I augusti detta år åker min sambo och jag till Alaska för att paddla på Noatak River i tolv dagar.

Vi har planerat resan i över ett år och känner oss väl förberedda.  Det enda som gör oss lite fundersamma över är alla det historier om björnen vi läst på nätet, jag tror man lätt kan påstå att Alaska är ett björnrike.

Vår bush pilot Jim Kincaid för oss från Kotzebue in i vildmarken. Efter nästan tre timmars flyg lämnar han oss ensamma med en ihop byggbar Ally kanot och en massa annan utrustning på en stenbank.

Vädret är perfekt, den turkosfärgade Noatak floden, solsken + 20 grader och den friska fjäll vinden välkomnar oss till vårt nu påbörjade Alaska äventyr.

Det tar inte länge förrän vi ser våra första björnspår gående längs med floden medan vi knappt blivit varma i kroppen av paddlandet. Spåren det mer eller mindre följer oss hela första dag på floden.

Vi kan lätt påstå att här finns mängder av björn.

Varsitt pepparspray har vi och är varsamma med att alltid ha dem på lätt åtkomliga platser i kanoten.

Första natten i vildmarken med alla björnspår vi sett längs med dagen plus björnspåren vi upptäckt inte långt från tältet gör att det tar en stund innan John Blund tar över.

Natten går bra med enbart en kisspaus som vi vill båda göra tillsammans för att inte överraska björnen ensam.

Andra dagen börjar med bekanta rutiner, ett dopp i floden, morgonmål, ihop packande av tältet för att sedan pussla all utrustning i kanoten i en passlig balans.

När allt är klappat och klart hoppar vi i kanoten för dag tvås äventyr.

Vår magspänning och iver får ganska snabbt ett utbrott. Vår första grizzly björn ser vi på andra sidan floden framför oss. Björnen har sin morgontvätt på gång och det vill vi inte paddla in i.

Vi väntar med spänning på andra sidan av floden kanske en 100 meter ifrån, tysta med ett adrenalin rus på högsta nivå. Jag tror jag hör Eljas hjärta pumpa och han mitt för det känns som om mitt hjärta har hoppat upp i halsgropen.

Nu efteråt har jag inte riktigt koll på hur många minuter vi bara satt tysta och stirra på björnen men det kändes som en evighet.

Björnen har nu plaskat färdigt och bestämmer sig för att simma över till vår sida.

Vi vaknar till från vårt rus och paddlar försiktigt till andra sidan när björnen nått vår sida av floden.

Björnen traskar sakta men säkert uppför floden medan vi paddlar spända och skakiga nerför floden. Vi är nu cirka 40 meter från björnen och på väg att passera den när den märker oss, vad gör den? Jo den sätter ner sig på sin vänstra skinka och intressant följer noga oss paddlande nerför floden.

Jag frågar Eljas om han har kontroll på kanoten för nu måste jag fotografera, jo jo säger han nervöst som en kille i målbrottet.

Eljas paddlar förbi björnen och när vi fått cirka 100 meter avstånd från björnen borde vi svänga till vänster med flodströmmen, men samtidigt har vi nu också gjort oss så pass intressanta för björnen att den börjat följa oss. I vår nervositet och björn rus gör vi ett ologiskt beslut vi paddlar rakt fram var vi redan kan se att det är grunt vatten.

Vår kanot fastnar och i samma stund vi stiger ut ur kanoten för att skuffa oss framåt en 20 meter ser vi att vi gjort oss riktigt intressanta för björnen för den börjar nu springa fast oss. Den enda regel vi fått före resan ” If you run, you are  dead! ” har vi nu sidosatt i ö mappen för nu skuffar vi kanoten framåt allt vad vi orkar, hoppar i kanoten när vi når djupare vatten och paddlar med högsta växel framåt och undan.

Vi klarade det, vi får mera avstånd från björnen och den tydligt missar sitt intresse för oss.

Puuust, vilken känsla, vilket björnrus, spänning, adrenalinet blandat med rädslor. Har aldrig känt så förut i mitt liv. Vi paddlar vidare utmattade, lyckliga och rädda.

Medan våra tankar börjar klarna börjar vi kunna tänka klart igen. Vi börjar vår första björnanalys diskussion. Andra dagen och vår första björn och vi gör just så som vi inte borde göra springer undan, med denna fart och logik hinner vi bli björnmat innan resan är slut. 

Vi bestämmer oss för att genast informera varje björn vi ser att vi också är här på floden tillsammans med dem. Björnar ser mycket dåligt och vår första björnanalys på vår första björn som vi tysta och stilla väntade in kom vi att överraska lite för nära in på dens revir. Den råkade också vara en ung björn som aldrig kanske tidigare sett en människa och därför kanske blev den ännu mera intresserad av oss.

Vi har äran att få berätta sju andra grizzly björnar om vår existens på floden och till dem hör en björnmamma med sin unge som vill komma över floden just i vår riktning. Björnmamman bestämmer efter att ha sett och hört oss att ta upp sin unge från vattnet för att sedan vandra en bit nerför floden till ett annat övergångs ställe.

Vår björn taktik fungerar, tillsammans ger vi varandra andrum, vi respekterar varandra och kanske lite har vi lärt oss läsa varandras kropp språk också.

Efter denna björn erfarenhet är jag 100 % säker att denna björn hysteri vi har i Finland är onödig kanske hysteriskt dum rent av.

Hur många har sett en björn ute i naturen i Finland? ( gömsle räknas inte )

Varför matar median enbart oss med farliga björn historier ?

Människan är den som placeras sig själv oftast i konflikt med björnen inte tvärtom.

Finlands björnar har inget intresse att blanda sig med oss människor det har vi bra sett till att den inte vill.

Jag skulle alltid vela se en skriven björn analys tillsammans med den farliga björn artikeln för att lära oss människor komma tillbaks till att tro på oss själv och våra äkta natur instinkter.

Fortfarande är det farligare att skada sig i sitt eget hem än träffa en björn i skogen.