Tenala 1.5.2023. Foto: Håkan Eklund.

Tjädern är en fågel som alltid fascinerat mig; en fågel som jag saknar i mina tassemarker i SW Finland: en taigafågel som det moderna skogsbruket missgynnar.

Men varje gång jag ser ”tjädertallar”, det vill säga betestallar i bergig terräng, kollar jag om det finns spillning under trädet. På bilden ovan ett överraskande ”fynd” under en betestall i bergig terräng i Tenala, Ovanmalm där jag höll fågelkurs för Axxells vildmarksguider.

Betestallar som länge används är lätta att  känna igen, med glesa barr ute på kvistar. Tallbarr är ju tjäderns viktigaste vinterföda.  Och barren i äldre tallar har högre energivärde och lägre resinhalt än de yngre.

Dessa tjäderkorvar består av en hopkittad fibermassa av tallbarrsrester, ofta lite vitfärgade av urinsyra.

4.3.2023. Foto: Håkan Eklund. BioFoto Finlands årsmöte hölls i verkligt fin Åbomiljö, i Finska hushållningssällskapets spegelsal på Tavastgatan. Vi lärde oss att föreningen är Finlands nästäldsta förening, grundad 1797, alltså under svenska tiden. Otroligt!

BFF är betydligt yngre, men är välskött och välfungerande med massor av positiv energi. Vilken skillnad, jämfört med en viss ”yrkesfotoförening” som jag lärt känna under några år – som visade sig vara raka motsatsen ...

Framme till vänster BFF:s ordförande Annika S. Lindblom som återvaldes. Efter mötet åt vi lunch på Honkapirtti mitt på ön Runsala, ett massivt stockhus uppfört av IR 14:s män (de flesta från Åbotrakten) i Uhtua, Vitahavskarelen 1942, men togs till Åbo 1944 innan områdets lämnades.

Nattens snöoväder hade gjort att ädellövskogen på Runsala var smyckad i vitt; mycket vackert.

Detta med professionalitet är ett relativt begrepp. Vintern 2018 föreslogs jag av Lassi Rautiainen att bli medlem i Suomen Ammattiluontokuvaajat SAL ry/Yrkesnaturfotografer i Finland SAL rf. Vid höstmötet samma år ville dåtida ordförande Jaakko Ruola ha mig med i styrelsen, som jag inte var intresserad av; jag kände ju inte föreningen. Men så blev det.

Under det första året som jag var med lyssnade och iakttog jag; insåg att föreningen var synnerligen passiv. Sen kom pandemin, och det blev än sämre. Medlemmarna betalade 100 e/år i medlemsavgift, utan att få någon valuta för pengarna.

Det var då jag föreslog att vi skulle etablera en årsbok som skulle komma ut på tre språk: finska, svenska och engelska. Men motståndet var massivt. ”Ei onnistu” fick jag höra många gånger om. Jag berättade att jag i 15 år skapat ”fyra årsböcker” per år med tidskriften Skärgård, utan pengar för honorar, likadant koncept med BFF:s årsbok som jag initierat och hållit i trådarna för 2012– 2019.

Det var först när Olli Immonen (Nafo 4) blev till ordförande 2020 och Lars Sundström (Nafo 3) blev kassör, som det var kreativ och roligt. Vi hade alla internationell erfarenhet och ville öppna föreningen för ”världen”. Ut ur de finska skogarna ...

Men några old school-typer i styrelsen satt hela tiden på bromsen; och vi steg till sidan, lämnade styrelsen (Olli I avsade sig dessutom medlemsskapet) – med det var föreningen tillbaka i ruta ett. Största problemet med föreningen var att några "alfatyper" ville ha liten styrelse, inga självständigt arbetande projektgrupper - som in sin tur minimerade insynen i ekonomiska arrangemang.

Men jag färdigställde årsboken Nature Exposed tillsammans med ett dussintal medlemmar, 240 sidor och utkom i början av maj 2022. Men nya styrelsen förstörde konceptet med att oombedda ta in mera material förbi mig som var redaktör, och dessutom bytte DE en professionellt tagen omslagsbild av Marcus Varesvuo till sekreterarens nallebild. Viss är bilden gullig i sig, men en bild som inte visar på någon speciell professionalitet. En helt vanlig ”kojbild som det finns miljoner av”. Dessutom passade den inte för papperskvaliteten i fråga.

BFF:s omslagsbild tagen av Dick Forsman är en bild som inte vem som helst lyckas med; en bild som utstrålar professionalism. De flesta av oss har inte ens sett en gammal duvhök i kikaren, sittande med byte i klorna - på bilden med en slagen morkulla! Fint.

Dessutom: BFF är en förening som fungerar mera professionellt än SAL. BFF:s årsbok når genast ut till medlemmarna och innehållet är mångsidigt och intressant. SAL skickade aldrig ut årsboken Nature Exposed till sina sextio medlemmar, det var bara de som dök upp under vår- och höstmöten som fick plocka åt sig. Av en upplaga på 1500 ex ligger minst 1400 ex kvar i ett lager i Hyvinge. Till ingen nytta. Eftersom SAL-föreningen har gott om pengar (från Finnfoto) behöver de inte bry sig.

Det går ju inte att låta bli att då och då ta en ICM bild. Åtminstone går det inte att ta två likadana, som i sig är rätt kul.

På bilden ung ekskog på ön Runsala, Åbo; efter snöfall och hård vind. 10 februari 2023. Foto: Håkan Eklund. Bild 41/365.

Sökte tofsmes i fina biotoper; kammade noll. Hirvensalo ö, Åbo 31.1.2023. Foto: Håkan Eklund. Bild 31/365.

Bara så tyst i skogen. Under den första timmen hörde jag en ensam korp. Inget mer. Under den följande timmen några lågmälda kungsfåglar högt i granar. Sen en ensam urban grönfink som flög över skogen. Och strax innan jag kom ut ur skogsområdet en större hackspett som hackade på en kotte i sin smedja. Fyra arter, en handfull individer trots att jag rörde mig i ekologiskt rika och varierande skogar här ute på Hirvensalo ön i Åbo.

Det saldot är inget att hurra för, trots hyggligt väder: plus två, ingen snö, mulet, nästan vindstilla. Och ännu i år har jag inte sett eller hört en enda gråsiska, inte en enda korsnäbb, inga sidensvansar, ingen strömstare i ån. Har bara ynkliga 39 arter för januari månad. Gjorde ett försök i kväll på sparvuggla, tänkte att den kunde ha passat som nummer 40. Men nej.

Och igår missade jag två verkliga fina arter: kungsfiskare och smådopping. Eftersom jag inte tänker bonga arter, visste jag inte om att dessa två lockat fram ett tiotal fågelskådare nära den rivna järnvägsbron i Åbo som fru A och jag råkade passer på var dagliga vandring. Jag frågade vad som står på? - och de berättade om dessa två, som setts en kvart tidigare. Nu spårlöst borta.

Mitt mål för året är 200 arter; 161 kvar för kommande elva månader. Få se hur det går. Liksom med miniprojektet att fotografera varje dag, så är detta med att räkna årskryss också ett sätt att aktivera fågelskådandet. I fjol höll jag paus, men kände ändå att jag saknade det.

If you aim at nothing, you hit nothing – heter det. Därav dessa små projekt.

Runsala ö, Åbo 23 januari 2023 kl. 11.50. Foto: Håkan Eklund. Bild 23/365.

Ett motiv som jag verkligen gillar är träd, och skog. Speciellt under vintern. Eftersom vintrarna här i Åbotrakten inte är något att yvas över gäller det att passa på genast det har snöat. Mörka trädstammar, som dessa klibbalar, får ju ett helt annat liv och form – med fastkladdad snö. Sällan ett långvarigt ”fenomen”.

Friskala, Hirvensalo ö, Åbo 16 januari 2023 kl.10.30. Bild 16/365. Foto: Håkan Eklund.

En märklig vinter; en som kommer och går. I och för sig är det ingen ovanlighet i SW Finland, men ändå. För att upprätthålla aptiten för fotografering också under dessa ljusfattiga gråvädersdagar, har jag i år igen beslutat att fotografera varje dag. Ett miniprojekt, eller snarare – utmaning, som jag alltid gillat. Och jag har en lång erfarenhet; första året var 2012. Sen höll jag på non-stop i tio år. I fjol (2022) hoppade jag över det dagliga fotandet, men kände hur jag saknade det.

När den här bilden togs hällregnade det. Hade tänkt ta lite skogsbilder, men ångrade mig. Stannade bilen, tog en bild av vägen – och saken var klar. Ett dokument i sig.