Kameran har legat i väskan tre veckor när det plötsligt finns lite tid för en kort tur med makro-objektivet. Varje vår är det samma sak, känns det som. Naturen vaknar liksom mitt i allt bara. De första nässlorna tittar redan upp och rymden är fylld av lärksång när man själv kommer ut på terassen, gnuggar sina datortrötta ögon och undrar när allt det här hände.

Hur som helst, i dag satt jag med kameran i ett dike och försökte fånga de sista resterna av vinterns is på bild. Plötsligt hör jag en korp varna, och sedan ett skarpt ki-ki-ki. Ett på något sätt bekant, men ändå främmande, läte. Jag tittade upp och såg tre gamla havsörnar komma över bergskanten med en korp hack i häl. Undra på att jag inte kunde placera ljudet, örnar brukar inte flyga över vårt hus, tjugo kilometer från kusten. Nu visade i alla fall tre gamla havsörnar upp en fantastisk högljudd och halsbrytande spelflykt rakt över mitt huvud, och jag sitter i ett dike med en 90 millis makro fastskruvad på kameran. Igen dåligt förberedd (läs om en annan gång i BFF:s årsbok som snart kommer ut). Nåja, eftersom det inte blev några (visningsbara) örnbilder lägger jag in den där isbilden från diket i stället.

Karskog, Sjundeå, 01.04.2012, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/6, f25, ISO 200. Bloggare: Krister Welander