En dag i sommar roade jag mig att titta igenom fågelboken och notera vilka fåglar man under året ser på Mässkär. Alla av dem häckar inte på ön men oftast nog i närheten. Jag kom fram till ca 70 arter. Det finns en viss ordning och reda när de olika arterna anländer, när de hörs och syns mest och när de plötsligt är borta igen. Det tidsschemat håller nu på att ändra p.g.a. klimatuppvärmningen.

Under de 26 år som vi haft sommarstugan på ön har det också hänt annat i fågelvärlden. Både sång- och knölsvan syns numera dagligen. De vitkindade gässen håller på och tar över klipporna med en närmast militärisk organisation. Fiskmåsen skränar i viken i allt större skaror medan en del dykänder verkar ha det jobbigare. Nästan dagligen tar havsörnen en sväng över ön. Det finns vinnare och förlorare!

Men plötsligt händer det något utanför den vanliga rutinen. Det börjar på sensommaren när starar plötsligt uppenbarar sig på ön och drar omkring i stora böljande flockar med både vuxna och ungfåglar. I sommar verkade orsaken vara en riklig förekomst av blåa enbär som de glufsade i sig.

En dag i början av hösten dök en stor flock hungriga björktrastar upp och kastade sig över de mogna rönnbären. På någon vecka var det mesta av bären borta. Under träden låg stora mänger halvt uppätna rönnbär kvar som amiral-fjärilarna i godan ro kunde suga saften ur. Jag hade under några dagar fyra stiliga amiraler som höll till invid verandan där vår gårdsrönn står.

När det så blev senhöst kom en liten flock silverklingande sidensvansar också till ön för att äta rönnbär som de brukar. Men de fanns inte mycket kvar att äta och deras besök blev i år ganska diskret och kortvarigt. Jag fick i alla fall ett grafiskt porträtt där de besvikna sidensvansarna satt i barskrapade trädkronor.