Tio BFF medlemmar anmäler sig på plats i Pitkäjärvis skogsarbetar stuga där vi får känna på hur man levde förr i tiden. Vi får försöka överleva utan elektricitet och rinnande vatten i fyra dagar. 

När det sista ljuset är släckt och alla krupit in i sin sovsäck eller under täcket börjar jag tänka på vad allt som kunde ske om världens elektricitet slutar fungera. Allt som är lagrat digitalt, elektriska säkerhetslås, kylförråden i butikerna. Hur många yrken är beroende av el, kirurgen, brandmannen, polisen slaktaren. Hur många liv ryker med elavbrottet. 

Min sista tanke före jag somnar är ändå att jag har koll på var min ficklampa och tändsticksask ligger.

Vi har fyra fina foto varierande dagar, mulet,disigt, frost, sol och några stänk regn faller på oss men det några dropparna hindrar ingen av oss att vara ute och njuta av allt Seitseminen har att visa oss.

Av Finlands futtiga 2-3 % av urskog finns här ett litet område kallad Multiharju urskog. Här är det äldsta tallarna med sin sköldbark nästan 400 år gamla. Människan har aldrig utnyttjat och utsatt skogen för skogsbruk eller jordbruk, endast vilddjuren och trollen och skogsfén har fått gå fritt fram här.

Över hälften av nationalparkens areal består av myrmarker. Förutom tallmyrar och täta grankärr finns det rätt vida trädlösa mossar i Seitseminen.

Vid bäcken Liesijoki har det funnits en vattenkvarn, där de som bodde i närheten kunde mala sin säd till mjöl. Man besökte kvarnen en gång om året, då man malde mjöl för hela årets behov. Den ursprungliga kvarnen är riven och i stället har en liknande gammal vattenkvarn från Helvetinjärvi flyttats till platsen.

Mänskligheten har mycket att lära sig och påminna sig om från forna tider för att kunna göra rätt beslut gällande också skogsavverkningen.

Alla borde få se hur en riktig skog bör se ut.