Gammalt möter nytt.
Natur och Foto dagen på Oslos konserthus söndagen den 4 februari besöker vi med spänning. Söndagen fylls med bildvisningar och föredrag av fyra olika herremän. Där av Tom Svensson med sitt projekt Blodets spår. Jag har lyssnat till honom en gång tidigare och var inte så imponerad över hans bilder eller över hans prestation på scen, men nu denna gång får jag äta upp alla mina fördomar gentemot honom. Han har faktiskt satsat hela sitt hjärta och nära på sitt eget liv för att få sina dokumenterade bilder över noshörningens attraktiva horn. Han har varit med om när nationalparks vakterna jagar efter tjuvskyttar till att försöka köpa illegalt noshörns horn på olika marknader i världen. Allt detta för att kunna dokumentera hornets resa till en potentiell köpare. Han har fortfarande inte de bästa bilderna, men istället har varje bild en djup mening ett viktigt budskap till oss alla. I all sin förfärlighet hur bra business efterfrågan är på olagliga vilddjur på den stora globala marknaden.
Det sägs att en herreman i Asien startade denna mång miljon business för att han tyckte att han blev frisk från sin prostata canser genom att "tugga " i sig noshörnens horn. Faktum är att han dog i vilket fall som helst men han lämna kvar tanken att hornet gör magiska under. Att bryta ner den tanken verkar omöjlig, i alla fall när man hör hur mycket pengar de rullar i denna business och i överlag bland alla utrotade och icke utrotade djurs tjuvskytte och försäljning runt om i världen.
Jag niger o bockar av all respekt till Tom för hans arbete. Flere sådana engagerande naturfotografer kunde behövas. Bilder och berättelsers makt kanske kunde skapa stopp för mycket galet vi människor pysslar med i naturen och med djuren.
Oslo rådhus
Under det näst sista programmet får vi veta tävlings resultaten. Vi får se 10 bilder från varje tävlings kategori innan de tre bästa berättas. Under denna timme känner jag igen ett antal bilder som jag redan tidigare sett på sociala medier. Detta bekräftar mina tankar om dessa tävlingar.
Hur kan samma herremän varje år inom juryn vara neutrala och opartiska ? Varför får man skicka publicerade bilder till tävlingar ? Och varför lyser kvinnorna med sin frånvaro från att vara i juryn och stå på prispallen ?
Om jag känner igen bilder från de olika medierna, så då måst också jury medlemmarna känna igen bilderna, och ännu till fungerar de i samma fotoklubbar. Min point är att dessa domare aldrig kan ge ett rättvist tävlingsresultat, det luktar för mycket av en " hyvä veli seura "
