Vi har äran att bo nästan mitt ute i skogen och intill ett berg vars högsta punkt är ca 80 meter över Krokvattnet. Det blir alltid ett bra morgongymnastikpass att kravla sig upp varje morgon med två ivriga hundar. På vägen upp till högsta punkten på berget hinner skogen ändra på sitt utseende, från gran till äldre spretiga tallar på bergsryggen. Här uppe hittar vi idag spillning från en tjäder. En gång tidigare har vi fått syn på den men nu blir vi extra glada för detta kanske indikerar till att tjädern håller till i dessa trakter. Tänk om vi kanske får uppleva ett tjäderspel här uppe på berget, det vore häftigt.
Naturtrollet Heidi
Naturtrollet Heidi
Gotland en exotisk ö
Vilken lyx att under dessa pandemitider ha kunnat besöka Gotland två gånger. Jag var cirka 15 år när jag besökte Gotland första gången och av någon anledning fick jag vänta så här länge på mitt andra och tredje besök. Det är förstås en aning lättare att komma till ön nu när man bor i Sverige, men jag ser det ändå som en rätt dålig ursäkt. Varför tror vi att desto längre bort vi reser ju mer exotiska upplevelser får vi?
Det sägs att Gotlands natur lämnar ingen oberörd med sin dramatik, lugn, karghet och frodighet - allt på samma gång beroende på årstid och var man på ön befinner sig. Och visst är det sant, landskapen är vackra, inspirerande och magiska. Här har du chansen att vandra bland historiska raukjättar eller krypa in under en gammal väderbiten tall som omfamnar dig till sitt skydd med sina långa låga grenar, eller annars bara samla dina tankar kring de långsträckta stränderna bland sand och kalkklippor.
För en fotograf är Gotland ett paradis, det är en rätt liten ö med många motiv att fånga. Det är bara att välja och vraka i vilket ljus man vill få sitt motiv fotograferat, för att sedan hoppas och vänta in att alla pusselbitar faller på plats.
Vi skall åka tillbaks i maj/juni för att välkomna försommarens blomningsprakt. Av Sveriges alla 52 arter orkidéer finns 39 på Gotland. Den kalkrika marken gör att man lätt kan hitta dem i skogen, längs vägkanterna, på ängarna och myrarna, ja lite överallt. Nackdelen med tilltagande blomsterprakt är att också turistströmmen tilltar. Så jag får hoppas att i maj/juni ännu kunna ligga lågt ensam bland blommor och insekter, och inte behöva bli påtrampad av annat än ett får.
Jag reser "utrikes", till en exotisk ö vid namn Gotland.
När det sista lövet faller..
Det finns ett före, det finns ett efter
det finns ett nu och det finns ett då
runt nästa hörn kan väl ingen blicka
så ta det varligt men fortsätt gå
det finns en morgon, det finns en framtid
den ligger dold nu och oblickbar
den göms i mörker och dunklet skrämmer
vad finns i morgon, vad har jag kvar?
när oron gnager, när rädslor samlas
när ovissheten blir allt som finns
låt ljuset skymta, låt hoppet spira
låt mänskors godhet bli det vi minns
det finns ett före, det finns ett efter
det finns ett nu och det finns ett sen
kanhända blir ingenting som förut
men efter natten gryr dag igen
@JessicaMarieOlsson2020
Ur diktsamlingen ”Ord för varje stund”,
Gamla träd
Jag har alltid älskat träd, och ju äldre desto mera värde har jag i mina tankar gett trädet. Liksom till människor ju äldre desto klokare, visare på grund av all erfarenhet och upplevelser de fått gå igenom. Men i praktiken fungerar det inte riktigt så klart hos oss människor. Blir vi faktiskt klokare ju äldre vi blir? Tänk om våra träd kunde ta över bestämmandet för att skapa en bättre värld framöver.
Rubjerg Knude fyr
Vi åkte till Aalborg i Danmark ett längre veckoslut i september när alla corona restriktioner tagits bort. Mats hade som uppgift att fungera som domare i en fotoprinttävling men mellan varven gjorde vi några utflykter till nya spännande ställen. Ett av de ställen var denna fyr som flyttades den 22 oktober 2019 ca 70m snett inemot land för skydda den från den fortsatta stranderosionen. Här beräknas den nu kunna stå i cirka 40 år till. Sandkanten eroderar en till två meter varje år. Men inte så långt norrut finns byn Lönstrup som vickar på branta stup intill havet. Undrar när byn gör sina första husflytt längre in mot land? Är detta vår framtid?
Vårkänslor
Här nalkas det vår. Vi har lämnat hemma långkallingarna och mössan och tagit oss ut till naturreservatet Öjenäsbäcken i västra Värmland, Arvika kommun. Det kvackar högt och mycket när vi närmar oss pölarna. Vi har för avsikt att också lära in vår labrador Baldur att vänta in sin matte och husse när vi fotograferar. Tur och ordning lägger vi oss halvt om halvt i pölen och väntar in att den vanliga grodan dyker upp medan den andra sätter sig och lapar i solen med Baldur. Det kryllar av dem, jag kan höra dem överallt. Men tusan att få den stora kanonen att hitta dem och ännu få skärpan inställd rätt, argh. Jag sjunker djupare in i pölen och plötsligt kvackar det till i högra örat. Jag svänger huvet och kollar in på två stora frågande grodögan som tycks fråga mig "vem fan är du?"
Jag har inte fotograferat grodor förut så detta var en riktigt kul och lustig utmaning, förstår verkligen orden till sången små grodor, små grodor är lustiga att se...
Mina första tankar i Sunnemo
En skog jag skulle vilja se mera av omkring oss.
Jag har nu bott i Sverige i nästan en månad. Vi bor i ett område som är rätt så kuperat i en liten gullig by vid namn Sunnemo. Vi trivs bra, det är en lugn och fridfull by, antar att corona pandemin gör att de flesta håller sig inomhus för ibland känns det som om det är endast vi som bor här. Vi råkar mycket sällan på någon ute på byn där vi ändå rätt så ofta rör oss tack vare att vi rastar våra hundar.
Varje dag besöker jag med min hund Baldur en närliggande skog och på veckosluten åker vi tillsammans till ett naturvårdsområde eller ett naturreservat. Nationalparker finns inte i Sverige lika många som i Finland, endast 30 stycken och ingen av dem befinner sig nära var vi bor så vi får planera in ett besök lite längre fram i tiden.
Men en sak har ploppat upp tydligt här, kalhyggen. Jag behöver inte köra många hundra meter mellan kalhyggen. Jag antar att det är precis samma problem i Finland men tydligen där jag bott i Sjundeå har det inte varit så i ögonfallande problem som här, eller så har jag inte velat se problemet. Blev införstådd med att människor som bor i nordöstliga Finland har antytt att de som bor i södra Finland inte har en aning över hur jävligt deras skogar skövlas.
Men bättre sent än aldrig att vakna upp till insikt och börja forska lite i saken, och då dök denna dokumentär upp. Efter att sett klippet har jag igen en känsla av att vi människor har en tendens att falla in i vår egen bubbla där vi inte vill, kan eller rent av inte bryr oss om att vilja se den helhetliga bilden. En bild som aldrig är enkel att tyda eftersom vi är många om samma bild. En bild som borde skapas redan i moderns mage, en bild som kanske borde finnas i grundlagen för att vi människor skulle nå ett hållbart tänkande med god hälsa. Med dagens bild undrar jag hur allt kommer att sluta?
Dokumentär: More of everything
Dagens produktionsskog som regerar över 90% av skogsarealen.
Vilken skog vill du uppleva och vandra i?
Sisters in Nature
På lika villkor - jämställdhet genom livet
Ett gäng BioFotingar på tur till Helvetes gapet. Helvetinjärvi nationalpark
Oj vad det var roligt att komma ut och lufta sig en aning utanför Sjundeås gränser och träffa andra fotoentusiaster. Jag har nämligen sålt mitt röda smultron car för att minimera alla mina utgifter. Men nu fick jag låna en skåpbil som Baldur och jag bra rymdes i, egentligen för bra för det betyder att jag mer eller mindre bara slänger saker in i bilen och kontrollen är därefter, var har jag vad ? Det blev inte så mycket naturfotograferande utan istället är det Baldur som står i fokus i skogen på sätt eller annat. Samtidigt är det roligt att försöka skola upp honom att sitta still, vänta, medan jag springer av och an mellan honom och kameran tills det blir en något sånär fungerande bild. Jag har också en uppgift att försöka samla ihop stämningsfulla naturbilder till min kommande webbsida om mitt nya yrke i framtiden.
Huggorm
Första maj helgen spendera jag tillsammans med fem huggormar. Vilket senare bevisas av våra tagna bilder att en av de fem vi trott vara huggormar är en en svartt snok. Men fyra huggormar och en snok är inte så illa för en naturfotograf. Jag måste säga att det var min mest mindfulla och spännande första maj firande jag någonsin varit med om. Att kämpa med min respekt och lite rädsla för dessa fina djur, sedan kämpa med min mentala närgräns och kamerans närgrens ( macro-extender 1.4) och ännu till försöka få en anständigt balanserad komponerad bild bland en liten djungel av kvistar och annan mark vegetation. Det var att försöka andas lugnt, röra sig långsamt och att vara fullt mindfull i min fotograferings session. Nu kunde man inte gå och peta bort en kvist som låg dumt till i bilden. Som i denna första bild med både honan och hanen, alldeles för mycke spröten över allt. Jag väntade på att få en bild var det lägger huven på varandra. Men nej det blev inte idag kanske imorgon. Vi har hittat ett ställe vid Kopparnäs där de nu i dagarna tre har kommit fram i solen för att värma sig och para sig. Vi kollar till dem igen imorgon.
Den svarta snoken.
Naturtrollet goes west
Naturtrollet flyttar västerut i början på april 2020
Ett nytt år med nya utmaningar vad gäller nästan allt i mitt liv.
Slutade min verksamhet En casa den 31.12 2019. Efter det har jag försökt varva ner och packat ner lite saker jag tänker ta med i första lasset, funderat på min nya verksamhet och studier som börjar i början på mars.
Det är mer än roligt och spännande att kunna börja om på ny kula och utmana sig själv. Vad allt kan jag använda till goda med all den kunskap jag redan har och vad allt nytt får jag lära mig för att komma dit jag tänkt. Mycket kommer säkert att ta nya vägar än vad jag nu tänkt men så är det alltid. Så många nya dörrar öppnas, även sådana dörrar man inte hade en aning om att fanns när färden började.
Spår utställningens auktion
Kärn gänget före auktionen 14. september 2019. BioFoto damer från Sverige, Norge med sina respektiva och Annika och jag från Finland och förstås vår kära Anders Geidemark som är järnet bakom Naturfotografiska.
BioFoto damer utan gränser. Vår Spår utställningen har nått sitt mål, vi har samarbetat över våra gränser, vi har lyft fram den kvinliga naturfotografen och vi har gjort välgörenhet. Och vi har haft roligt den hela långa vägen.
Det har pirrat i magen i en vecka före auktionen men här drar Anders igång evenemanget med glans
Vi BioFoto damer som är på plats blir presenterade av Anders
Och vi har äran att träffa Pekka Heino den kända sverigefinska programledaren och programrepresantören. Pekka fungerar som auktionens konferencier och han har verkligen satt in sig och läst alla de 31 tavlors infotexter. Proffsigt från början till slut försöker han få tavlorna sålda.
Tuija Waréns bild säljs för 3000 kr till en svensk firma.
Slutsumman från auktionen på Naturfotografiska i Hallstahammar blev 38100 kr. Pengarna går oavkortat till Baltic Sea Action Group. Till deras projekt för ett renare Östersjö
Av de 31 tavlor blev tyvärr endast 13 st sålda men än har vi inte gett upp. Resten av tavlorna kom tillbaks till Finland och jag försöker sälja dem nu alla till olika firmor jag tycker tavlorna kunde passa. Till exempel har nu Rosk´n Roll köpt tre tavlor som alla hade motivet skräp i bilden. Nefco har också nu köpt allt som allt 4 tavlor och i skrivandes stund väntar jag på svar om jag kanske får 7 tavlor sålda till en viss firma i Helsingfors. Återkommer när det hoppeligen blir klart.
Spår utställning / Auktion Naturfotografiska Sverige
https://www.youtube.com/watch?v=pvaFITEU9DY#action=share
Auktions bilden är Sofie von Frenckells
Östersjön, vi vill alla hjälpas åt att bota dig, göra dig fri från allt gift, skräp, övergödning och tillrinnande avloppsvatten. Vi vill se dig klar och blå igen. Vi vill kunna se fiskstimmen på 10 meters djup och vi vill kunna simma och plaska fritt utan att vara rädda för att själva bli sjuka.
Friska hav är en livsviktig fråga. För den biologiska mångfalden. För de ekologiska systemen. Och inte minst för mänskligheten.
Med vår utställning SPÅR har vi utmanat oss själva att se på vår omvärld med klarsyn, även om sanningen ibland är obehaglig. Men vi stannar inte där, nu vill vi omsätta utställningen till ett konkret bidrag till en miljöförbättring. Och du har chansen att hjälpa till genom att ropa in en eller flera av våra tavlor från utställningen.
Kom och ge ditt stöd för ÖSTERSJÖN! Utställningen avslutas med auktionen den 14 september kl.16.00
Det går bra att redan nu maila in dina bud på tavlorna till
Intäkterna går oavkortade till Baltic Sea Action Group och deras arbete för att Östersjön åter ska bli ett levande hav.
Om BioFoto-damerna och utställningen SPÅR
Vi är 40 damer från Finland, Norge och Sverige som alla är medlemmar i en BioFoto-förening i våra respektive länder. BioFoto är en förening för alla som har natur och fotografering nära hjärtat.
BioFoto-damerna har nu arbetat med att föra fram naturfotografernas roll som budskapsförmedlare. Visar vi bara det vackraste och bästa i vår natur kan det ge en skev bild av hur det ser ut i verkligheten. Tillsammans med Naturcentret Haltia i Finland och Naturfotografiska i Sverige har vi därför åstadkommit en gripande och tankeväckande utställning, där vi istället visar vilka spår, avtryck och konsekvenser vår livsstil orsakar i naturen.
Vårt gränsöverskridande projekt har också syftat till att förstärka känslan av delaktighet och ansvar för vår gemensamma miljö. Inte bara mellan länderna, utan också mellan individerna och mellan fotograferna och de som ser utställningen.
Vi har valt Baltic Sea Action Group som mottagare för de pengar som auktionen inbringar, då Östersjön är i mycket dåligt skick och spelar en central roll i vår del av världen.
Om Baltic Sea Action Group
Baltic Sea Action Group (Stiftelsen för ett levande Östersjön, BSAG) är en ideell stiftelse som grundades år 2008 i Finland.
Stiftelsens målsättning är att återställa en god ekologisk status i Östersjön. Verksamheten fokuserar i synnerhet på hållbart jordbruk, cirkulation av näringsämnen, bekämpning av klimatförändringen och på beskydd av naturens mångfald. BSAG bringar olika samhällsaktörer samman, emedan räddandet av Östersjön förutsätter samarbete. Politiker, forskare, företag och privata personer kan alla för sin del påverka Östersjöns tillstånd och allas insatser behövs.
Östersjöns tillstånd är kritiskt. Tillförseln av näringsämnen har pågått i årtionden och lett till eutrofiering (övergödning) av havet, och på havsbottnen finns vidsträckta syrelösa områden. Klimatförändringen hotar Östersjön på många sätt, emedan de tilltagande regnen och högre temperaturerna påverkar havets fysiologiska egenskaper och ökar på avrinningen från land. På grund av den låga salthalten lever många organismer redan på utkanten av sin bekvämlighetszon, varav följer att ekosystemet är särskilt utsatt till och med vid små förändringar. På det aktivt trafikerade havet finns också alltid risken för en stor fartygsolycka. På Östersjöns avrinningsområde ligger 14 stater, av vilka nio är kuststater. Samtliga länder runt Östersjön måste arbeta för att rädda vårt gemensamma hav.
Vår och vitsippor
Sociala medier kryllar av vitsipps bilder som bäst. Och visst är det skönt att ligga bland vitsipps fälten och försöka få till en annorlunda bild. Det är varmt och soligt denna vårliga arpil dag. Fåglarna kvittrar och allt känns underbart harmoniskt.Myror fjärilar kommer och går, råddjuret simmar över ån medan fältharen skuttar förbi på andra sidan av å stranden. Endast klockans timmar har flytigt iväg snabbt när man äntligen vaknar efter 3 h från sitt drömlika fokuserande och måste börja ta sig tillbaka till vardagen.
Meditera på skridskor
Vad är meningen med att meditera ?
Det sägs att meditation är ett enkelt sätt att bli mera närvarande i vardagen, det sänker stressnivån och hjälper oss att få perspektiv på våra problem. Förbättrar förmågan att fokusera rätt.
Hur gör man det ?
Lär dig andas rätt i en bekväm sittande ställning, blunda och fokusera på andningen. Låt tankar komma och gå men lägg ingen vikt vid dem utan ta tillbaka uppmärksamheten på andningen. Gör detta helst varje dag.
Men oj så svårt det är att sitta stilla.
Om jag får välja den bästa meditativa ställning vore det nog då att stå på ett par långfärdskridsskor under vårsolens rätt så varma strålar i några minus grader med en god kompis. Det är vindfstilla, endast farten från mina spark ger en liten nypa av känsla motvind i kinderna. Ljudet av skridsskorna mot isen, tankarna kommer och går. Jag andas in frisk luft och känner mig stresslös, jag lever. Ibland tappar jag balansen och rytmen av att skridskon fastnar i en ojämn yta men snabbt är jag tillbaks till den euforiska känslan av lycka och harmoni. Jag kunde fortsätta skrinna varje dag om så vädergudarna tillät.
Detta är ett av mina meditation sätt för att jag skall kunna vara mera närvarande i vardagen, för att sänka min stressnivå och hjälpa mig med att få perspektiv på problem som ibland uppkommer i livet.
Miljöbov
Det spanska språket har man fått träna på i år. Först en resa med den närmaste familjen till södra Spanien för en vecka och fira mina 50 år. Sedan ett snabbt besök i början av december till Teneriffa. Tre nätter till min syster som flyttat dit för fem veckor med sin familj.
Jag känner mig som en riktig klimatbov, detta år har jag tagit flyget mera än spenderat nätter i mitt tält.
Att resa med flyg är rätt så obekvämt och trångt och klimatvidrigt men samtidigt så frihetsgivande. Världen ligger för ens fötter , bildligt och bokstavligt.
Rätt så ofta kommer man undan med billiga flyg biljetter också.
Detta är inte en enkel ekvation för en person som jag som älskar att uppleva och äventyra bland nya landskap och kulturer och för att fotografera.Det går ju inte alltid att ta tåget flere tusen kilometer till ett nytt land. Tåget som också blir mycket dyrare och mera tidskrävande.
I det samhälle vi lever idag finns de flere faktorer som har en påverkan på att vi långsamt förstör och försämrar den miljö vi lever i. Vi tar bilen till jobbet, flyger till andra sidan av jordklotet, handlar mat som har transporterats flere tusen kilometer. Vi kastar mängder av skräp och har fri tillgång till vatten som förbrukas i mängder. Allt detta sker varje dag, ofta på grund av att vi inte tänker på det eller inte inser de konsekvenser de medför.
Ett nytt år 2019 närmar sig med storm steg och med nya tankar utanför min bekvämlighetszon , leva mera miljövänligt.
Ronda
På väg upp till Teide i mumin mammas väska
SPÅR, JÄLKI, TRACE UTSTÄLLNINGEN
Andra gången gillt för BioFoto damer att ställa ut på naturcentret Haltia i Noux Esbo.
Även om utställnings chefen talade med mig för två år sedan efter 60 Chicks Wild Pics utställningen att Haltia vill satsa och göra en andra utställning med oss damer i framtiden, kunde jag inte riktigt tro att det skulle bli verklighet.
Men oj så fint Haltia har satsat på oss, på våra bilder och texter. Utställningen ger ett mycket stiligt och sakligt intryck.
Denna gång är vi 40 damer från Norge Sverige och Finland ( alla medlemmar i BioFoto föreningar i respektive länder ) som ställer ut ca 100 bilder, endel printade på väggen resten visas som en stillbilds video på en 4K skärm där en kvinnlig röst läser upp allas texter till bilderna på svenska.
Vi damer försöker denna gång ta ställning i den pågående miljöetiska debatten. Vi vill väcka tankar, ge hopp och hjälpa till med att hantera miljöångest känslor.
https://www.haltia.com/se/besoek-haltia/utstaellningar/specialutställningar/spår/
Moster äventyr
Mina bästa tält kompisar (:
Höstens höjdpunkt när moster får ta med sig sina syskonbarn på tält äventyr.
Vi kör in mitt ny inskaffade super tält för 8 personer, nu ryms vi 6 personer + Alma hunden jätte bra.
Golvet blir ett hav med mjuka fluffiga sovsäckar med mysfaktorn i topp.
Vi övernattar två nätter igen ute på Stora Halsö för att underlätta allt bärande.
Med mys och skratt och god mat i bästa sällskap är livet som bäst.
Nahanni river
Till mina fyllda 50 år uppfyller jag en dröm att resa till Kanadensiska vildmarken. Vi börjar med att bo två nätter på en husbåt i Yellowknife, Northwest territories huvudstad.
Härifrån flyger vi till en rätt så liten by Forth Simpson där vårt lilla sjöflygplan väntar oss
Våra två guider Jason och Adelia tar emot oss med den sista information före den fjorton dagar långa paddlings färd vi har framför oss börjar
350 km på Nahhanni river (Naha Dehé) i den Kanadensiska vildmarken ska vi paddla oss fram där floden har skurit sig en dal genom MacKenzie Mountains. Det är ett vackert naturområde som de kanadensiska myndigheterna har målmedvetet hållit oförstörd som Nahanni National Park Reserve. Här har labyrintiska åsar grevt sig fram som är fulla av grottor och klyftor, ihåliga av vatten som mjukare mineraler upplöst från kalkstenen.
Nationalparken tillkom UNESCOs världsarvslista 1978
Vi träffar på rätt så många vilddjur på färden, här två av dem. Karibun med sina långa smala ben och piggsvinet i ett träd. Hade ingen aning över att de klättrar, men tydligen tar de skydd för dagen och sover uppe i ett träd för att sedan börja vandra mot kvällen och söka mat åt sig.
Nahanni betyder " människor från där borta " vilket refererar till ett försvunnet Första Nationen gemenskap.
Guldsökarna reste upp Liardfloden på väg till Klondike och de kom också till denna dal i början på 1900-talet.
Vi paddlar förbi Hell Roaring Creek, genom Funeral Range, Headless Range, Deadmen Valley och alla har de sin specifika historie vad här har hänt under guldrushen i sökande efter guldklimppar stora som vindruvor.
Här uppe på Sunblood Mountain
Ett äventyr bland trilljoner av stenar, landskap som är så stora att de är svårt att begreppa, rinnande sorglande vatten med vågor som kan komma från alla håll samtidigt. Väder som ändrar sig snabbt, vilddjur som lever här och vi människor är endast på besök. Svart björn, järv, piggsvin, bäver, örnar, fiskgjuse, pipharar, söta jordekorrar mm.
En natur upplevelse utan like.
Dovre Nationalpark
Vi gör ett snabbt besök till Norge mitt i heta sommaren för att försöka vandra två dagar i Dovre nationalpark. Jag hade tänkt mig att uppe i fjällen får jag svalka mig en aning med friskare svalare väder men där tänkte jag helt fel. Det finns knappt nåt värre än att vandra med ryggsäck i gassande solsken medan skavsåren älskar att pina en i dessa väder förhållanden.
Mellan +25 till 30 grader, puust svettigt värre, tur är vattnet i fjällbäckarna uppfriskande kalla.
Fjällräven hitta vi på en avelsstation medan 11 st myskoxar såg vi vandra omkring i fjällen.
Parikkalan patsaspuisto
Den som kör längs med riksväg 6 intill vår östra gräns, stanna för guds skull för att uppleva dessa betong personer, bromsa i tid förrän du märkt att du kört förbi.
Det är något så faschinerande absurt ställe, spännande och lite äckligt samtidigt som det är otroligt fina hantverk/konstverk
Veijo Rönkkönens livsverk
Trädgården är öppen dygnet runt men jag föreslår att besöka den ännu när det finns lite dagsljus. Endast det tuffaste tar sig dit när det är mörkt då alla statyer vaknar till liv.
Det är inte enbart vi som gillar parken, här bland de 256 olika yoogina kan man bra välja att bygga sitt bo.
Var du än går i parken följer dig stirrande ögon.....
Stora Halsö
Veckosluts utfärd med mina två bästa skogstroll till Stora Halsö i Sjundeå Ingå skärgård.
Det är i slutet av maj och solen hon fortsätter att skina. Hela maj har varit en riktigt fin sommar månad. Ön känns krut torr, det gäller att vara försiktig med trangian. Havs vattnet är cirka 16 grader. Vi plaskar och dyker, myser och äter. Vi vandrar runt ön och försöker undvika ådorna som ruvar på sina ägg.
Vi funderar alla hur vi kunde fortsätta att leva så här ute i det fria, vi njuter så av varandras sällskap och att få vara ute 24 h i dygnet. Endast tältet håller på att bli för litet för oss, Moster Heidi får ta sig en dykning i sitt kassa skrin.
Måndagen här efter utses total förbud i hela Finland med att rigga upp eld, inte ens på de utsatta eldplatserna.
Nordic Nature Photo Contest 2018
Gammalt möter nytt.
Natur och Foto dagen på Oslos konserthus söndagen den 4 februari besöker vi med spänning. Söndagen fylls med bildvisningar och föredrag av fyra olika herremän. Där av Tom Svensson med sitt projekt Blodets spår. Jag har lyssnat till honom en gång tidigare och var inte så imponerad över hans bilder eller över hans prestation på scen, men nu denna gång får jag äta upp alla mina fördomar gentemot honom. Han har faktiskt satsat hela sitt hjärta och nära på sitt eget liv för att få sina dokumenterade bilder över noshörningens attraktiva horn. Han har varit med om när nationalparks vakterna jagar efter tjuvskyttar till att försöka köpa illegalt noshörns horn på olika marknader i världen. Allt detta för att kunna dokumentera hornets resa till en potentiell köpare. Han har fortfarande inte de bästa bilderna, men istället har varje bild en djup mening ett viktigt budskap till oss alla. I all sin förfärlighet hur bra business efterfrågan är på olagliga vilddjur på den stora globala marknaden.
Det sägs att en herreman i Asien startade denna mång miljon business för att han tyckte att han blev frisk från sin prostata canser genom att "tugga " i sig noshörnens horn. Faktum är att han dog i vilket fall som helst men han lämna kvar tanken att hornet gör magiska under. Att bryta ner den tanken verkar omöjlig, i alla fall när man hör hur mycket pengar de rullar i denna business och i överlag bland alla utrotade och icke utrotade djurs tjuvskytte och försäljning runt om i världen.
Jag niger o bockar av all respekt till Tom för hans arbete. Flere sådana engagerande naturfotografer kunde behövas. Bilder och berättelsers makt kanske kunde skapa stopp för mycket galet vi människor pysslar med i naturen och med djuren.
Oslo rådhus
Under det näst sista programmet får vi veta tävlings resultaten. Vi får se 10 bilder från varje tävlings kategori innan de tre bästa berättas. Under denna timme känner jag igen ett antal bilder som jag redan tidigare sett på sociala medier. Detta bekräftar mina tankar om dessa tävlingar.
Hur kan samma herremän varje år inom juryn vara neutrala och opartiska ? Varför får man skicka publicerade bilder till tävlingar ? Och varför lyser kvinnorna med sin frånvaro från att vara i juryn och stå på prispallen ?
Om jag känner igen bilder från de olika medierna, så då måst också jury medlemmarna känna igen bilderna, och ännu till fungerar de i samma fotoklubbar. Min point är att dessa domare aldrig kan ge ett rättvist tävlingsresultat, det luktar för mycket av en " hyvä veli seura "
Nyår på Själö
Det nya året väntades in och firades på Själö i Nagu skärgård. Vi var endast två levande själar med tre hundar på hela ön, sällan skådad lyx. Visst träffade vi ett antal själar som vuxit sig fast stadigt i marken, svajande i takt med vinden försökte de gripa tag i oss med sina långa greniga armar för att få berätta sin historia till oss.
Ön är fylld av känslor, arga,besvikna,förskräckta,förvånade,hjälplösa,irriterade,kraftlösa,tveksamma,utmattade, anklagande,skamfulla,blyga,skyldiga,olyckliga,känsliga,misstänksama mm. men jag hoppas att alla som någonsin blivigt dömd till att flytta till ön har hittat i nåt skede en inre ro som ön säkert har försökt förmedla.
Ön är definitivt en av de mest faschinerande öar jag har besökt i den finska skärgården.
Biggan hon hitta sin ro i kameraväskan
Sjundeå å den dolda skatten
Dagen före Finlands självständighetsdag började de att trycka min bok,gud vad spännande.
Ett par veckor till tar det innan jag får hem lasset med 500 dolda skatter. Att sedan få öppna paketet och ta ut en bok för att första gången se hela resultatet tryckt på papper, känns alldeles för spännande för att vara sant. Tror jag tar mig någon styrke tår före för att våga läsa min egen bok.
Ett försök att hedra Finland 100 år.
Hur kan en naturfoto förening försöka hedra Finlands 100 åriga jubileums år ?
Det enklaste sättet är säkert att ställa ut med en utställning och visa den vackra natur vi har i vårt land, vilket föreningen också gör med att börja med utställningen Mitt Finland på Villa Elfvik i Esbo.
Men kunde vi göra något mera djup tänkande ute i naturen, någonting mera än att få till en väl exponerad bild ? Kanske gå över vår bekvämlighets zon ?
Kunde vi övernatta i naturen där strider dragit fram ? Ger det åt oss en ny inblick på var vi står idag och varför ?
Fem medlemmar vågar trotsa höstens regniga dagar för att ta ut sig till Harparskogar var vinterkriget och fortsättningskriget dragit fram.
Vi börjar med att besöka de nyrenoverade Hangö frontmuseum och blir guidade runt bland samlingar av vanliga bruksföremål som användes av den civila befolkningen under krigstiden, foton, krigskartor, artilleripjäser, infanterivapen och mycket mer. Vi får alla ett fastare fotfäste och förståelse över vad som hände och varför under Hangö udds arrende till Sovjetunionen som marinbas för en planerad tid av 30 år.
Vi vandrar den nya 1 km långa krigsstigen var man ännu kan se tydliga spår av frontlinjen som löpte på Hangö udd under fortsättningskriget just här.
Efter besöket på muset tar vi oss längre in på den då finska sidan, längre norrut till ön Storholmen där vi skall övernatta i en bunker som sprängdes in i ett berg men aldrig blev färdigt byggd. Bunkern ser ut som en stor gtotta.
Vi har Peter Nylund med som vår överlevnadsexpert. Allmän kunskap och vetskap som alla som rör sig i naturen borde kunna och känna till går vi igenom med Peter. För 100 år sedan kunde säkert alla bättre läsa naturen för att inte gå vilse eller veta hur snabbt få till en brasa eller veta vad du kan äta direkt från naturen. Men en sak är vi alla överens om att vi har bättre utrustning idag för att hålla oss varma och torra även om våra kläder inte är det bästa material från naturens synvinkel.
Efter natten ute och besöket till bunkern Irma med Jörgen Engroos som guide vill jag mer än gärna lyfta på hatten med en mycket större respekt för alla de som levt under krigstider och för de som fortfarande gör de. De alla tvingas till att bli specialister i överlevnad.
En annan vinter överlevare
Vem kan segla förutan vind ?
Årets flickseglats med den gamla trogna besättningen startar torsdag kväll från Ekenäs. Det är knappt någon vind och klockan är mycket så vi puttrar ut med motorn till en naturhamn på Trelänningen för att försöka hinna ta i land före mörknet faller på. Fredag morgon fortsätter vinden att vara knapp, vi får puttra till Hangö. Lördag morgon vaknar vi av ett värre gungande och ett jäkligt högt och starkt spelverk från alla lösa stag och linor på segelbåtarna i hamnen. Vi blir strandade en natt till i Hangö, tanken att segla till Örö får vi skippa.
Söndag när vi vaknat och stigit upp är det en fin disig höstlig morgon, havet ligger spegelblankt omkring oss. Vinden tilltar en aning under morgonmålet men orkar inte mer än cirka två meter i sekunden pusta ut. Vi puttrar segelbåten tillbaks till sin hemhamn i Ekenäs.
Ett gott exempel på att det inte går att segla förutan vind men nog också att de går att skiljas från goda vänner utan tårar när vi vet att vi får en ny chans igen om ett år.
Latmasken ?
Den här sommarens tidiga morgnar har varit magiska. När de kalla nätterna möter solens första varma strålar dansar älvorna med sina dimmslöjor högt och lågt runt omkring mig när jag paddlar på ån. Tröttheten jag kände när klockan ringde klockan halv fyra har jag länge sedan glömt.
Varför känns tröskeln att stiga upp ur min varma säng och drömmar så förbannat tung och stor ibland, även om jag vet att jag alltid blir belönad av naturens under när jag väl är där ute?
Varför är vi människor funtade med en latmask som har krafter att ta över. Jag kan inte se en logisk naturlig biologisk förklaring till det. Är det en mask som kryper fram i ett välfärdssamhälle, eller kämpar allla jordens djur med detta fenomen. Ju mer latmasken stryper taget om dig desto mindre chans att överleva ?
Äkta glädje!
Vi är tre damer som är medlemmar i Sjundeå traditionsförening, och föreningen har ända sedan de första asylsökande kom till Kyrkslätt och Sjundeå varit med om att hjälpa till och försöka intregrera dem in i vårt samhälle. Jag har fått glädjen att lite äventyra med kanot på Sjundeå å nu två somrar i rad med män från Evitskog. Jag använder ordet äventyra för det är en mycket liten procent av de människor som kommit från ett mellanöstern land som kan simma, deras rädsla för vatten sitter hårt och djupt i dem.
Idén med denna dagspaddling är att försöka kunna ge dem någonting att göra och annat att tänka på. Men också för mig få en känsla att kunna hjälpa till på mitt lilla sätt. Det har varit intressant att få ta kål på mina egna fördomar också för visst tänkte jag första gången hur kommer dessa män att kunna ta ett kommando från en kvinna. Men inge problem, artigare och uppskattande män kan vara svårt att hitta bland de finska männen.
Denna gång fick vi vara med om att se hur en vuxen man övervinner sin rädsla för vatten. Vilket sprattlande, glädje skutt, rop, hjärtskärande jubel skrik när han vågar ta sig efter lunchen i vattnet med sin flytväst på. Gud, vad jag blev glad att få ha gett honom denna chans.
Jag unnar fler av oss finländare att vara modigare och försöka lära känna en asylsökande person eller familj. Det tar inget endast ger massor med bredare perspektiv på ens eget liv.
Fotografens histogram
Bilden representera fotografens/livets histogram. För att nå ett mål i livet eller kunna exponera en bra bild behöver vi se, lystra, uppleva, känna att vi bär alla möjligheter i våra händer men också godkänna att ibland ramlar vi omkull och misslyckas för att förstå att börja om igen med bättre erfarenhet och nya chanser.
Mina sinnen är vända inåt.
Lyssnande.
Spejande.
Var är mitt universum?
Jag vill först upptäcka ditt.
Så att jag sedan kan upptäcka mitt eget.
Mitt inre skall bada i ljus.
Jag ska färdas utan kapsel.
Inte törna emot himlakroppar.
Min kropp är luft.
Jag flyter in och ut,
obehindrat.
En bris i ditt universum
som vill värma och svalka.
Det ska jag bli!
Kjell Frisk
Andalusien
Påsken 2017 firar Lotta och jag i Andalusien regionens huvudstad Sevilla. Spaniens fjärde största stad.
Vi landar på torsdag mitt i påskveckan i Spanien. Den så kallade botgörande veckan (gammal metod för att rena samvetet och att återigen få tillträde till nattvardsbordet). Endast i Sevilla är det över 70 olika processioner för att fira stilla veckan i Andalusien. Hundratals processioner sker över hela Spanien under påskveckan.
Vi har hyrt ett rum hos en spansk familj via Airbnb. Vår värdinna Nerea informerar oss snabbt in i traditionerna och föreslår vilka processioner vi kan bonga inom området var vi bor.
Sevillas gator är proppfulla av spanjorer och det gläder mig att se att turisterna lyser med sin frånvaro, detta är ett unikt tillfälle att få uppleva äkta spanska traditioner med mycket gamla anor.
Även om Lotta och jag inte är religiösa känns det som om alla är välkomna att dela med sig av denna tradition.
Hermandades El Cerro del Aguila
Alla är med om påskfirandet, liten som stor, barfotad eller med skor, gammal som ung och människor i alla kulörer.
Hermandades Las Cigarreras
Hermandades Los Servitas
Det enda sorgliga med dessa huvade dräkter är att det får en att tänka på de protestantiska organisationerna i USA vilka strävar efter vit överhöghet och ett samhälle baserat på rasism och här i Spanien är tanken som tur den motsatta.
Efter påsk firandet börjar vår 6 dagar långa workshop med Diego Lopez och Patrik Larsson.
Diego för oss runt till hans olika favorit ställen i Andalusien. Grazalema Nationalpark, Donana Nationalpark, Rio Tinto mm. Spanien har underbara landskap, hit vill jag komma tillbaks på egen hand. Vi är elva Biofotingar + 2 svenskar som säkert tycker lika. Det enda jag inte var nöjd med var benämningen workshop. Det 6 dagar vi kör omkring i trevligt sällskap till de olika fotoställen känndes som en vanlig turistresa. Den enda skillnaden på turistresa och workshop är att vi lever naturfotograf tider efter solens upp och ner gång. Jag hade kunnat planera in en likadan egen resa och kommit billigare undan.
Korkek
Donanas sanddyner i stark vind
Tankar från Sjundeå å
När jag paddlar längs min å och ser att knip hanen hittat sig en hona undrar jag är det samma hane eller hona som på samma plats bildar famil som förra året? Det känns så otroligt mäktigt stort att en liten fågel eller stor kan flyga flere tusen kilometer för att hitta sig en partner och bilda en sommar familj för att sedan flyga till sitt singel recidens när ungarna är stora för att klara sig själva. Fåglarna lär sig snabbt hur deras livscykel ser ut. Är det ett enkelt sätt att leva jämfört med människans, antagligen inte. Lika mycket om inte fler faror finns för dem att flyga in i. Hur mycket av de faror har inte vi människor byggt upp? Finns det fåglar som aldrig hittar sig en partner, blir det då genast stämplade som udda varelser eller får det kackla fritt runt i flocken eller är det då de blir hackhönor.
Är vi ändå ganska så lika människan och fåglarna ?
Kärlek och mat behöver vi mycket mer ?
Även en blind höna blir en god soppa.
BioFoto damers första träff
Ett första försök med en damträff ett veckoslut i februari i Noux nationalpark med BioFoto damer från Sverige, Norge och Finland.
Vi övernattar på http://greenwindow.fi och tackar Pekka Väänänen för god mat och service.
På agenda har vi ett besök till vår utställning på Haltia, morgonfotografering, och förstås chilla kvinnligt fotosnack bland likasinnade glada damer.
Efter detta avslappnande trevliga veckoslut fick man ny spurt för nya utmaningar igen.
Kärnis
Över 100 km redan skrinnat på fruset vatten, kärnis. Jag tror jag snabbt kunde konstatera att om Finlands vinter inte kommer att prestera mera snö så snälla Njord gud kan jag få minus grader varje dag, gör inget om kvicksilvret går under - 10 grader. Om jag riktigt tur har kan jag då snart skrinna på Sjundeå å.
Jag har en dröm att en gång åtminstone endast leva efter is läget. Försöka skrinna varje dag genom hela vintern, flytta mig och min skridsko packning alltid efter passande skridsko isar. Kanske när jag blir pensionär har jag möjlighet till att uppfylla denna dröm.
Det är faktiskt något magiskt över att få glida fram på blank slät kärnis. Ljudet av skridskorna som skär in i isen som kvider tillbaks lågt eller högt beroende på hur tjock den blivigt. Spänningen med att alltid vara allert, hålla koll på passlig tjocklek för skrinnig, vindbrunnar speciellt när du har solen i ögonen,sund mm
Idag på havsisen med en grupp från Skrinnari föreningen, Esbo viken, Moisiofjärden, Långvik. Tyvärr är det inte riktigt i min smak att skrinna med i en grupp. Naturupplevelserna och fotograferingen blir sidosatta och istället blir det en prestations tävling med dig själv och med din grupp. Idag t.e.x såg vi tre havsörnar ute på isen men ingen chans att stanna upp för att tjecka in dem. Jag tror knappt gruppen ens märkte dem.
Men eftersom jag just nu inte har någon att skrinna med får jag bara stå ut med att skrinna i grupp och ta ut allt bra jag får av det.
Höstträff i Seitseminens nationalpark
Tio BFF medlemmar anmäler sig på plats i Pitkäjärvis skogsarbetar stuga där vi får känna på hur man levde förr i tiden. Vi får försöka överleva utan elektricitet och rinnande vatten i fyra dagar.
När det sista ljuset är släckt och alla krupit in i sin sovsäck eller under täcket börjar jag tänka på vad allt som kunde ske om världens elektricitet slutar fungera. Allt som är lagrat digitalt, elektriska säkerhetslås, kylförråden i butikerna. Hur många yrken är beroende av el, kirurgen, brandmannen, polisen slaktaren. Hur många liv ryker med elavbrottet.
Min sista tanke före jag somnar är ändå att jag har koll på var min ficklampa och tändsticksask ligger.
Vi har fyra fina foto varierande dagar, mulet,disigt, frost, sol och några stänk regn faller på oss men det några dropparna hindrar ingen av oss att vara ute och njuta av allt Seitseminen har att visa oss.
Av Finlands futtiga 2-3 % av urskog finns här ett litet område kallad Multiharju urskog. Här är det äldsta tallarna med sin sköldbark nästan 400 år gamla. Människan har aldrig utnyttjat och utsatt skogen för skogsbruk eller jordbruk, endast vilddjuren och trollen och skogsfén har fått gå fritt fram här.
Över hälften av nationalparkens areal består av myrmarker. Förutom tallmyrar och täta grankärr finns det rätt vida trädlösa mossar i Seitseminen.
Vid bäcken Liesijoki har det funnits en vattenkvarn, där de som bodde i närheten kunde mala sin säd till mjöl. Man besökte kvarnen en gång om året, då man malde mjöl för hela årets behov. Den ursprungliga kvarnen är riven och i stället har en liknande gammal vattenkvarn från Helvetinjärvi flyttats till platsen.
Mänskligheten har mycket att lära sig och påminna sig om från forna tider för att kunna göra rätt beslut gällande också skogsavverkningen.
Alla borde få se hur en riktig skog bör se ut.
Tykö nationalpark
Årets bästa utflykt med min systers två barn. Än så länge väntar vi alla lika mycket på detta veckoslut att få vara tillsammans ute i naturen. Jag skall försöka övervinna alla tonårs krämpor som säkert kommer i något skede av deras utveckling för att hålla intresset och glädjen att fortsätta vår nöstliga tradition.
Två nätter i tält i Tykö nationalpark. I år hade vi sällskap av min gamla klasskompis Mika med sin lika gamla son som Natalie.
Redan planeringen av detta veckoslut är lika inspirerande och spännande varje år, att försöka hitta en nationalpark inte för långt hemifrån. Det bör finnas tillräckligt med alternativa lägerplatser för att minimera människoantalen vid eldstaden, och inte för långa avstånd dem emellan. Än så länge vandrar vi enbart på barnens villkor, vi stannar upp ofta för att klättra i träd, kliva upp på en stor sten eller så bara sätter vi ner oss i den mjuka vitmossan för att beundra omgivninen och tuggar i oss lite färdkost. Natalie 8 år har redan börjat kräva att inge hus eller människor får synas där vi tältar. Barnen har förstått att nappa upp naturens lugn och rofylldhet även om de själva babblar på i ett enda tills sagan är läst och vi sagt godnatt.
Tykö nationalparks natur är i stort sätt karga tallskogar med fina bergssluttningar och vackra utsiktsställen. Men också tallmyrar, blöta grankärr och gamla fornstränder hittar man här. Nationalparkens symbol gråspetten fick vi också syn på.
Vädret är perfekt, inte för varmt för vandring så här långt in på hösten och inget regn. Vi testar ett ganska så stort lånat tipi tält av Sjundeå scouter vilket releterar till ganska så kyliga nätter. Tältet har inget golv och den kyliga fukten sipprar in mellan ljungen och in i barnens sovsäckar. Vi får hoppas att julgubben förstår att vi behöver varmare sovsäckar och ett åtta personers kupoltält.
Dessa dagar är guld värda.
Naturens spanare.
Livets spanare djuren och jag.
Ganska så ofta när jag är ute blir det en och en annan minut att filosofera mig själv och livet. Naturen kan konsten att sätta mig och mina tankar på plats alltid. Tanken att vore livet lättare om jag blivigt född till ett fyrfota djur? Lättare menar jag med klar överlevnads instinkt, hur få mat för dagen och kunna klara mig navigera från plats a till b och förstås para mig med den starkaste individen för att få ännu starkare överlevare av min ras.
Varför har vi då människor utvecklat vår överlevnads förmåga och krånglat till allting med våra egoistiska själ? Vi har tappat alla våra naturliga instinkter och istället lärt oss att dofta till oss pengar. Som världs politiken ser ut idag har jag tappat tron och hoppet för människo rasens utveckling till något gott slut. Vitsvanshjorten hon till och med visar mig tungan.
Jag litar på naturen och dess naturliga instinkter det lärt mig.
Sjundeå å
https://svenska.yle.fi/artikel/2016/07/24/hon-blir-aldrig-trott-pa-sjundea
https://www.hbl.fi/artikel/mystikens-parla-mynnar-ut-i-havet/
Just nu känner jag mig som dessa ladusvale ungar som gungar i takt med vinden på kvisten ovanför ån. Lite osäkra men mycket nyfikna på allt världen har att ge. Det händer så mycket på alla fronter just nu att det gäller att flyga balanserat högt för att inte krascha.
SIXTY CHICKS * WILD PICS
Nu har turen kommit till Finland var vi har äran att få ställa ut våra bilder på Haltias naturcentrum intill nationalparken Noux i Esbo. http://www.haltia.com/besoek-haltia/utstaellningar/specialutstaellning/sixty-chicks-and-wild-pics/
Haltia är det bästa tänkbara stället för att nå ut till en större och bredare publik med nästan 300.00 besökare varje år. Våra bilder kommer att få hänga där ända till våren 2017.
Petri Ryöppy som utställningschef och hans team har gjort ett underbart arbete för att framhäva våra bilder på allra bästa sätt man kan tänka sig. Väggarna är målade i mörka naturtoner vilket ger den stämning och det lugn som kan jämföras med känslan vi alla naturälskare väntar oss att uppleva i naturen.
Varje tavla lyses upp av en egen spotlight.
Barn och äldre lekfulla vuxna har man också tänkt på. Det finns en liten selfiehörna där man kan fotografera sig och klä upp sig med en Ascotinspirerad flugsvampshatt. Vill man känna sig stark och farlig som en björn kan man pryda sig med en björnnos som ser mycket äkta ut. Det finns också en blåsippskrans och många olika fågelnäbbar. En lekfull naturfotograf vill testa alla.
Vi är tio finska Sixty Chicks som representerar hela projektet under vernissagen för media och samarbetspartners. Haltias restaurang bjuder oss alla inbjudna på mousserande vin och lite saltigt tilltugg och stämningen är i topp.
Dam projektet har varit givande och en trevlig personlig utmaning för oss medverkande. Skall bli roligt och intressant att se vart projektet för oss och vad allt det hämtar med sig.
Jag känner stolthet över att vara en av BioFotos Sixty Chicks.
http://www.fotosidan.se/blogs/magganfs/sixty-chicks-wild-picks.htm
http://kamera-lehti.fi/tapahtuma/sixty-chicks-wild-pics/
http://www.pangfoto.se/?p=1868
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/naturfoto-i-fokus
http://www.vlt.se/vastmanland/vasteras/en-seger-for-det-kvinnliga-naturfotot
http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/index.htm?date=2016-02-01&skip=20
Fågel fotografering
Våren är här när det blir verkligt tidiga morgnar att stiga upp. Klockan ringer vid tre fyra tiden då alla andra sussar sött i deras varma sängar och missar all den naturuppståndelse som sakta men säkert växer till liv. Gröna små knoppar, vårens blomsterprakt för att inte glömma nämna fåglarnas adrenalin rus. Alla de olika fågelsången, duetten, trion, kvintetten, alla vinner det eurovisionstävlingen när som hellst.
Ännu är det kyligt ute så här tidigt på morgonen innan solens strålar stiger över skogskanten och värmer upp den frostfrusna undervegetationen. Temparaturskillnaden mellan vatten och luft ger den bästa magiska känsla man kan få när man paddlar framåt i morgondimman. Det är så rofyllt.
Lördagen 23 april flyger denna färggranna hane emot mig igen, undrar om han kommer ihåg mig från i fjol. Han låter mig komma ganska nära inpå innan han flyger vidare till följande kvist. Så håller vi på en cirka 500 meter ut till Vitträsk sjö, då han gör en u sväng och flyger tillbaks uppströms. Ses igen tror jag han sjöng.
Big Stopper lee filter
Jag har köpt en ny leksak till mitt Nikkor objektiv 14-24mm,en klumpig ställning för olika filters. Det enda filtret som fanns kvar till salu på Norske fotofestivalen var detta Big Stopper. Det är ett kraftigt ND filter som minskar ljusinsläppet med ca 10 steg.
Jag var här en dag vid ån och försöte leka lite med filtret, det ger en chansen att mixtra med det mitt på dagen och ändå få till de spökliga mjölkfärgade vattnet. Svårast blev att få skärpan rätt.
När jag nu sitter i ån på en sten och leker och Alma hunden hon sitter snällt på några stenar hon med och ser lite med sitt långtråkiga öga på mig för hon vet redan nu att det kan ta sin tid.
Efter en stund kommer jag till Alma för att sätta ner mitt teleobjektiv, böjer mig ner sätter in objektivet i kamera väskan för att sedan resa mig rak i ryggen och i följande sekund stirra rakt in i en vitsvanshjorts vackra ögon.
Vi är i det området i Sjundeå som kallas för Schweiziska alperna. Ån slingrar sig fram djupt nere i dalen och det är ganska svårt att ta sig enda ner men på några få ställen kommer du ner utan att bli våt eller att vår strömmen för dig med sig.
Så har tydligen hela släkten vitsvanshjort också tänkt, det vill komma över ån just här där nu Alma och jag befinner oss. Vitsvanshjorten med ett horn stirrar lika förvånad på mig som jag på den. Jag hinner bra tänka kan jag böja mig ner för att plocka upp teleobjektivet för att få en fin närbild av hjorten. I samma veva ser jag många vitsvanshjorts ansikten bland riset, räknar snabbt till 10. Bestämmer mig för att sakta böja mig ner och nappa teleobjektivet, får kameran nästan placerad mot hjorten då den bestämmer att här kommer vi inte fram, vi sticker och vänder och skuttar iväg. Ingen bild men jo visst en ung trotsig nyfiken tonåring ville tydligen se orsaken till varför de andra ändrat sig, den blir kvar en stund och vandrar sakta emot mig och jag får passligt en bild före den vänder och springer efter de andra.
Alma hon sitter snällt kvar på sina stenar och är helt omedveten vad som försigått två meter ovanför och bakom henne.
Här har jag drömt om att få en bild när släkten vitsvanshjort går över ån i en rad och nu tusan är det jag som står ivägen för dem och för min dröm.
SIXTY CHICKS på Turné
Från Camera Naturas fotodag i Västerås http://www.cameranatura.se kuskades alla bilder i februari med ramar till Oslo för att nu få ställas ut på den Norska Fotofestivalen i Ski 11 -13.3 http://www.nnff.no
Här på Thon Hotellet i andra våningen hängde vår dam utställning. Hur många som såg utställningen har jag tyvärr ingen info på, endast en gästbok som är fylld med sexton sidor text. Endel har endast signerat sitt namn i boken andra fyllt upp med trevliga kämpe flotta ord och meningar.
Jag håller mig lugn men innombords jublar jag, vågar inte riktigt ännu skrika ut mina känslor p.g.a turnén ännu fortsätter, vill inte att något går snett.
Med gott samvete går att säga att vi gjort bra ifrån oss, vi har fått publicitet och endast god feedback, allt vi önskat.
Nu är utställningen snart påväg hem till Finland var den kommer att hängas från och med den 11 juni på Finlands Naturcentrum Haltia http://www.haltia.com/haltia/ till nästa vår 2017. Detta är ett bra exempel på att det lönar sig att vara seg och inte ge upp hoppet. Allt sedan jag blev ordförande i föreningen har jag gjort reklam om vår goda naturfotoförening Biofoto till Haltia för jag tycker vi kunde passa ypperligt bra som utställare där, likaså gjorde jag med Sixty Chicks på hösten 2015 när sökandet av lämpliga utställningsplatser påbörjades. I Januari 2016 börjar de ske, vi blir tillfrågade att få ställa ut på Haltia och till två andra ställen samtidigt. Det är självklart att vi väljer Haltia för en bredare synlighet tror jag vi inte kan få någon annanstans ifrån, men vem vet kanske turnén fortsätter efter våren 2017 till nya ställen.
Jag hann med lite turistande också i Oslo. En sevärd vandring genom Vigeland Parken
Vårmötet på Örö
Efter en längre spänning om hurdan vinter vi får och hurdana isförhållanden blir kommer vi äntligen ut till Örö. Elva medlemmar plus Alma min hund träffas i Kasnäs för att ta taxi båten ut till Örö.
Ett par personer har hunnit under sommaren besöka ön men det hindrar dem inte ett nytt besök tvärtom är det entusiastiska och ivriga att få uppleva ett vintrigt Örö.
Vi kommer ut just före solen går ner men hinner få en glimt av öns stämning och växtlighet när vi vandrar till våra radhuslägenheter. Väntar med iver att få stiga upp före solen för att ta mig en vandring till östra delen av ön för att lite rekognosera terrängen och försöka få till med några bilder.
Skärgårdskompaniet är huvudsaklig entreprenör för turismservicen på ön. Heli Annala guidar oss vant och glatt omkring och sätter oss in i historiken på ön. Här sägs ha spökat i början av 1900 talet och ingen ville då bosätta sig här på ön utan användes endast till betesmark. Ön ockuperades av den ryska armén och byborna hade inte längre något där att göra.
Historien om slaget om Bengtskär och på 1950 - talet byggdes ett värmecentral, vattenverk och Örö ansluts till det nationella elnätet. Berättelsen om hur vår president Sauli Niinistö perklat om ön hur kallt och jävligt och ingen mat finns att få i ett brev som sparats. Man kan gott säga att denna ö varit med om mycket.
Det mitt estetiska öga reagerar på genast är den stora skillnaden mellan den finska och ryska arkitekturen på husen, om jag fått bestämma nu skulle finska husen tas ner för så fula är det.
Under veckoslutet har vi vandrat, cyklat pitkä och lyhyt ikävä kors som tvärs och alla vi elva har försvunnit in bland Örö terrängen längs med strandkanterna likaså in i den fina tallskogen.
Örö är en ö med mystik och vackra skärgårds vyer hit vill jag komma på nytt även på sommaren då här antagligen kryllar med människor ikapp med fästingarna.
Sixty Chicks & Wild Pics
Exakt en vecka kvar till vår dam utställning hänger på Naturfotodagen i Västerås, Sverige. Det faktiskt pirrar i magen för nu är nästan dagen här som grott i huvudet över ett år.
Idén har vuxit fram med åren jag fått vara ordförande i Biofoto Finland. Jag har funderat på hur kunna försöka göra samarbete med de andra Biofoto föreningarna i Sverige och Norge. Har ett par gånger försökt närma mig Norges förening men det har inte varit lätt, bra om jag fått ett kort svar efter ett antal epost försök. Men sakta och säkert kommer man fram med att på passliga ställen tänka högt och se vad reaktionerna är. Ett sådant tillfälle var på våren 2015 med ett första försök att göra samarbete med Biofoto Sverige och åka till Åland på fotoresa. De råka sig att till detta längre veckoslut endast kom damer. När vi sedan sex damer bor tillsammans och diskuterar foto kommer vi underfund med att det faktiskt behövs ett kvinno kick inom naturfotografering. Det är en självklar sak att damer är på språng inom naturfotografering men tydligt saknas självförtroende och en viss respekt emot oss kvinnor inom naturfotografin. Så efter att jag kommit hem från detta fotoevenemang började planeringarna för en gemensam dam utställning ta fart och nu väntar jag med spänning att alla 60 ramar ryms packade i en lånad Jeep nästa torsdag.
Ett stort tack till Lotta Lund som varit ansvarig för de Svenska damerna och Heidi Mellingen för de norska damerna.
Ett stort tack till min goda vän Kati Thors på http://www.copyshop.fi/yhteystiedot.php som fixat till printningen på alla damers små infotavlor vid bilderna och ett stort tack till hennes sambo Tomi Sysimiilu på http://www.vanka.fi/Vanka/tervetuloa.html som gjort layout designen.
Nu återstår att hålla huvudet kallt och köra på och framför allt ha roligt.
Årets första 43km långfärdskrinning.
Andra dagen i januari får jag äntligen packa min ryggsäck med extra kläder och färdkost, sätta på mig mina skridsko kläder och framförallt långfärdskridskorna. Yess. Hela veckan har det kittlat under fötterna när jag kännt hur isen växer med minusgraderna där ute när jag jobbar glatt inomhus. Jag väljer att åka till Noux med en grupp från skrinnarit p.g.a att jag ingen kompis får med ut på färd. Jag föredrar att göra egna turer med någon för det ger större chans till att äventyra i sin egen fart och kunna stanna för att fotografera när man vill. Denna tur med dragaren Eva-Lotta som jag känner sen tidigare är klassad till III, vilket betyder rask takt. Det ger mig en ganska stor utmaning för att inte bli en propp i röret, jag vill inte sakta andras fart bara för att jag ser något kul att fotografera på vägen. Jag förstår under färden vad ordtrycket " lännen nopein " kan betyda. Jag skrinnar sist i ledet för att ge mig själv chansen att fotografera ibland. De gånger jag försöker dra snabbt upp min pistol kamera från dess hölster som hänger på magen för att inte bli efter gruppen för mycket, kräver dock lite mer träning. Det tar sin tid innan jag kan kalla mig för den snabbaste långfärdskridsko paparazzin. Vi skrinnar Långträsk,Kolmperä,Urja,Saarijärvi.Sarkkinen,Suolikas och tillbaks.Vi skrinnar så länge det är ljust i snöväder. Snöflingorna dalar sakta men säkert ner på isen och innan färden är slut har det samlats en cirka sju centimeters tjock snömatta över isarna. Med spänning väntar jag vad nattens vädergudar har tänkt för morgondagen för inte så mycket mera snö önskas på isarna för att göra dem odugliga att skrinna på.
Mycket fotograferande = mera tur
Det är roligt att konstatera att ju mera tid jag sätter ner på mitt projekt Sjundeå å, desto mera tur gällande djur i natur får jag uppleva och samtidigt kanske också en exponerad bild.
Även om man kan lära sig mycket om djurens beteende och deras rutter behövs nog en ryggsäck med tur och att alla komponenter faller på plats. Rätt ljus, rätt djur på rätt plats och så då också jag på rätt ställe. Men kanske allt detta löser sig med att ge djuren en chans genom att jag bör spendera ännu mera av min fritid på Sjundeå ån.
Det känns nästan som jag borde flytta ut i mitt tält ett år framåt någonstans vid å kanten för att få alla de bilder jag har framkallat i mitt huvud eller vänta tills jag blivit pensionär.
Här en grå lördags eftermiddag när jag paddlar hemåt ser jag ett konstigt fladdrande flygande fenomen cirka en 100 meter framför mig. Jag paddlar sakta fråmåt mot alen vart fladdrandet försvann in i. När jag kommer intill alen sprattlar en liten gråvit luddig sak upp från marken, den gör det ett par gånger utan att märka mig. Jag är endast två meter ifrån den men sparvugglan noterar mig inte den är i fullfärd med att ta livet av en domherre.
Där sitter jag på första parkett och får vara vittne till ett fågel likt mord. Min första riktigt nära uggle upplevelse och mina första bilder på en uggla nappar jag här.
Vuoden luontokuva
Senaste söndag var det daggs igen för den finska årliga fotofestivalen som marknadsför sig som nordens största.
Under evenemanget när jag lyssnar till Markus Varesvuo, Kirsi MacKenzie och Marina Cano som var de enda föreläsarna under festivalen känns det som den stora glamour tiden för den finska fotofestivalen har sett sina bästa dagar. Inget fel på dessa föreläsare alla har sin intressanta bild story att berätta men vi är kanske högst 300 personer i Kulturhusets sal. Inte många utställare har heller kommit för att försöka sälja sina prylar och produkter. Men kanske sorgligaste är ändå upphängningen av de 40 bästa bilderna. De svaga ljuset, de tunna skakiga upphängnings väggarna och som krona på det sorgliga är ett fel i printningen av bilden " Pisaroita" av Jukka Haltimo. Hur kan man som arrangör göra en sådan tabbe.
Det sätts upp en liten rutig papperslapp vid bilden att det är ledsna över felet. Tyvärr känns hela tillställningen från början till slut uppbyggd "lite på jumala" kvalitet, smidighet, uppskattning, stålthet var finns allt detta ?
En av mina 4 bilder jag skickat in till tävlingen kom till de sista 56 bästa och redan det gjorde mig förbryllad pga att det var just den enda med skit bildkvalitet (jpeg tagen bild) förstår bra att den inte kom vidare men att den ens kom så här långt tycker jag att visar att domarna inte ifrågesätter i tid kvaliteten på tävlingsbilderna.
Frågan jag ställer mig, vad har hänt med Vuoden luontokuva konceptet ?
Workshop nr II
Ålands Föglö fylls av 16 naturfotografer i fyra dagar i början av oktober 2015. Vårt basläger fungerar på Enigheten http://www.enigheten.ax
Margita Gustafsson fyller våra magar med den bästa husmanskosten i takt med sin goda humor. Vi lever flott med spökena i garderoben. Här kunde vi bli bortskämda längre.
Vår workshops hållare Patrik Larsson http://fotografpatriklarsson.se är ännu bättre än senaste gång jag lyssnade till honom, ett par år tillbaks i Österlen. Voi jumbe om jag ens kunde få en tredje del av all hans kunskap vad gäller bildbehandling och fastna i min skalle.
Det var kul med ett blandat nytt gäng, tre personer från Ålands Obscura fotoklubb och en person från Sverige.
Och när man får en potis som ser ut som en rumpa till present, jo vad gör man då, förstås låter man sin fantasi flöda och leker med sitt vidvinkel objektiv.
Tack alla som gjorde denna workshop möjlig att fullgöra. Det blev nu ännu roligare att fortsätta på nästa projekt när detta evenemang lyckades så bra.
Flickseglats
Turen med bra väder håller i sig, då menar jag vind och solsken. Hela veckan före den årliga seglatsen har väderleksprognoserna lovat endast några meter per sekund. Men som alla gånger före lönar det sig aldrig att lita på prognoserna dagarna före utan alltid tjecka själv samma dag man är på väg, öppna dörren ut och se omkring för att sedan se vad prognoserna har att lova för resten av dagen.
Det är skrämmande hur besatta vi människor har blivit av vädret. Jag har försökt komma underfund med när börja allt gå snett för att förstå varför vi människor inte mera kan göra nåt utan att se på väderleksprognoserna en vecka i förväg för att sedan konstatera att de lovas regn eller för kallt för att gå ut om fem dagar.
I dag är världen full med tekniska kläder för att skydda oss från kyla och regn men vad väljer vi som oftast, jo att bli hemma. Betyder det att desto mera tekniken går framåt blir vi samtidigt latare och tappar kontakten med naturen och dess väderförhållanden ? Räcker det för den moderna människan att ligga i soffan och titta på David Attenboroughs naturprogram för att känna sig nöjd med sin naturupplevelse ?
Mina tidiga morgon vandringar under seglatsen när de andra ännu tussar gott i kajutan.
12 fotografer på vandring i Sarek
Femtonde augusti startar vårt gäng på tolv personer sin resa upp till norra Sverige, via Haparanda, Gällivare mot Ritsem i två fullpackade minibussar. Det är spänning i luften i bilen, vi är alla oroliga över våra tunga ryggsäckar, framför allt våra stora tunga kamera utrustningar, hur i helsike ska denna ekvation gå ihop.
I Ritsem före helikoptern flyger iväg med oss till Padjelanta, Staloluokta väger vi våra ryggsäckar och oss för att veta om vi gått över 20 kg gränsen och hur mycket vi betalar för extra kilogrammen.
Min ryggsäck väger 27 kg, 9 kg mera än förra gången jag vandra här i Sarek. I klädesväg har jag inget överlopps, i matväg jo men är lite osäker med mängden när jag nu skall bo tio dagar med två herremän, de äter säkert tre gånger mer än jag. Min kamera utrustning med D4 huset + 24-70mm + 70-200mm + ett fischeye objektiv och två akkun väger mycket men fan ta mig, jag vill ha dem alla med, offrar stativet tillbaks in i bilen där får gränsen gå, även om jag vet redan nu att jag kommer att ångra detta beslut.
My boots are made for walking...
Vi startar vår vandring från Staloluokta söndag eftermiddag. Vi vandrar i östlig riktning mot Alajavra endast en ca sex kilometer lång vandring den första dagen. Solen skiner och det är varmt, för varmt egentligen för att vandra i mitt tycke. Det blir snabbt svettigt och risken för skavsår stiger i höjden.
Ett glatt och muntert gäng rustar upp sina tält vid första lägerplatdsen och en ivrig diskussion görs bland gänget om vem som får laga sin första middag i sitt tältlag, för alla vill vi bli av med den extra vikt vi går och bär på i rinkan.
Vi vandrar i tio dagar i klart solsken med inge moln på himlen i 25 - 30 grader, myggen och knotten älskar oss. Vi vandrar söder om Alajavre mot Alggajavre genom Algavagge dalen till följande dal Ruohtesvagge mot Ahkas sydvästra brant för att sedan nappa på Padjelanta leden mot Akkastugorna och båten som tar oss över tillbaks var vi startade ifrån, Ritsem.
De blir en händelserik vandring vår grupp testas på många sätt. Migren anfall, hjärtklappningar, lemmelsjuka med illa mående, diaré och kräkningar, men lyckligtvis klarar vi oss med livet i beholl vandringen till slut. Tacka vet jag det goda humöret vi alla burit med oss och som inget kunnat rubba.
Lunch med labbungen
Selfie
We are the world...
Älskar de knotiga livs erfarna fjällbjörkarna
Trollsländor
Jag har suttit i min kajak hela dagen för att försöka fånga de fascinerande skrämmande trollsländorna på Sjundeå å idag. Dessa trollsländor är definitivt min största utmaning ever, inom fotograferandet. Visst är allt som rör på sig svårt att förutse men när du sätter dig i en gungande liten trång farkost, strömmigt vatten i motvind och försöker balansera din kamera ( 1.4kg) med objektivet 200-400 som endast väger 3360g går det som styrke träning blandat med yooga balans träning. Det kanske mest respektfulla är ändå elementet vattnet eftersom allt blir så förbannat dyrt om jag går runt.
Automat focuseringen får man glömma för den hinner inte med i sländornas dans och inte vet jag om jag var så mycket snabbare heller.
Mina kalla goda plättar + choco gav mig mera styrka mellan varven för visst var det en kul utmaning. Synd att det regnar idag annars hade jag fortsatt bonga trollsländor.
Grön flodtrollslända.
Makro fotografering
Ibland tar jag fram makro objektivet och det är alltid lika medryckande till ett pytteland med en minimalistik buké. Vet inte riktigt varför jag inte gör det oftare, kanske för att mina oroliga krutskor vill föra mig vidare till följande ställe.
Denna morgon var jag ute igen och gå längs med Sjundeå å bland en och en halv meter hög växtlighet i fästingarnas paradis. Min blick fastnade för den vackra björnlokans enkla form. När jag sätter sökaren intill mitt öga ramlar jag genast in i pyttelandet Chut chut. Jag hittar en liten ängsskinnbagge som jag efteråt förstår saknar ett svenskt namn. På finska heter den ukonputkiainen. Så jag döper den nu till Björnbagge för den är säkert lika stark som en björn med sitt hjärtliga pansar skydd.
19 * Nötö
Ett stort tack till Hasse Hästbacka och hans initiativ tagande med hjälp av Nötö hembygdsförening och Kristin Mattsson som gjorde det möjligt för oss som varit på Magnus Lindboms workshop för två år sedan på Nötö att ställa ut våra bilder på Pekka Janséns båthus vägg. Tack till Pekka som gick med på Hasses idé även om han varit lite misstänksam i början. Pekka undrade hur han nu kunde hänga upp sina fiskenät på väggen. Vi fick på vernissagen övertala Pekka att fiskenäten gör ingen skada utan tvärtom ger våra bilder en ännu bättre mening. Våra bilder hänger i en äkta skärgårdsmiljö där de hör hemma. Jag kan se en bild med nätet hängande framför våra bilder med enstaka fisk i, den bilden vill jag ta.
Det blev ett trevligt veckoslut med sol, värme, båtutflykt till Kristers ö Björkö och chillande i bästa sällskap.
Vi var alla överens om att flera sådana här båtväggar vore kul att hitta för att kunna ställa ut våra naturbilder på. Det blir säkert flere workshops i vår vackra skärgård där det finns ett båthus eller varför inte en gammal grå lada. Dessa väggar gör det säkert lättare att kunna få bilderna sålda också.
Biofotos damer på Åland
Det blev en lyckad träff med Biofoto Sverige och Finland på Åland. Det råka sig att endast kvinnor hade anmält sig till denna fototräff, vilket inte gjorde saken värre utan vi kunde husera som hemma, springa omkring i kalischerna när det var så varmt i Andys stuga. Vi fick hyra Andy Horners stuga uppe i Geta som var väldigt lämpligt plaserad geografiskt till vårt fotoprogram även om Åland inte är stort.
Huset ligger nära Naturreservatet Höckböleholmen så om någon är intresserad att hyra Andys stuga är det bara att kontakta honom.
Detta fotoevenemang var mycket roligt att ordna för aldrig förut har jag fått så god service och trevligt bemötande av någon här på fastlandet att jag tycker alla inom service branchen kunde göra en excursion ut till Åland för att kolla hur saker och ting bör fungera.
Är själv inom service yrket och är ganska noga med hur man ställer sig till andra människor. Man bör kunna vara lyhörd, flexibel och ha respekt för kundens behov och till sist alltid kunna uttala sig i en positiv anda även då någonting gått snett.
Ett stort Tack till Jan-Anders Häger som förde oss ut till Sälskär, en mera säker och lugn kapten finns inte att finnas.
Ett stort Tack till damerna som fixade att vi fick komma ut till Sliverskär http://www.silverskar.ax/sv/ det var en toppen ö som fyllde alla våra smaklökar både tungans och bildsensorns.
Inte att glömma alla damer, Sverige Lotta, Carin, Finlands Lotta, Johanna och Tuija som sagt Tack, det hörs från oss igen (; Biofoto women.
Soomaa Rahvuspark
Påsken firar vi på Estnisk mark och för det mesta i vår kanot. I år valde vi Soomaa nationalpark. Påsken infaller tidigt i år och och på grund av de översvämningsmarker som bildas under våren i Soomaa, kallad också för den femte årstiden, kommer man paddlande på det många översvämmade diken och i de meanderande floderna och de försumpade skogarna. Vattnet kan stiga ett par meter som värst. Nu var vintern inte så snörik och långa perioder av regn har inte heller fallit så vatten nivån på floderna var paddlingsbara men inte på högsta vatten nivå. När vattnet är som högst är det endast med båt de lokala tar sig fram. En gammal äsping kunde man se på de äldre gårdarna liggande vid stranden. Vägarna blir översvämmade och ibland får befolkningen evakuera sig till grann kommunerna när halva huset är under vatten.
Bilden ovan visar vattennivåns rekord höjder. I år steg vattnet varje dag från 10 - 20 cm per dag, men vi kulminera tyvärr inte årets högsta nivå på floden.
Vi ville uppleva nu de annors så svår åtkomliga åarna, just för att de ger oss en äkta vildmarkskänsla. Inge människor eller bil ljud att lyssna till utan naturens egna sång. Vi ville inte paddla de större floderna som Pärnu, Halliste, Raudna utan vi började alltid från de mindre som sedan rinner ut till någon av de större floderna. De större floderna var breda och trista. Där fanns inga bävrar plaskande runt dig och inge fallna träd som man fick klättra över eller paddla under.
Den europeiska bävern är en baddare på att gnaga jätteliga tjocka träd bara för att få den godaste biten av trädet, toppen. Men mycket skygga djur, ett par gånger hörde vi dem plaska bredvid vår kanot för att varna men annars höll de sig borta från oss.
Vi var endast en natt i tält eftersom åarna, floderna inte blev så långa när vi lämnade bort den sista trista delen. Vi hade som bas Karuskose, varifrån paret Rene och Mariell körde oss till start och så paddlade vi hela dagen tillbaks till Karuskose. Det var ganska mysigt och skönt att komma inom hus denna gång eftersom det regnade nästan hela påsken här.
Till Soomaa kommer jag gärna igen, kanske på hösten för att vandra på myren och se dess vackra färgprakt.
Vår påskhäxa som landat mitt i myren.
Vit färg
Vit färg för mig betyder vanligtvis någonting trist, humorlöst, asketiskt, ödsligt och för sterilt. Jag kunde aldrig bo i ett vitt hem. Det vita väggarna skulle suga ut all min energi tills jag faller ihop som ett svart skruttigt russin.
Jag behöver färger runt mig, i klädesväg, i mitt hem och på arbetsplatsen för att kunna tänka klart och känna mig i balans.
Färger ger oss upplysningar och upplevelser.
Det finns ett undantag och det är naturens färg på vitt även om det inte generellt är en egenakap hos naturen. Jag älskar denna färg här, den fina rena snön, dimman, svanarna. Bilder med den vita färgen blandat med de många olika tonerna i grått åstadkommer nästan alltid en " less is more " bild. En drömlik bild som väcker ens fantasi och både sorgsliga och glada tankar.
Jag är säker på att färger har en stor betydelse i våra människors liv, även om vi inte alltid medvetet tänker på färger. Färger är personliga, vissa färger passar bättre på endel människor än andra. Kanske det har att göra med personens personlighet, temparament och utseende.
Hur mycket våra olika kulturer, religioner i världen lärt oss att tycka olika färger står för har säkert också sin betydelse hur vi tycker och känner. Den vita färgen symboliserar renhet, oskuld men också död och sorg. Den röda färgen förknippas oftast med kärlek och värme men kan också betyda hat och oro. Tänk på uttrycket " Jag ser rött.."
När du föds är du rosa
När du växer blir du vit
När du är i solen blir du röd
När du är sjuk blir du grön
När du har feber blir du gul
När du dör blir du grå
( okänd )
Sjundeå å
Jag försöker fånga djur på bild vid ån. Det är förbaskat inte lätt även om jag hade super tur på årets första paddlings dag när vi såg uttern sittande på iskanten. Varje veckoslut tidig morgon eller vid skymning har jag paddlat på ån både nerför och uppför strömmen. Detta veckoslut fick jag ta till alla mina krafter på ett par ställen när jag var på väg tillbaks uppför strömmen. Vattnet hade stigit med en halv meter vilket gjorde strömmen extra stark. Men det är roligt att kunna blanda motion med fotografering så länge inte djuret uppenbarar sig just då jag kämpar som mest. Jag har sett lo, älg och hjort spår men inte sett till djuret vid ån när jag paddlat. Jag har exponerat endast en massa bilder på näthinnan hurudanna jbilder ag kunde ta. Herrerna Tomi Palander och Jorma Luhtas bilder gav mig ny kick att bara fortsätta på mitt projekt. Lyckade bilder tagna på enbart tur händer inte ofta kanske rent av aldrig utan det behövs planering och tid och framför allt tålamod.
Jag får tänka att klarar alla djur av att komma igenom denna kvistiga miljö klarar jag av att vänta och vänta på min bild.
Ibland är det roligare att ha en lurvig kompis med när man väntar.
Julen på Utö
Varannat år får vi hitta på en egen jul, då vi inte har syskon träff med alla barn, mamma, män och hund och gamla traditioner. För två år sedan lånade vi en kompis stuga i Porkala skärgård över julen. Den stillhet och lugn som omfamnar dig ute i skärgården mitt i vintern är något enastående, därför ville vi ta oss ut dit denna jul igen. De finns tyvärr inte många platser i vår skärgård att välja mellan när vi är utanför säsong tider så det blev Utö denna gång. Ganska så lätt att komma dit och även om hotellet är stängt under julen finns där stugor och några rum att hyra.
Endast tomten är vaken.
Vi åker från ett vackert jullandskap med massor av snö längre söderut dit snöyran inte ännu nått.
Herr Frost kom på besök
Utö är alltid ett säkert fotobesök. Vintertid gynnar också de som vill sova lite längre på morgonen. Nu hade endast Herr Frost utmanat mig med sina hala stenar och klippor att balansera med stativ och kamerautrustning för att inte slinta och slå sig eller krascha min kamera. Jag har blivit lite paranoid efter min erfarenhet med kameran i Alaska.
Julen hon kom också hit.
Jag saknar dig, vill ha dig tillbaks !
Min kamera är på sin tredje månad hos Jas - tekniikka på service. Den blev våt i Alaska och tydligen tar det tid att få alla elektroniska delar bytta. ARGH ! Säger jag. Det är intressant att känna hur mycket en kamera kan betyda för mig. Jag får bita mig i läppen ganska ofta när frustationen stiger av alla fina bilder som finns runt om mig för att bli exponerade men ingen kamera har jag.
Det jag lärt mig under denna tid är att aldrig lita på vattentätä påsar. Nästa gång vi gör en paddlings foto trip inom föreningen kommer jag att påminna er om det. Alla bör också granska sina försäkringar i vilka fall godkänner försäkrings bolagen blöta kameror för jag kämpar vidare nu på tredje rundan med IF - försäkringsbolaget om min kamera. Försäkringsbolaget vill inte akseptera att det var en överraskande händelse när vi åker runt i en fors i Alaska, vilket jag kan lite förstå även om vi redan paddlat cirka 100 forsar. Jag ser det som en större risk att tappa sin telefon/kamera i sjön när man är ute med båt på havet än för oss att gå runt med kanoten på Noatak river.
IF är inte värst serviceinriktade heller för ännu har ingen nämt hurdan försäkring borde jag ha haft för dem att godkänna vår plums i floden.
Men elämä on och dyrt kan det bli ibland men visst var upplevelsen med björnarna värt det.
Skogsterapi.
På Hangö Foto Festival 2013 lyssnade jag till Heikki Willamo och såg hans bilder från hans projekt ett år i skogen. Hans tankar om människan, skogen om djuren och framförallt skogsbilderna gjorde ett djupt intryck i mig. Idéen börja gro, tänk om BFF kunde få Heikki till en workshop med temat skog. Planeringarna sattes i gång och när jag besökte Ritva Kovalainens och Sampsa Sarparantas gemensamma utställning Huuto ja Kuiskaus i Gumbostrand Konst & Form fick jag en ahaa upplevelse. BFF behöver också en kvinnlig bildsyn på skogen.
Skogsterapi veckoslut med Heikki och Ritva blev av veckoslutet 17 -19.10. Tyvärr var de ett veckoslut som krockade med många andra evenemang vilket gjorde att vi blev endast sex stycken medlemmar.
Det blev ett mycket mysigt intimt veckoslut tillsammans med våra gäster. Många långa diskussioner om allt från foto teknik, etik, tur/otur, bild planeringar, björnen " isoäidin mies " historik mm..
Ett stort tack till Heikki Willamo, Ritva Kovalainen oct tillsammans med god mat och trevlig service på http://www.storfinnhova.com/svenska/start.html i trevligt sällskap blev workshopen mycket lyckad.
Björnrädslor, varför ?
I augusti detta år åker min sambo och jag till Alaska för att paddla på Noatak River i tolv dagar.
Vi har planerat resan i över ett år och känner oss väl förberedda. Det enda som gör oss lite fundersamma över är alla det historier om björnen vi läst på nätet, jag tror man lätt kan påstå att Alaska är ett björnrike.
Vår bush pilot Jim Kincaid för oss från Kotzebue in i vildmarken. Efter nästan tre timmars flyg lämnar han oss ensamma med en ihop byggbar Ally kanot och en massa annan utrustning på en stenbank.
Vädret är perfekt, den turkosfärgade Noatak floden, solsken + 20 grader och den friska fjäll vinden välkomnar oss till vårt nu påbörjade Alaska äventyr.
Det tar inte länge förrän vi ser våra första björnspår gående längs med floden medan vi knappt blivit varma i kroppen av paddlandet. Spåren det mer eller mindre följer oss hela första dag på floden.
Vi kan lätt påstå att här finns mängder av björn.
Varsitt pepparspray har vi och är varsamma med att alltid ha dem på lätt åtkomliga platser i kanoten.
Första natten i vildmarken med alla björnspår vi sett längs med dagen plus björnspåren vi upptäckt inte långt från tältet gör att det tar en stund innan John Blund tar över.
Natten går bra med enbart en kisspaus som vi vill båda göra tillsammans för att inte överraska björnen ensam.
Andra dagen börjar med bekanta rutiner, ett dopp i floden, morgonmål, ihop packande av tältet för att sedan pussla all utrustning i kanoten i en passlig balans.
När allt är klappat och klart hoppar vi i kanoten för dag tvås äventyr.
Vår magspänning och iver får ganska snabbt ett utbrott. Vår första grizzly björn ser vi på andra sidan floden framför oss. Björnen har sin morgontvätt på gång och det vill vi inte paddla in i.
Vi väntar med spänning på andra sidan av floden kanske en 100 meter ifrån, tysta med ett adrenalin rus på högsta nivå. Jag tror jag hör Eljas hjärta pumpa och han mitt för det känns som om mitt hjärta har hoppat upp i halsgropen.
Nu efteråt har jag inte riktigt koll på hur många minuter vi bara satt tysta och stirra på björnen men det kändes som en evighet.
Björnen har nu plaskat färdigt och bestämmer sig för att simma över till vår sida.
Vi vaknar till från vårt rus och paddlar försiktigt till andra sidan när björnen nått vår sida av floden.
Björnen traskar sakta men säkert uppför floden medan vi paddlar spända och skakiga nerför floden. Vi är nu cirka 40 meter från björnen och på väg att passera den när den märker oss, vad gör den? Jo den sätter ner sig på sin vänstra skinka och intressant följer noga oss paddlande nerför floden.
Jag frågar Eljas om han har kontroll på kanoten för nu måste jag fotografera, jo jo säger han nervöst som en kille i målbrottet.
Eljas paddlar förbi björnen och när vi fått cirka 100 meter avstånd från björnen borde vi svänga till vänster med flodströmmen, men samtidigt har vi nu också gjort oss så pass intressanta för björnen att den börjat följa oss. I vår nervositet och björn rus gör vi ett ologiskt beslut vi paddlar rakt fram var vi redan kan se att det är grunt vatten.
Vår kanot fastnar och i samma stund vi stiger ut ur kanoten för att skuffa oss framåt en 20 meter ser vi att vi gjort oss riktigt intressanta för björnen för den börjar nu springa fast oss. Den enda regel vi fått före resan ” If you run, you are dead! ” har vi nu sidosatt i ö mappen för nu skuffar vi kanoten framåt allt vad vi orkar, hoppar i kanoten när vi når djupare vatten och paddlar med högsta växel framåt och undan.
Vi klarade det, vi får mera avstånd från björnen och den tydligt missar sitt intresse för oss.
Puuust, vilken känsla, vilket björnrus, spänning, adrenalinet blandat med rädslor. Har aldrig känt så förut i mitt liv. Vi paddlar vidare utmattade, lyckliga och rädda.
Medan våra tankar börjar klarna börjar vi kunna tänka klart igen. Vi börjar vår första björnanalys diskussion. Andra dagen och vår första björn och vi gör just så som vi inte borde göra springer undan, med denna fart och logik hinner vi bli björnmat innan resan är slut.
Vi bestämmer oss för att genast informera varje björn vi ser att vi också är här på floden tillsammans med dem. Björnar ser mycket dåligt och vår första björnanalys på vår första björn som vi tysta och stilla väntade in kom vi att överraska lite för nära in på dens revir. Den råkade också vara en ung björn som aldrig kanske tidigare sett en människa och därför kanske blev den ännu mera intresserad av oss.
Vi har äran att få berätta sju andra grizzly björnar om vår existens på floden och till dem hör en björnmamma med sin unge som vill komma över floden just i vår riktning. Björnmamman bestämmer efter att ha sett och hört oss att ta upp sin unge från vattnet för att sedan vandra en bit nerför floden till ett annat övergångs ställe.
Vår björn taktik fungerar, tillsammans ger vi varandra andrum, vi respekterar varandra och kanske lite har vi lärt oss läsa varandras kropp språk också.
Efter denna björn erfarenhet är jag 100 % säker att denna björn hysteri vi har i Finland är onödig kanske hysteriskt dum rent av.
Hur många har sett en björn ute i naturen i Finland? ( gömsle räknas inte )
Varför matar median enbart oss med farliga björn historier ?
Människan är den som placeras sig själv oftast i konflikt med björnen inte tvärtom.
Finlands björnar har inget intresse att blanda sig med oss människor det har vi bra sett till att den inte vill.
Jag skulle alltid vela se en skriven björn analys tillsammans med den farliga björn artikeln för att lära oss människor komma tillbaks till att tro på oss själv och våra äkta natur instinkter.
Fortfarande är det farligare att skada sig i sitt eget hem än träffa en björn i skogen.
Biofoto på Sjundeå å
Nu var det i turen att uppleva den gröna tiden på Sjundeå å. Det blev en nästan åtta timmar lång färd på ån med många små och ett längre paus tagande vid Sjundby slott. Maggan Segersven guidade oss runt i sitt hem sitt slott i två timmar. Det var alla pengar värda historie timmar de. Efter den guidade turen satte vi oss mitt i forsen för en lunch paus. Även om forsen var nästan uttorkad var åns brus så högt att tala med din bredvid sittande kamrat fungerade bra men ville du bli hörd till den sista i raden fick du höja på rösten rejält. Att paddla och fotografera samtidigt är inte det lättaste projekt kom vi alla underfund med. Att vara berädd med rätt exponering oftast slutade med att kanoten redan glidigt förbi motivet. Men glada och sköna paddlade vi den gröna linjen ända fram.
Var vill du bo ?
Jag åkte till den gamla parken på Pickala gård för att fotografera vitsippshavet intill Sjundeå å. När jag nu där vandrade omkring i den förfallna parken väckte nötväckan först mitt intresse. Skogens flygande lilla Super hero.
Jag står bredvid en mycket gammal gran som jag tror har sett sina bästa år, men där tog jag fel även om hon är död får jag konstatera att hon fungerar mycket bra som ett ypperligt härbärge för trädkryparen.
Trädkryparen bygger helst sitt bo bakom utstickande (lossnande) barkflagor, mellan stammen och barken, på bland annat granar och tallar. Den lilla fågeln med den böjda näbben trivs i tät barrskog eller blandskog, gärna i dunkla partier. Döda och döende träd är viktig ingrediens i trädkryparens skog.
Här utfodras det snabbt av både honan och hanen under ett väldigt högt pipande när de små får sin mat av småkryp.
Medan jag nu sitter på marken och försöker fotografera dessa små snabba flygande ting blir det mitt i allt ett jäkla oroligt oljud överallt, någontin eller någon skrämmer upp de små. Det finns en annan mycket hög gran inte långt ifrån var jag sitter och högt uppe i den får jag syn på någonting som rörde sig. Kattugglan hon måste ha vaknat av en dålig sovställning uppe på grankvisten och bytte kvist för att fortsätta sin daggs sömn med den påföld att alla mindre levande djur fick en skrämslo hicka.
Det blev inte många vitsipps eller gulsippsbilder denna gång även om jag släpat med mig stegen för att komma högre upp, fåglarna var mer intressanta.
När jag sedan kommer hem välkomnar vår nya hyresgäst mig välkommen hem med mossa och ris i näbben som den stjält från vår uppbyggda räv av mossa på terassen.
Jag bjuder så gärna tak över huvudet för paret Tallgoxe, lovar att försöka hålla ett vaksamt öga på deras just nu inflyttning och hoppeligen senare lyckliga familjeliv.
Vårträff
Jag har i ett år haft äran att försöka utveckla vår naturfoto förening Bofoto till en ännu bättre och fungerande förening. Det har varit mycket givande och framförallt lärorikt. Vi har försökt få många av arbeten som händer bakom kulissen i en förening att bli smidigare, enklare och hoppeligen mindre tidskrävande för alla medlemmar. Jag kan inte riktigt ännu hoppa i taket för några saker är ännu på hälft, men snart nog. Jag uppskattar allas tid och insats som var och en ger till föreningen.
Jag har varit på några överlevnads kurser och lärt mig hur viktigt teamwork kan vara och kännas som bäst. Jag har upplevt samma känslor i denna förening, när jag känner att någon annan också vill " överleva " utveckla tillsammans föreningen i positiv anda utan gnat och gnäll.
Speciellt vill jag tacka vår webbmaster Bamce för ditt alltid lika snabba glada respons på allt jag har epostat till dig under året, jag tror vi har varit i kontakt varje vecka för att utveckla vidare allt vi funderat på. Jag vill också tacka dig Roger vår kassör för att du godmodigt tagit emot vår idée att underlätta ditt arbete också. Dessa två herremän har jag haft mest att göra med under året. Jag tackar alla andra också lika mycket för allas insatser behövs i en förening.
Nu efter årsmötet fortsätter vi med nytt adrenalin och nya idéer mot ett ännu bättre år.
Människo instinkter.
För några veckor sedan gick vi i skogen för att söka upp lo spår. Vi hade bestämmt träff med en herreman som bor mitt ute i skogen uppe på en bergsknall och innom en lokatts revir. Vi hade tidigare hört hans otroligt förtrollande berättelser om olika möten med tydligen en och samma lokatt på hans gård och omnejd. Det lät så fascinerat lätt att vi ville också pröva vår lycka kunde vi också få syn på den. Men så lätt var det inte. Vi fick en trevlig promenad i ett mycket kuperat landskap, lon hon gömde sig säker någonstans i skogen och skrattade glatt åt vårt försök att hitta henne. En äkta skogs ekorre hittade vi istället högt uppe i en torraka som försökte balansera sig fast i den hårda blåsten.
Det är glädjande att ännu få träffa människor som har en sund naturlig inställning till naturen och dess djur. Vår herreman lever med sin katt ute i skogen men gör inget hysteriskt nummer över att han skulle vara rädd när lokatten går på hans gård för att den kanske går och drägglar efter hans mumsiga godbit till katt. Han har lärt sig läsa sin katts instinkt rörelse om det finns fara i luften och reagerar efter det.
Vi människor lär oss urbana instinkter och natur instinkterna glömmer vi bort. Vi tycker om doften av vår asfalten och kan inte sova till vårfåglarnas kvitter. Vi gräver ner oss i räddslor, skogen blir spökligt farlig med alla dess ännu hemskare rovdjur.
Tänk om vi ändå kunde bevara våra naturliga sidor på sidan av de urbana. Leva i symbios mellan betongskogen och den gröna skogen och inte vara rädda för t.ex vargen eller björnen när vi lärt oss läsa igen deras språk.
Paddlingssäsongen har börjat
Mitt Sjundeå å projekt fick nytt liv, en spark i baken igen. Jag har varit lite slö och utan motivation att fotografera ån på ett tag, kanske för att denna vinter också har varit lam och intetsägande, ointressant gällande vårt vinterklimat. Efter en längre period utan snö och plusgrader lovade väderleksrapporten snö. Genast blev kaoset av kvistar, buskar och träd mera intressanta, ån blev vackrare att se och paddla igenom.
Ute i dimman.
Jag har en förkärlek till dimma, försöker alltid ta mig ut på sätt eller annat när det är dimma. Det är perfekt väder för en länk men också för att fotografera. När jag springer och känner de smekande mjuka fuktiga vattendropparna emot mina kinder och andas in den ljumma luften årkar man alltid några kilometer till.
Att gå ut för att fotografera i dimman är alltid lika faschinerande. Det är något magiskt över det och ens fantasi får en extra kick i älvornas paradis. Lite utmaning ger dimman dock för fotogreferingen. För att inte få enbart gråa smetiga bilder bör man komma ihåg att överexponera lite vilket man också gör när man fotograferar snö. Jag drar i några Lightroom spakar också för att lite lyfta bilden ur dimman.
Dessa två bilder är tagna från samma ställe i dimman men under olik tidpunkt på året. Serien av dessa två bilder heter, I väntan på klorofyllet.
Snön kom.
Varje morgon denna vecka som jag kört till mitt arbete längs med västerleden, har jag drömt mig ut på den sleta kärnisen skurrande omkring på mina långfärdsskridskor. Det har varit så gott som perfekta väderförhållanden under solens energi strålande ögon.
Jag har gått på nålar och önskat att ingen snö kommer före veckoslutet är slut. Men zhii där strök min önskan långan kos natten mellan fredag och lördag.
Lördags morgonen den 1 februari blev det att skotta snö för första gången denna vinter.
Eftersom jag är lite envis ville jag testa min lilla chans, kanske vi kan hitta lite bar is längre söderut. Vi åker till Drumsö, går ut på isen var vi först snubblar över höga snövallar vinden format. Vi har inte oddsen på vår sida just nu. Vinden kommer rakt emot oss i över 10m/sek.
Vi zig zagar oss framåt, det går långsamt men det är så rofullt och vackert här ute. Det blir varmt i kroppen så vinden känns inte ens kall.
Men efter ett par timmar måste jag konstatera att det är dags att byta till skidor.
Långfärdsskrinning
Just nu visar vintern sina bästa sidor för alla långfärdskrinnare. Minus grader , ingen värre vind så isen får lugnt utveckla sig tjöckre på havet.
Långfärdskrinning är en osäker hobby. För att kunna förutse var och när lämpliga isar dyker upp bland de oändliga väder variationer vi kan ha gör varje skridskosäsong unik. Men det är också dess charm att aldrig kunna bestämma tid och plats mer än några dagar i förväg.
Nu är det måndag när jag skriver detta och jag kan endast hoppas och önska och be till vinterguden, inge snöfall och inga hårda vindar för de vore mer än kul att få komma ut på havsisen nästa veckoslut igen.
Att vara ute på isen kräver också sunt förnuft vilket jag tror många skrinnare och promenerare jag såg detta veckoslut hade glömt hemma. Det borde vara lag på att alla bör bära på sig isnubbar runt halsen och en ryggsäck med torra kläder i och alltid vara tillsammans med en kompis = billig livförsäkring.
Det jag nu har konstaterat med mig själv när jag varit ute på isarna och njutigt av naturupplevelserna är att jag måste börja bära med mig mitt stativ för att få mina bilder skarpa. Lilla klena jag kan bara inte hålla min kamera stilla efter många kilometers skrinnande, och isen hon gungar också sakta med.
Ska de så ska de, kvalitet framför pustar.
Båttur till stora Halsö
Vi vill åka ut på havet för att testa Föreningen Nylands friluftsområdets nybyggda bastu ute på stora Halsö i Sjundeå skärgård.
Jag har en hårdnackad seglivad slemboll i halsen och känner mig lite svag för att paddla ut till holmen så istället hoppar vi i båten med Alma och lunchkorgen.
Ute på havet syns inte en enda levande människo varelse till. Vi är Herre och Härskarinna över skärgården. Det är inte mycket till vind och det varma vädret håller i sig. Om jag nu tappar minnet kunde jag ha svårt att föreställa mig vara i början av januari.
Ute på stora Halsö tar jag mig en promenad med kameran före vi börjar elda bastun. Det är svårt att förstå varför människor vill gå misste om sådana här sköna stunder i naturen. Dessa stunder kunde säkert kurera många stressade baciller enklare och billigare.
Hur kan så många av oss sätta miljontals med euron på fina båtar för att använda dem kanske två månader om året i den värsta rusning. Det är synd att vi människor så snabbt och enkelt faller in i bekväma mönster och vill tro att vi mår bra av det.
Bastun hon tvättar både kropp och själ.
Västerby friluftsområde
Efter att vi i många dagar ätit god mat och inte rört på oss ordentligt åker vi nu till Ekenäs Västerby friluftsområde. Vi har aldrig varit där förut så det är faktiskt lite spännande vad kommer detta friluftsområde att visa oss.
Vädret är inte det mest stämningsfulla julväder med + 4 grader och regn, men det är inget hinder för att andas in frisk luft och att sätta sprätt på sina mättade skinkor.
Kameran finns med inpackad i sin nya vattentäta julpresent. Många bilder blir inte tagna, det droppar regn för mycket. Men det är en sagolik stämning i skogen, fattas bara Hans och Greta och den stora stygga vargen.
Friluftsområdets terräng var varierande med berg, gammal skog, ekonomiskog, sjöar och en djungel med skidspår som nu utan snön fungerar som löpbanor. Jag blir riktigt avis på alla Ekenäsbor som har otroligt fina sport möjligheter året runt i den bästa miljön.
Hit återkommer vi pånytt med våra skidor när det blivit vinter.
I väntan på solens strålar är nu det ända som lyser upp i detta sken fönsterlaven, renlaven och näverlaven.
Linlo friluftsområde.
Vi körde ut till Linlo friluftsområde för att vänta in vind och rusk väder. Eljas har sitt kastspö med och försöker fånga en gädda till oss för middag. Jag vandrar omkring längs med stränderna och försöker hitta mig foto motiv. Stannar i en vass djungel med blåmesar flygande omkring. Även om blåmesarna är mig nära så tusan att det är svårt att få en närbild och ännu till exponera en skarp bild. Det känns som om det finns hundratals vass strån mellan mig och blåmesen. Att hitta en öppen glugg till blåmesen mellan alla strån verkar helt omöjligt. Jag uppskattar högt alla fågelfotografer, deras kunskap och framför allt deras tålamod. Mitt tålamod räcker inte långt idag, känner mig som den enda turbulensen som syns och hörs på ön. Naturen hon fortsätter att vara lugn, kanske det är lugnet före stormen. Med ingen storm, inget napp och med ingen höjdar bild åker vi hem med frisk luft i lungorna och röda kinder och med en stark sjävständig glad känsla. Önskar er alla en trevlig självständighets dag.
Ute på lur, hitta mig om du kan.
Efter en skön daggstur i skogen har min mage alltid sitt att säga. En god smaklig måltid gör magen mätt och mig nöjd och belåten. Nu har jag också energi för att sätta mig framför datorn och fördjupa mig in i cybervärlden. Cybervärlden gör mig alltid lika förbryllad, hur kan det vara så mycket svårare att orientera sig fram där än i den verkliga naturen. Det behövs trolldryck och trollformer ibland för att hitta rätt.
Fotoklubbar i svenskfinland
- Amatörfotografklubben i Helsingfors - Nordens äldsta aktiva fotoklubb
- Ekenäs Fotoklubb - Raseborg
- Foto Apertura - Åboland
- Fotoklubben Focus - Närpes
- Fotoklubben Knäppisarna - Vasa och Korsholm
- Fotoklubben Obscura - Åland
- Fotoklubben Optica - Åbo Akademi i Vasa (FaceBook-sida)
- Hangö Fotoklubb - Hangö
- Jakobstads Fotoklubb - Jakobstad
- Kamera67 - Borgå
- Pictura vid Åbo Akademi r.f. - Åbo
BioFoto-föreningar
Övriga fotolänkar