Jag har under drygt 20 år följt med och vårdat en liten strandäng invid vår sommarstuga på Mässkär, en holme utanför Jakobstad. Sedan fåren försvann på 60-talet får man själv hålla efter växtligheten om man inte vill ha en strand fylld med vassruggar och albuskar.

Jag brukar slå ängen med lie i slutet av sommaren för att hålla ängen näringsfattig och meja ner buskarna.

De senaste åren har vi haft en hård kamp mot lupinen som försökt erövra de högre belägna delarna av ängen. Det är en seg kamp men jag tror nog att den ihärdige vinner. Här gäller det att få bort blommorna innan fröna sprids.

På våren stortrivs den äkta porsen som blommar så fint och doftar så gott. Gökblomstret har spritt sig och bildar små spretiga ängar. Mitt i sommaren finns det gott om slåtterblomma, valeriana, älggräs och prästkragar. På sensommaren blommar fackelblomster nere vid strandkanten, natt och dag får marken av se ut som svenska flaggan och axveronikan vajar stiligt i vinden. Höstfibblorna lyser gult och drar till sig rara gäster som långvandraren tistelfjärilen.

Ibland dyker det också upp nya växter på ängen. I fjol träffade jag plötsligt på den lilla blåa frossörten, även kallad getnos och feberört. Den lär tidigare ha använts mot tredagarsfrossa, och även mot spänningar, huvudvärk och ångest.

Årets nykomling blev videörten, en ståtlig växt med videartade blad och kraftigt gula blommor. Delar av växten ger ett gult färgämne, roten vackra bruna färger. Videörten, även kallad strandling, lär också vara rik på C-vitamin och har använts för att förhindra skörbjugg.

Det är inte bara igenväxningen som hotar strandängarna. I Österbotten muddras det flitigt i en ojämn kamp mot landhöjningen. Muddringsmassorna som breds ut på de låga stränderna har förstört många strandängar.