Sen eftermiddag på stugan, kaffe och smörgås, slöstirrar ut genom fönstret. Plötsligt landar en ringduva på torrängen utanför, bara någon meter från huset. Där går den, i sakta mak, och pickar i sig någonting. Gruskorn kanske. Vi följer med, stilla för att inte röja oss genom fönstret. Jag tar fram kameran och knäpper några bilder genom fönstret, det gäller att röra sig i slow motion för att inte skrämma iväg denna vårens budbärare.
En snabb skugga glimtar till i ett annat fönster, frun hinner knappt hojta ”hök” innan det smäller. I ett moln av fjädrar ser vi hur en sparvhök slagit klorna i den stackars duvan. Från ingenstans kom den, på sparvhökars vis. Ringduvan hade inte en chans.
En sparvhökshona som den här väger kanske 300 gram medan en ringduva kan väga gott och väl ett halvt kilo. Det var alltså inget litet byte höken hade att tampas med. Ingen chans att den skulle kunna flyga iväg med duvan. Nej, vilt flaxande flyttade sig fågelnystanet några meter bort, mot en vedrad. Där blev det stilla, höken sittande på duvan som låg blickstilla med vingarna utbredda. Försiktigt försökte jag knäppa ännu någon bild, men genom fönstret såg man knappt fåglarna. Alltså, sakta upp med dörren och ut på trappan. Men det märkte förstås höken, hon släppte sitt präktiga byte och tog sig upp i trädet bredvid med några snabba vingslag. Där satt hon, med sitt byte under noggrann uppsikt. Och bra så, den nu befriade ringduvan ruskade lite på sig - och tog till flykten. Rakt uppåt bar det, in bland trädgrenarna, och höken efter. Inne i trädkronan tumlade de om varandra i en vild dans. Ibland såg det ut som om höken fått grepp om duvan, men den lyckades alltid komma loss. Inom några sekunder kom den ut ur det trassliga grenverket och satte av i rak kurs ut över vattnet - med höken tätt efter.
En sparvhök är blixtsnabb på korta avstånd. Den långa rörliga stjärten och de breda korta vingarna ger den en enastående manövreringsförmåga bland buskar och träd. Den jagar genom att överrumpla sitt byte, och där är den suverän. Ringduvans saga var all, trodde vi. Men nu fick ringduvan, trots sina kanske allvarliga skador, upp farten. Och när en duva får upp farten är det inte så många som hinner med. Sparvhöken tog i med kraftiga djupa vingslag och försökte hålla jämna steg med duvan ut över havet, och de försvann båda bakom en hög holme. Dramat var lika snabbt över som det startat, och där stod jag med några suddiga bilder i kameran. Men strunt i bilderna, jag kunde glädjas över att ha fått vara åskådare till ett exklusivt drama på första parkett.
Björkö 15.2.2015, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/80 f5,6, ISO 800. Bloggare Krister Welander 26.2.2015 (samma data för båda bilderna)
