De senaste dagarna har jag haft nöjet att få segla söderut i den försommargröna utskärsnaturen. Det blev segling och motorgång från Jakobstad via Vasa skärgård och ner längs kusten till Nystad. Sammanlagt blev det 234 sjömil, det dubbla om man vill tänka i kilometer. Med segelbåt hinner man stå vid rodret, filosofera om stort och smått och titta på utskärsnaturen medan timmarna går i ljuset som räcker till dygnet runt. Här några reflektioner om naturen just nu …

Ejdern verkar må dåligt.

Redan i Vasa skärgård började vi se halvrufsiga, ruggande flockar med gudingar som lojt lyfte framför båten. På hela färden såg vi inga ejderungar. Däremot såg vi ställvis små grupper av ådor utan ungar, låt oss kalla dem för singel-ådor, som låg och solade på strandklipporna i allsköns ro. Samma fenomen med dåligt häckningsresultat eller inget häckningsförsök har även observerats i Åbolands skärgård.

De vitkindade gässen lever gott på Kylmäpihlaja.

Kylmäpihlaja är en fyrö utanför Raumo med en skyddad hamn och aktiv turistverksamhet. Vi möttes redan vid kajen av vitkindade gäss som småmuttrande försökte hålla oss borta från sin ö. Det fanns många gässfamiljer och ön var nersmutsad med deras avföring. På ön frodas även havtorn, enstaka stora blommande rönnar och stora fält av hundflokor. En liten överraskning var näktergalen som underhöll oss i solnedgången. En vacker ö i havsbandet men ekologin verkar vara något i obalans!

Och så skarvar man som man vill…

Längs vår färd var nog skarven den vanligaste fågeln både i luften och vattnet och som gav konturer åt klippor och skär. Vid Sideby såg vi ett par mindre kolonier men den mest spektakulära fanns nog vid infarten till Nystad. Där mötte oss en skogsklädd klippö med höga stammar och torra grenar, troligen granar som fungerade som boträd. Marken var ännu grön, man får misstänka att det var en relativt ny skarvbosättning.

Trots smärre hotande ekologiska moln på himlen var det sommarskirt och folktomt i skärgården .. en lisa för själen.