Den äkta porsen (Myrica gale, suomyrtti på finska) är en förvånansvärt okänd växt trots att den finns längs hela vår kust och påträffas även kring skogssjöar och kärr. Den vide-liknande busken är rätt oansenlig största delen av året. Bäst lägger man märke till porsen på våren när den blommar och sprider en kraftig kådig vällukt.  De rödgula hanblommorna sprider pollen med vårvinden på samma sätt som enriset dammar. De små djupt röda honblommorna är betydligt färre men desto vackrare om man går riktigt nära med makro-objektivet. Själv har jag blivit bekant med porsen på Mässkärs stränder, där den äkta porsen är allmänt förekommande.

Porsen är en s.k. tvåbyggare med han- och honblommor oftast på olika buskar men ibland har jag nog sett bägge blommorna på samma buske. Den äkta porsen blommar i april-maj på bar kvist och då kan man känna av den karaktäristiska starka doften på hela strandängen. Gnugga bladen eller blommorna mellan fingrarna så kan du hålla kvar den kådiga doften en stund. Harry Martinsson beskrev med sitt poetiska språk porsens kryddiga arom som ”de svenska vildkärrens lavendel”.

Förr i tiden användes porsbladen som krydda i mat och även i öl och brännvin. Senare ersatte man porsen i ölet med humle, porsöl lär ha gett en besvärlig bakfylla. Porsen har även ha använts som läkeväxt bl.a. i badvattnet som sårmedel mot bältros. Man har använt skott och bark som ämnen för garvning. Ur bladen och blommorna fick man också ett gulaktigt färgämne.

Porsen har använts som myggmedel. Man gnider bladen mothuden,det lär kunna hålla myggorna på avstånd. Förr brukade man även hänga upp knippen av blad och blommor för att hålla mal och löss borta.

Porsens läkande förmåga nämns också i Dan Anderssons vackra vårvisa ”Till min syster”:

“Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,

och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.

Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,

det stärka oss till läkedom likt strandens unga pors.”