Jag åkte till den gamla parken på Pickala gård för att fotografera vitsippshavet intill Sjundeå å. När jag nu där vandrade omkring i den förfallna parken väckte nötväckan först mitt intresse. Skogens flygande lilla Super hero.

Jag står bredvid en mycket gammal gran som jag tror har sett sina bästa år, men där tog jag fel även om hon är död får jag konstatera att hon fungerar mycket bra som ett ypperligt härbärge för trädkryparen.

Trädkryparen bygger helst sitt bo bakom utstickande (lossnande) barkflagor, mellan stammen och barken, på bland annat granar och tallar. Den lilla fågeln med den böjda näbben trivs i tät barrskog eller blandskog, gärna i dunkla partier. Döda och döende träd är viktig ingrediens i trädkryparens skog.

Här utfodras det snabbt av både honan och hanen under ett väldigt högt pipande när de små får sin mat av småkryp.

Medan jag nu sitter på marken och försöker fotografera dessa små snabba flygande ting blir det mitt i allt ett jäkla oroligt oljud överallt, någontin eller någon skrämmer upp de små. Det finns en annan mycket hög gran inte långt ifrån var jag sitter och högt uppe i den får jag syn på någonting som rörde sig. Kattugglan hon måste ha vaknat av en dålig sovställning uppe på grankvisten och bytte kvist för att fortsätta sin daggs sömn med den påföld att alla mindre levande djur fick en skrämslo hicka.

Det blev inte många vitsipps eller gulsippsbilder denna gång även om jag släpat med mig stegen för att komma högre upp, fåglarna var mer intressanta.

När jag sedan kommer hem välkomnar vår nya hyresgäst mig välkommen hem med mossa och ris i näbben som den stjält från vår uppbyggda räv av mossa på terassen.

Jag bjuder så gärna tak över huvudet för paret Tallgoxe, lovar att försöka hålla ett vaksamt öga på deras just nu inflyttning och hoppeligen senare lyckliga familjeliv.