Andra dagen i januari får jag äntligen packa min ryggsäck med extra kläder och färdkost, sätta på mig mina skridsko kläder och framförallt långfärdskridskorna. Yess. Hela veckan har det kittlat under fötterna när jag kännt hur isen växer med minusgraderna där ute när jag jobbar glatt inomhus. Jag väljer att åka till Noux med en grupp från skrinnarit p.g.a att jag ingen kompis får med ut på färd. Jag föredrar att göra egna turer med någon för det ger större chans till att äventyra i sin egen fart och kunna stanna för att fotografera när man vill. Denna tur med dragaren Eva-Lotta som jag känner sen tidigare är klassad till III, vilket betyder rask takt. Det ger mig en ganska stor utmaning för att inte bli en propp i röret, jag vill inte sakta andras fart bara för att jag ser något kul att fotografera på vägen. Jag förstår under färden vad ordtrycket " lännen nopein " kan betyda. Jag skrinnar sist i ledet för att ge mig själv chansen att fotografera ibland. De gånger jag försöker dra snabbt upp min pistol kamera från dess hölster som hänger på magen för att inte bli efter gruppen för mycket, kräver dock lite mer träning. Det tar sin tid innan jag kan kalla mig för den snabbaste långfärdskridsko paparazzin. Vi skrinnar Långträsk,Kolmperä,Urja,Saarijärvi.Sarkkinen,Suolikas och tillbaks.Vi skrinnar så länge det är ljust i snöväder. Snöflingorna dalar sakta men säkert ner på isen och innan färden är slut har det samlats en cirka sju centimeters tjock snömatta över isarna. Med spänning väntar jag vad nattens vädergudar har tänkt för morgondagen för inte så mycket mera snö önskas på isarna för att göra dem odugliga att skrinna på.