Urskog

Senast uppdaterad: Aldrig
Skapad: 05 oktober 2016 11:49
Träffar: 3374

Det är självklart man tar av sig mössan när man träder in i en kyrka. Lite samma känsla infinner sig när man går in i Multiharju urskog i Seitseminen nationalpark. Det känns som en helig plats, på något vis. Med vördnad ser man på de fyrahundraåriga tallarna, de mossbelupna lågorna och de långa sjoken av skägglav som klär en del av granarna. Så här skall en skog se ut – alltså en skog. Det är något annat än de trädplantager jag brukar vandra i hemma i Sjundeå. Även fast man söker sig till äldre skogar är de ju inte gamla, de är bara fullvuxna. Och när skogen är fullvuxen skall den ersättas av ny, för annars sjunker avkastningen rejält, har vi lärt oss. Tur att det inte är så med oss människor.

Läste en artikel på yle.fi för någon vecka sedan om skogsägande. Där uttalade sig skogscentralens expert för naturvård bland annat enligt artikeln så här: ” Men jag tror att väldigt få människor skulle vara bekväma med att försöka ta sig fram i en naturskog. Där finns en massa vindfällen och olikåldrade träd och det är svårt att röra sig.” Det här uttalandet hade fastnat i mitt minne, och det dyker osökt upp i Multiharju. Man undrar om skogsexperten alls besökt en riktig urskog? Om inte, är det ju inte så märkvärdigt i och för sig. För det finns ju nästan inga kvar. Av de gamla skogar som är fredade i södra Finland, ca en procent av all skog, är bara någon promille riktig äkta orörd urskog. Och urskog är verkligen inte svår att röra sig i (förutom i Multiharju, för där är det förbjuden att avvika från stigarna).

Se på bilden här nere. Rätt glest mellan träden, marken täckt av ett tjockt lager mjuk mossa som döljer träd som fallit omkull för tiotals år sen. Här och där jättelika tallar med sköldbark, jätteaspar med hål för ugglor och flygekorrar och stående döda träd. Det som inte syns på bilden är alla de insekter och svampar som här kämpar för sin fortlevnad. Tyvärr är många av dem redan dömda att dö ut – det är för glest mellan de riktigt gamla skogarna. Men ännu finns sådant som kunde räddas – om vi vill. Och för att vi skall vilja borde vi alla någon gång besöka en urskog. Då först vet vi vad det handlar om.