härute. Jag vet att det gjorts försök med återplantering av utter i Skärgårdshavet, kanske det här är ett bevis på att försöket lyckats. Välkommen bara, här har dina förfäder också levat, tänkte jag.
När jag under en längre vandring över ön skrämde upp en fågel hade jag på nytt glädje av spårsnön. Vid kanten av ett alkärr flög det plötsligt upp en fågel jag bara hann se en snabb skymt av. Den rostbruna färgen och den nästan duvstora klumpiga formen fick mig att först tänka på orrhöna, men den var ändå lite för liten för det. Kan det ha varit en morkulla? Lokalen var helt klart morkullans, här har jag flera gånger skrämt upp morkullor andra tider av året, och här kan man lyssna till morkullehanens drag under sommarkvällarna. När jag närmare undersökte spåren i snön såg jag avtryck av typiska vadarfötter längs den delvis öppna bäcken. Det som också syntes tydligt var små runda gropar överallt längs spårlöpan. Här hade någon tryckt in sin känsliga näbbspets för att hitta småkryp, mask och annat gott i den ännu mjuka marken. Så gör inte en orre. Morkulla, alltså, en mycket ovanlig övervintrare i Finland. Så bara inte tjälen lägger locket på all morkullemat har den stora chanser att överleva och vara först på sitt revir i vår. Uttern och morkullan, dem håller vi tummarna för!
Här har morkullan tassat omkring och letat efter ätbart i den mjuka marken under snön.
Björkö den 23.1.2018, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/200 f7,1, ISO 400. Bloggare Krister Welander 4.2.2018
