Det andra veckoslutet i mars bjöd på plusgrader och snabbt sjunkande snötäcke. Tog en tur i näromgivningarna med snöskor, det enda "fortskaffningsmedel" som fungerar riktigt bra på det blöta snötäcket. Gick några rundor i den gamla granskogen för att söka spår efter flygekorrar. Under de senaste åren har spillningsfynden blivit allt färre, och nu hittade jag ingenting. Ska ta en ny titt om ett par veckor. Holkarna jag satt upp verkar inte heller vara speciellt populära, men vi får se. Gissar att det bara är hanar som för tillfället rör sig här i min skogsbacke. Uppe på berget hittar jag rätt färska lospår. Lodjuren brukar röra sig längs bergsryggen och lurpassa på rådjur och hare, av vilka det finns gott om i trakten. Jag följer spåren ner från bergsryggen och vidare längs en bäck. Det finns spår av två djur, sannolikt en hona med unge. Jag gläds över att vi har fått tillbaka detta ståtliga kattdjur till våra skogar, och hyser inte någon större förståelse för den lokala jaktvårdsföreningen som årligen ansöker om jaktlov på lo. Eftersom det inte finns några ekologiska argument för att beskatta lostammen här i Nyland måste jakten ses som en ren nöjesjakt. Besvären från Nylands miljövårdsdistrikt har inte burit någon frukt, tyvärr. För mig är det obegripligt att man, om man får se en lo, skickar den rakt in i döden i stället för att låta den leva. Men så är jag inte jägare heller. På bilden här nere ser man lospåren längs bergsbranten i förgrunden. Karskog, Sjundeå, 11,3.2012, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/80 f18 ISO 400. Bloggare: Krister Welander