Herbariet - en vacker och lärorik örtabok

Vid genomgången av min fars efterlämnade saker hittade vi i en väl sluten papplåda som innehöll hans gamla herbarium från 1938. Växterna var insamlade för 80 år sedan i Jakobstadsnejden, de flesta i gott skick, snyggt uppklistrade och försedda med en prydligt skriven lapp där det latinska namnet, växtfamiljen och fyndplatsen framgår.Min far var en ordningens man och gjorde ett snyggt jobb. På bilden nedan blåeld, som jag själv inte sett de senaste åren.

DSC 5571

Jag plockade fram makro-objektivet (Tamron 90 mm) och ett stativ och fotograferade i dagsljus på golvet i mitt arbetsrum. Jag fascinerades av de matta färgerna och bladens vackra nätmönster. Under arbetets gång började jag även fundera på växtsamlandet – den egna örtaboken - i ett större perspektiv.

DSC 5546

Hjortronet blommar 

Världens äldsta herbarium lär ha skapats av Luca Ghini redan 1544 i Pisa. Intresset för botanik och herbarier fick sedan en ordentlig puff framåt med Blomsterkungens Linnés klassificering och namngivning av växterna i sin “Systema naturae” som utkom första gången 1735.

Från den vetenskapliga, systematiserande världen kom växtsamlandet även insmygande i skolornas läroplaner. Det handlade då inte bara om att lära sig växternas namn utan med i bilden fanns också en tydlig fostrande aspekt. Man ansåg att skapandet av en “egen örtabok” fostrade till ärlighet, självständigt arbete, förbättrade observationsförmågan och var en del av allmänbildningen. Växtsamlandet skulle även öka intresset för naturen i allmänhet och dessutom hålla eleverna borta från andra “dåliga sysselsättningar” under sommaren.

DSC 5556

Slåtterblomman, en av mina favoriter på strandängen

I Finland bestämde Skolstyrelsen år 1916 att eleverna i lärdomsskolor skulle samla totalt 200 växter under några somrar. På 1930-talet, när min far samlade sina växter, hade man minskat antalet till 120 växter. När jag själv gjorde mitt herbarium på 1960-talet var det anspråkslösa 80 arter som krävdes. På den tiden lärde vi oss även de svenska namnen på växterna. På 1970-talet upphörde man i skolorna med växtsamlandet. Mången förälder drog säkert en suck av lättnad och kunde ägna sig åt annat än att krypa omkring på blomsterängarna.

I dag lär man i visa skolor på nytt ha börjat samla växter men då under moderna digitala former. Kanske någon av dagens elever rent av blir en kommande makro-fotograf som trivs i naturens örtagårdar.

DSC 5540

 

Den gula näckrosen har hållit sin färg genom åren

Bo Isomaa

Skriven av : Bo Isomaa