En dag i sommar roade jag mig att titta igenom fågelboken och notera vilka fåglar man under året ser på Mässkär. Alla av dem häckar inte på ön men oftast nog i närheten. Jag kom fram till ca 70 arter. Det finns en viss ordning och reda när de olika arterna anländer, när de hörs och syns mest och när de plötsligt är borta igen. Det tidsschemat håller nu på att ändra p.g.a. klimatuppvärmningen.

Under de 26 år som vi haft sommarstugan på ön har det också hänt annat i fågelvärlden. Både sång- och knölsvan syns numera dagligen. De vitkindade gässen håller på och tar över klipporna med en närmast militärisk organisation. Fiskmåsen skränar i viken i allt större skaror medan en del dykänder verkar ha det jobbigare. Nästan dagligen tar havsörnen en sväng över ön. Det finns vinnare och förlorare!

Men plötsligt händer det något utanför den vanliga rutinen. Det börjar på sensommaren när starar plötsligt uppenbarar sig på ön och drar omkring i stora böljande flockar med både vuxna och ungfåglar. I sommar verkade orsaken vara en riklig förekomst av blåa enbär som de glufsade i sig.

En dag i början av hösten dök en stor flock hungriga björktrastar upp och kastade sig över de mogna rönnbären. På någon vecka var det mesta av bären borta. Under träden låg stora mänger halvt uppätna rönnbär kvar som amiral-fjärilarna i godan ro kunde suga saften ur. Jag hade under några dagar fyra stiliga amiraler som höll till invid verandan där vår gårdsrönn står.

När det så blev senhöst kom en liten flock silverklingande sidensvansar också till ön för att äta rönnbär som de brukar. Men de fanns inte mycket kvar att äta och deras besök blev i år ganska diskret och kortvarigt. Jag fick i alla fall ett grafiskt porträtt där de besvikna sidensvansarna satt i barskrapade trädkronor. 

Öuran, även kallad Euran och Örarna, ligger ytterst i havsbandet i Larsmo skärgård ett par sjömil nordväst om Mässkär. Ön har stigit ur havet för drygt 1000 år sedan, först som ett tiotal små stengrynnor (Örarna), som landhöjningen har fogat ihop till en smal holme som sträcker sig ca 4 km från norra till södra udden. Öuran har i flera hundra år varit en viktig fiskeplats och utgångspunkt för säljakt. På den södra udden finns ett gammalt fiskeläge, på ön finns även en del fornfynd som berättar om Örarnas långa historia.

Jag har genom åren besökt Öuran många gånger. På sommaren brukar det bli besök med barn och barnbarn i den västra sandviken, vandringar på klipporna vid Slottsberget och blåbärsplockning i den närliggande skogen. 

Men den 4 km långa vandringsleden har jag aldrig vandrat runt. Nu i veckan har jag besökt Öuran två eftermiddagar och vandrat runt i den omväxlande och höstglödande terrängen. Ända till Mässkär kunde man se att höstglöden just nu frodas på Öuran. 

Här finns de slipade klipphällarna på den västra stranden, sandvikarna på både östra och västra stranden. Här finns ett par aspelundar och björkskogar med gamla, lågt förgrenade kronor.

Det finns även täta granskogar mera norröver och likaså en del dungar med knotiga tallar. Inne på ön finns kärrområden och lågmarker efter de tidigare sunden mellan öarna. Många olika biotoper samsas på ön och både floran och faunan är rik. Just nu var det ganska lugnt i djurvärlden, några vitsvanshjortar rusade förbi mellan träden, stjärtmesar klängde i björkarna, en vitryggig hackspett hastade omkring på stammarna och undvik elegant att bli fotograferad.

Vid Risknösen, längst i nordost längs stigen, finns härliga mossbevuxna klapperstensfält, där man även hittat rester efter gamla gravrösen.

Det blev två underbara eftermiddagar längs vandringsleden, som emellanåt upplöstes i blåbärsriset och lämnade vandraren fundersam ute i skogsbackarna. Men ingen panik med det, ön är smal och stranden och det glittrande havet är alltid nära.

Med brittsommardagarna i slutet av augusti denna sommar uppenbarade sig plötsligt en del fjärilar på Mässkär. Den gångna sommaren har jag annars sett rätt få fjärilar på ön.

I början av september fladdrade påfågelögonen omkring sensommarens gula blommor – fibblor och renfana. Tistelfjärilarna, som de senaste somrarna blivit helt allmänna på ön, flög omkring på strandängen och vilade sigpå de solvarma strandstenarna. Passade på och lekte lite med kameran och placerade in fjärilen i en lämplig strandmiljö med en dubbelexponering. 

Nykläckta, granna nässelfjärilar fanns med ens lite här och där. De senaste somrarna har de oftast lyst med sin frånvaro, hoppeligen bara en fluktuation i beståndet.

Nere vid strandkanten hittade jag en dag en liten vacker dagfjäril- en liten guldvinge som placerade sig i lugn och ro nära strandkanten och gav möjlighet att komponera bilden och låta solljuset ytterligare förgylla de halvt genomskinliga vingarna.

Medan jag försökte sätta skärpan på guldvingen lade jag märke till en liten oansenlig fjäril som fladdrade omkring i samma miljö och satte sig emellanåt på utblommad rölleka och renfana. Den lilla gråbruna fjärilen skulle kanske ha undgått mitt intresse om den inte hade haft en litet vitt tecken på bägge vingarna. Det fanns något bekant över det lilla märket, men jag kom inte på vad det liknade. Hittade inte den lilla krabaten i min insekt-atlas men fick intrycket att den kunde höra till gruppen ”nattflyn” och började googla. Och då gick det upp ett litet ljus … det var den grekiska bokstaven gamma (γ) och och fjärilen var ett gammafly! Gammaflyet hör egentligen inte till vår fauna men senaste sommar under värmeböljan uppenbarade sig stora mänger av insekten i Finland. I fjol fick gammaflyet stora rubriker genom de skador flyets larver orsakar på vissa odlingar. Främst drabbas odlingar av rybs, bondbönor och kummin. På Mässkär har vi nog inte något att bjuda på i den vägen. Antar att det bara var fråga om dagturister på ön. 

Inte är det så ofta man behöver grekiska på Mässkär men lite snabbare hade jag kanske kunnat identifiera bokstaven på gammaflyets rygg om jag behärskat det grektiska alfabetet. 

Inför påsken ligger isen kvar på Alholmsfjärden och även ute vid havet. Den har inte ens börjat murkna eller mörkna. M/s Kajka ligger kvar vid Båtvarvets brygga, ännu chanslös mot vinterisen.

Men på Ådöfjärden svallar vågorna fritt, det är farleden och båttrafiken som hjälper till och bryter sönder istäcket. Det är då som Mässkärsborna blir ivriga på att sjösätta och komma ut till holmen.

Så även jag … men i höstas lämnade jag kvar lillbåten ”Silvertärnan” (Linder 440) på Mässkär. Nu måste jag följaktligen ordna skjuts till ön eller genomföra den ultimata Mässkärstrippen - på morgonen ut med sparkstötting och sedan hem till kvällen med båt! Men nu fick jag åka med Mässkärs-Mats, som gjorde sin premiärtur med båten till ön. Vi puttrade över fjärden medan kniporna visslade förbi, enstaka svanar trumpetade och måsarna skränade välkomnande. Båten kunde vi dra upp på strandkallorna vid nordöstra udden.

Efter en vandring över till vårt sommarställe på den sydvästra udden blickade jag ut över den glittrande vårisen. Till min förvåning såg jag en ny sten genast utanför viken just där jag brukar komma in med båten. Har landhöjningen satt in en extra växel, funderade jag. Men .. plötsligt såg jag att stenen rörde på sig och beslöt att kolla läget närmare. Som en gammal indian smög jag bakom klipporna och isvallarna och kikade fram med kameran beredd. När stenen lyfte på stjärten och vinkade med labbarna var saken helt klar – första gången jag sett en säl strax utanför vår vik.

Efter en skön kaffepaus i vårsolen började jag ställa till för hemfärden. Det blev att bära motor, åror och durkar till hamnviken, vända Silvertärnan på rätt köl och dra ut den på isen. Som en pråmdragare på Volga drog jag och skuffade båten över isen ut genom hamninloppet och småningom till iskanten där Silvertärnan gladeligen gled ner i havet. Motorn startade som en klocka och vi letade oss ut mellan isflaken och allt verkade ”gå som på Strömsö”. Men plötsligt stannade farten trots att motorn puttrade på … inget hände när jag försiktigt gasade på. Min gissning var att jag stött propellern i ett isflak och att brytsprinten för propellern gått av. Senare skulle det visa sig att diagnosen var helt riktig.

Men först blev det nu att ro en timme till Ådö fiskehamn. En skön roddtur med solen i ansiktet, Mässkär och horisonten i blickfånget och påpuffad av en lätt medvind – en skön och händelserik onsdag före påsk som i själva verket var en dymmelonsdag.

De senaste veckorna har havsisen utanför Jakobstad varit ganska snöfri men ojämn. Sparkstöttingen har varit det bästa hjälpmedlet längs ytterskärens stränder. Jag har väntat på att vårsolen och värmegraderna skulle jämna ut isen och bjuda på fina turer på långfärdsskridskorna. Men så gick det inte ännu i alla fall.

Idag blev det i stället snöyra och rikligt med blötsnö. Snön fastnade under skidorna och färden ut till holmarna blev ganska påfrestande. Det slutade med att jag fick ta skidorna av mig och traska från Aligrundet över till Mässkär och stugvärmen.

Men i snöyran och tidvis nästan ”white-out”, allt smälter ihop till en enda vit omgivning. Landskapet blev smått grafiskt och lockade fram kameran. Svårigheten var närmast att hålla kameran och linsen någorlunda ren från våt snö.

Tog en sväng ut till Paskarholmarna och fotade Lindgrens grundet med fiskarstugan.

Utanför Kejsarkobben skissade jag flyttblocken med kameran.

Mässkärs båk blev avbildad tillsammans med det stora flyttblocket på stranden.

Väl hemma, lagom trött efter många timmar i det tröga skidföret, satte jag in dagens skörd i bildbehandlingsprogrammet. Det visade sig att de flesta bilder lämpade sig att konvertera till svart-vita bilder. Det vara bara bilden av kumlet på Kejsarkobben som jag behöll i färg. Den skarpgula beläggningen på kumlet är kännspak för kumlet året om och kontrasterade behagligt mot det vita landskapet.

I julhelgen fick jag göra den första turen med långfärdsskridskor på havsisen utanför Jakobstad. Det gav som vanligt mersmak och i tankarna började jag redan planera längre turer till fyr-öarna längs den österbottniska kusten.

Men… som så många gånger tidigare blir jag tvungen att konstatera att havsisarna är en opålitlig samarbetspartner.

På nyårsafton friskar vinden ifrån sydväst med styrka upp till 24 m/s i byarna och havsvattnet pressas upp längs stränderna. Isen längs stranden vid Rotholmsgrundet gungar sönder till mindre tallrikar och iskross som skvalpar i sjöhävningen.

Men vinden mojnar för en stund innan den vrider runt och börjar blåsa in lite kallare vindar från nordliga nejder. Natten till den 2 januari blåser det nordlig storm med vindstyrka upp till 32 m/s. Med kraftiga nordliga vindar brukar vattnet falla ut och så skedde även denna gång. Från att havsvattnets nivå varit ca 50 cm över det normala på nyårsafton, faller det under ett drygt dygn nästan 1,5 m och var idag på eftermiddagen ca 90 cm under normalt vattenstånd. De häftiga svängningarna i vattenståndet illustreras i figuren nedan (meteorologiska institutet).

Med den nordliga stormen och lågvattnet föll isen ner vid stränderna, den krossade isen har frusit till och stenarna har fått tuffa kepsar på hjässan. Ännu ligger det en del is innanför Paskarholmarna men det öppna havet med skummande vågor är inte långt borta.

De häftiga svängningarna i vattenståndet, den kalla vinterstormen och det snöblandade regnet har beklätt Fäbodas klippor med tunn och hal isskorpa som fotografen och hunden Lucie just och just klarar av med respektive ”iscebugs” och klor. Få se hur länge det dröjer innan vi i vinter får stabila havsisar.

Nu i oktober håller de murriga färgerna på att ta över hela landskapet på Mässkär. Även det blåa havet har blivit tungt och grått och man förstår att vattnet har börjat förbereda sig för vintern. Det är lätt att inse att nu får man förbereda sommarstugan för vinteride igen en gång. Men det murriga får ibland kämpa någon stund med solen, månen och färgerna.

Men det finns områden på ön som nu blir riktigt fina att ströva omkring i och där man kan leka fram stämningar med kameran. På den östra sidan av Mässkär hittar man den täta rönnskogen med inslag av enstaka granar och björkar. Här är marken ställvis täckt av mossgrön lummer och mellan rönnarna finns täta djungellika snår med ormbunkar (skogsbräken) som nu håller på att bli vackert bruna och multna ner. När de sista lågtstående solstrålarna hittar in i rönnskogen lyser ormbunkarna guldbruna och skapar en riktig trollskog för den som råkar vara på plats den korta lilla stunden innan solen helt går ner.

Sedan solen gått ner får jag tålmodigt vänta och se om kvällen hoppeligen blir klar, om planeterna och vintergatan kommer fram i kväll. I går kväll (den 19 oktober) tittade den ”halvfulla” månen fram en liten stund över Aligrundet och skapade en glittrande, skvalpig guldgata över till holmen. Men tyvärr varade inte glädjen länge … disiga molnslamsor bredde ut sig från Nykarlebyhållet och månen och stjärnorna drog täcket över sig och försvann. Men någon bild blev det i alla fall!

På morgonen hade sydvästen mojnat, småningom lättade molnen och en stund värmde solen skönt och lyste upp klipporna och björkarna på Kejsarkobben. Det murriga fick ge sig, åtminstone för en stund. Klippornas alger och björkarna var helt överens om att nu är det ockragult som gäller … åtminstone tills de sista löven fallit.

Det är långt från Mässkär till Shetlandsöarna - båt, tåg och tre flygresor. Men är man ö-tokig så reser man gärna mitt i hetaste sommaren till de skotska öarna som är kända för sitt urusla väder. Om man dessutom har möjligheten att åka på fotoresa (Zoomresor) med Mats Andersson som inspirerande lärare känns hela resan som ett enda stort privilegium.

För den som är förtjust i vackra och milda pastellfärger var det nu tid för nytänkande i Mats anda. Nu gällde det att sätta på de svartvita glasögonen och gärna få med flera bilder på samma ruta och varför inte använda långa utslätande exponeringar. Mats vill se bilder som spretar ut och retar, väcker tankar och känslor och får betraktaren att stanna upp ett tag. Och visst blev vi inspirerade och gjorde vårt bästa.

Shetlandsöarnas natur är som klippt och skuren för bilder av detta slag. Här finns dramatiska kustlandskap med dimma och föränderliga moln över kusten. Ute vid St. Magnus Bay vandrade vi längs de magiska och branta klipporna och ute i vattnet låg dramatiska, fantasieggande stenbumlingar. Längst ute de kända klipporna ”The Drongs”.

Har man turen på sin sida kan man göra strandfynd som kunde utgöra ett nytt fall för Shetlandsdetektiven Jimmy Perez att lösa.

Utanför huvudstaden Lerwick, rundade vi med båt den klippiga ön Noss med en jättekoloni av havssulor, flera tusen. Den var svår att fotografera men inspirerade mig till en liten haiku:

Ljudligt havsgetto,

havssulornas skyskrapa,

Bo med havsutsikt

Inte kan man besöka Shetland utan att bekanta sig med Shetlandshästarna. Vi hade turen att hitta några hästar i olika färgmönster som små-nafsande lät oss komma in i deras hage och visade upp sina rufsiga manar, som svajade i vinden. Det var en skojig fotosession tyckte hästen också.

På ön Unst, längst i norr, hittar man den legendariska fyren Muckle Flugga. Uppe på toppen av en liten klippö blickar ut över havet mot Färöarna och den norska kusten, som är de närmast liggande kusterna. Här en bild på fyren i försiktiga pastellfärger.

Man kan säja som Tove Jansson att ”Vägen hem var mycket lång” …. men då kan man ju passa på och smälta intrycken från en fin resa, jobba med bilderna och skriva en bloggtext.

Efter en lång och snörik vinter, efterföljd av en sen vår, börjar det plötsligt hända något just när jag började misströsta om vårens sena ankomst. Jag har haft det pensionärliga privilegiet att få bo på Mässkär en hel vecka nu och följa med vårens hastiga framskridande på skäret. Hela den gångna veckan har vi haft ett osannolikt vårväder med sommartemperaturer och svaga växlande vindar som blåst in lättande svalka från havet som förstås ännu är isande kallt. I skrivande stund visar termometern + 29 grader i skuggan på verandan och det blåser svagt från nord.

På kvällen knixar småskrakarna på viken nedanför stugan och storskraksparet söker sig upp på strandstenarna, kniporna visslar förbi och lite längre ut på fjärden hör man gråhakedoppingens hesa grymtande. Till skaran av besökande sjöfåglar hör även några viggar (se bilden ovan). Under morgonkaffet på verandan hörde jag tranorna trumpeta borta från Aligrundet och i går kväll hördes sporadiskt orrkutter inte alls långt borta. Kring stugan försöker svartvita flugsnapparen frenetiskt hitta en eller kanske flera fruar och bjuder ivrigt ut mina holkar. Svalorna har även anlänt till holmen, sitter och kvittrar på ledningarna och drar iväg på hastiga flygturer på jakt efter insekter som vaknat till i värmeböljan.

På strandängen börjar porsen blomma, mest de orangefärgade hanhängena men här ochdär kan jag även hitta de små läckert röda honkottarna. På stranden lyser kabblekan häftigt gult, nästan för mycket färg för minneskortet. Tittar man ordentligt efter så kan man ocksåhitta de små blå kärrviolerna, som håller till i samma områden som kabblekorna.

Den senaste veckan har jag även glatt mig över att min fotobok ”Ljus över skären” har skådat dagens ljus och börjat spridas bland släkt och vänner. Hoppeligen ska den bjuda på ”sjöna” lässtunder åt många skärgårdsvänner.

Under de 25 år som vi hållit till på Mässkär har vi inte upplevt en lika varm och vacker försommarvecka. Det är bara att tacka och ta emot med en liten Mässkärs-haiku som får ackompanjera bilden nedan:

Skraken i vårkvällen

ett gyllene tillfälle

att fånga i flykten

Vårdagjämningen inträffar när solens centrum passerar himmelsekvatorn på väg norrut. Vid vårdagjämningen går solen upp rakt i öster och ner igen rakt i väster 12 timmar senare. Nu är dagarna ungefär lika långa på hela jorden. Efter vårdagjämningen blir dagarna allt längre på norra halvklotet fram till midsommaren när solen når kräftans vändkrets, vänder och börjar vandra söderut igen. Vi får tacka jordaxelns lutning för både sommarljuset och årstiderna.

Nedan en bild från tranornas vår 2013 vid Hornborgarsjön.

Ur skärgårdsdoktorns (mitt favorit-smeknamn) perspektiv har ljuset många positiva hälsoeffekter på oss nordbor. Solljuset sätter igång bildningen av D-vitamin som behövs för att stärka våra med åldern allt skörare benpipor. Mörkerhormonet melatonin, även kallat “nattens drottning”, dämpas av ljuset och vi vaknar upp igen efter den långa vintern och känner oss piggare på morgnarna. Andra hormoner som stimuleras av det tilltagande ljuset är dopamin och serotonin, som bägge har att göra med vårt välbefinnande och positiva sinnesstämningar.

Man kunde säja att ljuset och våren minskar risken för benskörhet men att de positiva vårkänslorna kan ta överhanden och risken för förälskelser ökar!

Följ skärgårdsdoktorns råd och ta vara på det förföriskt hälsosamma vårljuset.

Havsisarna tar emot vårens och solens ankomst i mycket varierande tillstånd. Vid vårdagjämningen 2014 var det öppet vatten vid Mässkär medan vi i år ännu har full vinter med tjocka isar, som utan problem håller att skida eller åka sparkstötting på.

Vid genomgången av min fars efterlämnade saker hittade vi i en väl sluten papplåda som innehöll hans gamla herbarium från 1938. Växterna var insamlade för 80 år sedan i Jakobstadsnejden, de flesta i gott skick, snyggt uppklistrade och försedda med en prydligt skriven lapp där det latinska namnet, växtfamiljen och fyndplatsen framgår.Min far var en ordningens man och gjorde ett snyggt jobb. På bilden nedan blåeld, som jag själv inte sett de senaste åren.

Jag plockade fram makro-objektivet (Tamron 90 mm) och ett stativ och fotograferade i dagsljus på golvet i mitt arbetsrum. Jag fascinerades av de matta färgerna och bladens vackra nätmönster. Under arbetets gång började jag även fundera på växtsamlandet – den egna örtaboken - i ett större perspektiv.

Hjortronet blommar 

Världens äldsta herbarium lär ha skapats av Luca Ghini redan 1544 i Pisa. Intresset för botanik och herbarier fick sedan en ordentlig puff framåt med Blomsterkungens Linnés klassificering och namngivning av växterna i sin “Systema naturae” som utkom första gången 1735.

Från den vetenskapliga, systematiserande världen kom växtsamlandet även insmygande i skolornas läroplaner. Det handlade då inte bara om att lära sig växternas namn utan med i bilden fanns också en tydlig fostrande aspekt. Man ansåg att skapandet av en “egen örtabok” fostrade till ärlighet, självständigt arbete, förbättrade observationsförmågan och var en del av allmänbildningen. Växtsamlandet skulle även öka intresset för naturen i allmänhet och dessutom hålla eleverna borta från andra “dåliga sysselsättningar” under sommaren.

Slåtterblomman, en av mina favoriter på strandängen

I Finland bestämde Skolstyrelsen år 1916 att eleverna i lärdomsskolor skulle samla totalt 200 växter under några somrar. På 1930-talet, när min far samlade sina växter, hade man minskat antalet till 120 växter. När jag själv gjorde mitt herbarium på 1960-talet var det anspråkslösa 80 arter som krävdes. På den tiden lärde vi oss även de svenska namnen på växterna. På 1970-talet upphörde man i skolorna med växtsamlandet. Mången förälder drog säkert en suck av lättnad och kunde ägna sig åt annat än att krypa omkring på blomsterängarna.

I dag lär man i visa skolor på nytt ha börjat samla växter men då under moderna digitala former. Kanske någon av dagens elever rent av blir en kommande makro-fotograf som trivs i naturens örtagårdar.

Den gula näckrosen har hållit sin färg genom åren

Under de snart 25 år som vi haft sommarstuga på Mässkär har jag aldrig tidigare åkt ut med lillbåten till Mässkär i december. Men nu den 4 december lovade vädergudarna uppehåll och måttliga vindar. Lillbåten sjösattes vid Ådö fiskehamn och snart var jag utanför hamnen och segade mig fram med mina 3,3 hk med en friska nordväst rakt i fören. Vid Ådö udde mötte jag ett par havsörnar som mödolöst gled fram och tittade föraktfullt ner på min långsamma framfart. Men fram till Mässkär kom jag i alla fall.

Ute på ön drog en flock med björktrastar ljudligt fram mellan rönnarna som ännu hade en hel del bär kvar att kalasa på. Det var för övrigt helt folktomt på ön.

Det blev som vanligt en vandring runt ön på våta stigar och hala klippor. Nere vid lotsstationens hamn hade jag tillfälle att titta närmare på det gamla vattenståndsmärket på en klippa invid bryggan. Märket från 1909 (lite svårläst) låg som det ska ungefär en meter ovanför dagens vattennivå.

Från Båkviken tog jag motionsstigen vidare till rönnskogen på östra sidan av ön. Här var marken brunspräcklig av vissnad skogsbräken - ormbunkar brukar vi säja här i våra trakter. Rönnskogen var svagt upplyst av den lågt liggande solen i söder. På rönnstammarna lyste den gröna mossan som julprydnader.

När man vandrar vidare längs träskets norra strand kommer man igen in i en yngre rönnskog och kan se Eskils kalkonhus skymta mellan träden. För varje gång jag tittar närmare på kalkonhuset verkar det sjunka allt mera in i grönskan och mossan. Jag förmodar att det finns tomtar på Mässkär när det närmar sig juletider. Må inte det är här i Eskils kalkonhus som tomtarna håller till.

Efter en kaffepaus blev det att söka sig hemåt igen i medvinden som dessutom mojnat. Nästa färd till Mässkär torde bli med skrinnskor eller sparkstötting om inte vintervädret och isarna helt har kommit ur gängorna.

Är just hemkommen efter en paddlingsresa uppe i Koillismaa (Nordöstra Finland) och sjöarna kring Taivalkoski och Hossa nationalpark. Där var det andra paddlingsvyer än i hemmavattnen kring Mässkär. Sjöarna visade upp stora variationer; från träskliknande grunda vatten till långsträckta djupare vattendrag mellan tallbevuxna sandåsar och även en förkastningssjö omgiven av höga klippväggar. Sjöarna bildar mångfacetterade nätverk och står i förbindelse med varandra genom trånga sund eller små forsar, som kan sätta stopp för framfarten med kajak. Här är det vattendelaren i landskapet som bestämmer åt vilket håll vattnet skall rinna.

På sjön Tyräjärvi möttes vi första morgonen av ett drömskt landskap där solen försökte komma fram mellan molnen och dimbankarna. Längs stränderna hade furorna vandrat ner till den sandiga eroderade kanten och stupat i sjön. Det var förresten inte bara furorna som ramlat i sjön. På glädjande många ställen såg vi även aspar och björkar som fällts av bävrar.

Sjön Somer är en ca 8 km långsmal förkastningssjö, 30-40 m djup, med ställvis branta klippstup. På ”färgklippan” Värikallio lär man med visst besvär ha hittat 61 små figurer, bl.a. människoliknande figurer med horn. Klippmålningarna lär vara ca 4000 år gamla. Platsen vid sjön Somer anses vara en gammal knutpunt för vattenvägarna mellan Vita havet och Bottenviken.

Just nu håller träden på att plocka fram ”ruskafärgerna” igen. Kring de sjöar som vi paddlade på var det furorna som dominerade landskapet. Men visst fanns det ställvis vackra björkar, aspar och rallarros som speglade i strandvattnet och gav lyster och livsglädje åt oss paddlare.

Jag har under drygt 20 år följt med och vårdat en liten strandäng invid vår sommarstuga på Mässkär, en holme utanför Jakobstad. Sedan fåren försvann på 60-talet får man själv hålla efter växtligheten om man inte vill ha en strand fylld med vassruggar och albuskar.

Jag brukar slå ängen med lie i slutet av sommaren för att hålla ängen näringsfattig och meja ner buskarna.

De senaste åren har vi haft en hård kamp mot lupinen som försökt erövra de högre belägna delarna av ängen. Det är en seg kamp men jag tror nog att den ihärdige vinner. Här gäller det att få bort blommorna innan fröna sprids.

På våren stortrivs den äkta porsen som blommar så fint och doftar så gott. Gökblomstret har spritt sig och bildar små spretiga ängar. Mitt i sommaren finns det gott om slåtterblomma, valeriana, älggräs och prästkragar. På sensommaren blommar fackelblomster nere vid strandkanten, natt och dag får marken av se ut som svenska flaggan och axveronikan vajar stiligt i vinden. Höstfibblorna lyser gult och drar till sig rara gäster som långvandraren tistelfjärilen.

Ibland dyker det också upp nya växter på ängen. I fjol träffade jag plötsligt på den lilla blåa frossörten, även kallad getnos och feberört. Den lär tidigare ha använts mot tredagarsfrossa, och även mot spänningar, huvudvärk och ångest.

Årets nykomling blev videörten, en ståtlig växt med videartade blad och kraftigt gula blommor. Delar av växten ger ett gult färgämne, roten vackra bruna färger. Videörten, även kallad strandling, lär också vara rik på C-vitamin och har använts för att förhindra skörbjugg.

Det är inte bara igenväxningen som hotar strandängarna. I Österbotten muddras det flitigt i en ojämn kamp mot landhöjningen. Muddringsmassorna som breds ut på de låga stränderna har förstört många strandängar.

De senaste dagarna har jag haft nöjet att få segla söderut i den försommargröna utskärsnaturen. Det blev segling och motorgång från Jakobstad via Vasa skärgård och ner längs kusten till Nystad. Sammanlagt blev det 234 sjömil, det dubbla om man vill tänka i kilometer. Med segelbåt hinner man stå vid rodret, filosofera om stort och smått och titta på utskärsnaturen medan timmarna går i ljuset som räcker till dygnet runt. Här några reflektioner om naturen just nu …

Ejdern verkar må dåligt.

Redan i Vasa skärgård började vi se halvrufsiga, ruggande flockar med gudingar som lojt lyfte framför båten. På hela färden såg vi inga ejderungar. Däremot såg vi ställvis små grupper av ådor utan ungar, låt oss kalla dem för singel-ådor, som låg och solade på strandklipporna i allsköns ro. Samma fenomen med dåligt häckningsresultat eller inget häckningsförsök har även observerats i Åbolands skärgård.

De vitkindade gässen lever gott på Kylmäpihlaja.

Kylmäpihlaja är en fyrö utanför Raumo med en skyddad hamn och aktiv turistverksamhet. Vi möttes redan vid kajen av vitkindade gäss som småmuttrande försökte hålla oss borta från sin ö. Det fanns många gässfamiljer och ön var nersmutsad med deras avföring. På ön frodas även havtorn, enstaka stora blommande rönnar och stora fält av hundflokor. En liten överraskning var näktergalen som underhöll oss i solnedgången. En vacker ö i havsbandet men ekologin verkar vara något i obalans!

Och så skarvar man som man vill…

Längs vår färd var nog skarven den vanligaste fågeln både i luften och vattnet och som gav konturer åt klippor och skär. Vid Sideby såg vi ett par mindre kolonier men den mest spektakulära fanns nog vid infarten till Nystad. Där mötte oss en skogsklädd klippö med höga stammar och torra grenar, troligen granar som fungerade som boträd. Marken var ännu grön, man får misstänka att det var en relativt ny skarvbosättning.

Trots smärre hotande ekologiska moln på himlen var det sommarskirt och folktomt i skärgården .. en lisa för själen. 

Grodor förekommer i sagor och myter världen över. I många gamla kulturer symboliserar den lite människoliknande varelsen livsförnyelse och återuppståndelse. De gamla grekerna och romarna uppfattade grodan som en bärare av fruktbarhet och harmonisk kärlek och erotik. Men, ack och ve, våra gamla kyrkofäder var inte förtjusta i ”hednasagorna” och tyckte illa om det lilla djuret som ”krälade i dyn” och gjorde grodan till en symbol för irrläror!

Bäst känner vi väl alla till sagan om prinsen som drabbats av en förbannelse och förvandlats till en groda. Förbannelsen kunde brytas med en kyss av en prinsessa eller varför inte av en helt vanlig kvinna.Symboliskt handlar det kanske om att man skall ”bli den man är menad att bli” och att ”den ringaktade kan vinna anseende”.

Med dessa tankar i bakfickan deltog jag i en workshop med ”Wild Nature” (12-14.5.2017) i Skåne där man kan träffa på ett par spännande grodor som inte finns i Finland. Nämligen träsktrollet klockgrodan och lillprinsen lövgrodan.
Klockgrodan kan man hitta i dammar och gölar på kvällen där den blåser upp sig och låter som kyrkklockor över nejden.

Lövgrodan kan man leta efter i mörkret och smyga runt med ficklampa efter det kraftiga ljudet och försöka hitta den lilla vackra gröna prinsen på vasstrån i dammarna.

Om man har riktigt tur kan man dagtid hitta lövgrodan uppe en kvist eller gren i träden runt groddammarna. Vårt envisa letande gav resultat .. en liten prins i trädet som blev paparazzifotograferad med lövverkets bokeh i bakgrunden.

Väl hemma och ute på Mässkär träffade jag på en helt vanlig groda som stel av vårkylan stretade uppför en mossbevuxen sten. Blev riktigt "biten" på dethär med grodor ... både myterna och bilderna fascinerar!

Den äkta porsen (Myrica gale, suomyrtti på finska) är en förvånansvärt okänd växt trots att den finns längs hela vår kust och påträffas även kring skogssjöar och kärr. Den vide-liknande busken är rätt oansenlig största delen av året. Bäst lägger man märke till porsen på våren när den blommar och sprider en kraftig kådig vällukt.  De rödgula hanblommorna sprider pollen med vårvinden på samma sätt som enriset dammar. De små djupt röda honblommorna är betydligt färre men desto vackrare om man går riktigt nära med makro-objektivet. Själv har jag blivit bekant med porsen på Mässkärs stränder, där den äkta porsen är allmänt förekommande.

Porsen är en s.k. tvåbyggare med han- och honblommor oftast på olika buskar men ibland har jag nog sett bägge blommorna på samma buske. Den äkta porsen blommar i april-maj på bar kvist och då kan man känna av den karaktäristiska starka doften på hela strandängen. Gnugga bladen eller blommorna mellan fingrarna så kan du hålla kvar den kådiga doften en stund. Harry Martinsson beskrev med sitt poetiska språk porsens kryddiga arom som ”de svenska vildkärrens lavendel”.

Förr i tiden användes porsbladen som krydda i mat och även i öl och brännvin. Senare ersatte man porsen i ölet med humle, porsöl lär ha gett en besvärlig bakfylla. Porsen har även ha använts som läkeväxt bl.a. i badvattnet som sårmedel mot bältros. Man har använt skott och bark som ämnen för garvning. Ur bladen och blommorna fick man också ett gulaktigt färgämne.

Porsen har använts som myggmedel. Man gnider bladen mothuden,det lär kunna hålla myggorna på avstånd. Förr brukade man även hänga upp knippen av blad och blommor för att hålla mal och löss borta.

Porsens läkande förmåga nämns också i Dan Anderssons vackra vårvisa ”Till min syster”:

“Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,

och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.

Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,

det stärka oss till läkedom likt strandens unga pors.”

Årets första utfärd med båt till Mässkär blev på långfredagen den 14 april. När vi började vara på Mässkär för drygt 20 år sedan gick man alltid och hoppades att man kunde åka ut till 1 maj. Så visst har isarna börjat bryta upp tidigare än förr!

Efter en kall natt hade isen lagt sig vid Ådö fiskehamn och det blev att leka isbrytare med Silvertärnan (plåtbåten Linder) tills öppet vatten mötte och vi kunde puttra iväg till holmen med hjälp av 3,3 Hk i akterspegeln. Den nordliga vinden tog i längs med dagen och vädret blev allt kyligare. Under den sedvanliga ö-vandringen längs stränderna ser vi strandkallor i vikbottnarna, isvallade klippor där nordanvinden rullar upp vågor som snabbt fryser till i spännande mönster.

I vår egen vik simmar några storskrakar och grågäss, ett par knipor och knölsvanar. Hoppeligen aspirerar kniporna och storskrakarna på sommarbostad i någon av mina sjöfågelholkar. På strandklipporna syns ett par strandskator som ser lite bortkomna ut i kylan och i alarna vid bastun letar en rödhake efter något att äta. Annars är det lugnt i kylan.

Kliver försiktigt omkring på de ishala klipporna och tar några bilder med vidvinkelobjektivet utrustad med avtonat gråfilter för att lite dämpa solstrålarna.

Men visst är det så att nordan alltid är kall och än så är det långt till vår, åtminstone ute på Mässkär.

Larsmosjön är den stora invallade skärgården mellan Jakobstad och Karleby, som förvandlades till en sötvattensjö 1962, som vattenreservoar för främst träförädlingsindustrin i Jakobstad. Vatten rinner till från Esse, Purmo, Kovjoki och Kronoby åar som förser sjön med näringsrikt, humusfärgat vatten som emellanåt orsakar sura utsläpp från de svavelrika alunjordarna med omfattande fiskdöd som följd. Vattennivån i Larsmosjön regleras med slussar till en nivå motsvarande år 1960 (+ 10-20 cm) vilket gör att vi här har en intressant skärgård som är frikopplad från landhöjningen, som annars ständigt möblerar om i den österbottniska skärgården.

Larsmosjön är grund och fryser snabbt till på hösten till glädje för pilkare, isjaktsseglare och inte minst för oss långfärdsskrinnare. I söder och sydost har vi spännande deltaområden med stora fjärdar fyllda av säv och vass.

Vi har skrinnat på sjön under många olika förhållanden från fantastisk kärnis med lågt liggande sol till snöyra och mjuka tungskrinnade isar. Men aldrig förr har vi varit med om att skrinna helt i vitt med isen försedd med ett tunt snöskikt och luften fylld av tät och fuktig dimma. Polar- och fjällfarare brukar tala om ”whiteout”, när allt är vitt, horisonten och skuggorna försvinner och det blir svårt att orientera sig. Oftast brukar det då vara fråga om snöyra. På svenska talar man om vitt-i-vitt, snöblink eller flatljus. På finska används begreppen ”horisonttikato” och ”valkeutuminen”.

Vi råkade ut för fenomenet den 22 januari 2017, när vädret var varmt och fuktigt efter ett snöfall under natten och fuktiga luftmassor bredde ut sig i nejden. Det var svårt med orienteringen och något snopna fick vi i ett skede erkänna att vi var förlorade i dimman och måste kolla på gps:en var vi riktigt var.

Det blev en något längre tur än planerat (43 km).

Mina bilder på skrinnturer har jag denna vinter fotat med Nikon Coolpix AW110, som är vattentät och stötsäker och dessutom försedd en 16 Megabyte sensor och moderna rackerier som WiFi och GPS för den som behöver. Kameran har även fungerat bra på paddlingsturer. Den känns som en fungerande kompromiss när man inte vill riskera en tung och dyr systemkamera eller är rädd för att tappa mobilen på isen eller i vattnet.

Den som undrar var bloggaren MässkärsBo helst håller till kan på kartbilden leta efter Mässkär ute i hafsbandet.

Under mina vandringar på Mässkär senaste sommar har jag vid flera tillfällen sett skymten av en skogshönsfågel som småningom visade sig vara en rackelhane. En rackelhane (på finska korpimetso, Tetrao tetrix X urogallus på latin) är en hybrid mellan tjäderhöna och orrtupp. Den har fått sitt namn från tyskans rackelhahn, vilket lär hänga ihop med rackelhanens skorrande läte. Det finns förstås även rackelhönor, som liknar orr- och tjäderhönor förutom att den har en rak bakkant på stjärten. Orrhönan har kluven stjärt och tjäderhönan rundad.

Man har ansett att rackelhanen är steril men det finns nyare rön som talar för att vissa kunde vara fertila. Rackelhanen lär kunna delta i orrspel men lär visst hålla till i utlkanterna av spelområdet. Rackelhanen har drag av både orre och tjäder, stjärten är kluven men inte lyrformad som hos orren. Den lär livnära sig på både tallbarr och björkhängen men även enbär och kråkbär lär duga som föda.

Den 17 oktober vandrade jag i trakten av fybåken när rackelhanen plötsligt uppenbarade sig tallskogen bara ca 10 meter från mig. Speciellt rädd var den inte och jag fick lov att backa lite för att få in hela fågeln på en gång med mitt objektiv (300 mm + telekonverter 1.4). Efter en stund satte den sig uppe i en tall och lät mig ta några bilder till.

Få se nu om rackelhanen hålls kvar på Mässkär över vintern och bjuder på nya möten nästa vår.

De senaste dagarna har havsvattnet varit extremt lågt i Bottenviken, ungefär 50 cm under det normala. Detta ger anledning för MässkärsBo att fundera lite om både långsamma och mera tvära kast i havsvattnets nivå.

Förändringarna i havsvattenståndet har alltid varit intressanta för kustfolket. Alla som vistades vid kusten kunde ju se att båthusen och bryggorna flyttade långt upp på land, farleder grundades upp och holmar förvandlades till halvöar och havsvikar blev insnörda flador. Men att få en förklaring till fenomenet var inte så lätt och självklart.

Ännu på 1700-talet framhöll den bibliska synen att fördelningen mellan land och hav varit rådande sedan skapelsen och de förändringar som skett hänfördes man till syndafloden. I slutet av 1700-talet pågick den s.k. vattuminskningsstriden mellan kyrkan och vetenskapsmännen, som ansåg att det var vattnet som sjönk undan. Först på 1800-talet framfördes teorin om att det i själva verket var jordytan som steg upp ävenom man inte kunde förklara varför. Först i slutet av 1800-talet utarbetade den skotska geologen Jamieson teorin om att landhöjningen berodde på att inlandsisen pressat ner jordskorpan som nu i sakta mak höjer sig igen. Och den teorin håller ju ännu idag.

Den största landhöjningen i Skandinavien ser vi i Kvarkenregionen och vid Höga Kusten där landet höjer sig 8-9 mm per år eller närmare 1 meter på 100 år.

De snabbare kasten i vattenståndet kan under ett år variera med upp till 2 meter. Se kurvorna från Jakobstad under det senaste året (mätta värden i blått och röda för prognoser).

I Östersjön förklaras förändringarna under året främst av lufttrycket och vindarna. I Bottenviken får vi lågt vatten när ett högtryck stationerat sig här och speciellt om det samtidigt blåser nordliga vindar som för bort ytvattnet. Tidvattnet påverkar vattenståndet bara någon cm i Östersjön.

De senaste dagarnas lågvatten blir mest synliga i den grunda Österbottniska skärgården där stora strandområden kommer i dagen, de slemmiga stenarna tittar fram som lurviga djur och man kan promenera långt ut i havet på torrlagda sandstränder. Det är ju även intressant se framåt i tiden; ett vattenstånd 50 cm under det normala visar ju hur stränderna kommer att se ut vid Bottenviken om 50 år!

Under min resa till Svalbard i september 2016 hade jag nöjet att delta i en dagsutfärd med båt till gruvan Pyramiden. Det övergivna samhället har fått sitt namn av ett pyramidformat berg som utgör en bakgrund för bosättningen. Pyramiden ligger vid Billefjorden, en arm av Isfjorden, alldeles i närheten av den mäktiga Nordenskiöld-glaciären.

Pyramiden var ursprungligen en gruva i svensk ägo, som såldes på 1920-talet till ryssarna som efter kriget och ännu på 1980-talet byggde upp ett samhälle med höghus, skola, dagis, sjukhus, kulturhus och simhall för drygt 1000 personer som levde ett isolerat liv häruppe. Enda förbindelserna utåt var sommarens båttransporter och helikopter under den mörka, långa vintern.

I samband med de stora omvälvningarna i det ryska samhället avslutades gruvdriften 1998 och hela befolkningen evakuerades.Idag framstår Pyramiden som ett absurt spöksamhälle, där tiden har stannat och allt är finns kvar som det lämnades vid evakueringen. Utanför kulturhuset står Leninstatyn och blickar ut mot Nordenskiöld-glaciären, på det stora öppna torget gulnar gräset som växer i den svartjorden från Ukraina som lär ha hämtats hit. Höghusens fönsternischer har övertagits av måsarna och gruvans byggnader förfaller i sakta mak. 

Vi välkomnades av en ung guide med rastaflätor, röd anorak och vapnet nonchalant dinglande över axeln,som vänligt presenterade Pyramiden på en god engelska. 

I sanning en absurd spökstad, som väcker tankar om arktisk galenskap. På hemvägen träffade vi på en isbjörn vid glaciären, stormfåglarna höll oss sällskap och delfinerna dansade i boksvallet.

En härlig arktisk utflykt!

För en som mest fotograferat blommor på Bottenvikens strandängar blev det ett häftigt miljöbyte att åka till nationalparken Monte Gargano på den italienska sporren. Resan ordnades av företaget Wild Nature med Henrik Karlsson som vänlig och kunnig guide. Området är känt för sina orkidéer – vi påträffade drygt 20 olika arter under våra vandringar. Jag hade tänkt mig att vädret i Italien i slutet av april skulle påminna om nordisk sommar. Men det var överraskande kallt med t.o.m. en frostig morgon. Man borde ha haft yllemössan med och ett fårskinn att ligga på när man försökte fånga in växter och ljus på sensorn.

För makrofotografering fungerade Tamrons 90 mm makro bra men det visade sig att Nikons nya teleobjektiv på 300 mm (bländare 4) på ett ypperligt sätt suddar både förgrund och bakgrund. Jag hade tyvärr inte packat med mitt 300 mm objektiv i kameraväskan.

Prövade på en del nya tekniker för växtfotografering. Det blev både långa slutartider med kamerarörelse, dubbelexponeringar (se bilden längst ner), high-key porträtt och svarta bakgrunder och användning av reflektor för att trolla ner kvällsljuset till små ofrys-orkidéer. Bilden här visar en bockyxne med mina svarta regnbyxor som bakgrund.

Förutom orkidéerna – från ståtliga stornycklar till obetydliga ofrys – bidrog vårt boende på en ekologisk gård med italiensk husmanskost och nya fotovänner till att resan blev lyckad och minnesrik. Inte ens säkerhetskontrollen på Bari flygfält, som konfiskerade min Leatherman-kniv, kunde förstöra stämningen. Tvärtom visar det ju att säkerhetskontrollen fungerar på ett tryggt sätt.

I mitten av mars fick vi helt oväntat riktiga vårvinterisar med sparkföre och en ringlande solbelyst karavan av sparkstöttingar, skidåkare, snöskotrar och hundägare ut till Mässkär. Detta till stor glädje för Mässkärs naturstation som får en betydande del av sina inkomster från besökare på vårvintern som vill dricka kaffe med sockergris. Men säj den glädje som varar beständigt. Vårvärmen under påsken tärde på isarna och nu den 3 april kunde jag sjösätta lillbåten och puttra iväg till Mässkär som tog emot med fina strandkallor och mindre flak med drivis.

På hemvägen körde jag vidare ut till Kejsarkubban, en obebodd holme genast västerom Mässkär, med öppna havet som närmaste granne. Kejsarkubban har en hög bergsklippa i norr medan den södra udden består av oregelbundna klippblock och stenar som inlandsisen stjälpt av. Holmen är omnämnd i farledsbeskrivningar redan från slutet av 1700-talet. Fartygen uppmanas söka ”den s.k. Keisar Kubban, en bärgsklippa, något hög, å hwilken står ett siömärke eller Kase …. Sedan möter Mässkiäret, en bergaktig holma Östen om Keisar Kubban, med litet skog bewäxt, på hwilkens norra ända eller högsta kulle står en Kase, som bör vid anländandet giöra en linie med före nämnde Kase å Keisar Kubban.”

Kejsarkubbans utsida bjöd på intressanta vyer med drivis, upptornade isflak på stränderna och den för österbottniska förhållanden höga klippan med Kasen.

Mellan Jakobstad och Karleby finns en stor innerskärgård som förvandlades till den invallade Larsmo-Öja sjön 1962. Man skapade en stor sötvattensjö på ca 85 kvadratkilometer som vattenförråd för industrierna, bl.a. träförädlingsindustin i Jakobstad (se kartan). Fyra åar, Kronoby å, Esse å, Purmo å och Kovjoki å, rinner ut i sjön som tyvärr har eutrofierat och har ett brunt och tidvis surt och humusrikt vatten. Senast år 2006 hade vi en period med mycket surt och tungmetallrikt vatten som ledde till omfattande fiskdöd i sjön.

För långfärdsskrinnarna erbjuder Larsmosjön fina isar speciellt på hösten. Vattennivån är relativt stabil tack vare slussarna, sjön är grund och vattnet kyls snabbt ner. Fjärdarna är stora och erbjuder utan problem turer på tiotal kilometer.

I går, den 2 januari var hela sjön täckt av ca 15 cm tjock kärnis, vintersolen visade sig en stund över trädtopparna och vädret var bistert med ca - 12 grader och måttlig sydlig vind. Fin tur över fjärdarna, där man även ställvis kunde hitta mera spektakulära isformationer att fotografera med snabbt nedkylda fingertoppar.

Jag har under sommaren gjort två egna fotoutställningar i mitt lilla gårdgalleri, Galleri Alexander i stadsdelen Skata i Jakobstad. Då hade jag kontroll över hela processen, utställningstema, bildval och storlek på tavlorna. I ett tidigt skede visste jag rätt klart var bilderna skall placeras efter motiv och färgpalett.

Helt annat är det när Biofotos stora utställning med 22 fotografer och drygt 60 bilder skall ställas ut på Tobaksmagasinet i Jakobstad i början av november 2015. Utställningens namn är "Vår natur" utan närmare begränsningar eller styrningar. Lyckligtvis finns det en gemensam nämnare för alla bilder ... våra gemensamma, brädramar av vindbitna laduplankor.  

Någon vecka innan utställningen skall hängas upp, får vår ordförande Heidi en tanke på att vi borde få "något annat" med i utställningslokalen. Tillsammans med Hasse G, vår utställningsansvariga, börjar våra små och grå spinna vidare. Resultatet blir ett samarbete med konstnären Sture Sunabacka i Jakobstad som sysslar med att samla gammalt virke längs stränderna, snidar och skapar tankeväckande konstverk. Den 6 november blir en spännande dag när tavlorna packas upp och Sture bär in sina träskulpturer. Helheten kan man beundra fram till den 29 november i Jakobstad. 

Nedan kan ni se hur Heidis fisköga får kontakt med Stures träskulptur eller hur Hasse G:s svartvita tavlor samtalar med Stures "tänkare" och hur det ser ut när "kungafamiljen" tittar på våra bilder. Säkert finns det all anledning att även framöver fundera på olika utsällningsidéer, där man låter olika konstformer samverka.

Naturstigen på Mässkär går genom fina naturmiljöer och passerar även historiskt intressanta sevärdheter.  Man kan starta från hamnen och följa stranden mellan Mässkär och Lill-Mässkär och gå ut på klipporna med minnesmärket från den tragiska olyckan den 6 september 1972, när mudderverket  Nostaja sjönk ute vid Nygrundet och tog 16 människor med sig i djupet.

Över strandklipporna vandrar man vidare uppåt till båken från 1858, som i fjol fick en ny brädfodring. Sedan bär det av mot båkviken och vidare in i lundartade  snår av rönn och björk på den gamla åttaformade motionsslingan som sjöbevakarna använde. Sedan man spanat av det lilla träsket bär stigen av mot nordväst genom blåbärsris, ormbunkar och låga rönnar.

Om man är uppmärksam kan man skymta ett litet, mossbevuxet hus som håller på att sjunka in i grönskan. Bäst ser man huset på kvällen när de låga solstrålarna hittar in mellan träden. Många gånger har jag undrat vad det huset har använts till och av vem.

Efter lite efterforskningar fick jag höra att det är Eskils kalkonhus som ligger i gömt i skogen och småningom verkar sjukna in i grönskan. Det torde ha varit på 1950-talet som han höll kalkoner där. Eventuellt flyttade huset i något skede med honom till Mässkär från Hällgrund i Nykarleby skärgård.

Om du besöker Mässkär ….missa inte naturstigen och håll upp ögonen för Eskils kalkonhus!

Deltog senaste helg i en fågelfotokurs vid Limingo naturrum. Fotoklubben Knäppisarna hade ordnat kurs med fotograferna Mika Honkalinna och Jari Peltomäki. Det var en bra kombination av fotografer som kompletterade varandra på ett inressant sätt. Jari, extrovert Nikon-ambassadör med fantastiska fågelporträtt och Mika, mera lågmäld och berättande naturfotograf med stämningsfulla bilder av bl.a. korpar. Mika kommer för övrigt att ge ut en ny bok i dagarna. Spännande nog på finska och svenska samtidigt. Boken heter Korpresan och kan varmt rekommenderas.

Vi hade möjligheter att att visa upp egna bilder på kursen. Jag hade valt några närgångna fågelporträtt från min utställning "Strandliv" och satte till sist och tveksamt med en bild av en svanmamma med ungar i kvällsljus. Spännande nog var det denna bild som Jari och Mika plockade ut och kommenterade. Det kom flera gånger fram i diskussionerna att det råder en viss brist på bilder av typen fåglar i miljö. Och förresten inte bara fåglar utan bilder med lokala miljöer. Säkert bra att sätta bakom örat när man fotograferar och skickar in bilder på nätet eller till tävlingar. 

Efter gårdagens jermiader i blogginlägget blev det en ny dag. Eventuellt hade vädrets makter läst min blogg och tog fram bättre isväder. En bra karl kan ändra sig, brukar vi säja här uppe i Östrebotten. I detta fall min inställning till vintern väder.

Idag på förmiddagen blev det en lång tur med sparkstötting utanför Ådön. Den skrovliga och delvis vattentäckta isen hade torkat upp och lite längre ut hittade vi nya släta isar. Under sen eftermiddag blev det ännu en tur med långfärdsskrinnskor. Det var lite kämpigt i motvind (sydlig vind 10-12 m/s) men i medvind kändes det som "varats olidliga lätthet".

En bild tagen med telefonen bifogas, Mässkär syns i bakgrunden.

Under de 20 år jag har haft sommarstuga på Mässkär har man alltid kunnat besöka ön på vintern. Snöfattiga och kalla vintrar brukar det vara långfärdsskrinnskor eller sparkstötting som gäller men oftast brukar det bli skidturer runt de yttre holmarna och en skön kaffepaus på Mässkär. Denna vinter, skrivet i slutet av februari, har jag hittills inte kunnat besöka Mässkär en enda gång.

Vintern har kännetecknats av varierande väderlek med hårda vindar, stora svängningar i vattenståndet och långa varma perioder som förhindrar isbildningen. Få se om vi alls får bärande isar denna vinter. Snart kommer vårsolen och börjar fräta på den tunna och dåliga is som vi nu har. Efter senaste års tidiga öppna vatten, besökte Mässkär i mars, börjar man bli smått paranoisk rörande förändringar i klimatet. Är det så här det skall bli?

Senaste vecka tittade solen fram en stund på förmiddagen och kastade långa skuggor från "folk och fä". Nedan en bild från Ådöns västsida med Mässkär i bakgrunden.

Även om sommaren var solig och varm, dröjde det till en bit in i augusti innan jag såg de första dagfjärilarna på Mässkär denna sommar. Det skedde först när fibblorna och renfanan dominerade strandängen med sin gula färg. Först kom påfägelsögat i stora mängder och sedan några tistelfjärilar och så en dag dök två amiralfjärilar upp men bara för en enda dag.

Började fundera på amiralfjärilens namn, varifrån kommer det? Försökte googla på saken med rätt klent resultat. Hittade en liten notis om att man på Naturhistoriska muséet spekulerat om ett eventuellt samband med amiral Horatio Nelson, han vid Trafalgar. Han lär ha varit färggrannt klädd i sin uniform, på en bild hade han en vacker orangeröd duk över bröstet. Inte helt övertygad om förklaringen och tacksam för kommentarer!

Men hur som helst passade det bra med amiralsbesök på gamla lots- och sjöbevakningsön Mässkär.

Senaste söndan, den 9 mars, fick jag åka ut till Mässkär med båt med ett par bekanta. Det blåste en frisk sydväst och var lite gropigt och skvättigt. Aldrig tidigare har jag besökt ön med båt i mars månad. Snön hade smultit bort, stigarna var våta och nästan all is hade försvunnit till och med i vikarna.

Vid vår egen stuga hade höststormarna och högvattnet hamtat in en hel del ved, vilket noteras med tacksamhet. Nere vid stranden låg vinterns sista strandlejon och solade sig i den sakta sjuknande solens sken.

Har nu haft sommarstuga på Mässkär i snart 20 år och besökt holmen under alla årstider. Men aldrig har jag kunnat åka ut med båt denhär tiden på året. Det normala brukar vara att kunna långfärsskrinna ut kring nyåret.

Vädret var grått och fuktigt, någon plusgrad i både vattnet och luften, isen lyste med sin frånvaro även i de inre vikarna. Spännande att komma ut och se vad höstens stormar och högvatten ställt till med. Avsliten vass låg högt uppe på stränderna, strandängarna var slätkammade av vågsvallet som spolat upp på stränderna. I närheten av lotsstationen fanns ett par tallar som dragits omkull med rötterna på släp. Mässkärsbåken håller på att få en ny fin brädfodring, endast toppen saknar nya präktiga plankor.

Det vare som sagt en gråton i luften men naturen har fått en viss grön lyster av mossor och lavar som verkar trivas fint i fukten och värmen. Men nästa helg lär det bli kallare ... hoppas på bra isbildning och skrinnskoisar.

Natten till Luciadagen vaknade jag av ett kraftigt oljud. Det lät absolut inte som en tassande Lucia med tärnor utan snarare som om en hop påskhäxor landat på taket. Jag insåg efter en stund att det nog måste vara Seija som anlänt och gripit tag i vårt plåttak och ruskar om det riktigt ordentligt. Seija är ju den tredje stormen denna höst.

Det visade sig att Seija hade rasat omkring med vindar kring 25 m/s från nordväst och hos oss i Jakobstadstrakten hade vattenståndet under natten plötsligt stigit till 100 cm över det normala.

Under eftermiddagen åkte jag ner till havsstranden för att kolla upp vad Seija ställt till med. Vinden var nu bara 8 m/s fortfarande från nordväst och vattenståndet hade sjunkit betydligt. På nordsidan av Rotholmsudden, ett av mina favoritställen, stötte jag på en riktigt fantastisk Luciabuske. Det var en videbuske som utsatts för högvatten och tufft vågstänk och förvandlats till en riktig Luciakristall, som ses på bilden. Det blev att krypa omkring i isskvalpet och försöka fånga glittret på bästa möjliga sätt.