Fem vinterdagar ute i ytterskärgården i omväxlande väder gav tid för rekreation - och för reflektion. Rekreationen bestod i att lägga nät, ro i isiga vikar, beundra sidensvansar på bärjakt och lyssna på tystnaden. Reflektionen bestod i att förundra sig över hur ljuset ute i skärgården växlar, alltid lika överraskande, snabbt och oförutsett.

Är man intresserad av fotografering vet man att allt hänger på ljuset. En bild, och det gäller kanske speciellt inom naturfotografin, kan vara bra om motivet är bra. Men för att en bild skall vara kanonbra räcker det inte (okej, det finns undantag), också ljuset måste vara kanonbra. Med denna insikt som barlast vandrade jag runt ute på ön på jakt efter det perfekta ljuset.

Solen går som känt upp i öster och ner i väster. Just denna tid på året börjar det faktiskt bli så. En orolig kvällshimmel med tunga snömoln som drar fram skapar ett dramatiskt ljus, och jag kommer ner till väststranden just i tid för att se solens sista strålar färga klippor och hav i varma nyanser av brons och silver. Tar några bilder, men det känns ändå inte riktigt rätt. Lyckas inte fånga någon dramatik, tycker jag. Lite misströstande vandrar jag tillbaka över ön.

Solen är redan under horisonten när jag kommer tillbaka till stugan på öststranden. Men molnen som ligger allra högst uppe nås ännu av de sista solstrålarna, och de lyser med ett intensivt sken. Det rosa skenet speglar sig i den stilla vattenytan och skapar en nästa overklig stämning, som sakta bleknar inför mina ögon. Min fru kommer fram med sin mobiltelefon. - Se så fina bilder jag fick, visst är det vackert, säger hon. - Visst, säger jag, och inser snabbt att jag varit på fel strand, än en gång. Solen gick ner i väster men det sista solljuset dröjde kvar i öster. Med benäget bistånd publicerar jag därför här en bild tagen av min fru, med mobiltelefon.

Björkö 25.2.2016, mobiltelefon Samsung Galaxy. Foto Ann-Christine Welander. Bloggare Krister Welander 4.3.2016