I mitten av mars fick vi helt oväntat riktiga vårvinterisar med sparkföre och en ringlande solbelyst karavan av sparkstöttingar, skidåkare, snöskotrar och hundägare ut till Mässkär. Detta till stor glädje för Mässkärs naturstation som får en betydande del av sina inkomster från besökare på vårvintern som vill dricka kaffe med sockergris. Men säj den glädje som varar beständigt. Vårvärmen under påsken tärde på isarna och nu den 3 april kunde jag sjösätta lillbåten och puttra iväg till Mässkär som tog emot med fina strandkallor och mindre flak med drivis.

På hemvägen körde jag vidare ut till Kejsarkubban, en obebodd holme genast västerom Mässkär, med öppna havet som närmaste granne. Kejsarkubban har en hög bergsklippa i norr medan den södra udden består av oregelbundna klippblock och stenar som inlandsisen stjälpt av. Holmen är omnämnd i farledsbeskrivningar redan från slutet av 1700-talet. Fartygen uppmanas söka ”den s.k. Keisar Kubban, en bärgsklippa, något hög, å hwilken står ett siömärke eller Kase …. Sedan möter Mässkiäret, en bergaktig holma Östen om Keisar Kubban, med litet skog bewäxt, på hwilkens norra ända eller högsta kulle står en Kase, som bör vid anländandet giöra en linie med före nämnde Kase å Keisar Kubban.”

Kejsarkubbans utsida bjöd på intressanta vyer med drivis, upptornade isflak på stränderna och den för österbottniska förhållanden höga klippan med Kasen.