BioFoto-bloggen

Parikkalan patsaspuisto

 

 

 

Den som kör längs med riksväg 6 intill vår östra gräns, stanna för guds skull för att uppleva dessa betong personer, bromsa i tid förrän du märkt att du kört förbi. 

Det är något så faschinerande absurt ställe, spännande och lite äckligt samtidigt som det är otroligt fina hantverk/konstverk

Veijo Rönkkönens livsverk

Trädgården är öppen dygnet runt men jag föreslår att besöka den ännu när det finns lite dagsljus. Endast det tuffaste  tar sig dit när det är mörkt då alla statyer vaknar till liv.

parikkala

 

 

parikkala1

 

 

Det är inte enbart vi som gillar parken, här bland de 256 olika yoogina kan man bra välja att bygga sitt bo.

parikkala2

 

 

 

 

 

Var du än går i parken följer dig stirrande ögon.....

parikkala3

Stora Halsö

Veckosluts utfärd med mina två bästa skogstroll till Stora Halsö i Sjundeå Ingå skärgård.

Det är i slutet av maj och solen hon fortsätter att skina. Hela maj har varit en riktigt fin sommar månad. Ön känns krut torr, det gäller att vara försiktig med trangian. Havs vattnet är cirka 16 grader. Vi plaskar och dyker, myser och äter. Vi vandrar runt ön och försöker undvika ådorna som ruvar på sina ägg.

Vi funderar alla hur vi kunde fortsätta att leva så här ute i det fria, vi njuter så av varandras sällskap och att få vara ute 24 h i dygnet. Endast tältet håller på att bli för litet för oss, Moster Heidi får ta sig en dykning i sitt kassa skrin.

Måndagen här efter utses total förbud i hela Finland med att rigga upp eld, inte ens på de utsatta eldplatserna. 

stora halso

Sagolika vårdagar på Mässkär

Efter en lång och snörik vinter, efterföljd av en sen vår, börjar det plötsligt hända något just när jag började misströsta om vårens sena ankomst. Jag har haft det pensionärliga privilegiet att få bo på Mässkär en hel vecka nu och följa med vårens hastiga framskridande på skäret. Hela den gångna veckan har vi haft ett osannolikt vårväder med sommartemperaturer och svaga växlande vindar som blåst in lättande svalka från havet som förstås ännu är isande kallt. I skrivande stund visar termometern + 29 grader i skuggan på verandan och det blåser svagt från nord.

DSC 5261

På kvällen knixar småskrakarna på viken nedanför stugan och storskraksparet söker sig upp på strandstenarna, kniporna visslar förbi och lite längre ut på fjärden hör man gråhakedoppingens hesa grymtande. Till skaran av besökande sjöfåglar hör även några viggar (se bilden ovan). Under morgonkaffet på verandan hörde jag tranorna trumpeta borta från Aligrundet och i går kväll hördes sporadiskt orrkutter inte alls långt borta. Kring stugan försöker svartvita flugsnapparen frenetiskt hitta en eller kanske flera fruar och bjuder ivrigt ut mina holkar. Svalorna har även anlänt till holmen, sitter och kvittrar på ledningarna och drar iväg på hastiga flygturer på jakt efter insekter som vaknat till i värmeböljan.

DSC 5288

 

På strandängen börjar porsen blomma, mest de orangefärgade hanhängena men här ochdär kan jag även hitta de små läckert röda honkottarna. På stranden lyser kabblekan häftigt gult, nästan för mycket färg för minneskortet. Tittar man ordentligt efter så kan man ocksåhitta de små blå kärrviolerna, som håller till i samma områden som kabblekorna.

 

DSC 5274

Den senaste veckan har jag även glatt mig över att min fotobok ”Ljus över skären” har skådat dagens ljus och börjat spridas bland släkt och vänner. Hoppeligen ska den bjuda på ”sjöna” lässtunder åt många skärgårdsvänner.

DSC 5212

 

Under de 25 år som vi hållit till på Mässkär har vi inte upplevt en lika varm och vacker försommarvecka. Det är bara att tacka och ta emot med en liten Mässkärs-haiku som får ackompanjera bilden nedan:

Skraken i vårkvällen

ett gyllene tillfälle

att fånga i flykten

 

DSC 5252

I vårdagjämningens tid

Vårdagjämningen inträffar när solens centrum passerar himmelsekvatorn på väg norrut. Vid vårdagjämningen går solen upp rakt i öster och ner igen rakt i väster 12 timmar senare. Nu är dagarna ungefär lika långa på hela jorden. Efter vårdagjämningen blir dagarna allt längre på norra halvklotet fram till midsommaren när solen når kräftans vändkrets, vänder och börjar vandra söderut igen. Vi får tacka jordaxelns lutning för både sommarljuset och årstiderna.

Nedan en bild från tranornas vår 2013 vid Hornborgarsjön.

 DSC3906

Ur skärgårdsdoktorns (mitt favorit-smeknamn) perspektiv har ljuset många positiva hälsoeffekter på oss nordbor. Solljuset sätter igång bildningen av D-vitamin som behövs för att stärka våra med åldern allt skörare benpipor. Mörkerhormonet melatonin, även kallat “nattens drottning”, dämpas av ljuset och vi vaknar upp igen efter den långa vintern och känner oss piggare på morgnarna. Andra hormoner som stimuleras av det tilltagande ljuset är dopamin och serotonin, som bägge har att göra med vårt välbefinnande och positiva sinnesstämningar.

Man kunde säja att ljuset och våren minskar risken för benskörhet men att de positiva vårkänslorna kan ta överhanden och risken för förälskelser ökar!

Följ skärgårdsdoktorns råd och ta vara på det förföriskt hälsosamma vårljuset.

 DSC8679

Havsisarna tar emot vårens och solens ankomst i mycket varierande tillstånd. Vid vårdagjämningen 2014 var det öppet vatten vid Mässkär medan vi i år ännu har full vinter med tjocka isar, som utan problem håller att skida eller åka sparkstötting på.

DSC 5762

Ett dopp i havet

Hemma efter ett kylslaget veckoslut ute i Skärgårdshavet. På vägen ut stävade förbindelsebåten genom is den första timmen, sedan var det i stort sett öppet vatten resten av den fyra timmar långa färden. Förbindelsebåten, m/s Nordep, som är lång och smal, fick jobba lite extra för att öppna vändplats i isen vid Borstö brygga, men allt förlöpte väl. Vid Björkö brygga var det isfritt.

Hela veckoslutet var det ca 10 grader kallt och skulle inte en envis nordan stökat till vattenytan hade havet nog frusit. Lördag morgon syntes långa istungor på havet i lä av ön, men vinden vände och snart var allt borta. Solen värmde och även om havet frös torkade snön bort från alla solvända klippor. Gråsiskorna kvittrade i altopparna, koltrasten försökte flöjta lite och man kunde ana vår i den vinterkalla luften.

Havet och kylan hade som vanligt skapat fantasifulla isformationer runt strandstenar och klippkanter. Det fanns fotomotiv hur mycket som helst, bara att söka lämpliga vinklar och utsnitt. Försiktigt, ett steg i taget, gick jag omkring bland de isiga stenarna för att ta lite isbilder. Antagligen likadana som jag redan har tusentalet av på hårdskivorna därhemma, men det är ju själva processen man njuter av. Andra får njuta av resultatet, typ.

Bältet av Calothrix , det där svarta hala ni vet, är helt  torrt, så med kameran i högsta hugg tar jag några steg närmare ett par vackert isdraperade stenar utan att tänka mig för. Men tydligen är stövelsulorna våta, för med något som kunde varit hälften av en halvvolt smäller både jag och kameran i berget. Och inte nog med det. Det hörs ett krasande ljud åtföljt av ett plask – och jag ser bara objektivet av kameran sticka upp över vatten. Tack och lov var det inte djupare än att kamerahuset just och just dränktes.  Innan jag ens hann känna efter om jag själv brutit några ben i fallet hade jag ryckt upp kameran ur strandvattnet.

Den blöta kameraremmen hade redan frusit till is när jag efter tio minuter återvände in i stugvärmen. Jag torkade av kamerans yttre, lite tångslarvor här och där vittnade om vad som hänt.  Andäktigt vred jag loss objektivet – torrt! Jag öppnade luckan till batteriet – torrt!  Jag öppnade luckan till minneskorten – torrt! Ingenstans fanns det några tecken på att vatten kunde ha kommit in.

 Efter att jag haft kamerahuset med alla luckor öppna över natten tog jag mod till mig och satte tillbaka batteriet. Allt verkade fungera, helt otroligt. Visst skryter Nikon med D500-husets ”rugged weather sealing” men att klara ett snabbdopp i isvatten, wow! Objektivet som satt på, min Nikkor 17-55 2,8, är ett verkligt robust objektiv, ”built like a tank”, och också vädertätat. Kombinationen har klarat smällar tidigare men aldrig så mycket vatten. Huset verkade felfritt och objektivets enda skada, förutom ett trasigt motljusskydd, var en grop i zoom-ringen som gjorde zoomandet omöjligt, men det kunde jag fixa själv med en lite omfilad skruvmejsel. Och jo, själv så bröt jag inga ben heller, lite värk i tummen bara.

Ja, lärde jag mig något av detta? Jo, att inte hela tiden glömma det jag lärt mig så många gånger tidigare då jag dängt kameran i berget: låt kameran vara i väskan tills du står stadigt och är rätt placerad vid ditt motiv! Jo, och kanske att det ändå ligger något i Nikons kvalitetsskryt.  

Följande morgon gick jag tillbaka för att leta rätt på bitarna som fattades från mitt motljusskydd. Plast i havet, ni vet. Spåren efter min vurpa syntes tydligt, men vattnet hade sjunkit och frusit till is. Får återkomma på våren.

DSC 4651

Björkö den 25.2.2018, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/500  f13,   ISO 400. Bloggare Krister Welander 28.2.2018

Nordic Nature Photo Contest 2018

oslo

Gammalt möter nytt.

 

Natur och Foto dagen på Oslos konserthus söndagen den 4 februari besöker vi med spänning. Söndagen fylls med bildvisningar och föredrag av fyra olika herremän. Där av Tom Svensson med sitt projekt Blodets spår. Jag har lyssnat till honom en gång tidigare och var inte så imponerad över hans bilder eller över hans prestation på scen, men nu denna gång får jag äta upp alla mina fördomar gentemot honom. Han har faktiskt satsat hela sitt hjärta och nära på sitt eget liv för att få sina dokumenterade bilder över noshörningens attraktiva horn. Han har varit med om när nationalparks vakterna jagar efter tjuvskyttar till att försöka köpa illegalt noshörns horn på olika marknader i världen. Allt detta för att kunna dokumentera hornets resa till en potentiell köpare. Han har fortfarande inte de bästa bilderna, men istället har varje bild en djup mening ett viktigt budskap till oss alla. I all sin förfärlighet hur bra business efterfrågan är på olagliga vilddjur på den stora globala marknaden.

 

Det sägs att en herreman i Asien startade denna mång miljon business för att han tyckte att han blev frisk från sin prostata canser genom att "tugga " i sig noshörnens horn. Faktum är att han dog i vilket fall som helst men han lämna kvar tanken att hornet gör magiska under. Att bryta ner den tanken verkar omöjlig, i alla fall när man hör hur mycket pengar de rullar i denna business och i överlag bland alla utrotade och icke utrotade djurs tjuvskytte och försäljning runt om i världen.

Jag niger o bockar av all respekt till Tom för hans arbete. Flere sådana engagerande naturfotografer kunde behövas. Bilder och berättelsers makt kanske kunde skapa stopp för mycket galet vi människor pysslar med i naturen och med djuren.

 

oslo2

Oslo rådhus

 

Under det näst sista programmet får vi veta tävlings resultaten. Vi får se 10 bilder från varje tävlings kategori innan de tre bästa berättas. Under denna timme känner jag igen ett antal bilder som jag redan tidigare sett på sociala medier. Detta bekräftar mina tankar om dessa tävlingar. 

Hur kan samma herremän varje år inom juryn vara neutrala och opartiska ? Varför får man skicka publicerade bilder till tävlingar ? Och varför lyser kvinnorna med sin frånvaro från att vara i juryn och stå på prispallen ?

Om jag känner igen bilder från de olika medierna, så då måst också jury medlemmarna känna igen bilderna, och ännu till fungerar de i samma fotoklubbar.  Min point är att dessa domare aldrig kan ge ett rättvist tävlingsresultat, det luktar för mycket av en " hyvä veli seura "

 

 

 

 

Herbariet - en vacker och lärorik örtabok

Vid genomgången av min fars efterlämnade saker hittade vi i en väl sluten papplåda som innehöll hans gamla herbarium från 1938. Växterna var insamlade för 80 år sedan i Jakobstadsnejden, de flesta i gott skick, snyggt uppklistrade och försedda med en prydligt skriven lapp där det latinska namnet, växtfamiljen och fyndplatsen framgår.Min far var en ordningens man och gjorde ett snyggt jobb. På bilden nedan blåeld, som jag själv inte sett de senaste åren.

DSC 5571

Jag plockade fram makro-objektivet (Tamron 90 mm) och ett stativ och fotograferade i dagsljus på golvet i mitt arbetsrum. Jag fascinerades av de matta färgerna och bladens vackra nätmönster. Under arbetets gång började jag även fundera på växtsamlandet – den egna örtaboken - i ett större perspektiv.

DSC 5546

Hjortronet blommar 

Världens äldsta herbarium lär ha skapats av Luca Ghini redan 1544 i Pisa. Intresset för botanik och herbarier fick sedan en ordentlig puff framåt med Blomsterkungens Linnés klassificering och namngivning av växterna i sin “Systema naturae” som utkom första gången 1735.

Från den vetenskapliga, systematiserande världen kom växtsamlandet även insmygande i skolornas läroplaner. Det handlade då inte bara om att lära sig växternas namn utan med i bilden fanns också en tydlig fostrande aspekt. Man ansåg att skapandet av en “egen örtabok” fostrade till ärlighet, självständigt arbete, förbättrade observationsförmågan och var en del av allmänbildningen. Växtsamlandet skulle även öka intresset för naturen i allmänhet och dessutom hålla eleverna borta från andra “dåliga sysselsättningar” under sommaren.

DSC 5556

Slåtterblomman, en av mina favoriter på strandängen

I Finland bestämde Skolstyrelsen år 1916 att eleverna i lärdomsskolor skulle samla totalt 200 växter under några somrar. På 1930-talet, när min far samlade sina växter, hade man minskat antalet till 120 växter. När jag själv gjorde mitt herbarium på 1960-talet var det anspråkslösa 80 arter som krävdes. På den tiden lärde vi oss även de svenska namnen på växterna. På 1970-talet upphörde man i skolorna med växtsamlandet. Mången förälder drog säkert en suck av lättnad och kunde ägna sig åt annat än att krypa omkring på blomsterängarna.

I dag lär man i visa skolor på nytt ha börjat samla växter men då under moderna digitala former. Kanske någon av dagens elever rent av blir en kommande makro-fotograf som trivs i naturens örtagårdar.

DSC 5540

 

Den gula näckrosen har hållit sin färg genom åren

Årsboken paketerad

Ok, snart är BFF:s årsbok 2018 på väg till tryckeriet. Offerten blev godkänd igår.

Johan Ulfvens och jag har i princip varit i kontakt med varandra varje dag sedan nyåret. Jag har levererat redigerat textmaterial, Johan har inom två dygn fixat ombrytningen.

Idag levererades de sista bilderna till en av artiklarna. Sen återstår korrekturläsning.

Resultatet är 94 sidor innehållande 27 illustrerade artiklar producerade av 20 duktiga BFF medlemmar. Strax under 100 sidor är ganska lämpligt för en dylik publikation; unik i sig i Svenskfinland.

Tryckeriet postar direkt till medlemmarna; i slutet av februari torde årsboken hitta fram till era postlådor.

Ett stort tack till alla som ställt upp!

Så här ser årsboksproduktionen ut sen starten 2012:

(Redaktör: Håkan Eklund/Layout, ombrytning: Magnus Östman)

2012 = 72 s + pärm (4 s) = 76 sidor
2013 = 92 s + pärm (4 s) = 96
2014 = 96 s + pärm (4 s) = 100
2015 = 116 s + pärm (4 s) = 120
2016 = 96 s + pärm (4 s) = 100
2017 = 104 s + pärm (4 s) = 108

(Redaktör: Håkan Eklund/Layout, ombrytning: Johan Ulfvens)

2018 = 92 s + pärm (4 s) = 96 sidor

Spår i snön

Att besöka ytterskärgården på vintern är alltid ett äventyr. Vi är i den lyckliga situationen att vi kommer ut även om den egna båten står på land, förbindelsebåten stannar vid behov också vid öns gamla förbindelsebåtsbrygga. Från bryggan får vi visserligen vandra en kilometer över klippor och genom gammal kulturmark, men det är liksom en del av äventyret.

När vi kom ut i slutet av januari var skärgården som vackrast. Vitpudrade kobbar och skär mot en stålgrå vattenyta och dito himmel är hänförande vackert. Men den färgvärlden fick vi njuta av bara ett par dagar. Sedan kom regnet i kombination med 18 m/s vind och gjorde slut på vinterkänslan. När solen kom fram efter två dagars oväder fick vi se en skärgård vi närmast brukar se under höstlovet, sju grader varmt och med solande svanar i hemviken.

Det tunna snötäcket som låg på marken då vi anlände, och som bara funnits där i några dagar, var som anteckningar i en dagbok om öns djurliv. Spår av allt som rört sig på marken under snödagarna slingrade sig kors och tvärs över klipporna och längs stränderna. Mest var det sorkspår. De fanns överallt och jag förvånade mig över att jag varken fick syn på någon hökuggla eller varfågel på ön. En hökuggla satt faktiskt i gårdsrönnen vid vårt senaste besök men nu syntes inga ugglor till, och också fjällvråken som i början av december jagade över de gamla åkermarkerna hade dragit vidare trots att här skulle ha funnits mat i överflöd.

Nere på våra strandklippor lade vi märke till en omisskännlig spårlöpa. Havet var isfritt, som det varit de senaste vintrarna, och spåren både började och slutade i vattnet. Fem tår på alla tassar skvallrade om mårddjur men spåren var betydligt större än minkspår. Utter! Det var första gången vi kunde verifiera att det faktiskt förekom utter härute. Jag vet att det gjorts försök med återplantering av utter i Skärgårdshavet, kanske det här är ett bevis på att försöket lyckats. Välkommen bara, här har dina förfäder också levat, tänkte jag.  

När jag under en längre vandring över ön skrämde upp en fågel hade jag på nytt glädje av spårsnön. Vid kanten av ett alkärr flög det plötsligt upp en fågel jag bara hann se en snabb skymt av. Den rostbruna färgen och den nästan duvstora klumpiga formen fick mig att först tänka på orrhöna, men den var ändå lite för liten för det. Kan det ha varit en morkulla? Lokalen var helt klart morkullans, här har jag flera gånger skrämt upp morkullor andra tider av året, och här kan man lyssna till morkullehanens drag under sommarkvällarna. När jag närmare undersökte spåren i snön såg jag avtryck av typiska vadarfötter längs den delvis öppna bäcken. Det som också syntes tydligt var små runda gropar överallt längs spårlöpan. Här hade någon tryckt in sin känsliga näbbspets för att hitta småkryp, mask och annat gott i den ännu mjuka marken. Så gör inte en orre. Morkulla, alltså, en mycket ovanlig övervintrare i Finland. Så bara inte tjälen lägger locket på all morkullemat har den stora chanser att överleva och vara först på sitt revir i vår.  Uttern och morkullan, dem håller vi tummarna för!

morkulla 4285

Här har morkullan tassat omkring och letat efter ätbart i den mjuka marken under snön.

Björkö den 23.1.2018, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/200  f7,1,   ISO 400. Bloggare Krister Welander 4.2.2018

Nyår på Själö

sjalo1

Det nya året väntades in och firades på Själö i Nagu skärgård. Vi var endast två levande själar med tre hundar på hela ön, sällan skådad lyx. Visst träffade vi ett antal själar som vuxit sig fast stadigt i marken, svajande i takt med vinden försökte de gripa tag i oss med sina långa greniga armar för att få berätta sin historia till oss.

Ön är fylld av känslor, arga,besvikna,förskräckta,förvånade,hjälplösa,irriterade,kraftlösa,tveksamma,utmattade, anklagande,skamfulla,blyga,skyldiga,olyckliga,känsliga,misstänksama mm. men jag hoppas att alla som någonsin blivigt dömd till att flytta till ön har hittat i nåt skede en inre ro som ön säkert har försökt förmedla.

 

Ön är definitivt en av de mest faschinerande öar jag har besökt i den finska skärgården.

 

sjalo

 

Biggan hon hitta sin ro i kameraväskan

Skogsbad

Årets sista dag bjöd på 2°C, vindstilla och mjukt och snöfritt i skogen. Tyst var det också, bara en avlägsen motorsåg som ibland pärrade på långt borta. Några flockar med kungsfåglar kunde jag ändå lyssna in (ännu kan jag njuta av deras höga toner trots mina redan rätt gamla trumhinnor), liksom en födosökande hackspett.

Att vandra på mjuk mossa i tyst skog och andas in syremättad frisk luft har flera hälsoeffekter. Bevisligen, det har otaliga forskningsrapporter visat. Vår stressnivå och vårt blodtryck sjunker, vårt immunförsvar stärks och vi blir mindre deprimerade och aggressiva. I Japan talar man om Shinrin-Yoku, ”skogsbad”, och det kan faktiskt ordineras som botemedel inom japansk hälsovård. Begreppet har spridit sig runtom i världen och ordet skogsbad finns nu med på listan över svenska nyord för 2017. Begreppet visar också att skog har ytterligare ett värde förutom virkets, lingonens och viltets. Kunde skogsbadets betydelse för folkhälsan ännu få en prislapp kanske många närskogar skulle visa sig vara allt för värdefulla för att avverkas. Vem vet.

Enligt definitionen innebär skogsbad att vi vistas i skogen på ett särskilt närvarande sätt, med våra sinnen i en fördjupande kontakt med den omgivande miljön. Utan störande mojänger som mobiltelefon och kamera(!). Nåja, det där med kamera tar jag inte så bokstavligt. För mig innebär just det att jag har kameran med att jag är ännu mera närvarande – jag rör mig långsamt, stannar upp inför naturens små stilleben, doftar, smakar, känner (jo, jag har varit på Naturskolans ”in i naturen med alla sinnen”-övningar).

I den redan mörknande skogen såg jag några vackert lysande guldkorn. Det visade sig vara vattendroppar som samlats i stjärnmossans bladrosetter. Där glimmade de på den mörka skogsbädden och återkastade det svaga decemberljuset som små guldfärgade reflexbrickor. Mera fyrverkeri inför det nya året behöver jag inte.

Gott nytt år på er!

PS Jag vet faktiskt inte vilken mossart det var, fast jag drog till med stjärnmossa. Det kallas att ”killgissa”, ett annat av nyorden, som betyder att låta som om man vet vad man pratar om fastän man bara gissar)

PS 2 Vill man inte skogsbada kan man ju ”plogga”, också det ett ord i nyordlistan. Det betyder att man joggar och plockar skräp på samma gång.

DSC 3893

Sjundeå 31.12.2017, Nikon D500 + Tamron 90mm (f2,8), 3/10s, f16, ISO 400. Bloggare Krister Welander 31.12.2017.

Om text och bildleverans

Det är dags att leverera text- och bildmaterial till BFF:s årsbok 2018 som vi försöker få ut under vårvintern.

Ännu har jag bara fått ett fåtal artiklar av alla som lovat ställa upp; vänligen skicka så fort som möjligt.

Text och bildtext i Wordfil skickar ni till mig (Redaktör Håkan Eklund) för genomgång och eventuell redigering (hawk.eklund at gmail.com). Om ni som lovat leverera plötsligt inser att ni inte kan vara med, vänligen meddela så fort som möjligt att jag kan vidtala andra medlemmar.

Bildförsändelser på mindre än 10 MB kan skickas direkt till Johan Ulfvens (johan.ulfvens at saunalahti.fi) som tar hand om "paketeringen" (Art director/ombrytare/layout-person).

Större bildförsändelser överförs helst per molntjänsten We Transfer. Använd din webbläsare, gå till adressen https://wetransfer.com och ladda upp filerna med Johans e-postadress som mottagare och din egen e-postadress som avsändare. Du kan bifoga ett meddelande om du vill. När Johan laddat ned filerna får du ett meddelande till din e-post om att överföringen är klar. Flera bilder kan med fördel sammanföras i ett zip-arkiv.

Julhälsningar från utlandet

Det är en fantastisk förmån att kunna åka ut till yttre skärgården under vinterhalvåret när skärgården är tom och tyst. Under de mörka månaderna pustar liksom holmarna ut efter en hektisk sommartid med båttrafik, fullt i gästhamnarna och sommargäster i alla stugor.  På sommaren är det aldrig så tyst som nu. Inte ett motorljud hörs, inga måsar, inga tärnor. Havets stilla bakgrundsbrus finns ju alltid där, så det är en del av tystnaden. 

Det är en djupt terapeutisk upplevelse att vandra längs Björkös sydstränder en stilla decemberdag. Ensam i utskärsnaturen med en mild vind i ansiktet - och kristallklart vatten mellan strandstenarna som fulländar upplevelsen. Så här har här sett ut ända sen de här klipporna steg upp ur havet för några tusen år sen, tänker jag. Ända tills ...

Varje gång jag har vandrar längs de södra stränderna på Björkö hittar jag ilandflutet skräp. Vi har inventerat skräp som flutit iland på Björkö ända sen våren 2012 som en del av MARLIN-projektet (http://www.hallskargardenren.fi/sv?s=225) och skräpmängderna har varit mer eller mindre konstanta. På vår inventeringssträcka på etthundra meter samlar vi ihop ungefär en plastkasse, tre gånger per år!

Största delen av strandskräpet är oidentifierbara plastbitar och repstumpar, men alltid hittar vi också förpackningar som det går att identifiera. Vi har bokfört mat- och dryckesförpackningar från Spanien, Belgien, Kina, Mexiko, Azerbajdzjan, Tyskland, Sverige, Norge, Ryssland, Polen, USA och Thailand. Inhemska förpackningar har så gott som helt lyst med sin frånvaro vilket tyder på att skräpet hamnat i havet från långväga fartyg långt ute till havs. Man ska inte skylla på andra, jag vet, men det skräp som flyter iland på Björkö har nog knappast finländska sjömän kastat överbord.

Den andra december skvalpade de här två förpackningarna i strandvattnet på sydstranden, en mjölkförpackning från Nederländerna och en nudelburk från Thailand.  Granna och fina låg de bara där i det annars rätt färglösa vinterlandskapet. Lite som två julhälsningar från främmande länder. Dem skulle vi ha klarat oss utan.

DSC 3706

Björkö 2.12.2017, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/500, f9, ISO 1600. Bloggare Krister Welander 14.12.2017.

Grönt är skönt i juletid

Under de snart 25 år som vi haft sommarstuga på Mässkär har jag aldrig tidigare åkt ut med lillbåten till Mässkär i december. Men nu den 4 december lovade vädergudarna uppehåll och måttliga vindar. Lillbåten sjösattes vid Ådö fiskehamn och snart var jag utanför hamnen och segade mig fram med mina 3,3 hk med en friska nordväst rakt i fören. Vid Ådö udde mötte jag ett par havsörnar som mödolöst gled fram och tittade föraktfullt ner på min långsamma framfart. Men fram till Mässkär kom jag i alla fall.

DSC 5048

Ute på ön drog en flock med björktrastar ljudligt fram mellan rönnarna som ännu hade en hel del bär kvar att kalasa på. Det var för övrigt helt folktomt på ön.

Det blev som vanligt en vandring runt ön på våta stigar och hala klippor. Nere vid lotsstationens hamn hade jag tillfälle att titta närmare på det gamla vattenståndsmärket på en klippa invid bryggan. Märket från 1909 (lite svårläst) låg som det ska ungefär en meter ovanför dagens vattennivå.

DSC 5032

Från Båkviken tog jag motionsstigen vidare till rönnskogen på östra sidan av ön. Här var marken brunspräcklig av vissnad skogsbräken - ormbunkar brukar vi säja här i våra trakter. Rönnskogen var svagt upplyst av den lågt liggande solen i söder. På rönnstammarna lyste den gröna mossan som julprydnader.

DSC 3849

När man vandrar vidare längs träskets norra strand kommer man igen in i en yngre rönnskog och kan se Eskils kalkonhus skymta mellan träden. För varje gång jag tittar närmare på kalkonhuset verkar det sjunka allt mera in i grönskan och mossan. Jag förmodar att det finns tomtar på Mässkär när det närmar sig juletider. Må inte det är här i Eskils kalkonhus som tomtarna håller till.

DSC 5058

Efter en kaffepaus blev det att söka sig hemåt igen i medvinden som dessutom mojnat. Nästa färd till Mässkär torde bli med skrinnskor eller sparkstötting om inte vintervädret och isarna helt har kommit ur gängorna.

Sjundeå å den dolda skatten

Sjundeå etukansi pieni

Dagen före Finlands självständighetsdag började de att trycka min bok,gud vad spännande.

Ett par veckor till tar det innan jag får hem lasset med 500 dolda skatter. Att sedan få öppna paketet och ta ut en bok för att första gången se hela resultatet tryckt på papper, känns alldeles för spännande för att vara sant. Tror jag tar mig någon styrke tår före för att våga läsa min egen bok.

Andra varningen!

Jaa, hörni, länge sen sist. Mitt senaste blogginlägg publicerade jag i slutet av maj, nästan ett halvt år sen, så för att inte bli helt bortglömd tänkte jag att det kan vara klokt att dyka upp i flödet igen – med en text som handlar mera om politik än om kameratrixande.

I dag kunde vi i dagspressen läsa om ett upprop som 15 000 forskare gjort för miljön. I uppropet ”Andra varningen” , ursprungligen publicerad i tidningen BioScience, ber forskarna  beslutsfattare runt om i världen ta miljöhoten på allvar. För 25 år sedan publicerades en liknande varning. Det var alltså den första. Då var forskarna ”bara” 1 700, nu var de nästan tio gånger fler. Sedan dess har i stort sett alla stora miljöhot bara blivit värre (undantaget bl.a. ozon-hotet). Den globala uppvärmningen, accelererande skogsavverkningar, ohållbart lantbruk, världshavens döda zoner och artutrotningen finns på forskarnas dystra lista. ”Snart kommer det att vara för sent att byta kurs från den fördärvliga bana vi är inne på. Tiden rinner ut”, säger de bekymrade forskarna.

Det här fyller mina tankar under en vandring i mina vackra närskogar. Jag knäböjer inför två vackra små svampar (sannolikt av släktet Mycena) som växer på en murken trädstam. Medan jag ordnar med stativ och kamera grubblar jag på vad de 15 000 forskarna egentligen säger.  Jo, vi har allt mindre tid på oss att göra en kursändring bort från drömmen om evig tillväxt och en tro på ändlösa resurser. Så hur ser det ut i vårt eget land? Finns det politiker som kan se längre än till nästa val och våga ta de riktigt betydelsefulla initiativen som framtiden kräver? Ett exempel må räcka: Nyligen belönades EU-parlamentariker och presidentkandidat Torvalds för sitt framgångsrika lobbande för en ökad skogsavverkning i Finland. De gamla skogarna måste skyddas, men det får andra ta hand om. Huvudsaken att vi får öka våra egna avverkningar, tyckte han.

 Ännu är vi tydligen inte tillräckligt nära en katastrof för att vi ska förstå vad vi ska applådera.

DSC 3532

Sjundeå 9.11.2017, Nikon D500 + Tamron 90mm (f2,8), 1/160, f8, ISO 2000. Bloggare Krister Welander 9.11.2017

Nytt material till ny årsbok

Tiden går. Nu är det dags igen att börja skicka in material till nästa års BFF-årsbok 2018.
Nästa år skall årsboken vara klar inom årets första kvartal, som ursprungligen varit meningen.

1) Fundera ut vad just du kan berätta om
- ditt favoritområde, mycket gärna din närmiljö, eller ett ställe i eget land
- ett intressant möte (med djur, fåglar, annat ...)
- ett landskap du gillar, ett motiv du gillar
- etc

2) Plocka fram en serie bilder som illustrerar det du vill berätta om.

3) Sen börjar du skriva; det är lättare att skriva om bilderna är framme (jag brukar klistra in bilder i mindre format i mitt word-dokument  när jag skriver, "triggar" minnet).

4) Det räcker med 1,5 sidor text (A 4) för 3 - 4 bilder.

5) Ta gärna kontakt med mig innan du börjar skriva, att jag vet att planera innehållet och antalet medverkande. Mejla mig på hawk.eklund (at) gmail.com

6) Jag skulle behöva allt material inom december, för att vi skall kunna hålla vår nya tidtabell.

Ett försök att hedra Finland 100 år.

grotta

Hur kan en naturfoto förening försöka hedra Finlands 100 åriga jubileums år ?

Det enklaste sättet är säkert att ställa ut med en utställning och visa den vackra natur vi har i vårt land, vilket föreningen också gör med att börja med utställningen Mitt Finland på Villa Elfvik i Esbo.

Men kunde vi göra något mera djup tänkande ute i naturen, någonting mera än att få till en väl exponerad bild ? Kanske gå över vår bekvämlighets zon ?

Kunde vi övernatta i naturen där strider dragit fram ? Ger det åt oss en ny inblick på var vi står idag och varför ?

Fem medlemmar vågar trotsa höstens regniga dagar för att ta ut sig till Harparskogar var vinterkriget och fortsättningskriget dragit fram. 

Vi börjar med att besöka de nyrenoverade Hangö frontmuseum och blir guidade runt bland samlingar av vanliga bruksföremål som användes av den civila befolkningen under krigstiden, foton, krigskartor, artilleripjäser, infanterivapen och mycket mer. Vi får alla ett fastare fotfäste och förståelse över vad som hände och varför under Hangö udds arrende till Sovjetunionen som marinbas för en planerad tid av 30 år. 

Vi vandrar den nya 1 km långa krigsstigen var man ännu kan se tydliga spår av frontlinjen som löpte på Hangö udd under fortsättningskriget just här.

 

Efter besöket på muset tar vi oss längre in på den då finska sidan, längre norrut till ön Storholmen där vi skall övernatta i en bunker som sprängdes in i ett berg men aldrig blev färdigt byggd. Bunkern ser ut som en stor gtotta.

Vi har Peter Nylund med som vår överlevnadsexpert. Allmän kunskap och vetskap som alla som rör sig i naturen borde kunna och känna till går vi igenom med Peter. För 100 år sedan kunde säkert alla bättre läsa naturen för att inte gå vilse eller veta hur snabbt få till en brasa eller veta vad du kan äta direkt från naturen. Men en sak är vi alla överens om att vi har bättre utrustning idag för att hålla oss varma och torra även om våra kläder inte är det bästa material från naturens synvinkel.

Efter natten ute och besöket till bunkern Irma med Jörgen Engroos som guide vill jag mer än gärna lyfta på hatten med en mycket större respekt för alla de som levt under krigstider och för de som fortfarande gör de. De alla tvingas till att bli specialister i överlevnad. 

fladdermus  

En annan vinter överlevare

 

Bland drunknade trädjättar och klippmålningar

Är just hemkommen efter en paddlingsresa uppe i Koillismaa (Nordöstra Finland) och sjöarna kring Taivalkoski och Hossa nationalpark. Där var det andra paddlingsvyer än i hemmavattnen kring Mässkär. Sjöarna visade upp stora variationer; från träskliknande grunda vatten till långsträckta djupare vattendrag mellan tallbevuxna sandåsar och även en förkastningssjö omgiven av höga klippväggar. Sjöarna bildar mångfacetterade nätverk och står i förbindelse med varandra genom trånga sund eller små forsar, som kan sätta stopp för framfarten med kajak. Här är det vattendelaren i landskapet som bestämmer åt vilket håll vattnet skall rinna.

DSC 3388

På sjön Tyräjärvi möttes vi första morgonen av ett drömskt landskap där solen försökte komma fram mellan molnen och dimbankarna. Längs stränderna hade furorna vandrat ner till den sandiga eroderade kanten och stupat i sjön. Det var förresten inte bara furorna som ramlat i sjön. På glädjande många ställen såg vi även aspar och björkar som fällts av bävrar.

 

DSC 3460

Sjön Somer är en ca 8 km långsmal förkastningssjö, 30-40 m djup, med ställvis branta klippstup. På ”färgklippan” Värikallio lär man med visst besvär ha hittat 61 små figurer, bl.a. människoliknande figurer med horn. Klippmålningarna lär vara ca 4000 år gamla. Platsen vid sjön Somer anses vara en gammal knutpunt för vattenvägarna mellan Vita havet och Bottenviken.

DSC 3429

Just nu håller träden på att plocka fram ”ruskafärgerna” igen. Kring de sjöar som vi paddlade på var det furorna som dominerade landskapet. Men visst fanns det ställvis vackra björkar, aspar och rallarros som speglade i strandvattnet och gav lyster och livsglädje åt oss paddlare.

DSC 3416

Årsboken färdig 15.9.2017

Ok, snart är BFF:a årsbok klar för postning. Upplagan trycks denna vecka (v. 36) och limmas nästa vecka. Färdig för postning (från tryckeriet) den 15.9.

Igen ett stort tack till alla "talkoarbetare" som varit delaktiga i processen! Nu är det redan dags att planera vad ni vill dela med er om i ord och bild för nästa års utgåva! Ta kontakt med mig (hawk.eklund at gmail.com).

Vem kan segla förutan vind ?

trelanningen

Årets flickseglats med den gamla trogna besättningen startar torsdag kväll från Ekenäs. Det är knappt någon vind och klockan är mycket så vi puttrar ut med motorn till en naturhamn på Trelänningen för att försöka hinna ta i land före mörknet faller på. Fredag morgon fortsätter vinden att vara knapp, vi får puttra till Hangö. Lördag morgon vaknar vi av ett värre gungande och ett jäkligt högt och starkt spelverk från alla lösa stag och linor på segelbåtarna i hamnen. Vi blir strandade en natt till i Hangö, tanken att segla till Örö får vi skippa.

Söndag när vi vaknat och stigit upp är det en fin disig höstlig morgon, havet ligger spegelblankt omkring oss. Vinden tilltar en aning under morgonmålet men orkar inte mer än cirka två meter i sekunden pusta ut. Vi puttrar segelbåten tillbaks till sin hemhamn i Ekenäs.

Ett gott exempel på att det inte går att segla förutan vind men nog också att de går att skiljas från goda vänner utan tårar när vi vet att vi får en ny chans igen om ett år.

 

Nu hos tryckeriet

Ok, senaste natt 30.8-31.8 tryckte Magnus Östman på "send-knappen". Ett 108 sidors text-och bildpaket, fint "förpackat", skickades till tryckeriet.

Allt såg bra ut på de pdf-filer som jag och Krister Welander haft till förfogande för korrekturläsning; hoppas att Fram gör ett bra tryckarbete.

Detta med korrektur är viktigt, jag läste två gånger igenom materialet rad för rad, och det är alltid några småfel som hittas (stavfel, ordföljd, olika typer av "teknisk karraktär" som behöver justeras, etc.). Ett finlir som kräver skärpt blick. Ändå är det alltid något som slinker med ...

Om allt går som det skall i tryckeriet, så har vi igen en fin produkt att vara stolta över. I årets nummer har 23 olika medlemmar bidragit med artikelmaterial, det betyder att en knapp fjärdedel av föreningens medlemmar är med - suveränt!

Jag har redan börjat få in anmälningar om utrymme i nästa års utgåva; ni som vill vara med, ta kontakt! Vi skall försöka få ut nästa års årsbok före sommarledigheterna.

Det är samma koncept som tidigare, som gäller: ca 1,5 sidor text (A4) och 4-5 bilder med bildtexter.

Kolla tidigare nummer och skriv ALLT färdigt, så som det ser ut i tryck (dvs. rubrik, text & bild, brödtext, bildtexter samt avslutande presentation av skribenten).

Ni förstår att om inte ni skriver allt detta, är det någon annan (jag eller Magnus) som måste fylla i sådant - och så skall det inte vara.

Gör allt så färdigt som möjligt. Skicka in texten som Wordfil (som är så komplett som möjligt, med bildtexter skilt i slutet av artikeln, bilderna skickas skilt).

Nykomlingar på min strandäng

Jag har under drygt 20 år följt med och vårdat en liten strandäng invid vår sommarstuga på Mässkär, en holme utanför Jakobstad. Sedan fåren försvann på 60-talet får man själv hålla efter växtligheten om man inte vill ha en strand fylld med vassruggar och albuskar.

Jag brukar slå ängen med lie i slutet av sommaren för att hålla ängen näringsfattig och meja ner buskarna.

De senaste åren har vi haft en hård kamp mot lupinen som försökt erövra de högre belägna delarna av ängen. Det är en seg kamp men jag tror nog att den ihärdige vinner. Här gäller det att få bort blommorna innan fröna sprids.

På våren stortrivs den äkta porsen som blommar så fint och doftar så gott. Gökblomstret har spritt sig och bildar små spretiga ängar. Mitt i sommaren finns det gott om slåtterblomma, valeriana, älggräs och prästkragar. På sensommaren blommar fackelblomster nere vid strandkanten, natt och dag får marken av se ut som svenska flaggan och axveronikan vajar stiligt i vinden. Höstfibblorna lyser gult och drar till sig rara gäster som långvandraren tistelfjärilen.

DSC 4104

Ibland dyker det också upp nya växter på ängen. I fjol träffade jag plötsligt på den lilla blåa frossörten, även kallad getnos och feberört. Den lär tidigare ha använts mot tredagarsfrossa, och även mot spänningar, huvudvärk och ångest.

DSC 0617

Årets nykomling blev videörten, en ståtlig växt med videartade blad och kraftigt gula blommor. Delar av växten ger ett gult färgämne, roten vackra bruna färger. Videörten, även kallad strandling, lär också vara rik på C-vitamin och har använts för att förhindra skörbjugg.

DSC 3592

Det är inte bara igenväxningen som hotar strandängarna. I Österbotten muddras det flitigt i en ojämn kamp mot landhöjningen. Muddringsmassorna som breds ut på de låga stränderna har förstört många strandängar.

Snart till tryckeriet

 

Det är många som mejlat och frågat när BFF-årsboken kommer ut, och om jag förstått Magnus Östman rätt så börjar det närma sig - dvs. inom augusti (2017) skall årets upplaga gå i tryck. Bättre sent än aldrig ...

Eftersom allt arbete görs gratis, på egen fritid, går det inte att "pusha" och vara irriterad - då blir det ingen årsbok. Det måsta alla förstå och ha respekt för.

Men, som man säger på finska: "Hiljaa hyvää tulee". Och en fin årsbok lever ett långt liv i bokhyllan eller på soffbordet/vid läsfåtöljen.

 

Samtidigt vill jag påminna att alla som vill ha material med i BFF:s årsbok 2018 kan börja höra av sig (hawk.eklund at gmail.com).

Det material som vi har i årsboken är ju inte precis "dagsnyheter", därför är ju detta med lång framförhållning (och dito lång "monteringstid") något att räkna med. Alla som har erfarenhet av bokförlagsverksamhet torde känna till detta.

I årsboken vill vi att du som är medlem delar med dig av dina fotoupplevlser, i text och bild.

Jag får ofta höra personer som säger: "Men jag kan inte skriva" ... precis som om det var något man antingen för föds med, eller också inte. Vad jag vet har ingen ännu fötts med penna eller dator i hand.

Att uttrycka sig i text är ett hantverk som skall övas, liksom fotografering. Ju mera man övar, desto bättre blir resultatet. Detta gäller det mesta i livet. Och att skriva är ett ordhantverk som man kan lära sig, precis som vilket hantverk som helst.

Latmasken ?

Den här sommarens tidiga morgnar har varit magiska. När de kalla nätterna möter solens första varma strålar dansar älvorna med sina dimmslöjor högt och lågt runt omkring mig när jag paddlar på ån. Tröttheten jag kände när klockan ringde klockan halv fyra har jag länge sedan glömt.

Varför känns tröskeln att stiga upp ur min varma säng och drömmar så förbannat tung och stor ibland, även om jag vet att jag alltid blir belönad av naturens under när jag väl är där ute?

Varför är vi människor funtade med en latmask som har krafter att ta över. Jag kan inte se en logisk naturlig biologisk förklaring till det. Är det en mask som kryper fram i ett välfärdssamhälle, eller kämpar allla jordens djur med detta fenomen. Ju mer latmasken stryper taget om dig desto mindre chans att överleva ?

 

                blad 2

Äkta glädje!

sjundbytraditionsf

Vi är tre damer som är medlemmar i Sjundeå traditionsförening, och föreningen har ända sedan de första asylsökande kom till Kyrkslätt och Sjundeå varit med om att hjälpa till och försöka intregrera dem in i vårt samhälle. Jag har fått glädjen att lite äventyra med kanot på Sjundeå å nu två somrar i rad med män från Evitskog. Jag använder ordet äventyra för det är en mycket liten procent av de människor som kommit från ett mellanöstern land som kan simma, deras rädsla för vatten sitter hårt och djupt i dem. 

Idén med denna dagspaddling är att försöka kunna ge dem någonting att göra och annat att tänka på. Men också för mig få en känsla att kunna hjälpa till på mitt lilla sätt. Det har varit intressant att få ta kål på mina egna fördomar också för visst tänkte jag första gången hur kommer dessa män att kunna ta ett kommando från en kvinna. Men inge problem, artigare och uppskattande män kan vara svårt att hitta bland de finska männen.

Denna gång fick vi vara med om att se hur en vuxen man övervinner sin rädsla för vatten. Vilket sprattlande, glädje skutt, rop, hjärtskärande jubel skrik när han vågar ta sig efter lunchen i vattnet med sin flytväst på. Gud, vad jag blev glad att få ha gett honom denna chans.

Jag unnar fler av oss finländare att vara modigare och försöka lära känna en asylsökande person eller familj. Det tar inget endast ger massor med bredare perspektiv på ens eget liv.

 

Fotografens histogram

histogram

 

Bilden representera fotografens/livets histogram. För att nå ett mål i livet eller kunna exponera en bra bild behöver vi se, lystra, uppleva, känna att vi bär alla möjligheter i våra händer men också godkänna att ibland ramlar vi omkull och misslyckas för att förstå att börja om igen med bättre erfarenhet och nya chanser.

 

Mina sinnen är vända inåt.

Lyssnande.

Spejande.

Var är mitt universum?

Jag vill först upptäcka ditt.

Så att jag sedan kan upptäcka mitt eget.

Mitt inre skall bada i ljus.

Jag ska färdas utan kapsel.

Inte törna emot himlakroppar.

Min kropp är luft.

Jag flyter in och ut,

obehindrat.

En bris i ditt universum

som vill värma och svalka.

Det ska jag bli!

Kjell Frisk

MässkärsBo seglar söderut

De senaste dagarna har jag haft nöjet att få segla söderut i den försommargröna utskärsnaturen. Det blev segling och motorgång från Jakobstad via Vasa skärgård och ner längs kusten till Nystad. Sammanlagt blev det 234 sjömil, det dubbla om man vill tänka i kilometer. Med segelbåt hinner man stå vid rodret, filosofera om stort och smått och titta på utskärsnaturen medan timmarna går i ljuset som räcker till dygnet runt. Här några reflektioner om naturen just nu …

DSC 2501

 

Ejdern verkar må dåligt.

Redan i Vasa skärgård började vi se halvrufsiga, ruggande flockar med gudingar som lojt lyfte framför båten. På hela färden såg vi inga ejderungar. Däremot såg vi ställvis små grupper av ådor utan ungar, låt oss kalla dem för singel-ådor, som låg och solade på strandklipporna i allsköns ro. Samma fenomen med dåligt häckningsresultat eller inget häckningsförsök har även observerats i Åbolands skärgård.

DSC 2807

 

De vitkindade gässen lever gott på Kylmäpihlaja.

Kylmäpihlaja är en fyrö utanför Raumo med en skyddad hamn och aktiv turistverksamhet. Vi möttes redan vid kajen av vitkindade gäss som småmuttrande försökte hålla oss borta från sin ö. Det fanns många gässfamiljer och ön var nersmutsad med deras avföring. På ön frodas även havtorn, enstaka stora blommande rönnar och stora fält av hundflokor. En liten överraskning var näktergalen som underhöll oss i solnedgången. En vacker ö i havsbandet men ekologin verkar vara något i obalans!

DSC 2795

 

Och så skarvar man som man vill…

Längs vår färd var nog skarven den vanligaste fågeln både i luften och vattnet och som gav konturer åt klippor och skär. Vid Sideby såg vi ett par mindre kolonier men den mest spektakulära fanns nog vid infarten till Nystad. Där mötte oss en skogsklädd klippö med höga stammar och torra grenar, troligen granar som fungerade som boträd. Marken var ännu grön, man får misstänka att det var en relativt ny skarvbosättning.

DSC 2829

 

Trots smärre hotande ekologiska moln på himlen var det sommarskirt och folktomt i skärgården .. en lisa för själen. 

Andalusien

Påsken 2017 firar Lotta och jag i Andalusien regionens huvudstad Sevilla. Spaniens fjärde största stad.

Vi landar på torsdag mitt i påskveckan i Spanien. Den så kallade botgörande veckan (gammal metod för att rena samvetet och att återigen få tillträde till nattvardsbordet). Endast i Sevilla är det över 70 olika processioner för att fira stilla veckan i Andalusien. Hundratals processioner sker över hela Spanien under påskveckan.

Vi har hyrt ett rum hos en spansk familj via Airbnb. Vår värdinna Nerea informerar oss snabbt in i traditionerna och föreslår vilka processioner vi kan bonga inom området var vi bor.

Sevillas gator är proppfulla av spanjorer och det gläder mig att se att turisterna lyser med sin frånvaro, detta är ett unikt tillfälle att få uppleva äkta spanska traditioner med mycket gamla anor. 

Även om Lotta och jag inte är religiösa känns det som om alla är välkomna att dela med sig av denna tradition.

kuklux2  Hermandades El Cerro del Aguila

 

kuklux5

 Alla är med om påskfirandet, liten som stor, barfotad eller med skor, gammal som ung och människor i alla kulörer.

kuklux16

Hermandades Las Cigarreras

kuklux24

 

Hermandades Los Servitas

 

Det enda sorgliga med dessa huvade dräkter är att det får en att tänka på de protestantiska  organisationerna i USA vilka strävar efter vit överhöghet och ett samhälle baserat på rasism och här i Spanien är tanken som tur den motsatta.

 

Efter påsk firandet börjar vår 6 dagar långa workshop med Diego Lopez och Patrik Larsson. 

Diego för oss runt till hans olika favorit ställen i Andalusien. Grazalema Nationalpark, Donana Nationalpark, Rio Tinto mm. Spanien har underbara landskap, hit vill jag komma tillbaks på egen hand. Vi är elva Biofotingar + 2 svenskar som säkert tycker lika. Det enda jag inte var nöjd med var benämningen workshop. Det 6 dagar vi kör omkring i trevligt sällskap till de olika fotoställen känndes som en vanlig turistresa. Den enda skillnaden på turistresa och workshop är att vi lever naturfotograf tider efter solens upp och ner gång. Jag hade kunnat planera in en likadan egen resa och kommit billigare undan.

korktrad

Korkek

 

donana

Donanas sanddyner i stark vind

 

 

 

Bland träsktroll och småprinsar

Grodor förekommer i sagor och myter världen över. I många gamla kulturer symboliserar den lite människoliknande varelsen livsförnyelse och återuppståndelse. De gamla grekerna och romarna uppfattade grodan som en bärare av fruktbarhet och harmonisk kärlek och erotik. Men, ack och ve, våra gamla kyrkofäder var inte förtjusta i ”hednasagorna” och tyckte illa om det lilla djuret som ”krälade i dyn” och gjorde grodan till en symbol för irrläror!

GmimmTheFrogPrince

Bäst känner vi väl alla till sagan om prinsen som drabbats av en förbannelse och förvandlats till en groda. Förbannelsen kunde brytas med en kyss av en prinsessa eller varför inte av en helt vanlig kvinna.Symboliskt handlar det kanske om att man skall ”bli den man är menad att bli” och att ”den ringaktade kan vinna anseende”.

Med dessa tankar i bakfickan deltog jag i en workshop med ”Wild Nature” (12-14.5.2017) i Skåne där man kan träffa på ett par spännande grodor som inte finns i Finland. Nämligen träsktrollet klockgrodan och lillprinsen lövgrodan.
Klockgrodan kan man hitta i dammar och gölar på kvällen där den blåser upp sig och låter som kyrkklockor över nejden.

Lövgrodan kan man leta efter i mörkret och smyga runt med ficklampa efter det kraftiga ljudet och försöka hitta den lilla vackra gröna prinsen på vasstrån i dammarna.

DSC 1895

Om man har riktigt tur kan man dagtid hitta lövgrodan uppe en kvist eller gren i träden runt groddammarna. Vårt envisa letande gav resultat .. en liten prins i trädet som blev paparazzifotograferad med lövverkets bokeh i bakgrunden.

DSC 2043

Väl hemma och ute på Mässkär träffade jag på en helt vanlig groda som stel av vårkylan stretade uppför en mossbevuxen sten. Blev riktigt "biten" på dethär med grodor ... både myterna och bilderna fascinerar!

DSC 2448

Kurs på Höga kusten

Hemma igen efter några dagar med likasinnade i en av Sveriges mäktigaste kustmiljöer. Höga kusten, hälften av Kvarkens världsarv, gör minsann skäl för namnet. Närmare trehundra meter höga toppar, lysande röda rapakivistup rakt ner i havet, klapperstensfält och gammelskog – rena nöjesfältet för en naturfotointresserad besökare.

BioFotos årsmöte avklarades med stil under överfarten Vasa-Umeå i konferensutrymmet på färjan. Väl i land bar det av söderut – tidvis i så tät snöyra att man började sakna nabbdäcken, men det vintriga vädret till trots anlände vi i god ordning till Nordingrå och Lappuddens friluftscenter. Redan vyn från gårdstunet skvallrade om var vi befann oss – bakom den spegelblanka sjön och byns fina kyrka höjde sig höga berg i alla riktningar. Solen sken igen, lommen ropade.

En fotoworkshop för naturfotografer är minsann inget viloläger. Fotografering i kvällsljus mellan 19 och 23, lite sömn, fotografering i gryningsljus mellan klockan 2 och 5 (jo, solen är tidigt uppe i maj på dessa breddgrader). Däremellan bildgenomgångar med diskussioner bildkritik, tekniksnack, lite sömn till och däremellan mycket och god mat. Värden på Lappudden, Agne, och vår kursledare Mats, visste vart de skulle föra oss, och vi plockade in mäktiga hällmarker, sälar, vackra stenstränder och djupa raviner på minneskorten.

En på allt sätt lyckad resa var det, tack till alla deltagare för den trivsamma stämningen, tack till Mats för fina bild-diskussioner och kluriga uppgifter, och tack till Agne och Maria för underbart god mat och fina förhållanden på alla sätt och vis (båtlånet inte att förglömma).

Bilden här nere är tagen på Ulvön vid halvtiotiden på kvällen. Några av oss hade besökt en tordmulekoloni, men inga tordmular var ännu på plats, sannolikt på grund av den kalla våren. Kustprofilen vid horisonten skvallrar om var vi befinner oss - Höga kusten.

DSC 2210

Ulvön 13.05.2017, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/80 f 16 ISO 1000. Bloggare: Krister Welander 21.05.2017.

Snart doftar och blommar porsen igen

Den äkta porsen (Myrica gale, suomyrtti på finska) är en förvånansvärt okänd växt trots att den finns längs hela vår kust och påträffas även kring skogssjöar och kärr. Den vide-liknande busken är rätt oansenlig största delen av året. Bäst lägger man märke till porsen på våren när den blommar och sprider en kraftig kådig vällukt.  De rödgula hanblommorna sprider pollen med vårvinden på samma sätt som enriset dammar. De små djupt röda honblommorna är betydligt färre men desto vackrare om man går riktigt nära med makro-objektivet. Själv har jag blivit bekant med porsen på Mässkärs stränder, där den äkta porsen är allmänt förekommande.

 DSC9070

Porsen är en s.k. tvåbyggare med han- och honblommor oftast på olika buskar men ibland har jag nog sett bägge blommorna på samma buske. Den äkta porsen blommar i april-maj på bar kvist och då kan man känna av den karaktäristiska starka doften på hela strandängen. Gnugga bladen eller blommorna mellan fingrarna så kan du hålla kvar den kådiga doften en stund. Harry Martinsson beskrev med sitt poetiska språk porsens kryddiga arom som ”de svenska vildkärrens lavendel”.

DSC 216039025

 

 

Förr i tiden användes porsbladen som krydda i mat och även i öl och brännvin. Senare ersatte man porsen i ölet med humle, porsöl lär ha gett en besvärlig bakfylla. Porsen har även ha använts som läkeväxt bl.a. i badvattnet som sårmedel mot bältros. Man har använt skott och bark som ämnen för garvning. Ur bladen och blommorna fick man också ett gulaktigt färgämne.

Porsen har använts som myggmedel. Man gnider bladen mothuden,det lär kunna hålla myggorna på avstånd. Förr brukade man även hänga upp knippen av blad och blommor för att hålla mal och löss borta.

Porsens läkande förmåga nämns också i Dan Anderssons vackra vårvisa ”Till min syster”:

“Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,

och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.

Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,

det stärka oss till läkedom likt strandens unga pors.”

Nordan är kall varifrån den än blåser

Årets första utfärd med båt till Mässkär blev på långfredagen den 14 april. När vi började vara på Mässkär för drygt 20 år sedan gick man alltid och hoppades att man kunde åka ut till 1 maj. Så visst har isarna börjat bryta upp tidigare än förr!

 

DSC 1061

 

Efter en kall natt hade isen lagt sig vid Ådö fiskehamn och det blev att leka isbrytare med Silvertärnan (plåtbåten Linder) tills öppet vatten mötte och vi kunde puttra iväg till holmen med hjälp av 3,3 Hk i akterspegeln. Den nordliga vinden tog i längs med dagen och vädret blev allt kyligare. Under den sedvanliga ö-vandringen längs stränderna ser vi strandkallor i vikbottnarna, isvallade klippor där nordanvinden rullar upp vågor som snabbt fryser till i spännande mönster.

I vår egen vik simmar några storskrakar och grågäss, ett par knipor och knölsvanar. Hoppeligen aspirerar kniporna och storskrakarna på sommarbostad i någon av mina sjöfågelholkar. På strandklipporna syns ett par strandskator som ser lite bortkomna ut i kylan och i alarna vid bastun letar en rödhake efter något att äta. Annars är det lugnt i kylan.

Kliver försiktigt omkring på de ishala klipporna och tar några bilder med vidvinkelobjektivet utrustad med avtonat gråfilter för att lite dämpa solstrålarna.

 

DSC 1059

Men visst är det så att nordan alltid är kall och än så är det långt till vår, åtminstone ute på Mässkär.

Årsbok också i vår

Trots att det länge varit tyst på årsboksfronten, så har det jobbats på många fronter.

Under hösten och vintern fick jag in text- och bildmaterial som fyller ett helt nummer. Tack för det!

Texterna krävde en hel del redigering; det känns som om många inte alltid förstår att också textproduktion kräver samma "finlir" och övning som fotografering & bildredigering!
På engelska säger man: "There is no good writing, only good rewriting". Och det är bara så sant. Också vana skribenter och ordsnickare kollar sina  texter många gånger om, ändrar, putsar, formulerar om, byter ord och kommatering etc. - innan de levererar en text till beställaren.

I januari var de flesta artiklar klara.

Nu är det ombrytning som gäller. Tyvärr har vår ombrytare Magnus Östman varit överbelastad med arbete under vinter och vårvinter, och det är först nu i slutet av april som han har börjat ta tag i materialet.

Men den som väntar på något gott ....

Glad Påsk till alla BFF:are!

Tankar från Sjundeå å

När jag paddlar längs min å och ser att knip hanen hittat sig en hona undrar jag är det samma hane eller hona som på samma plats bildar famil som förra året? Det känns så otroligt mäktigt stort att en liten fågel eller stor kan flyga flere tusen kilometer för att hitta sig en partner och bilda en sommar familj för att sedan flyga till sitt singel recidens när ungarna är stora för att klara sig själva. Fåglarna lär sig snabbt hur deras livscykel ser ut. Är det ett enkelt sätt att leva jämfört med människans, antagligen inte. Lika mycket om inte fler faror finns för dem att flyga in i. Hur mycket av de faror har inte vi människor byggt upp? Finns det fåglar som aldrig hittar sig en partner, blir det då genast stämplade som udda varelser eller får det kackla fritt runt i flocken eller är det då de blir hackhönor.

Är vi ändå ganska så lika människan och fåglarna ?

fågelkarlek

Kärlek och mat behöver vi mycket mer ?

Även en blind höna blir en god soppa.

skarvgrupp

Spännande svamp

Fem vårdagar ute i den yttre skärgården och man insuper en hel del vårkänsla. För vårkänsla blir det när all snö är borta och det igen är mjukt att gå i markerna. När spelande orrar, knispande morkullor och koltrastarnas flöjtspel värmer upp de kalla kvällarna därute. Havet är öppet (det har det faktiskt varit hela vintern) och stora flockar med allor och gudingar ligger långt ute i sydväst. Gudingarnas ooanden hörs långt, men kanske förgäves – ådorna verkar saknas så gott som helt i år.

En av de dimmiga morgnarna gick jag en tidig vandring runt ön. Dagen innan var det småregn och dimma hela dagen, och flyttande småfåglar inväntade bättre flygväder i ensnåren och aldungarna. Hundratals rödhakar, järnsparvar, gärdsmygar och kungsfåglar letade spindlar bland fjolårslöv och mossa. Trastar och bofinkar fanns överallt.   Mitt i detta fågelmyller gick jag min morgonvandring, med en 90 mm:s makrolins på kameran. Nåja, jag behövde inte försöka plåta fåglar utan kunde koncentrera mig på att njuta av den friska salta skärgårdsluften och de rastande flyttfåglarnas ljudkuliss. En jagande fjällvråk fick mig i alla fall att lyfta kameran och det blev en räcka bilder, mest för att kunna kolla kön och ålder. Tyvärr räckte inte kvaliteten ens riktigt till det.

Men jag hade ju ändå min makrolins, och i ett av alkleven där öns älgar brukar hålla till, tog jag fotografiet här nere.

Bland fjolårets allöv lyste något orange, mitt i ett älgspår. Jag visste att det fanns en skålsvamp som ställer ett rätt speciellt krav på sin växtplats – den växer bara där en älg har urinerat, men jag hade aldrig sett den tidigare.  Och här växte den nu, svampen med det fina namnet orange älglegeskål (hirvenparvimaljakas, Thelebolus/Byssonectria terrestris). En ljuspunkt i den dimmiga vårskogen, och en påminnelse om den enorma mångformigheten i vår natur. Fascinerande.

orange älglegesvamp

Björkö 4.4.2017, Nikon D500 + Tamron 90mm (f2,8), 1/125, f4,5, ISO 4000. Bloggare: Krister Welander 7.4.2017

Solsemester

Ja, så har man då varit på solsemester.  Inte så dumt, må man då säga. Jag, som i allmänhet alltid rest norrut, tillbringade nu en aktiv vecka på den för oss finländare rätt obekanta Kanarieön La Palma. Ön lockade med resebroschyrernas superlativer om orörd natur, lugn och ro, bästa vandringslederna och annat läckert. Allt visade sig stämma, och vi, som inte var ute efter långa sandstränder, behövde inte bli besvikna på någonting. Långa vandringar uppe på höga vulkanryggar, nere i djupa raviner i lagerskogen och inne i öns jättestora caldera bjöd på fina upplevelser för en naturälskare. På guidade vandringar hinner man tyvärr inte koncentrera sig på fotograferandet, vandringarna var långa i krävande terräng, och vi måste hinna fram innan det blev mörkt, så det blev mest snapshots på minneskortet. Dessutom hade jag problem med mitt nya (använda) objektiv. Bländaren slöts för långsamt med de små öppningar jag använde i det starka ljuset, med en massa överexponerade bilder som resultat. (Objektivet är nu på garantiservice, hoppas det ordnar sig.)

Naturen på den lilla vulkanön La Palma, den tredje minsta av Kanarieöarna, var spännande. Ön torde vara den brantaste i världen, och benmusklerna fick bra träning på de långa bergsvandringarna. Mitt på ön ligger den stora calderan och en lång vulkankedja, i sluttningarna mot nordost växer frodiga molnskogar och på västra sidan pinjeskogar i bergen och stora bananodlingar längs kusten. Längs bergsbranterna jagade tornfalkar och bland strandklipporna födosökte bl.a. roskarlar, kanske övervintrande finländare, vem vet?

Vill man åka till La Palma bara för att fotografera är det nog, förutom vandringskängorna, hyrbil som gäller. Helst en fyrhjulsdriven sådan, men ingen höjdskräck, om man vill högre upp i bergen.  För den som önskar fotografera natthimlen torde La Palma vara ett av de bästa ställena i världen. Uppe på calderans kant ligger inte mindre än femton observatorier från olika länder, som byggts där för att luften är så klar och för att ljusföroreningar saknas (några nätter per år släcks all belysning på hela ön för astronomernas skull).  

Bilden här nere är tagen uppe på vulkankedjan, på ungefär 2 000 meters höjd. På den karga fjällheden kämpar pinjer i det tuffa klimatet. Deras långa barr kan fånga upp dagg ur molnen och på så sätt klarar de sin vattenförsörjning.  I bakgrunden, hundraåttio kilometer bort, skymtar Teneriffa med sin vulkan Teide. Ja, och sol, visst, alla dagar :-)

La Palma

La Palma, Las Deseadas, 5.2.2017, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1/2500 f20  ISO 400. Bloggare Krister Welander 23.2.2017.

BioFoto damers första träff

60 chicks pekka

eva

 

Ett första försök med en damträff ett veckoslut i februari i Noux nationalpark med BioFoto damer från Sverige, Norge och Finland.

Vi övernattar på http://greenwindow.fi och tackar Pekka Väänänen för god mat och service.

På agenda har vi ett besök till vår utställning på Haltia, morgonfotografering, och förstås chilla kvinnligt fotosnack bland likasinnade glada damer.

Efter detta avslappnande trevliga veckoslut fick man ny spurt för nya utmaningar igen.

 

 

Vilse i "whiteout" på Larsmosjön

Larsmosjön är den stora invallade skärgården mellan Jakobstad och Karleby, som förvandlades till en sötvattensjö 1962, som vattenreservoar för främst träförädlingsindustrin i Jakobstad. Vatten rinner till från Esse, Purmo, Kovjoki och Kronoby åar som förser sjön med näringsrikt, humusfärgat vatten som emellanåt orsakar sura utsläpp från de svavelrika alunjordarna med omfattande fiskdöd som följd. Vattennivån i Larsmosjön regleras med slussar till en nivå motsvarande år 1960 (+ 10-20 cm) vilket gör att vi här har en intressant skärgård som är frikopplad från landhöjningen, som annars ständigt möblerar om i den österbottniska skärgården.

hela larsmosjon for fisklederna med pluppar 2

Larsmosjön är grund och fryser snabbt till på hösten till glädje för pilkare, isjaktsseglare och inte minst för oss långfärdsskrinnare. I söder och sydost har vi spännande deltaområden med stora fjärdar fyllda av säv och vass.

DSCN0209

Vi har skrinnat på sjön under många olika förhållanden från fantastisk kärnis med lågt liggande sol till snöyra och mjuka tungskrinnade isar. Men aldrig förr har vi varit med om att skrinna helt i vitt med isen försedd med ett tunt snöskikt och luften fylld av tät och fuktig dimma. Polar- och fjällfarare brukar tala om ”whiteout”, när allt är vitt, horisonten och skuggorna försvinner och det blir svårt att orientera sig. Oftast brukar det då vara fråga om snöyra. På svenska talar man om vitt-i-vitt, snöblink eller flatljus. På finska används begreppen ”horisonttikato” och ”valkeutuminen”.

Vi råkade ut för fenomenet den 22 januari 2017, när vädret var varmt och fuktigt efter ett snöfall under natten och fuktiga luftmassor bredde ut sig i nejden. Det var svårt med orienteringen och något snopna fick vi i ett skede erkänna att vi var förlorade i dimman och måste kolla på gps:en var vi riktigt var.

Det blev en något längre tur än planerat (43 km).

DSCN0206

Mina bilder på skrinnturer har jag denna vinter fotat med Nikon Coolpix AW110, som är vattentät och stötsäker och dessutom försedd en 16 Megabyte sensor och moderna rackerier som WiFi och GPS för den som behöver. Kameran har även fungerat bra på paddlingsturer. Den känns som en fungerande kompromiss när man inte vill riskera en tung och dyr systemkamera eller är rädd för att tappa mobilen på isen eller i vattnet.

Den som undrar var bloggaren MässkärsBo helst håller till kan på kartbilden leta efter Mässkär ute i hafsbandet.

Nu går vi mot sommaren igen

För en månad sen var det vinter. Åtminstone såg det så ut när jag rörde mig i skog och mark. Det gick till och med att skida. Min senaste blogg handlade om den snön, novembersnön. Men nu, på årets kortaste dag, är all snö borta. Och med snön försvann också dagsljuset, verkar det som. Inne i skogen är det igen senhöstkänsla med mjuk mörkgrön mossa, trattkantareller och kompostdoft i aspdungarna. Och mörkt. Där i skogen, till mestågens lågmälda kvitter, går man så och drömmer om en kamera som skulle klara lite högre ISO-tal, och ett ljusstarkt objektiv ...

Även om det inte ännu är julafton har jag redan packat upp årets julklapp, en ny kamera. Det är nu sju år sen jag införskaffade min D300, och nöjd har jag förvisso varit. En tålig och lämpligt lätt kamera som fått vara med på en hel del äventyr. Några objektiv har jag lyckats dänga i berget, med ibland katastrofala följder, men kamerahuset har stått pall för allt det råkat ut för. Men så, efter att Nikon släppte efterföljaren D500 i våras har D300:an börjat kännas allt mer omodern. Testerna höjde D500:n till skyarna - stark, lätt, snabb. Priset var visserligen rätt högt, men har man som jag sparat i sju år så ...

Men så var ju utan en allroundlins också, av tidigare nämnda orsaker. Efter moget övervägande blev det Nikons superskarpa normalzoom, som jag hittade på secondhand-marknaden till överkomligt pris. Att sådant. Tack julgubben.

 Med ny utrustning får också fotograferandet ny fart. Så känns det i alla fall. Man vill ju liksom ut och testa alla nya finesser. Men, att ta bra bilder är som känt inte en utrustningsfråga, det måste man påminna sig om. Men möjligheterna kanske ökar. Så vill jag i alla fall tro. Bilden här nere är tagen i dag i trädgården. Mitt bland de multnande rabarberbladen tittar en lite grön planta fram – som ett tecken på att vi är på väg mot sommaren igen. Så en riktigt god jul på er, och ett riktigt givande foto-år 2017, med ny eller gammal utrustning.

DSC 0314

Sjundeå 22.12.2016, Nikon D500 + Nikkor 17-55 (f2,8), 1s, f/14, ISO 200. Bloggare Krister Welander 22.12.2016.

Kärnis

Över 100 km redan skrinnat på fruset vatten, kärnis. Jag tror jag snabbt kunde konstatera att   om Finlands vinter inte kommer att prestera mera snö så snälla Njord gud kan jag få minus grader varje dag, gör inget om kvicksilvret går under - 10 grader. Om jag riktigt tur har kan jag då snart skrinna på Sjundeå å.

Jag har en dröm att en gång åtminstone endast leva efter is läget. Försöka skrinna varje dag genom hela vintern, flytta mig och min skridsko packning alltid efter passande skridsko isar. Kanske när jag blir pensionär har jag möjlighet till att uppfylla denna dröm.

Det är faktiskt något magiskt över att få glida fram på blank slät kärnis. Ljudet av skridskorna som skär in i isen som kvider tillbaks lågt eller högt beroende på hur tjock den blivigt. Spänningen med att alltid vara allert, hålla koll på passlig tjocklek för skrinnig, vindbrunnar speciellt när du har solen i ögonen,sund mm

is 2

Idag på havsisen med en grupp från Skrinnari föreningen, Esbo viken, Moisiofjärden, Långvik. Tyvärr är det inte riktigt i min smak att skrinna med i en grupp. Naturupplevelserna och fotograferingen blir sidosatta och istället blir det en prestations tävling med dig själv och med din grupp. Idag t.e.x såg vi tre havsörnar ute på isen men ingen chans att stanna upp för att tjecka in dem. Jag tror knappt gruppen ens märkte dem.

Men eftersom jag just nu inte har någon att skrinna med får jag bara stå ut med att skrinna i grupp och ta ut allt bra jag får av det.

 

                       is

Novembersnö

I början av november blev det kallt. Och när kall luft sveper över ett ännu varmt vatten i Finska viken brukar vi få snö här vid sydkusten. Den tionde november hade vi redan trettio centimeter. Trettio centimeter snö i början av november, det var länge sen sist. Snörekordet för november i Helsingfors, 40 cm, uppmättes den 9.11.1945 enligt Meteorologiska institutet. Men medelsnödjupet i november (15.11, Helsingfors 1981-2010) har varit bara två centimeter,  och snöfri första halvan av november sen 2007.

Ovanligt mycket snö, alltså. Men också ovanligt kallt. I går kväll, den 11 november, var det -13°C kallt hos oss. Värmerekordet för november uppmättes på Jomala den 12 november 1999. Då var det 13,0°C, hela 26 grader varmare än nu! Novembervädret överraskar, både med  temperaturerna och med snön.

Ja, det var mycket siffror, och här kommer ännu lite till: Inkommande måndag är det fullmåne, och inte vilken måne som helst, utan en riktig supermåne. Månen, i sin elliptiska bana, har inte varit så nära jorden sedan 1948, och kommer därför att visa sig rekordstor. Månen kommer att vara 356 509 kilometer från jorden. Den kommer att vara 14 % större och 30 % ljusstarkare än då den är som längst bort. Men, som en liten tröst ifall det är mulet väder, den är ändå bara 368 kilometer närmare än den var som närmast i fjol. Och nästa supermåne ser vi om drygt ett år, i januari 2018. Men även om det nu inte är så märkvärdigt hoppas på klart väder i alla fall.

Plumsade i förrgår ett par timmar i mjuk novembersnö ut över åkrarna och in i skogen. Det tjocka mjuka snötäcket låg som ett kompakt duntäcke över landskapet. Ett meståg drog fram i den annars så tysta skogen, och ljuden avslöjade förutom de vanliga mesarna också kungsfågel och stjärtmes. En flock sidensvansar svirrade omkring i jakt på bär. I skogen följde jag spåren av ett uppskrämt rådjur bakåt till dess lega. Vem som skrämt det förblev oklart, sannolikt var det en lo, de fyra meters sprången var imponerande. Men i den lösa snön var ändå de redan gamla spåren omöjliga att tyda säkert, och dramat (?) förblev olöst.

Tillbaka ute på åkern syntes det tydligt att snön kommit tidigt. Grönt gräs stack upp här och där genom det tjocka snötäcket, och hjortar och rådjur hade krafsat fram ätbart på flera ställen. Nu återstår att se hur länge vi får hålla det vita. Regn är utlovat till slutet av nästa vecka. Här nere en bild av en tuva grön knapptåg som tittar upp ur snödrivan.
 

snöstarr 4918Sjundeå den 10.11.2016. Nikon Coolpix A, 1/100, F20, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 12.11.2016

Rackelhanen på Mässkär

Under mina vandringar på Mässkär senaste sommar har jag vid flera tillfällen sett skymten av en skogshönsfågel som småningom visade sig vara en rackelhane. En rackelhane (på finska korpimetso, Tetrao tetrix X urogallus på latin) är en hybrid mellan tjäderhöna och orrtupp. Den har fått sitt namn från tyskans rackelhahn, vilket lär hänga ihop med rackelhanens skorrande läte. Det finns förstås även rackelhönor, som liknar orr- och tjäderhönor förutom att den har en rak bakkant på stjärten. Orrhönan har kluven stjärt och tjäderhönan rundad.

DSC 1757

Man har ansett att rackelhanen är steril men det finns nyare rön som talar för att vissa kunde vara fertila. Rackelhanen lär kunna delta i orrspel men lär visst hålla till i utlkanterna av spelområdet. Rackelhanen har drag av både orre och tjäder, stjärten är kluven men inte lyrformad som hos orren. Den lär livnära sig på både tallbarr och björkhängen men även enbär och kråkbär lär duga som föda.

Den 17 oktober vandrade jag i trakten av fybåken när rackelhanen plötsligt uppenbarade sig tallskogen bara ca 10 meter från mig. Speciellt rädd var den inte och jag fick lov att backa lite för att få in hela fågeln på en gång med mitt objektiv (300 mm + telekonverter 1.4). Efter en stund satte den sig uppe i en tall och lät mig ta några bilder till.

DSC 1762

Få se nu om rackelhanen hålls kvar på Mässkär över vintern och bjuder på nya möten nästa vår.

DSC 1786

Höstträff i Seitseminens nationalpark

tyko 5

Tio BFF medlemmar anmäler sig på plats i Pitkäjärvis skogsarbetar stuga där vi får känna på hur man levde förr i tiden. Vi får försöka överleva utan elektricitet och rinnande vatten i fyra dagar. 

När det sista ljuset är släckt och alla krupit in i sin sovsäck eller under täcket börjar jag tänka på vad allt som kunde ske om världens elektricitet slutar fungera. Allt som är lagrat digitalt, elektriska säkerhetslås, kylförråden i butikerna. Hur många yrken är beroende av el, kirurgen, brandmannen, polisen slaktaren. Hur många liv ryker med elavbrottet. 

Min sista tanke före jag somnar är ändå att jag har koll på var min ficklampa och tändsticksask ligger.

Vi har fyra fina foto varierande dagar, mulet,disigt, frost, sol och några stänk regn faller på oss men det några dropparna hindrar ingen av oss att vara ute och njuta av allt Seitseminen har att visa oss.

Av Finlands futtiga 2-3 % av urskog finns här ett litet område kallad Multiharju urskog. Här är det äldsta tallarna med sin sköldbark nästan 400 år gamla. Människan har aldrig utnyttjat och utsatt skogen för skogsbruk eller jordbruk, endast vilddjuren och trollen och skogsfén har fått gå fritt fram här.

Över hälften av nationalparkens areal består av myrmarker. Förutom tallmyrar och täta grankärr finns det rätt vida trädlösa mossar i Seitseminen.

tyko 7

Vid bäcken Liesijoki har det funnits en vattenkvarn, där de som bodde i närheten kunde mala sin säd till mjöl. Man besökte kvarnen en gång om året, då man malde mjöl för hela årets behov. Den ursprungliga kvarnen är riven och i stället har en liknande gammal vattenkvarn från Helvetinjärvi flyttats till platsen.

tyko 6

 

Mänskligheten har mycket att lära sig och påminna sig om från forna tider för att kunna göra rätt beslut gällande också skogsavverkningen.

Alla borde få se hur en riktig skog bör se ut. 

 

Tykö nationalpark

tyko

 

Årets bästa utflykt med min systers två barn. Än så länge väntar vi alla lika mycket på detta veckoslut att få vara tillsammans ute i naturen. Jag skall försöka övervinna alla tonårs krämpor som säkert kommer i något skede av deras utveckling för att hålla intresset och glädjen att fortsätta vår nöstliga tradition.

Två nätter i tält i Tykö nationalpark. I år hade vi sällskap av min gamla klasskompis Mika med sin lika gamla son som Natalie.

Redan planeringen av detta veckoslut är lika inspirerande och spännande varje år, att försöka hitta en nationalpark inte för långt hemifrån. Det bör finnas tillräckligt med alternativa lägerplatser för att minimera människoantalen vid eldstaden, och inte för långa avstånd dem emellan. Än så länge vandrar vi enbart på barnens villkor, vi stannar upp ofta för att klättra i träd, kliva upp på en stor sten eller så bara sätter vi ner oss i den mjuka vitmossan för att beundra omgivninen och tuggar i oss lite färdkost. Natalie 8 år har redan börjat kräva att inge hus eller människor får synas där vi tältar. Barnen har förstått att nappa upp naturens lugn och rofylldhet även om de själva babblar på i ett enda tills sagan är läst och vi sagt godnatt.

Tykö nationalparks natur är i stort sätt karga tallskogar med fina bergssluttningar och vackra utsiktsställen. Men också tallmyrar, blöta grankärr och gamla fornstränder hittar man här. Nationalparkens symbol gråspetten fick vi också syn på.

Vädret är perfekt, inte för varmt för vandring så här långt in på hösten och inget regn. Vi testar ett ganska så stort lånat tipi tält av Sjundeå scouter vilket releterar till ganska så kyliga nätter. Tältet har inget golv och den kyliga fukten sipprar in mellan ljungen och in i barnens sovsäckar. Vi får hoppas att julgubben förstår att vi behöver varmare sovsäckar och ett åtta personers kupoltält.

Dessa dagar är guld värda.

 

 

"När hela havet sinat ut"

De senaste dagarna har havsvattnet varit extremt lågt i Bottenviken, ungefär 50 cm under det normala. Detta ger anledning för MässkärsBo att fundera lite om både långsamma och mera tvära kast i havsvattnets nivå.

DSC 9397

Förändringarna i havsvattenståndet har alltid varit intressanta för kustfolket. Alla som vistades vid kusten kunde ju se att båthusen och bryggorna flyttade långt upp på land, farleder grundades upp och holmar förvandlades till halvöar och havsvikar blev insnörda flador. Men att få en förklaring till fenomenet var inte så lätt och självklart.

Ännu på 1700-talet framhöll den bibliska synen att fördelningen mellan land och hav varit rådande sedan skapelsen och de förändringar som skett hänfördes man till syndafloden. I slutet av 1700-talet pågick den s.k. vattuminskningsstriden mellan kyrkan och vetenskapsmännen, som ansåg att det var vattnet som sjönk undan. Först på 1800-talet framfördes teorin om att det i själva verket var jordytan som steg upp ävenom man inte kunde förklara varför. Först i slutet av 1800-talet utarbetade den skotska geologen Jamieson teorin om att landhöjningen berodde på att inlandsisen pressat ner jordskorpan som nu i sakta mak höjer sig igen. Och den teorin håller ju ännu idag.

Den största landhöjningen i Skandinavien ser vi i Kvarkenregionen och vid Höga Kusten där landet höjer sig 8-9 mm per år eller närmare 1 meter på 100 år.

De snabbare kasten i vattenståndet kan under ett år variera med upp till 2 meter. Se kurvorna från Jakobstad under det senaste året (mätta värden i blått och röda för prognoser).

Skärmavbild 2016 10 15 kl. 17.39.45

I Östersjön förklaras förändringarna under året främst av lufttrycket och vindarna. I Bottenviken får vi lågt vatten när ett högtryck stationerat sig här och speciellt om det samtidigt blåser nordliga vindar som för bort ytvattnet. Tidvattnet påverkar vattenståndet bara någon cm i Östersjön.

De senaste dagarnas lågvatten blir mest synliga i den grunda Österbottniska skärgården där stora strandområden kommer i dagen, de slemmiga stenarna tittar fram som lurviga djur och man kan promenera långt ut i havet på torrlagda sandstränder. Det är ju även intressant se framåt i tiden; ett vattenstånd 50 cm under det normala visar ju hur stränderna kommer att se ut vid Bottenviken om 50 år!

DSC 9402

Urskog

Det är självklart man tar av sig mössan när man träder in i en kyrka. Lite samma känsla infinner sig när man går in i Multiharju urskog i Seitseminen nationalpark. Det känns som en helig plats, på något vis. Med vördnad ser man på de fyrahundraåriga tallarna, de mossbelupna lågorna och de långa sjoken av skägglav som klär en del av granarna. Så här skall en skog se ut – alltså en skog. Det är något annat än de trädplantager jag brukar vandra i hemma i Sjundeå. Även fast man söker sig till äldre skogar är de ju inte gamla, de är bara fullvuxna. Och när skogen är fullvuxen skall den ersättas av ny, för annars sjunker avkastningen rejält, har vi lärt oss. Tur att det inte är så med oss människor.

Läste en artikel på yle.fi för någon vecka sedan om skogsägande. Där uttalade sig skogscentralens expert för naturvård bland annat enligt artikeln så här: ” Men jag tror att väldigt få människor skulle vara bekväma med att försöka ta sig fram i en naturskog. Där finns en massa vindfällen och olikåldrade träd och det är svårt att röra sig.” Det här uttalandet hade fastnat i mitt minne, och det dyker osökt upp i Multiharju. Man undrar om skogsexperten alls besökt en riktig urskog? Om inte, är det ju inte så märkvärdigt i och för sig. För det finns ju nästan inga kvar. Av de gamla skogar som är fredade i södra Finland, ca en procent av all skog, är bara någon promille riktig äkta orörd urskog. Och urskog är verkligen inte svår att röra sig i (förutom i Multiharju, för där är det förbjuden att avvika från stigarna).

Se på bilden här nere. Rätt glest mellan träden, marken täckt av ett tjockt lager mjuk mossa som döljer träd som fallit omkull för tiotals år sen. Här och där jättelika tallar med sköldbark, jätteaspar med hål för ugglor och flygekorrar och stående döda träd. Det som inte syns på bilden är alla de insekter och svampar som här kämpar för sin fortlevnad. Tyvärr är många av dem redan dömda att dö ut – det är för glest mellan de riktigt gamla skogarna. Men ännu finns sådant som kunde räddas – om vi vill. Och för att vi skall vilja borde vi alla någon gång besöka en urskog. Då först vet vi vad det handlar om.

Seitseminen 4803

Seitseminen den 1.10.2016. Nikon Coolpix A, 1/20, F6,3, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 5.10.2016.

Pyramiden - Svalbards absurda spökstad

Under min resa till Svalbard i september 2016 hade jag nöjet att delta i en dagsutfärd med båt till gruvan Pyramiden. Det övergivna samhället har fått sitt namn av ett pyramidformat berg som utgör en bakgrund för bosättningen. Pyramiden ligger vid Billefjorden, en arm av Isfjorden, alldeles i närheten av den mäktiga Nordenskiöld-glaciären.

Pyramiden var ursprungligen en gruva i svensk ägo, som såldes på 1920-talet till ryssarna som efter kriget och ännu på 1980-talet byggde upp ett samhälle med höghus, skola, dagis, sjukhus, kulturhus och simhall för drygt 1000 personer som levde ett isolerat liv häruppe. Enda förbindelserna utåt var sommarens båttransporter och helikopter under den mörka, långa vintern.

DSC 1249

 

I samband med de stora omvälvningarna i det ryska samhället avslutades gruvdriften 1998 och hela befolkningen evakuerades.Idag framstår Pyramiden som ett absurt spöksamhälle, där tiden har stannat och allt är finns kvar som det lämnades vid evakueringen. Utanför kulturhuset står Leninstatyn och blickar ut mot Nordenskiöld-glaciären, på det stora öppna torget gulnar gräset som växer i den svartjorden från Ukraina som lär ha hämtats hit. Höghusens fönsternischer har övertagits av måsarna och gruvans byggnader förfaller i sakta mak. 

DSC 1280

Vi välkomnades av en ung guide med rastaflätor, röd anorak och vapnet nonchalant dinglande över axeln,som vänligt presenterade Pyramiden på en god engelska. 

I sanning en absurd spökstad, som väcker tankar om arktisk galenskap. På hemvägen träffade vi på en isbjörn vid glaciären, stormfåglarna höll oss sällskap och delfinerna dansade i boksvallet.

En härlig arktisk utflykt!

DSC 1328

 

Artrikedom II

 En av de speciella egenskaper som utmärker naturen i den yttre skärgården är det mosaikartade landskapet. Variationen på biotoper inom ett litet område är extremt stor. Vår stugtomt är ett bra exempel på detta. Där häckar törnskatan, en torrmarksart, trettio meter från lundarten näktergal. Men jag skrev om fågellivet runt stugan i min senaste bloggtext, så nu vill jag skriva lite om den botaniska rikedomen.

Vår stuga är byggd på gammal kulturmark. På den torra, soliga och steniga backen stod ett sjöfararkapell ännu för tvåhundra år sedan, och senare har området betats av får och kor. Nu är det vi som håller efter enbuskarna, som annars sakta återtar de tidigare röjda markerna. Soliga torrängar är bristvara i dagens Finland. De växer igen, de bebyggs eller de grävs bort. På Björkö har Forststyrelsen röjt torrängarna på de områden som hör till nationalparken, men runt vår stuga får vi ta ansvaret själva.

Tidigt på våren breder den lilla nagelörten, eller vårälskling som den också kallas, ut sig runt stugan. En vacker växt som många missar, eftersom den är så liten. Snart efterföljs den av en sällan skådad blomsterprakt. Under högsommaren får vi njuta av backnejlika och gulmåra i massor, tillsammans med gråfibbla, kattfot, tulkört, liten blåklocka och bockrot. På försommaren plockar barnbarnen smultron och på sensommaren hallon, lingon och kråkbär, allt på samma tomt. Runt brunnen blommar Jungfru Marie hand och nattviol, och längre in i skuggan den illaluktande flenörten. Nere vid stranden står astrarna med fötterna i vattnet, höskallra, fackelblomster och strandveronika breder ut sig på de pyttesmå strandängsplättarna och i klippskrevorna plockar vi gräslök.

Bilden här under är tagen alldeles vid stugknuten. Att få ha det så här runt stugan är en verklig lyx, tycker jag. Men många är tyvärr de stugägare som ersätter den naturliga slitstarka vegetationen med illgrön gödslad gräsmatta. Artdiversiteten offras och gräsklippandet får förgylla semesterdagarna.

DSC 4663b

Björkö den 23.7.2016. Nikon Coolpix A, 1/80, F18, ISO 800. Bloggare: Krister Welander, 10.8.2016

Naturens spanare.

Naturens spanare.

vitsvanshjort

 Livets spanare djuren och jag.

Ganska så ofta när jag är ute blir det en och en annan minut att filosofera mig själv och livet. Naturen kan konsten att sätta mig och mina tankar på plats alltid. Tanken att vore livet lättare om jag blivigt född till ett fyrfota djur? Lättare menar jag med klar överlevnads instinkt, hur få mat för dagen och kunna klara mig navigera från plats a till b och förstås para mig med den starkaste individen för att få ännu starkare överlevare av min ras.

Varför har vi då människor utvecklat vår överlevnads förmåga och krånglat till allting med våra egoistiska själ? Vi har tappat alla våra naturliga instinkter och istället lärt oss att dofta till oss pengar. Som världs politiken ser ut idag har jag tappat tron och hoppet för människo rasens utveckling till något gott slut. Vitsvanshjorten hon till och med visar mig tungan. 

Jag litar på naturen och dess naturliga instinkter det lärt mig.

alg

Artrikedom

Sommaren går i stugrenoveringens tecken, kameran ligger för det mesta och långleds i kameraväskan. Stugans näromgivningar formliggen kryllar av de mest spännande arter, men ibland måste man prioritera, eller ...

Hur som helst, i sommar har vi igen haft en rätt exklusiv häckfågelfauna kring stugan. Vad sägs om detta: Svarthakedopping, göktyta, näktergal, törnsångare, törnskata, ladusvala, grå flugsnappare och koltrast, allt inom femtio meter från stugan! Tur man inte äger ett lämpligt fågeltele – skulle inte bli mycket renoverat då. Med makron har jag ändå botaniserat lite, främst har det blivit lite ”under ytan” med min kameracyklop. Vid bastustranden trivs ett stort gäng eleganta tångräkor (Palaemon elegans) som ligger och kikar fram under strandstenarna. Kul små kryp, men tyvärr lite små för en räksallad (fast det finns de som provat). Men väldigt vackra är de med sina gulblårandiga framben På bilden nedan syns också en tusensnäcka (Hydrobia sp.) och syrebubblor från fotosyntetiserande trådalger.

Till artdiversiteten på stugtomten hör givetvis också de två sommarplågorna fästingen och huggormen. Fem huggormar noterade på ett par veckor, och beroende på vem som upptäcker dem blir de antingen bortförda eller likviderade (ja, med fem barnbarn som springer omkring får man väl förstå att det ibland behövs snabba beslut). Jo, och fästingcheck varje kväll har blivit rutin, och rätt ofta får stugrenoveraren byta ut hammaren mot pincetten.

 Men alla paradis har väl sina ormar, och vackra Björkö skulle inte vara Björkö om inte artrikedomen skulle innefatta också arter som kräver lite extra omsorg. För visst kan man stå ut med lite fästingar och ormar när man får vistas i världens vackraste skärgård.

Palaemon elegans

Björkö 4.7.2016, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8), 1/160, f13, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 17.7.2016

Sjundeå å

Sjundeå å

https://svenska.yle.fi/artikel/2016/07/24/hon-blir-aldrig-trott-pa-sjundea

https://www.hbl.fi/artikel/mystikens-parla-mynnar-ut-i-havet/

 

Just nu känner jag mig som dessa ladusvale ungar som gungar i takt med vinden på kvisten ovanför ån. Lite osäkra men mycket nyfikna på allt världen har att ge. Det händer så mycket på alla fronter just nu att det gäller att flyga balanserat högt för att inte krascha.

 

Material till nästa årsbok

Utgivnings datum för BFF:s årsbok 2017 beror på hur ombrytaren hinner (arbetet med årsboken är ju gratisarbete på egen fritid); siktet är inställt på våren.

Innehållet i årsboken skall helst handla om vår egen närnatur; i 2016-versionen blev det väl mycket material från utlandet.

Det unika med årsboken är ju att dokumentera vårt eget verksamhetsområde, kustlandet och skärgården. Som är tillräckligt unikt.

Jag har ett antal som medarbetare som hört av sig, men ännu behövs mycket material. Hör gärna av dig med text och bildmaterial som vill publicera i BFF:s flaggskepp (mejla mig med dina förslag: hawk.eklund at gmail.com).

I kvalitetstryck mellan två pärmar. Som lever länge. Något att vara stolt över.

 

 

SIXTY CHICKS * WILD PICS

SIXTY CHICKS * WILD PICS

Blogghaltia 2

Nu har turen kommit till Finland var vi har äran att få ställa ut våra bilder på Haltias naturcentrum intill nationalparken Noux i Esbo. http://www.haltia.com/besoek-haltia/utstaellningar/specialutstaellning/sixty-chicks-and-wild-pics/

Haltia är det bästa tänkbara stället för att nå ut till en större och bredare publik med nästan 300.00 besökare varje år. Våra bilder kommer att få hänga där ända till våren 2017.

Petri Ryöppy som utställningschef och hans team har gjort ett underbart arbete för att framhäva våra bilder på allra bästa sätt man kan tänka sig. Väggarna är målade i mörka naturtoner vilket ger den stämning och det lugn som kan jämföras med känslan vi alla naturälskare väntar oss att uppleva i naturen.

Varje tavla lyses upp av en egen spotlight.

Barn och äldre lekfulla vuxna har man också tänkt på. Det finns en liten selfiehörna där man kan fotografera sig och klä upp sig med en Ascotinspirerad flugsvampshatt. Vill man känna sig stark och farlig som en björn kan man pryda sig med en björnnos som ser mycket äkta ut. Det finns också en blåsippskrans och många olika fågelnäbbar. En lekfull naturfotograf vill testa alla.

Vi är tio finska Sixty Chicks som representerar hela projektet under vernissagen för media och samarbetspartners. Haltias restaurang bjuder oss alla inbjudna på mousserande vin och lite saltigt tilltugg och stämningen är i topp.

Dam projektet har varit  givande och en trevlig personlig utmaning för oss medverkande. Skall bli roligt och intressant att se vart projektet för oss och vad allt det hämtar med sig.

Jag känner stolthet över att vara en av BioFotos Sixty Chicks.

Blogghaltia 3

http://www.fotosidan.se/blogs/magganfs/sixty-chicks-wild-picks.htm

http://kamera-lehti.fi/tapahtuma/sixty-chicks-wild-pics/

http://www.pangfoto.se/?p=1868

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/naturfoto-i-fokus

http://www.vlt.se/vastmanland/vasteras/en-seger-for-det-kvinnliga-naturfotot 

http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/index.htm?date=2016-02-01&skip=20 

 

Årsboken ur trycket

Hämtade nyss ut BFF:s årsbok 2016 från tryckeriet. 24.5 kl.14 var allt klart; kl 15 hämtade jag ut lådorna med extra nummer. De postar medlemmarnas ex direkt. Det blev igen en fin publikation. http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/ny-arsbok-ur-trycket.htm

Ett stort tack till alla som deltagit i projektet; tillsammans är vi starka! Ett speciellt tack till Magnus Östman - han gör det mest tidskrävande delen (ombrytning/layout) och till Krister Welander som läst korrektur.

Årsboken är ett fint visitkort för föreningen och en fin dokumentation för framtiden.

Årsboken på tryckeriet

Äntligen är så BFF:s årsbok 2016 i tryckpressarna. Ett stort tack till Magnus Östman för ett tidskrävande ombrytningsarbete samt till alla medverkande medlemmar som bidragit med text och bild. Ett stort tack också till alla annonsörer, tack vare er har vi möjlighet att producera en diger årsbok.

Det är en intressant årsbok på kommande!

Varje BFF-medlem med lite föreningsstolthet borde köpa in några ex. till försäljning (eller som "gebortgåva" till släkt och vänner); ett sätt att sponsorera tryckkostnaderna.

BioFoto Finlands årsbok är en unik finlandssvensk naturfotopublikation! Enda i sitt slag.



Länstolsfotografering

Jaa, länge sen sist. Vintern har hunnit bli sommar på de drygt två månader som gått sen jag skrev senast. Fotograferandet har legat i lä för andra projekt, och naturupplevelserna har, lite tillspetsat, inskränkt sig till att följa med de baltiska webbkamerorna på eenet.ee. Det är så man undrar om detta kommer att bli framtidens melodi för stressade naturvänner – sitta bekvämt i länstolen och titta på spännande naturföreteelser i en bildskärm.

Hur som helst så har jag gjort just detta, och då kommit att reflektera lite över det där med naturfotografering. När det händer något spännande är det så enkelt att ta en bild, men inte genom att trycka på avtryckaren utan genom att trycka på knappen "prntscrn". Är detta naturfotografering? En helt berättigad fråga, tycker jag.

Många av dagens hisnande bilder är tagna med fjärrstyrda kameror som gör att fotografen kan komma osannolikt nära motivet. Det går att använda vidvinkelobjektiv så att bakgrunden också blir skarp. För inte så länge sen såg vi en vinnarbild av hjortar i närbild med en knivskarp stjärnhimmel i bakgrunden, tagen med kameran nergrävd i en låda i åkern. Bilder av ugglor som nästan slår klorna i den fjärrstyrda kamerans lins börjar vara legio, och så vidare.

Sitter man inne på verandan, med kameran ute en halv meter från vintermatningen, och tar fina ögonblicksbilder av domherrar och blåmesar är man naturfotograf. Skruvar fast sin kamera under magen på en radiostyrd drönare, tittar i en bildskärm och tar bilder av jagande vargar, är man då naturfotograf. Men om man tar bilderna genom att spara dem från en webbkamera, är man också då naturfotograf? Om inte, varför inte? Det här har jag grubblat på utan att hitta något vettigt svar, bara nya frågor. Vem äger bilden jag sparat – är det jag eller är det webbkamerans ägare? Varför är det ädel naturfotografi om jag tittar i kameran genom en elektronisk ”fjärrsökare” långt från kameran, men inte naturfotografi om jag skickar bilden över Internet och sparar den i datorn. Eller ...

Ja, filosofera över gränsen mellan teknik och hantverk hinner jag nog med, men att hinna ut i den saftstinna vårnaturen är svårare. Men ytterskären väntar, snart är jag där. Bilden är en skärmdump från en av webbkamerorna på eenet.ee som visar ett havsörnsbo i Lettland. Här syns de tre ungarna, båda föräldrarna och en ansenlig hög karpar som föräldrarna fiskat i närheten. Bilden (skärmdumpen) är tagen den 29 april, och ungarna har vuxit betydligt sedan dess. Det kan ni kolla på eenet.EENet/kaamerad

örnfamilj

Skärmdump från http://pontu.eenet.ee/player/merikotkas.html

Bland nycklar och ofrys på Monte Gargano

För en som mest fotograferat blommor på Bottenvikens strandängar blev det ett häftigt miljöbyte att åka till nationalparken Monte Gargano på den italienska sporren. Resan ordnades av företaget Wild Nature med Henrik Karlsson som vänlig och kunnig guide. Området är känt för sina orkidéer – vi påträffade drygt 20 olika arter under våra vandringar. Jag hade tänkt mig att vädret i Italien i slutet av april skulle påminna om nordisk sommar. Men det var överraskande kallt med t.o.m. en frostig morgon. Man borde ha haft yllemössan med och ett fårskinn att ligga på när man försökte fånga in växter och ljus på sensorn.

För makrofotografering fungerade Tamrons 90 mm makro bra men det visade sig att Nikons nya teleobjektiv på 300 mm (bländare 4) på ett ypperligt sätt suddar både förgrund och bakgrund. Jag hade tyvärr inte packat med mitt 300 mm objektiv i kameraväskan.

Prövade på en del nya tekniker för växtfotografering. Det blev både långa slutartider med kamerarörelse, dubbelexponeringar (se bilden längst ner), high-key porträtt och svarta bakgrunder och användning av reflektor för att trolla ner kvällsljuset till små ofrys-orkidéer. Bilden här visar en bockyxne med mina svarta regnbyxor som bakgrund.

DSC 5725

Förutom orkidéerna – från ståtliga stornycklar till obetydliga ofrys – bidrog vårt boende på en ekologisk gård med italiensk husmanskost och nya fotovänner till att resan blev lyckad och minnesrik. Inte ens säkerhetskontrollen på Bari flygfält, som konfiskerade min Leatherman-kniv, kunde förstöra stämningen. Tvärtom visar det ju att säkerhetskontrollen fungerar på ett tryggt sätt.

DSC 5388

 

Fågel fotografering

svan

Våren är här när det blir verkligt tidiga morgnar att stiga upp. Klockan ringer vid tre fyra tiden då alla andra sussar sött i deras varma sängar och missar all den naturuppståndelse som sakta men säkert växer till liv. Gröna små knoppar, vårens blomsterprakt för att inte glömma nämna fåglarnas adrenalin rus. Alla de olika fågelsången, duetten, trion, kvintetten, alla vinner det eurovisionstävlingen när som hellst.
trana1

Ännu är det kyligt ute så här tidigt på morgonen innan solens strålar stiger över skogskanten och värmer upp den frostfrusna undervegetationen. Temparaturskillnaden mellan vatten och luft ger den bästa magiska känsla man kan få när man paddlar framåt i morgondimman. Det är så rofyllt. tarna

kungsfiskare2 Lördagen 23 april flyger denna färggranna hane emot mig igen, undrar om han kommer ihåg mig från i fjol. Han låter mig komma ganska nära inpå innan han flyger vidare till följande kvist. Så håller vi på en cirka 500 meter ut till Vitträsk sjö, då han gör en u sväng och flyger tillbaks uppströms. Ses igen tror jag han sjöng.

Vårkänning på Kejarkubban

I mitten av mars fick vi helt oväntat riktiga vårvinterisar med sparkföre och en ringlande solbelyst karavan av sparkstöttingar, skidåkare, snöskotrar och hundägare ut till Mässkär. Detta till stor glädje för Mässkärs naturstation som får en betydande del av sina inkomster från besökare på vårvintern som vill dricka kaffe med sockergris. Men säj den glädje som varar beständigt. Vårvärmen under påsken tärde på isarna och nu den 3 april kunde jag sjösätta lillbåten och puttra iväg till Mässkär som tog emot med fina strandkallor och mindre flak med drivis.

På hemvägen körde jag vidare ut till Kejsarkubban, en obebodd holme genast västerom Mässkär, med öppna havet som närmaste granne. Kejsarkubban har en hög bergsklippa i norr medan den södra udden består av oregelbundna klippblock och stenar som inlandsisen stjälpt av. Holmen är omnämnd i farledsbeskrivningar redan från slutet av 1700-talet. Fartygen uppmanas söka ”den s.k. Keisar Kubban, en bärgsklippa, något hög, å hwilken står ett siömärke eller Kase …. Sedan möter Mässkiäret, en bergaktig holma Östen om Keisar Kubban, med litet skog bewäxt, på hwilkens norra ända eller högsta kulle står en Kase, som bör vid anländandet giöra en linie med före nämnde Kase å Keisar Kubban.”

Kejsarkubbans utsida bjöd på intressanta vyer med drivis, upptornade isflak på stränderna och den för österbottniska förhållanden höga klippan med Kasen.DSC 4928

 DSC 4887

 

Big Stopper lee filter

Big Stopper lee filter

blogg copy Jag har köpt en ny leksak till mitt Nikkor objektiv 14-24mm,en klumpig ställning för olika filters. Det enda filtret som fanns kvar till salu på Norske fotofestivalen var detta Big Stopper. Det är ett kraftigt ND filter som minskar ljusinsläppet med ca 10 steg.

Jag var här en dag vid ån och försöte leka lite med filtret, det ger en chansen att mixtra med det mitt på dagen och ändå få till de spökliga mjölkfärgade vattnet. Svårast blev att få skärpan rätt.

När jag nu sitter i ån på en sten och leker och Alma hunden hon sitter snällt på några stenar hon med och ser lite med sitt långtråkiga öga på mig för hon vet redan nu att det kan ta sin tid.

Efter en stund kommer jag till Alma för att sätta ner mitt teleobjektiv, böjer mig ner sätter in objektivet i kamera väskan för att sedan resa mig rak i ryggen och i följande sekund stirra rakt in i en vitsvanshjorts vackra ögon. 

Vi är i det området i Sjundeå som kallas för Schweiziska alperna. Ån slingrar sig fram djupt nere i dalen och det är ganska svårt att ta sig enda ner men på några få ställen kommer du ner utan att bli våt eller att vår strömmen för dig med sig.

Så har tydligen hela släkten vitsvanshjort också tänkt, det vill komma över ån just här där nu Alma och jag befinner oss. Vitsvanshjorten med ett horn stirrar lika förvånad på mig som jag på den. Jag hinner bra tänka kan jag böja mig ner för att plocka upp teleobjektivet för att få en fin närbild av hjorten. I samma veva ser jag många vitsvanshjorts ansikten bland riset, räknar snabbt till 10. Bestämmer mig för att sakta böja mig ner och nappa teleobjektivet, får kameran nästan placerad mot hjorten då den bestämmer att här kommer vi inte fram, vi sticker och vänder och skuttar iväg. Ingen bild men jo visst en ung trotsig nyfiken tonåring ville tydligen se orsaken till varför de andra ändrat sig, den blir kvar en stund och vandrar sakta emot mig och jag får passligt en bild före den vänder och springer efter de andra.

Alma hon sitter snällt kvar på sina stenar och är helt omedveten vad som försigått två meter ovanför och bakom henne.

Här har jag drömt om att få en bild när släkten vitsvanshjort går över ån i en rad och nu tusan är det jag som står ivägen för dem och för min dröm.

 

 

 

SIXTY CHICKS på Turné

SIXTY CHICKS på Turné

 Från Camera Naturas fotodag i Västerås http://www.cameranatura.se kuskades alla bilder i februari med ramar till Oslo för att nu få ställas ut på den Norska Fotofestivalen i Ski 11 -13.3 http://www.nnff.no

Här på Thon Hotellet i andra våningen hängde vår dam utställning. Hur många som såg utställningen har jag tyvärr ingen info på, endast en gästbok som är fylld med sexton sidor text. Endel har endast signerat sitt namn i boken andra fyllt upp med trevliga kämpe flotta ord och meningar.

Jag håller mig lugn men innombords jublar jag, vågar inte riktigt ännu skrika ut mina känslor p.g.a turnén ännu fortsätter, vill inte att något går snett.

Med gott samvete går att säga att vi gjort bra ifrån oss, vi har fått publicitet och endast god feedback, allt vi önskat.

Nu är utställningen snart påväg hem till Finland var den kommer att hängas från och med den 11 juni på Finlands Naturcentrum Haltia http://www.haltia.com/haltia/ till nästa vår 2017. Detta är ett bra exempel på att det lönar sig att vara seg och inte ge upp hoppet. Allt sedan jag blev ordförande i föreningen har jag gjort reklam om vår goda naturfotoförening Biofoto till Haltia för jag tycker vi kunde passa ypperligt bra som utställare där, likaså gjorde jag med Sixty Chicks på hösten 2015 när sökandet av lämpliga utställningsplatser påbörjades. I Januari 2016 börjar de ske, vi blir tillfrågade att få ställa ut på Haltia och till två andra ställen samtidigt. Det är självklart att vi väljer Haltia för en bredare synlighet tror jag vi inte kan få någon annanstans ifrån, men vem vet kanske turnén fortsätter efter våren 2017 till nya ställen.  

 

sixty chicks2   

Jag hann med lite turistande också i Oslo. En sevärd vandring genom Vigeland Parken

6chicks

Vårmötet på Örö

Vårmötet på Örö

Efter en längre spänning  om hurdan vinter vi får och hurdana isförhållanden blir kommer vi äntligen ut till Örö. Elva medlemmar plus Alma min hund träffas i Kasnäs för att ta taxi båten ut till Örö.

Ett par personer har hunnit under sommaren besöka ön men det hindrar dem inte ett nytt besök tvärtom är det entusiastiska och ivriga att få uppleva ett vintrigt Örö.  

Vi kommer ut just före solen går ner men hinner få en glimt av öns stämning och växtlighet när vi vandrar till våra radhuslägenheter. Väntar med iver att få stiga upp före solen för att ta mig en vandring till östra delen av ön för att lite rekognosera terrängen och försöka få till med några bilder.

Skärgårdskompaniet är huvudsaklig entreprenör för turismservicen på ön. Heli Annala guidar oss vant och glatt omkring och sätter oss in i historiken på ön. Här sägs ha spökat i början av 1900 talet och ingen ville då bosätta sig här på ön utan användes endast till betesmark. Ön ockuperades av den ryska armén och byborna hade inte längre något där att göra.

Historien om slaget om Bengtskär och på 1950 - talet byggdes ett värmecentral, vattenverk och Örö ansluts till det nationella elnätet. Berättelsen om hur vår president Sauli Niinistö perklat om ön hur kallt och jävligt och ingen mat finns att få i ett brev som sparats. Man kan gott säga att denna ö varit med om mycket.

Det mitt estetiska öga reagerar på genast är den stora skillnaden mellan den finska och ryska arkitekturen på husen, om jag fått bestämma nu skulle finska husen tas ner för så fula är det. 

 Under veckoslutet har vi vandrat, cyklat pitkä och lyhyt ikävä kors som tvärs och alla vi elva har försvunnit in bland Örö terrängen längs med strandkanterna likaså in i den fina tallskogen.

Örö är en ö med mystik och vackra skärgårds vyer hit vill jag komma på nytt även på sommaren då här antagligen kryllar med människor ikapp med fästingarna.

Var finns bästa ljuset?

Fem vinterdagar ute i ytterskärgården i omväxlande väder gav tid för rekreation - och för reflektion. Rekreationen bestod i att lägga nät, ro i isiga vikar, beundra sidensvansar på bärjakt och lyssna på tystnaden. Reflektionen bestod i att förundra sig över hur ljuset ute i skärgården växlar, alltid lika överraskande, snabbt och oförutsett.

Är man intresserad av fotografering vet man att allt hänger på ljuset. En bild, och det gäller kanske speciellt inom naturfotografin, kan vara bra om motivet är bra. Men för att en bild skall vara kanonbra räcker det inte (okej, det finns undantag), också ljuset måste vara kanonbra. Med denna insikt som barlast vandrade jag runt ute på ön på jakt efter det perfekta ljuset.

Solen går som känt upp i öster och ner i väster. Just denna tid på året börjar det faktiskt bli så. En orolig kvällshimmel med tunga snömoln som drar fram skapar ett dramatiskt ljus, och jag kommer ner till väststranden just i tid för att se solens sista strålar färga klippor och hav i varma nyanser av brons och silver. Tar några bilder, men det känns ändå inte riktigt rätt. Lyckas inte fånga någon dramatik, tycker jag. Lite misströstande vandrar jag tillbaka över ön.

Solen är redan under horisonten när jag kommer tillbaka till stugan på öststranden. Men molnen som ligger allra högst uppe nås ännu av de sista solstrålarna, och de lyser med ett intensivt sken. Det rosa skenet speglar sig i den stilla vattenytan och skapar en nästa overklig stämning, som sakta bleknar inför mina ögon. Min fru kommer fram med sin mobiltelefon. - Se så fina bilder jag fick, visst är det vackert, säger hon. - Visst, säger jag, och inser snabbt att jag varit på fel strand, än en gång. Solen gick ner i väster men det sista solljuset dröjde kvar i öster. Med benäget bistånd publicerar jag därför här en bild tagen av min fru, med mobiltelefon.

Nattmoln

Björkö 25.2.2016, mobiltelefon Samsung Galaxy. Foto Ann-Christine Welander. Bloggare Krister Welander 4.3.2016

Sixty Chicks & Wild Pics

Sixty Chicks & Wild Pics

Exakt en vecka kvar till vår dam utställning hänger på Naturfotodagen i Västerås, Sverige. Det faktiskt pirrar i magen för nu är nästan dagen här som grott i huvudet över ett år. 

Idén har vuxit fram med åren jag fått vara ordförande i Biofoto Finland. Jag har funderat på hur kunna försöka göra samarbete med de andra Biofoto föreningarna i Sverige och Norge. Har ett par gånger försökt närma mig Norges förening men det har inte varit lätt, bra om jag fått ett kort svar efter ett antal epost försök. Men sakta och säkert kommer man fram med att på passliga ställen tänka högt och se vad reaktionerna är. Ett sådant tillfälle var på våren 2015 med ett första försök att göra samarbete med Biofoto Sverige och åka till Åland på fotoresa. De råka sig att till detta längre veckoslut endast kom damer. När vi sedan sex damer bor tillsammans och diskuterar foto kommer vi underfund med att det faktiskt behövs ett kvinno kick inom naturfotografering. Det är en självklar sak att damer är på språng inom naturfotografering men tydligt saknas självförtroende och en viss respekt emot oss kvinnor inom naturfotografin. Så efter att jag kommit hem från detta fotoevenemang började planeringarna för en gemensam dam utställning ta fart och nu väntar jag med spänning att alla 60 ramar ryms packade i en lånad Jeep nästa torsdag. 

Ett stort tack till Lotta Lund som varit ansvarig för de Svenska damerna och Heidi Mellingen för de norska damerna. 

Ett stort tack till min goda vän Kati Thors på http://www.copyshop.fi/yhteystiedot.php som fixat till printningen på alla damers små infotavlor vid bilderna och ett stort tack till hennes sambo Tomi Sysimiilu på http://www.vanka.fi/Vanka/tervetuloa.html som gjort layout designen. 

Nu återstår att hålla huvudet kallt och köra på och framför allt ha roligt.

En vit månad är till ända

Snart är årets första månad till ända. För många har det varit en vit månad. De väntar nu på att det vita äntligen ska ta slut och ser fram emot elva ”normala” månader. Men också för oss fotointresserade har det varit en vit månad, åtminstone till en stor del. Januari har bjudit på det finaste vinterväder man bara kan önska sig. Efter en rekordvarm december rullade polarfronten in över oss österifrån, med Sibirienkyla i släptåg. På bara några dagar i början av januari sjönk temperaturen hela tjugo grader. Jag var då ute på Björkö och fick uppleva det dramatiskt vackra vinterväder som bara ytterskärgården kan erbjuda. Öppet havsvatten och rejält med minusgrader är nämligen en oslagbar kombination om man vill ha stora snöflingor, rimfrost och sjörök. Hemresan i iskylan över öppet vatten var vemodig som alltid, men hisnande vacker.

Väl hemma i Sjundeå fick vi sedan uppleva ett riktigt polarhögtryck som på sitt bistra vis påminde oss om att vi bor i ett nordligt land. Kvicksilvret drog ihop sig allt lägre ner i termometern - som lägst ända ner till - 29 C° här hos oss. I ett par veckor var det kring tjugo grader kallt och landskapet draperades av tjocka lager fluffig köldsnö. Vinterväder som vackrast.

För en vecka sen tvingades ändå kallfronten ge vika för lågtrycken som pressade på från sydväst, och decembervärmen var här igen. Inom några dagar blev det tjugo grader varmare. I dag är det +4 C° och av de tjugo centimetrarna snö vi fick i början av månaden finns knappt något kvar. Den vita månaden är slut - många till glädje och många till sorg.

DSC 5955

Skärgårdshavet 06.01.2016, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8), 1/1000, f25, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 29.01.2016

I väntan på ombrytning

Ett stort tack till alla som bidragit med material till BFF:s årsbok 2016! Det blir igen ett intressant nummer med texter och bilder av medlemmar, som ger en liten inblick i det som aktiva BFF-medlemmar sysslar med. Denna gång finns det med en hel del material från olika resor, nära och fjärran, samt information om olika föreningsaktiviteter. BFF är en förening som växer i takt med att fotointresset ökar. Alla är ju ”fotografer” idag, och natur är ju ett tacksamt motivområde som inte kräver något från oss (jfr med att fotografera människor).

Det mesta av materialet är nu redigerat och placerat i en Dropboxfil där ombrytaren Magnus Östman kan plocka åt sig varefter han har tid att jobba med ombrytningen. Han har dock indikerat att tidtabellen (nedan) blir svår att hålla, men han gör så gott han kan. Detta är ju gratisarbete som är tvunget att anpassa sig efter den eventuella fritid som finns kvar efter efter att ett tidskrävande chefredaktörsskap för Finlands Natur tagit sitt. Situationen är ju densamma också för mig.

(Ombrytningen som Magnus Östman gör skall vara klar 31.3.2016 så att tryckning kan bokas till Tryckeri Fram vecka 14 (4 - 10.4.2016). Utskick till medlemmar vecka 16 dvs. 18- 22.4.2016).

Det är också intressant att notera att få artiklar är ”färdiga” när de lämnas in, dvs. att texten som sådan är klar för tryck, och att det finns bilder som är sorterade i viktighetsordning och med färdiga bildtexter. Vissa texter har krävt en hel del redigering (dock utan att ändra på substansinnehållet) för att kännas som en ”vuxentext” anpassad för en kvalitetspublikation.

Det är ju här som många ”amatörpublikationer” missar, där de inte har en redaktör som vågar(?) röra det texter som lämnats in. Kanske många tror att det manus som en författare lämnar in till ett förlag är färdigt för tryck ... Nej, här är det det engelska uttrycket som gäller: ”There is no good writing, only good rewriting.” Dessutom krävs en minutiös korrekturläsning efter att ombrytningen är gjord, Krister Welander har lovat hjälpa till med det.

Det som många fotografer kunde mera satsa på är att lära sig att skriva själv, flytande, medryckande och innehållsrikt. Och i sådana här sammanhang handlar det ju om ytterst korta texter.

I många fototidskrifter är det ju endast via intervjuer som olika fotografer kommer till ”tals”, dvs. ”andrahands information via filter”, eftersom fotograferna själva inte vill eller kan skriva.  Text- och bildproduktion hör ihop, åtminstone på ”proffsnivå”.

Blanka isar på Larsmosjön

Mellan Jakobstad och Karleby finns en stor innerskärgård som förvandlades till den invallade Larsmo-Öja sjön 1962. Man skapade en stor sötvattensjö på ca 85 kvadratkilometer som vattenförråd för industrierna, bl.a. träförädlingsindustin i Jakobstad (se kartan). Fyra åar, Kronoby å, Esse å, Purmo å och Kovjoki å, rinner ut i sjön som tyvärr har eutrofierat och har ett brunt och tidvis surt och humusrikt vatten. Senast år 2006 hade vi en period med mycket surt och tungmetallrikt vatten som ledde till omfattande fiskdöd i sjön.

bild1 stor copy

För långfärdsskrinnarna erbjuder Larsmosjön fina isar speciellt på hösten. Vattennivån är relativt stabil tack vare slussarna, sjön är grund och vattnet kyls snabbt ner. Fjärdarna är stora och erbjuder utan problem turer på tiotal kilometer.

I går, den 2 januari var hela sjön täckt av ca 15 cm tjock kärnis, vintersolen visade sig en stund över trädtopparna och vädret var bistert med ca - 12 grader och måttlig sydlig vind. Fin tur över fjärdarna, där man även ställvis kunde hitta mera spektakulära isformationer att fotografera med snabbt nedkylda fingertoppar.

DSC 4052

 

Årets första 43km långfärdskrinning.

Årets första 43km långfärdskrinning.

Andra dagen i januari får jag äntligen packa min ryggsäck med extra kläder och färdkost, sätta på mig mina skridsko kläder och framförallt långfärdskridskorna. Yess. Hela veckan har det kittlat under fötterna när jag kännt hur isen växer med minusgraderna där ute när jag jobbar glatt inomhus. Jag väljer att åka till Noux med en grupp från skrinnarit p.g.a att jag ingen kompis får med ut på färd. Jag föredrar att göra egna turer med någon för det ger större chans till att äventyra i sin egen fart och kunna stanna för att fotografera när man vill. Denna tur med dragaren Eva-Lotta som jag känner sen tidigare är klassad till III, vilket betyder rask takt. Det ger mig en ganska stor utmaning för att inte bli en propp i röret, jag vill inte sakta andras fart bara för att jag ser något kul att fotografera på vägen. Jag förstår under färden vad ordtrycket " lännen nopein " kan betyda. Jag skrinnar sist i ledet för att ge mig själv chansen att fotografera ibland. De gånger jag försöker dra snabbt upp min pistol kamera från dess hölster som hänger på magen för att inte bli efter gruppen för mycket, kräver dock lite mer träning. Det tar sin tid innan jag kan kalla mig för den snabbaste långfärdskridsko paparazzin. Vi skrinnar Långträsk,Kolmperä,Urja,Saarijärvi.Sarkkinen,Suolikas och tillbaks.Vi skrinnar så länge det är ljust i snöväder. Snöflingorna dalar sakta men säkert ner på isen och innan färden är slut har det samlats en cirka sju centimeters tjock snömatta över isarna. Med spänning väntar jag vad nattens vädergudar har tänkt för morgondagen för inte så mycket mera snö önskas på isarna för att göra dem odugliga att skrinna på.

Julstjärnor

I dag är det den 23 december, det ljusa halvårets första dag. Men i skogen märks det inte ännu. Även om solen sken var det så mörkt att bloggbilden behövde exponeras i hela 1,3 sekunder!. Den låga solvinkeln gör att solstrålarna inte når in i skogen, och så har vi ju inte någon snö som kunde reflektera lite av det himmelska ljuset.

Men det är skönt att vandra på mjuk mossa i +5 °C. Ingen vinterkänsla precis, men det är väl bara att vänja sig. En global klimatuppvärmning ska ju enligt prognoserna få det största utfallet här i norr. Kantänka denna rekordvarma december (med 11,3 °C i Kumo den 20.12!) är en helt normal december om något decennium. Den som lever får se.

I går publicerades nya forskningsresultat från Naturhistoriska centralmuséet i Helsingfors (http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/gcb.13150/abstract) som beskriver hur fågelarter drar sig norrut i takt med att klimatet blir varmare. Klimatgränserna i Finland har flyttats 186 km nord-nordväst sedan 1970-talet, något som märks i fågelfaunan. Vissa skogslevande arter som svartmes och talltita har dragit sig ca 150 km mot nordost, medan andra arter reagerat mindre. För högfjällsarter som fjällripa kommer lämpliga biotoper snart att helt försvinna från vårt land. Här i söder får vi förstås nya arter i stället, på gott och ont.

I den vintermörka snöfria skogen doftar det gott av multnande löv, mossa och kåda. När jag kommer in bland stora aspar är marken nästan svart - de nerfallna asplöven har för länge sedan tappat sina granna höstfärger. Nedbrytare av alla de slag är i full fart med att sönderdela lövens beståndsdelar till användbar växtnäring för nästa säsong. Mitt i den mörka lövmattan lyser några små ljuspunkter. Jag tittar närmare på dem och ser då att de är jordstjärnor. Länge sen jag såg sådana senast. Tänk att några representanter av denna ovanliga svampgrupp har valt att titta upp just till jul. Riktiga julstjärnor! Med en bild av dessa ”julstjärnor” vill jag önska alla läsare en god jul och ett riktigt gott nytt år.

jordstjärnor 5878

Sjundeå 23.12.2015, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8), 1,3s, f10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 23.12.2015

Träramar och träskulpturer

Jag har under sommaren gjort två egna fotoutställningar i mitt lilla gårdgalleri, Galleri Alexander i stadsdelen Skata i Jakobstad. Då hade jag kontroll över hela processen, utställningstema, bildval och storlek på tavlorna. I ett tidigt skede visste jag rätt klart var bilderna skall placeras efter motiv och färgpalett.

Helt annat är det när Biofotos stora utställning med 22 fotografer och drygt 60 bilder skall ställas ut på Tobaksmagasinet i Jakobstad i början av november 2015. Utställningens namn är "Vår natur" utan närmare begränsningar eller styrningar. Lyckligtvis finns det en gemensam nämnare för alla bilder ... våra gemensamma, brädramar av vindbitna laduplankor.  

Någon vecka innan utställningen skall hängas upp, får vår ordförande Heidi en tanke på att vi borde få "något annat" med i utställningslokalen. Tillsammans med Hasse G, vår utställningsansvariga, börjar våra små och grå spinna vidare. Resultatet blir ett samarbete med konstnären Sture Sunabacka i Jakobstad som sysslar med att samla gammalt virke längs stränderna, snidar och skapar tankeväckande konstverk. Den 6 november blir en spännande dag när tavlorna packas upp och Sture bär in sina träskulpturer. Helheten kan man beundra fram till den 29 november i Jakobstad. 

Nedan kan ni se hur Heidis fisköga får kontakt med Stures träskulptur eller hur Hasse G:s svartvita tavlor samtalar med Stures "tänkare" och hur det ser ut när "kungafamiljen" tittar på våra bilder. Säkert finns det all anledning att även framöver fundera på olika utsällningsidéer, där man låter olika konstformer samverka.

DSC 7312

DSC 7299

 DSC 7307

Med BF Sverige som grannar

Fyra dagar på Fotomässan i Stockholm låter mycket, men ändå var det inte tråkigt en enda timme! På torsdagen hängde jag, Olli Immonen och Sofie von Frenckell en Nafo 4-utställning (Rakt över havet) i snygga aluminiumramar från Ekenäs ramfabrik (som fick många uppskattande kommentarer). De flesta andra hade sina bilder monterade på Kapaskivor. Bildtemat var vår kust, Rakt över havet, från Sverige sett, med kustbilder från Åland i väst till Fagerö i öst.

Vi var utställningsgrannar med BioFoto Sverige som (liksom i fjol) hade många utställningsväggar, och genast insåg vi att det lönar sig med bytessamarbete. De hade ett laservattenpass som är till enorm nytta vid hängning, jag erbjöd en "flata" irländskt från båten, och vips hade vi ett instrument som påskyndade hängningen.

Jag känner många av BF-herrarna från tidigare, bl.a. "Ylle" (Kyösti Ylinen) och Arne Berneklint. De är båda grundande medlemmar till BioFoto Sverige. Den senare jobbar vid Scandinavian Photo och har egen firma; han hade printat ut alla deras 100-tals bilder.

Något som BioFoto Sverige verkligen gillar, är vår årsbok! De är mycket imponerade av detta fina "presentkort" som vi ger ut. Om jag förstod dem rätt så har de planer på att "kopiera" vårt koncept - varsågoda!

Sen skulle det kanske vara en idé att under nästa Fotomässa samarbeta med BioFoto Sverige, dvs. att BioFoto Finland också skulle ställa ut bilder - och visa på det vi sysslar med.

BF-quinnornas initiativ till en gemensam utställning "Sixty Chicks & Wild Pics" är en helt SUVERÄN grej - den kommer att ha genomslagskraft!

Jag har kommenterat Fotomässan på min FS-blogg, bl.a.:

http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/infor-oppningen.htm
http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/fotomassan-en-hojdare.htm
http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/brutus-pa-scen.htm

 

 

 

Sol i oktober

Nu är vi inne i november, vilket innebär att vi har knappt två månader kvar innan dagarna igen blir längre. En dyster tid, tycker många, men än så länge har vi inte kunnat klaga på höstmörkret. Redan innan oktober var till ända slogs alla tiders (statistik sedan 1960-talet) solrekord för oktober här i söder - solen lyste på oss i sammanlagt  164 timmar! Det är nästan dubbelt mer än medeltalet för oktober, 84 soltimmar i södra Finland. Men nu i början av november ska det i alla fall vara slut på den långa soliga högtrycksperioden och bli molnigare, och varmare. Dock, ovanligt varmt för årstiden, enligt meteorologerna, som t.o.m siar om att november månads temperaturrekord från 1999 (Jomala 12.11.1999) på 13 grader kan slås. Få se.  Väldigt torrt har det också varit i oktober, speciellt ute i skärgården. På Utö har det under oktober månad regnat endast  4,4 mm, också det för övrigt nytt rekord.

Att hösten varit varm märktes tydligt ute på Björkö för ett par veckor sen. Där kunde vi beskåda blommande skogslyst, rödklöver, ängsnejlika och liten blåklocka. Havsvattnet var +12 °C och nya skott av grönslick syntes i det kristallklara vattnet. Men träden stod i stort sätt avlövade, jo förutom då klibbalarna förstås. För så är det i naturen - en del skeenden styrs av dygnslängden och andra av värmesumman, beroende på vilket som är mest ändamålsenligt för arten. Men så är det ju med oss människor också - en del av oss påverkas av dygnslängden och blir deprimerade av höstmörkret, andra måste få ihop en tillräcklig värmesumma och flyr frost och kyla till varmare breddgrader.

På bilden nedan lyser oktobersolen på fiskrensande hustru vid stugstranden. Blottade av det ovanligt låga vattenståndet syns gröna trådalger som höstsolen lockat fram. Ovanligt soligt, ovanligt torrt och ovanligt lågt vattenstånd - få se hur länge det räcker innan alla ovanliga väderfenomen ska bli de vanliga?

DSC 4050sBjörkö den 15.10.2015. Nikon Coolpix A, 1/200, F18, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 2.11.2015

Mycket fotograferande = mera tur

Det är roligt att konstatera att ju mera tid jag sätter ner på mitt projekt Sjundeå å, desto mera tur gällande djur i natur får jag uppleva och samtidigt kanske också en exponerad bild.

Även om man kan lära sig mycket om djurens beteende och deras rutter behövs nog en ryggsäck med tur och att alla komponenter faller på plats. Rätt ljus, rätt djur på rätt plats och så då också jag på rätt ställe. Men kanske allt detta löser sig med att ge djuren en chans genom att jag bör spendera ännu mera av min fritid på Sjundeå ån. 

Det känns nästan som jag borde flytta ut i mitt tält ett år framåt någonstans vid å kanten för att få alla de bilder jag har framkallat i mitt huvud eller vänta tills jag blivit pensionär. 

Här en grå lördags eftermiddag när jag paddlar hemåt ser jag ett konstigt fladdrande flygande fenomen cirka en 100 meter framför mig. Jag paddlar sakta fråmåt mot alen vart fladdrandet försvann in i. När jag kommer intill alen sprattlar en liten gråvit luddig sak upp från marken, den gör det ett par gånger utan att märka mig. Jag är endast två meter ifrån den men sparvugglan noterar mig inte den är i fullfärd med att ta livet av en domherre.

Där sitter jag på första parkett och får vara vittne till ett fågel likt mord. Min första riktigt nära uggle upplevelse och mina första bilder på en uggla nappar jag här.

uggla

 

 

 

Vuoden luontokuva

Senaste söndag var det daggs igen för den finska årliga fotofestivalen som marknadsför sig som nordens största. 

Under evenemanget när jag lyssnar till Markus Varesvuo, Kirsi MacKenzie och Marina Cano som var de enda föreläsarna under festivalen känns det som den stora glamour tiden för den finska fotofestivalen har sett sina bästa dagar. Inget fel på dessa föreläsare alla har sin intressanta bild story att berätta men vi är kanske högst 300 personer i Kulturhusets sal.  Inte många utställare har heller kommit för att försöka sälja sina prylar och produkter. Men kanske sorgligaste är ändå upphängningen av de 40 bästa bilderna. De svaga ljuset, de tunna skakiga upphängnings väggarna och som krona på det sorgliga är ett fel i printningen av bilden " Pisaroita" av Jukka Haltimo. Hur kan man som arrangör göra en sådan tabbe.

Det sätts upp en liten rutig papperslapp vid bilden att det är ledsna över felet. Tyvärr känns hela tillställningen från början till slut uppbyggd "lite på jumala"                   kvalitet, smidighet, uppskattning, stålthet var finns allt detta ?

En av mina 4 bilder jag skickat in till tävlingen kom till de sista 56 bästa och redan det gjorde mig förbryllad pga att det var just den enda med skit bildkvalitet (jpeg tagen bild) förstår bra att den inte kom vidare men att den ens kom så här långt tycker jag att visar att domarna inte ifrågesätter i tid kvaliteten på tävlingsbilderna.

Frågan jag ställer mig, vad har hänt med Vuoden luontokuva konceptet ? 

vuoden luontokuva

Workshop nr II

Ålands Föglö fylls av 16 naturfotografer i fyra dagar i början av oktober 2015. Vårt basläger fungerar på Enigheten http://www.enigheten.ax 

Margita Gustafsson fyller våra magar med den bästa husmanskosten i takt med sin goda humor. Vi lever flott med spökena i garderoben. Här kunde vi bli bortskämda längre.

Vår workshops hållare Patrik Larsson http://fotografpatriklarsson.se är ännu bättre än  senaste gång jag lyssnade till honom, ett par år tillbaks i Österlen. Voi jumbe om jag ens kunde få en tredje del av all hans kunskap vad gäller bildbehandling och fastna i min skalle.

föglö 6

Det var kul med ett blandat nytt gäng, tre personer från Ålands Obscura fotoklubb och en person från Sverige.

lek

Och när man får en potis som ser ut som en rumpa till present, jo vad gör man då, förstås låter man sin fantasi flöda och leker med sitt vidvinkel objektiv.

Tack alla som gjorde denna workshop möjlig att fullgöra. Det blev nu ännu roligare att fortsätta på nästa projekt när detta evenemang lyckades så bra.

Det blir en årsbok

Ja, det blir nog en BFF-årsbok nästa år också. I princip har jag redan fått in tillräckligt med intresseanmälningar. Vackert så.

De flesta har ju gott om bilder, men många är kanske inte så vana att uttrycka sig i skrift. Också det är ett hantverk som kräver träning. Gärna ofta och mycket ...

Men den som är ovan behöver inte oroa sig, jag redigerar nog texterna så att de håller måttet - utan att ändra på substansinnehållet. Det är ju det som är en redaktörs uppgift.

Detta gäller för alla (eller borde gälla) publikationer, liksom en noggrann korrekturläsning. Det senare slarvar många dagstidningar med. I senaste lördags ÅU (10.10.2015) presenteras Maria Sundströms (Nafo 4) fotoutställning "Tio stränder" med bild och allt, men ack den glädje som varar; i resten av notisen heter hon plötsligt Maria Lundström på två ställen...

Sådant är förargligt, speciellt när det gäller den första egna utställningen. Ett pressklipp bifogas ju gärna "till handlingarna", och om ens eget namn är felstavat eller helt fel, känns ju inte texten längre lika genuin.


Mot höst

Jag kan inte ens skylla på skolstarten, pensionär som jag är. Jag kan inte skylla på någonting, det har bara blivit alltför lite naturfotografering den senaste tiden. Alla pensionärsprojekt  som traktorrenovering, båtsnickrande, stugprojekt m.m. har sysselsatt mig i allra högsta grad. Och så är man ju företagare också ...

När man sedan tar sig lite tid att komma ut i naturen ser man vartåt det barkar. Den långa och varma sensommaren har inte lyckats rucka på vegetationens inbyggda klocka. Det intensivt högsommargöna som ännu rådde då jag senast skrev har nu förbytts till något matt grågrönt med allt större inslag av gult och brunt. I skogskanten lyser björk- och asptopparna redan höstgula, hasseln på gården likaså. De ännu oplöjda stubbåkrarna med sitt halmgula täcke bidrar till den höstliga paletten. Ännu har vi inte haft någon nattfrost och just nu, i skrivande stund, är det +18 grader(!) ute. Men växternas klocka tickar på, det gäller ju  att förbereda sig inför den obevekligt kommande vintern. Om några dagar är det höstdagjämning.

Ute i skärgården verkar höstfärgerna komma snabbare än längre inåt land. Även om det länge varma havsvattnet håller frostnätterna borta blir det snabbt gult därute. I år bidrar förstås augustitorkan  till de tidiga höstfärgerna, men för utskärsväxtligheten gäller det alltid att förbereda sig för vintern i god tid, höststormarna är inte nådiga. Det gäller att ta vara på kvävet i löven i god tid annars går det till spillo när första stormen far iväg med lövskruden. Det är bara alarna, med sina bundsförvanter kvävebakterierna på rötterna, behöver ta tillvara något kväve. Därför står de gröna ännu då alla andra lövträd inväntar vintern helt nakna.

Ute på Björkö växter det missne i många småpottar och större hällkar. Den behöver inte bekymra sig om någon lövfällning eftersom den inte riskerar att torka ut där den står med fötterna i vattnet. Jordstammen övervintrar i vatten som inte fryser och så fort vårsolen lyser upp bottnen skjuter den nya skott. Men den växer också ännu långt in på hösten. De stora bladen utnyttjar höstsolens sista strålar för att ännu fylla på näring i jordstammen under vattnet. Men vintern närmar sig obevekligt, så även om missnen ännu orkar producera  nya blad börjar de äldre bladen ge upp. Men senast då frosten kommer drar sig också missnen tillbaka - under ytan är det gott att vänta på nästa vår.

Höstmissne

Björkö 4.9.2015, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/200 f5, ISO 400. Bloggare Krister Welander 18.9.2015

Flickseglats

Turen med bra väder håller i sig, då menar jag vind och solsken. Hela veckan före den årliga seglatsen har väderleksprognoserna lovat endast några meter per sekund. Men som alla gånger före lönar det sig aldrig att lita på prognoserna dagarna före utan alltid tjecka själv samma dag man är på väg, öppna dörren ut och se omkring för att sedan se vad prognoserna har att lova för resten av dagen.

Det är skrämmande hur besatta vi människor har blivit av vädret. Jag har försökt komma underfund med när börja allt gå snett för att förstå varför vi människor inte mera kan göra nåt utan att se på väderleksprognoserna en vecka i förväg för att sedan konstatera att de lovas regn eller för kallt för att gå ut om fem dagar.

I dag är världen full med tekniska kläder för att skydda oss från kyla och regn men vad väljer vi som oftast, jo att bli hemma. Betyder det att desto mera tekniken går framåt blir vi samtidigt latare och tappar kontakten med naturen och dess väderförhållanden ? Räcker det för den moderna människan att ligga i soffan och titta på David Attenboroughs naturprogram för att känna sig nöjd med sin naturupplevelse ?

blogg 2Kajholmen 

blogg 5Byholmen Porkala

blogg 4

Mina tidiga morgon vandringar under seglatsen när de andra ännu tussar gott i kajutan.

 

 

12 fotografer på vandring i Sarek

Sarek 0890

Femtonde augusti startar vårt gäng på tolv personer sin resa upp till norra Sverige, via Haparanda, Gällivare mot Ritsem i två fullpackade minibussar. Det är spänning i luften i bilen, vi är alla oroliga över våra tunga ryggsäckar, framför allt våra stora tunga kamera utrustningar, hur i helsike ska denna ekvation gå ihop. 

I Ritsem före helikoptern flyger iväg med oss till Padjelanta, Staloluokta väger vi våra ryggsäckar och oss för att veta om vi gått över 20 kg gränsen och hur mycket vi betalar för extra kilogrammen.

Min ryggsäck väger 27 kg, 9 kg mera än förra gången jag vandra här i Sarek. I klädesväg har jag inget överlopps, i matväg jo men är lite osäker med mängden när jag nu skall bo tio dagar med två herremän, de äter säkert tre gånger mer än jag. Min kamera utrustning med D4 huset + 24-70mm + 70-200mm + ett fischeye objektiv och två akkun väger mycket men fan ta mig, jag vill ha dem alla med, offrar stativet tillbaks in i bilen där får gränsen gå, även om jag vet redan nu att jag kommer att ångra detta beslut.

 

Sarek 0245Jihaaa here we come.

Sarek 0868

My boots are made for walking... 

 

Vi startar vår vandring från Staloluokta söndag eftermiddag. Vi vandrar i östlig riktning  mot Alajavra endast en ca sex kilometer lång vandring den första dagen. Solen skiner och det är varmt, för varmt egentligen för att vandra i mitt  tycke. Det blir snabbt svettigt och risken för skavsår stiger i höjden.

Ett glatt och muntert gäng rustar upp sina tält vid första lägerplatdsen och en ivrig diskussion görs bland gänget om vem som får laga sin första middag i sitt tältlag, för alla vill vi bli av med den extra vikt vi går och bär på i rinkan. 

Vi vandrar i tio dagar i klart solsken med inge moln på himlen i 25 - 30 grader, myggen och knotten älskar oss. Vi vandrar söder om Alajavre mot Alggajavre genom Algavagge dalen till följande dal Ruohtesvagge mot Ahkas sydvästra brant  för att sedan nappa på Padjelanta leden mot Akkastugorna och båten som tar oss över tillbaks var vi startade ifrån, Ritsem.

De blir en händelserik vandring vår grupp testas på många sätt. Migren anfall, hjärtklappningar, lemmelsjuka med illa mående, diaré och kräkningar, men lyckligtvis klarar vi oss med livet i beholl vandringen till slut. Tacka vet jag det goda humöret vi alla burit med oss och som inget kunnat rubba.

Sarek 0966

 Lunch med labbungen

sarek 4

 Selfie

sarek 9 

sarek 1163

 We are the world...

Sarek 1899

Sarek 1718

Sarek 1460

Sarek 1373

 

Sarek 2173

 

 

Sarek 7

 

Sarek 6

 Sarek 2183

Älskar de knotiga livs erfarna fjällbjörkarna

sarek copy

 

Kom med i nästa BFF-årsbok!

Vem vill vara med i nästa årsbok?

Vi har nu fyra fina BFF-årsböcker bakom oss, alla utom årets hittas på vår hemsida: www.biofoto.fi/medlemssidor/online

Detta är en BFF-produkt att vara stolt över. Tillkomsten är ju ett medlems(talko)arbete av stora mått. Att få till en kvalitativ trycksak på mer än 100 sidor kräver massor med arbetstimmar av många inblandade. Men det är väl värt besväret.

I och med årsboken dokumenterar vi naturfotografering på svenska i Finland. Unikt i sig. Via den tryckta versionen kommer den att hittas i arkiv ännu om 100 år.

Nu är det dags att börja fixa till material för Årsbok 2016.

Följande gäller:

-          För att vara med måste du vara medlem i BioFoto Finland

-          Vi vill helst ha bildberättelser där bilderna dominerar, men som kompletteras med en läsvärd text. Omfånget kan t.ex. vara 4-5 bilder + en skild text på max 1,5 sidor A4 (ca 4000 tecken netto). I texten (som är en sammanhängande berättelse) kan du berätta om motivet, eller om ditt fotograferande, eller om stället där du tog bilderna, något om tekniken etc. Kort och enkelt – med något som du gärna delar med dig till läsarna. Se tidigare nummer som modell.

-          Bilderna skall ha hög upplösning (sparad i Jpeg/ Adobe RGB) i storlek A4.

-          Om du är intresserad att vara med, ta gärna mejlkontakt med mig (hawk.eklund at gmail.com) och berätta om vilken typ av material du har att erbjuda. Observera att vi inte har pengar för honorar; detta är en medlemsprodukt där alla jobbar frivilligt.

-          Gör din intresseanmälan helst före den 15 oktober 2015. Om det då inte inkommit tillräckligt med medarbetare, börjar jag ”handplocka” bidragsgivare för att få numret fyllt.

-          Ämnet för bildartiklarna kan vara något rent tekniskt, egna fotoupplevelser, egna fotoprojekt, resor etc. Titta i tidigare nummer för att få en uppfattning om vad som passar.

-          För att vi skall hinna (på vår fritid) ställa ihop materialet (redigering, ombrytning etc.) behöver jag ha tillgång till text och bilder senast den 15 december 2015. Vi kan fixa en dropboxlänk dit materialet kan ”parkeras”. Sen försöker jag ha allt material klart för ombrytning i början av januari, efter det tar Magnus Östman över.

-          Alla som har kontakter till företagare kan gärna ”ragga” sponsorer i form av annonser. BFF har en prislista för olika storlekar. Annonserna kommer också att hittas på vår webplats. Dead line för annonser är 31.1.2016, kan parkeras i Dropboxen.

-          Ombrytningen som Magnus Östman gör skall vara klar 31.3.2016 så att tryckning kan bokas till Tryckeri Fram vecka 14 (4 - 10.4.2016).

-          Utskick till medlemmar vecka 16 (18- 22.4.2016)
 

Observera: man behöver inte vara ett författarämne för att i skrift berätta något kring bilder som man själv tagit. Alla människor älskar berättelser, det skall vi utnyttja. Alltså, fotografera, berätta och dela med dig av ditt fotograferande!


Främmande elegans

Därute i Östersjön kryper de mest fascinerande kryp omkring och bara väntar på att bli fotograferade. Men det är tidskrävande, och tiden har denna sommar på något underligt vis inte riktigt räckt till för så mycket undervattensfotografering. Min kameracyklop har för det mesta legat och samlat damm på en hylla ute på stugan. Dessutom har vattnet varit kallt som attan därute den här sommaren.

Men lite bilder har det ändå blivit. När jag märkte att tångräkorna som skrattmåsarna brukade jaga i bastustranden inte var alldeles vanliga tångräkor måste jag ju bara försöka få några bilder. Här hade nu plötsligt dykt upp ett stort bestånd av den vackra Östersjö-nykomlingen elegant tångräka, Palemon elegans. Hur länge de funnits där har jag ingen aning om, de tångräkor som brukar bo i vår sump har i alla fall hittills varit den vanliga arten P. adspersus.

Denna för Östersjön nya art gör minsann skäl för sitt namn. Vackert tigerstrimmmig kropp (räkan hette tidigare tigerstrimmig tångräka på svenska), långa antenner och benen snyggt bandade i gult och blått. Elegant så det förslår. Räkan på bilden bär dessutom på en massa romkorn under buken, vilket visar att de här nykomlingarna också förökar sig här i Östersjön. Men en nykomling är en nykomling, en alien, och egentligen ingenting att vara glad för.

Första gången en  elegant tångräka observerades i Finland var i Hangö år 2003. Den har ökat snabbt och  förekommer numera längs hela sydkusten, på vissa ställen rikligt. Forskarna tror den kommit till Östersjön från Medelhavet eller Svarta havet med fartygens ballastvatten, precis som många andra nykomlingar. Vad den kommer att ställa till med i Östersjöns känsliga ekosystem återstår att se. Hur som helst, vacker är den, precis som en annan ny art,  strimlusen, som jag skrev om för knappt ett år sen.

DSC 4911

Björkö 14.7.2015, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8), 1/1000, f3,3, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 26.7.2015

Trollsländor

Jag har suttit i min kajak hela dagen för att försöka fånga de fascinerande skrämmande trollsländorna på Sjundeå å idag. Dessa trollsländor är definitivt min största utmaning ever, inom fotograferandet. Visst är allt som rör på sig svårt att förutse men när du sätter dig i en gungande liten trång farkost, strömmigt vatten i motvind och försöker balansera din kamera ( 1.4kg) med objektivet 200-400 som endast väger 3360g går det som styrke träning blandat med yooga balans träning. Det kanske mest respektfulla är ändå elementet vattnet eftersom allt blir så förbannat dyrt om jag går runt.

Automat focuseringen får man glömma för den hinner inte med i sländornas dans och inte vet jag om jag var så mycket snabbare heller.

Mina kalla goda plättar + choco gav mig mera styrka mellan varven för visst var det en kul utmaning. Synd att det regnar idag annars hade jag fortsatt bonga trollsländor.

Grön flodtrollslända.

trollslända

Makro fotografering

Ibland tar jag fram makro objektivet och det är alltid lika medryckande till ett pytteland med en minimalistik buké. Vet inte riktigt varför jag inte gör det oftare, kanske för att mina oroliga krutskor vill föra mig vidare till följande ställe.

Denna morgon var jag ute igen och gå längs med Sjundeå å bland en och en halv meter hög växtlighet i fästingarnas paradis. Min blick fastnade för den vackra björnlokans enkla form. När jag sätter sökaren intill mitt öga ramlar jag genast in i pyttelandet Chut chut. Jag hittar en liten ängsskinnbagge som jag efteråt förstår saknar ett svenskt namn. På finska heter den ukonputkiainen. Så jag döper den nu till Björnbagge för den är säkert lika stark som en björn med sitt hjärtliga pansar skydd.

 

lus

19 * Nötö

Ett stort tack till Hasse Hästbacka och hans initiativ tagande med hjälp av Nötö hembygdsförening och Kristin Mattsson som gjorde det möjligt för oss som varit på Magnus Lindboms workshop för två år sedan på Nötö att ställa ut våra bilder på Pekka Janséns båthus vägg. Tack till Pekka som gick med på Hasses idé även om han varit lite misstänksam i början. Pekka undrade hur han nu kunde hänga upp sina fiskenät på väggen. Vi fick på vernissagen övertala Pekka att fiskenäten gör ingen skada utan tvärtom ger våra bilder en ännu bättre mening. Våra bilder hänger i en äkta skärgårdsmiljö där de hör hemma. Jag kan se en bild med nätet hängande framför våra bilder med enstaka fisk i, den bilden vill jag ta.

Det blev ett trevligt veckoslut med sol, värme, båtutflykt till Kristers ö Björkö och chillande i bästa sällskap.

Vi var alla överens om att flera sådana här båtväggar vore kul att hitta för att kunna ställa ut våra naturbilder på. Det blir säkert flere workshops i vår vackra skärgård där det finns ett båthus eller varför inte en gammal grå lada. Dessa väggar gör det säkert lättare att kunna få bilderna sålda också.

      nötö

 

nötö 2

 

nötö 3

 

 

Glad midsommar!

Allemansrätten ger oss rätt att fritt få röra oss i naturen, plocka bär och svamp, simma, ro, paddla och njuta av naturen  i största allmänhet. Allemansrätten är för oss någonting självklart -vi tänker inte ens tanken att behöva få lov av någon markägare innan vi beger oss ut i skogen. Denna urgamla sedvana vi har här uppe i Norden har kunnat bevaras ända sen Hedenhös eftersom vi får dess oskrivna regler inpräglade med modersmjölken, eller …

Allt oftare hörs ilskna röster höjas som kräver att allemansrätten borde inskränkas. Än är orsaken tältande ungdomar som stör friden vid någon sjöstrand, än är det thailändska bärplockare som plockar de lingon och blåbär vi själva inte ids plocka. Någon irriteras av ridstigar, andra av nakenbadare. Och eftersom markägare, hur sura de än råkar vara, inte kan dra in allemansrätten sätter de i stället upp sura skyltar med ”PRIVAT OMRÅDE” för att hålla besökare på avstånd.

Jag måste medge att jag ibland har en viss förståelse för detta. Ju mer människor fjärmas från naturen, desto märkligare kan de bete sig när de sedan kommer ut. Tänk att det ska vara så svårt, tänker jag ibland då jag ser omkringslängt skräp, söndersparkade myrstackar eller släta klipphällar som bränts sönder under någons midsommarbrasa. I all sin enkelhet handlar ju ändå bara om att försöka minnas två saker -inte störa, inte förstöra.

Den här första versen i dikten Vädjan till vandraren! av Karl-Erik Forsslund, skriven 1915(!), vill jag tillägna alla midsommarfirare, bland annat de tältare som absolut behövde näver till sin brasa ute på Björkö i Skärgårdshavets nationalpark:

Varsamt far i bygd och mark!

skada icke kådig bark,

riv ej björkens vita hud,

stör med skrän ej skogens ljud!

Bort med skräp och matsäckrester!

Städa efter er, I gäster

i naturens helgedom.

Skövla icke blad och blom!

Tänd ej eld - men om du tänder,

släck var glöd i kol och bränder!

Glad midsommar!

Björköeldplats 3413

Björkö den 12.6.2015. Nikon Coolpix A, 1/100, F16, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 19.6.2015

Biofotos damer på Åland

Det blev en lyckad träff med Biofoto Sverige och Finland på Åland. Det råka sig att endast kvinnor hade anmält sig till denna fototräff, vilket inte gjorde saken värre utan vi kunde husera som hemma, springa omkring i kalischerna när det var så varmt i Andys stuga. Vi fick hyra Andy Horners stuga uppe i Geta som var väldigt lämpligt plaserad geografiskt till vårt fotoprogram även om Åland inte är stort.

Huset ligger nära Naturreservatet Höckböleholmen så om någon är intresserad att hyra Andys stuga är det bara att kontakta honom.  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Detta fotoevenemang var mycket roligt att ordna för aldrig förut har jag fått så god service och trevligt bemötande av någon här på fastlandet att jag tycker alla inom service branchen kunde göra en excursion ut till Åland för att kolla hur saker och ting bör fungera.

Är själv inom service yrket och är ganska noga med hur man ställer sig till andra människor. Man bör kunna vara lyhörd, flexibel och ha respekt för kundens behov och till sist alltid kunna uttala sig i en positiv anda även då någonting gått snett.

Ett stort Tack till Jan-Anders Häger som förde oss ut till Sälskär, en mera säker och lugn kapten finns inte att finnas.

Ett stort Tack till damerna som fixade att vi fick komma ut till Sliverskär http://www.silverskar.ax/sv/   det var en toppen ö som fyllde alla våra smaklökar både tungans och bildsensorns.

Inte att glömma alla damer, Sverige Lotta, Carin, Finlands Lotta, Johanna och Tuija som sagt Tack, det hörs från oss igen (; Biofoto women.

BF 7

åland 2

åland 14

Det gamla kalkonhuset på Mässkär

Naturstigen på Mässkär går genom fina naturmiljöer och passerar även historiskt intressanta sevärdheter.  Man kan starta från hamnen och följa stranden mellan Mässkär och Lill-Mässkär och gå ut på klipporna med minnesmärket från den tragiska olyckan den 6 september 1972, när mudderverket  Nostaja sjönk ute vid Nygrundet och tog 16 människor med sig i djupet.

Över strandklipporna vandrar man vidare uppåt till båken från 1858, som i fjol fick en ny brädfodring. Sedan bär det av mot båkviken och vidare in i lundartade  snår av rönn och björk på den gamla åttaformade motionsslingan som sjöbevakarna använde. Sedan man spanat av det lilla träsket bär stigen av mot nordväst genom blåbärsris, ormbunkar och låga rönnar.

Om man är uppmärksam kan man skymta ett litet, mossbevuxet hus som håller på att sjunka in i grönskan. Bäst ser man huset på kvällen när de låga solstrålarna hittar in mellan träden. Många gånger har jag undrat vad det huset har använts till och av vem.

Efter lite efterforskningar fick jag höra att det är Eskils kalkonhus som ligger i gömt i skogen och småningom verkar sjukna in i grönskan. Det torde ha varit på 1950-talet som han höll kalkoner där. Eventuellt flyttade huset i något skede med honom till Mässkär från Hällgrund i Nykarleby skärgård.

DSC 2250

Om du besöker Mässkär ….missa inte naturstigen och håll upp ögonen för Eskils kalkonhus!

Fåglarnas Utö

En blogg som jag regelbundet besöker är Jorma Tenovuos från Utö (http://www.jtenovuo.com/blogi/). Där rapporterar han om alla fåglar som noteras ute på denna intressanta utskärsö, där BFF höll sitt årsmöte 2012. Nu senaste vecka noterades den 300:e arten på Utö (= kornsparv).

Det är ju bara så intressant att se hur Jorma på Utö beifinner sig på första parkett, speciellt beträffande vårflyttning - här mellanlandar många fågelarter som annars inte har något med utskär att göra, innan de fortsätter in till oss på fastlandet. Men här sprids de ju ut över stora landmassor ...

Ute på en ö ytterst i havet  är fåglarna lättobserverade, och möjliga att fotogerafera, som dokumenterats i hans fina bok "Fåglarnas Utö" som jag kort presentereade i vår senaste årsbok. Boken ifråga är ett gediget hantverk som kanske är den vackraste fotobok om fåglar som kommit ut på svenska i år (texten är både på svenska och finska). Det intressanta är att utgivarna hittas på grannön Jurmo, där min redaktörskollega Agneta Andersson (jag efterträdde henne som redaktör för tidskriftren Skärgård) och hennes man Björn Lindström bor och verkar.

Jorma som lyckades med konststycket att köpa ett hus på Utö, är pensionerad professor från Turun Yliopisto, har under det senaste decenniet utvecklats till en fågelfotograf av rang. Han höll en bildvisning på de finska naturfotografernas vinterdagar i Tusby i mars, med sin pinfärska bok till försäljning som dagarna innan utkommit.




Back to basics

Senaste veckoslut höll BioFoto Finland sitt årsmöte ute på vackra fyrön Sälgrund utanför Kaskö. En ö som just där utgjorde hela skärgården mellan fastland och öppet hav. Intressant för en som har vant sig vid myllret av öar i Skärgårdshavet. De låga steniga stränderna med isskrapade alar och taggiga havtornsbuskar kändes exotiska, liksom vallarna med en ovanligt späd blåstång (som numera faktiskt betraktas som en skild art, smaltång, Fucus radicans).

Nåja, men back to basics alltså. Innan årsmötesförhandlingarna fick vi, handledda av skickliga Camera obscura-konstnären Hans G Hästbacka, tillverka en egen nålhålskamera av en skokartong. Allt som behövdes, förutom kartongen, var lite svart färg, roudartejp, lite sopsäcksbitar och en aluminiumplåt försedd med ett knappnålshål. Sedan in i mörkrummet för att ladda kameran med ett ark fotopapper - och ut och fotografera. När vi sedan framkallade våra exponeringar insåg vi att Hasses motto  ”Varför göra det enkelt när det går att göra det svårt” faktiskt hade relevans. Visst har vi blivit lite bortskämda med att få all bildinformation i digikamerans sökare. Bara att knäppa, flera korrekt exponerade bilder per sekund om vi så vill. Nu var det inte så. Vi hade tre exponeringar var. Utan Hasses erfarenhet hade säkert alla tre blivit totala misslyckanden. Nu kunde vi exponera hyfsat rätt redan vid första tagningen, och sedan korrigera med några sekunder mer eller mindre vid nästa. Eftersom vi bara hade tre exponeringar var gällde det också att välja sitt motiv med omsorg och att rikta kameran någorlunda rätt. Inte så enkelt med en skolåda (eller i mitt fall en kameralåda).

Det kändes nästan lite högtidligt att dra bort tejpbiten för att öppna nålhålet för dagsljuset. Arton sekunder satsade jag på vid tredje försöket, och Sälgrunds stolta fyr fick bli motivet. När bilden sedan sakta växte fram i det provisoriska mörkrummets framkallningsbalja visade sig att tiden var okej. Lite ljusföroreningar vid lanterninen, eventuellt förorsakade av reflexer från nålhålets kant, gav bilden en lagom hantverksprägel.

Back to basics var det alltså, lite som på artonhundratalet då man första gången utsatte en kopparplåt med silverjodid för ljusinfödet i en Camera obscura. Niépce var det visst han hette. Då var fotograferandet ett hantverk som krävde tid, kunnande, ödmjukhet och tålamod. Egenskaper som fortfarande är värdefulla, inte minst för en naturfotograf.

15sälgrundlådkamera

Sälgrund 25.4.2015, Nikon D300-låda, 18 s exponering på fotopapper, inverterad i PS. Bloggare Krister Welander 29.4.2015

Soomaa Rahvuspark

Påsken firar vi på Estnisk mark och för det mesta i vår kanot. I år valde vi Soomaa nationalpark. Påsken infaller tidigt i år och och på grund av de översvämningsmarker som bildas under våren i Soomaa, kallad också för den femte årstiden, kommer man paddlande på det många översvämmade diken och i de meanderande floderna och de försumpade skogarna. Vattnet kan stiga ett par meter som värst. Nu var vintern inte så snörik och långa perioder av regn har inte heller fallit så vatten nivån på floderna var paddlingsbara men inte på högsta vatten nivå.  När vattnet är som högst är det endast med båt de lokala tar sig fram. En gammal äsping kunde man se på de äldre gårdarna liggande vid stranden. Vägarna blir översvämmade och ibland får befolkningen evakuera sig till grann kommunerna när halva huset är under vatten. 

soomaa 7

Bilden ovan visar vattennivåns rekord höjder. I år steg vattnet varje dag från 10 - 20 cm per dag, men vi kulminera tyvärr inte årets högsta nivå på floden.

 

Vi ville uppleva nu de annors så svår åtkomliga åarna, just för att de ger oss en äkta vildmarkskänsla. Inge människor eller bil ljud att lyssna till utan naturens egna sång. Vi ville inte paddla de större floderna som Pärnu, Halliste, Raudna utan vi började alltid från de mindre som sedan rinner ut till någon av de större floderna. De större floderna var breda och trista. Där fanns inga bävrar plaskande runt dig och inge fallna träd som man fick klättra över eller paddla under.

soomaa 2 copy

 

soomaa 5

Den europeiska bävern är en baddare på att gnaga jätteliga tjocka träd bara för att få den godaste biten av trädet, toppen. Men mycket skygga djur, ett par gånger hörde vi dem plaska bredvid vår kanot för att varna men annars höll de sig borta från oss.

Vi var endast en natt i tält eftersom åarna, floderna inte blev så långa när vi lämnade bort den sista trista delen. Vi hade som bas Karuskose, varifrån paret Rene och Mariell körde oss till start och så paddlade vi hela dagen tillbaks till Karuskose. Det var ganska mysigt och skönt att komma inom hus denna gång eftersom det regnade nästan hela påsken här.

soomaa

soomaa 8

Till Soomaa kommer jag gärna igen, kanske på hösten för att vandra på myren och se dess vackra färgprakt.

soomaa 9

Vår påskhäxa som landat mitt i myren.

Årsboksreflektioner

Jag har hört att det pågår en diskussion på Facebook om BFF:s årsbok 2015. Eftersom jag håller mig borta från ”SOME-tidstjuven” (jag jobbar virtuellt från morgon till kväll, på fritiden vill jag vara ute i naturen, eller läsa böcker/tidskrifter = genuina hantverk), vill jag inte fortsätta att vara inloggad. Det får räcka med mina dagboksbilder och -reflektioner på Fotosidan.se (http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/index.htm); också kul att påminna rikssvenskarna om att det finns svenskspråkiga också utanför Sveriges gränser.

Eftersom många kanske inte känner till vårt årsbokskoncept skall jag redovisa för några:
- formatet är sådant att årsboken skall placeras i bokhyllan, den skall inte hamna i tidningskorgen ...
- rena bildgallerier hittas här på webbplatsen, i årsboken skall bilder förses med korta texter
- i årets upplaga har vi i medeltal 1 – 1,5 sidor A4 text för 3 – 6 bilder + bildtexter, det blev sammanlagt ca 130 bilder (förutom annonser) på 120 sidor
- årsboken är i princip ”ett galleri med fina naturbilder från Svenskfinland”, producerat av våra medlemmar
- det är klart att i detta format blir inte bilderna alltför stora; de riktigt stora utskrivna bilder visar vi på våra utställningar, välkommen med som utställare!

Trots att det mesta av materialet skall vara lättläst och fokusera kring bilderna, försöker vi också få med en gnutta textsubstans i form av fakta, intervjuer och annan ”stimuli”. Det skadar inte heller att lära lite om naturfotografins bakgrund; t.ex. artikeln om Gunnar Granberg är ”unik” – denna artikeltext hittas ingen annanstans i världen. En text som inte skapats i en hast ...

BFF:s årsbok är fortfarande Svenskfinlands mest ambitiösa (natur)fotoårsbok; ett stort tack till alla medarbetare! Den som vill vara med i nästa års upplaga kan ta kontakt (hawk.eklund at gmail.com).

 

Årsboken ur trycket

Idag 16.4 på förmiddagen anlände BFF:s årsbok 2015 från tryckeriet. En publikation att vara stolt över.

Den postades till alla prenumeranter direkt från tryckeriet, men postverket Posti är ju inte kända för snabba leveranser ... Hoppas att alla får den till veckoslutet.

För oss som jobbat med årsboken i månader, är det alltid lika spännande att se hur "trycket lyckats", att allt är som det ska. I princip ja, men de svartvita bilderna (som inte är många) är inte lika bra som i fjolårsnumret. Dålig kontrast och svärta; jag vet inte var problemet ligger. Likadant var det med årets första nummer av Skärgård, alldeles för "grådaskiga" bilder.

Precis som om gammalt hedervärdigt svartvitt tryck inte lyckas numera, medan färgbilder är helt ok. Man kunde ju tänka sig att det skulle vara helt tvärtom, det är mycket som kan gå fel beträffande färgtryck.

Lasse Sundströms omslagsbild, som Hannu Hautala fick äran att välja ut under fotofestivalen i Hangö (bilden är en av Lasses utställningsbilder, för § 4 portfoliet), är kanske den finast pärm vi hittills haft!

Av de 23 medlemmar som bidragit med material är 12 nya. Vackert så. Ett stort tack till alla.

Trots att våra annonssponsorer står för största delen av tryckkostnaden skulle hela tryckeriräkningen fixas om varje medlem kunde köpa in ett extra ex, för att ges bort som gåva, eller helt enkelt säljas till vänner och bekanta! Så gjorde vi första året, och fick in en vacker slant.


Nya årsboken på tryckeriet

Så har vi då rott årets årsboksprojekt i land; i början av denna vecka skickades det ombrutna materialet till tryckeriet, allt inom den tidtabell som vi skissade upp i höstas.

Detta är nu vår  fjärde årsbok, samtidigt den mest omfattande, 120 sidor med omslaget inräknat. Vackert så! Våra sponsorer (via annonser) finansierar största delen av tryckkostnaderna. Tack för det!

Och ett stort tack till alla medverkande BFF-medlemmar, det är ju tack vare ert material som det blir en årsbok! Största arbetsinsatsen står ändå Magnus Östman för, att göra ombrytning och layout är ett specialistjobb som verkligen kräver sin hantverkare - ett tidskrävande detalj jobb. Resultatet ser mycket bra ut! Det krävar också sin man att samla ihop, sammanställa och redigera texter som jag har hållit på sen i höstas. Redan det att hålla reda på allt material, alla mejl, bilder, texter, ändringar, etc. tar sin tid. Säkert har jag missat något, glömt, tappat bort ... men det mesta torde nog hittas mellan två pärmar.

Både jag och Magnus har under en dryg månads tid använt all vår fritid till detta ... Magnus intensivt nu i februari-mars, jag under en mera utdragen period. Men det är ju detta vi är vana att göra, till vardags på våra respektive redaktioner.

Det är bl.a. en redigerares uppgift och skyldighet att gå in i texter och formulera om, om det behövs - för att göra en text tydlig, lättläst och verkligen locka till läsning. Detta utan att ändra på substansinnehållet ... Håll till godo. Allt detta  för att hålla en hög standard på produkten.

Detta är en sak som många "amatörpublicister" glömmer, som inte rör andras texter (kanske vågar röra ...) utan trycker som det är. Det kan man inte göra om slutresultatet skall bli bra.

Det är ju lite som att redigera bilder, där man putsar bort allt onödigt i kanterna, kanske komponerar om bilden via smart beskärning, förstärker kontraster, tänker på färgbalans o.s.v.

Sen är det bara så lätt att bli "ordblind", att läsa innehållet utan att se eventuella småfel. Krister Welander ställde upp som korrrekturläsare, och en mera noggrann sådan har jag inte sett på länge. Tack Krister!

Stigar i naturen

Besökte för några dar sedan för första gången den nya naturstigen i Kopparnäs i Ingå, producerad av Nylands friluftsområdesförening rf. Illustrationerna till tavlorna har vi gjort, frun och jag, som tillsammans driver ett litet företag, Welanders (vad annars?). Det var riktigt kul att se bilderna man kämpat med inplacerade i sina rätta sammanhang - och det såg riktigt snyggt ut, tyckte jag. Den här naturstigen är cirka en och halv kilometer lång, med tio vackra J infotavlor, som behandlar både natur och kultur, utplacerade längs stigen. Tavlan vid startplatsen saknas ännu, tyvärr.

Naturstigar är fantastiska på många olika sätt. De gör det lätt att ta sig ut i naturen, också för de som inte är så vana att röra sig i skog och mark. Man behöver inte vara rädd för att tappa bort sig och man vet att man så småningom kommer tillbaka till samma ställe där man startade. En del naturstigar är också handikappvänliga så att rullstolsburna, föräldrar med barnvagn med flera kan komma ut i skogen. Och inte minst, naturstigar är ofta utlagda på ställen med speciella naturvärden, ställen man annars kanske inte skulle besöka. På sådana ställen är det dessutom bra att besökarna rör sig längs en utmärkt stig, då blir påverkan på naturen allra minst. Den nya naturstigen i Kopparnäs är t.ex. medvetet dragen så, att häckplatserna för den sällsynta trädlärkan inte ska störas.

Naturstigar har också en viktig pedagogisk funktion. Det bästa skulle förstås vara med utplacerade guider som kunde berätta och svara på frågor längs stigen. Men i brist på sådan lyx får man ta till informationstavlor, med lättillgänglig text och förklarande bilder. Och vips så lär sig naturstigsvandrarna lite nytt om naturen, kanske blir de mera intresserade, kanske ser de naturvärden de inte sett förut, kanske börjar de till och med tycka att natur ibland kunde sparas orörd .....

Nåja, det här var en liten reklamsnutt om vårt företag Welanders (kanske borde det stå ”annons” någonstans uppe på sidan?). Hur som helst är det både givande och roligt att ibland få möjligheten att pyssla med sådant. Och då har man dessutom användning för sitt bildarkiv med naturbilder.

DSC 2994sIngå 24.3.2015. Nikon Coolpix A, 1/800, f7,1, ISO 1 000. Bloggare: Krister Welander, 1.4.2015.

En bra fågelbild?

Deltog senaste helg i en fågelfotokurs vid Limingo naturrum. Fotoklubben Knäppisarna hade ordnat kurs med fotograferna Mika Honkalinna och Jari Peltomäki. Det var en bra kombination av fotografer som kompletterade varandra på ett inressant sätt. Jari, extrovert Nikon-ambassadör med fantastiska fågelporträtt och Mika, mera lågmäld och berättande naturfotograf med stämningsfulla bilder av bl.a. korpar. Mika kommer för övrigt att ge ut en ny bok i dagarna. Spännande nog på finska och svenska samtidigt. Boken heter Korpresan och kan varmt rekommenderas.

Vi hade möjligheter att att visa upp egna bilder på kursen. Jag hade valt några närgångna fågelporträtt från min utställning "Strandliv" och satte till sist och tveksamt med en bild av en svanmamma med ungar i kvällsljus. Spännande nog var det denna bild som Jari och Mika plockade ut och kommenterade. Det kom flera gånger fram i diskussionerna att det råder en viss brist på bilder av typen fåglar i miljö. Och förresten inte bara fåglar utan bilder med lokala miljöer. Säkert bra att sätta bakom örat när man fotograferar och skickar in bilder på nätet eller till tävlingar. 


DSC 2620

Vit färg

bff svan

Vit färg för mig betyder vanligtvis någonting trist, humorlöst, asketiskt, ödsligt och för sterilt. Jag kunde aldrig bo i ett vitt hem. Det vita väggarna skulle suga ut all min energi tills jag faller ihop som ett svart skruttigt russin.

Jag behöver färger runt mig, i klädesväg, i mitt hem och på arbetsplatsen för att kunna tänka klart och känna mig i balans. 

Färger ger oss upplysningar och upplevelser.

Det finns ett undantag och det är naturens färg på vitt även om det inte generellt är en egenakap hos naturen. Jag älskar denna färg här, den fina rena snön, dimman, svanarna. Bilder med den vita färgen blandat med de många olika tonerna i grått åstadkommer nästan alltid en " less is more " bild. En drömlik bild som väcker ens fantasi och både sorgsliga och glada tankar.

Jag är säker på att färger har en stor betydelse i våra människors liv, även om vi inte alltid medvetet tänker på färger. Färger är personliga, vissa färger passar bättre på endel människor än andra. Kanske det har att göra med personens personlighet, temparament och utseende.

Hur mycket våra olika kulturer, religioner i världen lärt oss att tycka olika färger står för har säkert också sin betydelse hur vi tycker och känner. Den vita färgen symboliserar renhet, oskuld men också död och sorg. Den röda färgen förknippas oftast med kärlek och värme men kan också betyda hat och oro. Tänk på uttrycket " Jag ser rött.."

När du föds är du rosa
När du växer blir du vit
När du är i solen blir du röd
När du är sjuk blir du grön
När du har feber blir du gul
När du dör blir du grå

( okänd )

Bra med utställning

Plötsligt är vi in i vårmånaden mars, och jag som gått och väntat på vintern sen i höstas...

Hoppeligen finns det snö kvar i Kuusamo under inkommande veckoslut, när Nafo 4 har två dagar med örn- och vinterlandskapsfotografering.

Jag har under vintern redigerat och sammaställt material till BFF:s årsbok, det blir massor med bra material!  Magnus Östman gör layout och ombrytning allt vad han hinner mellan långa, krävande dagar för att få ut Finlands Natur.Jag är i samma skruvstäd beträffande tidskriften Skärgård (i nr 1/2015 lyfter jag fram en yrkesfotograferande BFF-medlem, numret går till tryck 17.3).

Fritid blir det inte mycket av varken för Magnus eller mig, arbete 7/24 känns det som.

Krister Welander har lovat att hjälpa till med korrekturläsning på ombrutet matrerial; ett av många arbetsskeden innan en trycksak är klar. Finns det även små fel, kan en stor del av publikationens trovärdighet som kvalitetsprodukt lida.


Men  senaste veckoslut blev det i alla fall en fotoutflykt till Utö, trots att det i och för sig var en jobbresa (Hangö sommaruni-möte). Tyvärr regnade två halva dagar bort.
http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/vagskvalp.htm

I går (måndag 2.3) hjälpte jag Hans G Hästbacka byta utställningsbilder på tandläkarmottagningen i Åbo, där BFF har utställningsutrymme för en stor del av året.
Själv hade jag med två bilder under förra passet, http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/oskuldsfulla-ogon.htm

Knappt hann jag hem innan telefonen ringde och en kvinnlig tandläkare ville köpa rävtavlan så att hon kunde flytta in den i sitt eget rum. Hon gillade rävungens snälla ögon! Samma bild prydde ju BFF:s första kalender 2013, som i sin helhet sponsorerades av Fram (tryckeri) i Vasa. Bilden hade tagits i juli 2012. http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/tillbaka-pa-bloggen.htm

Synd bara att rävgrytet som fanns under far och farfars gamla lada i Kimo, Oravais sen förstördes under vintern när pojkspolingarna som nu har hand om lägenheten rev ladan och brände allt, för att få några kvadratmeter odlingsjord till.

Gamla ängslador har ju fungerat/fungerar som en liten oas av mångfald i ett annnars så monotont odlingslandspap med monokulturer (en enda art som odlas). När alla dessa små oaser putsas bort utarmas den biologiska mångfalden,  tyvärr.

Sjundeå å

Jag försöker fånga djur på bild vid ån. Det är förbaskat inte lätt även om jag hade super tur på årets första paddlings dag när vi såg uttern sittande på iskanten. Varje veckoslut tidig morgon eller vid skymning har jag paddlat på ån både nerför och uppför strömmen. Detta veckoslut fick jag ta till alla mina krafter på ett par ställen när jag var på väg tillbaks uppför strömmen. Vattnet hade stigit med en halv meter vilket gjorde strömmen extra stark. Men det är roligt att kunna blanda motion med fotografering så länge inte djuret uppenbarar sig just då jag kämpar som mest. Jag har sett lo, älg och hjort spår men inte sett till djuret vid ån när jag paddlat. Jag har exponerat endast en massa bilder på näthinnan hurudanna jbilder ag kunde ta. Herrerna Tomi Palander och Jorma Luhtas  bilder gav mig ny kick att bara fortsätta på mitt projekt. Lyckade bilder tagna på enbart tur händer inte ofta kanske rent av aldrig utan det behövs planering och tid och framför allt tålamod. 

Jag får tänka att  klarar alla djur av att komma igenom denna kvistiga miljö klarar jag av att vänta och vänta på min bild. 


7a1 7490

 

Ibland är det roligare att ha en lurvig kompis med när man väntar.

7a

På första parkett

Sen eftermiddag på stugan, kaffe och smörgås, slöstirrar ut genom fönstret. Plötsligt landar en ringduva på torrängen utanför, bara någon meter från huset. Där går den, i sakta mak, och pickar i sig någonting. Gruskorn kanske. Vi följer med, stilla för att inte röja oss genom fönstret. Jag tar fram kameran och knäpper några bilder genom fönstret, det gäller att röra sig i slow motion för att inte skrämma iväg denna vårens budbärare.

4357En snabb skugga glimtar till i ett annat fönster, frun hinner knappt hojta ”hök” innan det smäller. I ett moln av fjädrar ser vi hur en sparvhök slagit klorna i den stackars duvan. Från ingenstans kom den, på sparvhökars vis. Ringduvan hade inte en chans.

En sparvhökshona som den här väger kanske 300 gram medan en ringduva kan väga gott och väl ett halvt kilo. Det var alltså inget litet byte höken hade att tampas med. Ingen chans att den skulle kunna flyga iväg med duvan. Nej, vilt flaxande flyttade sig fågelnystanet några meter bort, mot en vedrad. Där blev det stilla, höken sittande på duvan som låg blickstilla med vingarna utbredda. Försiktigt försökte jag knäppa ännu någon bild, men genom fönstret såg man knappt fåglarna. Alltså, sakta upp med dörren och ut på trappan. Men det märkte förstås höken, hon släppte sitt präktiga byte och tog sig upp i trädet bredvid med några snabba vingslag. Där satt hon, med sitt byte under noggrann uppsikt. Och bra så, den nu befriade ringduvan ruskade lite på sig  - och tog till flykten. Rakt uppåt bar det, in bland trädgrenarna, och höken efter. Inne i trädkronan tumlade de om varandra i en vild dans. Ibland såg det ut som om höken fått grepp om duvan, men den lyckades alltid komma loss. Inom några sekunder kom den ut ur det trassliga grenverket och satte av i rak kurs ut över vattnet - med höken tätt efter.

En sparvhök är blixtsnabb på korta avstånd. Den långa rörliga stjärten och de breda korta vingarna ger den en enastående manövreringsförmåga bland buskar och träd. Den jagar genom att överrumpla sitt byte, och där är den suverän. Ringduvans saga var all, trodde vi. Men nu fick ringduvan, trots sina kanske allvarliga skador, upp farten. Och när en duva får upp farten är det inte så många som hinner med. Sparvhöken tog i med kraftiga djupa vingslag och försökte hålla jämna steg med duvan ut över havet, och de försvann båda bakom en hög holme. Dramat var lika snabbt över som det startat, och där stod jag med några suddiga bilder i kameran. Men strunt i bilderna, jag kunde glädjas över att ha fått vara åskådare till ett exklusivt drama på första parkett.

4359Björkö 15.2.2015, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/80 f5,6, ISO 800. Bloggare Krister Welander 26.2.2015 (samma data för båda bilderna)

"Bra kar kan ände se"

Efter gårdagens jermiader i blogginlägget blev det en ny dag. Eventuellt hade vädrets makter läst min blogg och tog fram bättre isväder. En bra karl kan ändra sig, brukar vi säja här uppe i Östrebotten. I detta fall min inställning till vintern väder.

Idag på förmiddagen blev det en lång tur med sparkstötting utanför Ådön. Den skrovliga och delvis vattentäckta isen hade torkat upp och lite längre ut hittade vi nya släta isar. Under sen eftermiddag blev det ännu en tur med långfärdsskrinnskor. Det var lite kämpigt i motvind (sydlig vind 10-12 m/s) men i medvind kändes det som "varats olidliga lätthet".

En bild tagen med telefonen bifogas, Mässkär syns i bakgrunden.

WP 20150223 002

En ovanlig vinter i Bottenviken

Under de 20 år jag har haft sommarstuga på Mässkär har man alltid kunnat besöka ön på vintern. Snöfattiga och kalla vintrar brukar det vara långfärdsskrinnskor eller sparkstötting som gäller men oftast brukar det bli skidturer runt de yttre holmarna och en skön kaffepaus på Mässkär. Denna vinter, skrivet i slutet av februari, har jag hittills inte kunnat besöka Mässkär en enda gång.

Vintern har kännetecknats av varierande väderlek med hårda vindar, stora svängningar i vattenståndet och långa varma perioder som förhindrar isbildningen. Få se om vi alls får bärande isar denna vinter. Snart kommer vårsolen och börjar fräta på den tunna och dåliga is som vi nu har. Efter senaste års tidiga öppna vatten, besökte Mässkär i mars, börjar man bli smått paranoisk rörande förändringar i klimatet. Är det så här det skall bli?

Senaste vecka tittade solen fram en stund på förmiddagen och kastade långa skuggor från "folk och fä". Nedan en bild från Ådöns västsida med Mässkär i bakgrunden.

DSC 4966

En nyligen avverkad skogsbacke

Situationen för våra hotade skogslevande arter har stadigt försämrats, brist på död ved och brist på grova gamla träd i ekonomiskogarna är de viktigaste orsakerna. När man numera också börjat ta tillvara stubbarna försvinner de sista livsmiljöerna för många arter. De gamla skogar som ännu finns kvar naggas ständigt i kanterna, inte minst av Forststyrelsen som faktiskt sitter på en hel del sådana.

I går publicerade WWF en rapport om skogarna i Finland. Det går att stoppa den minskande mångfalden i skogsnaturen utan att begränsa avverkningsmängderna, sägs det i rapporten. Men då måste tre villkor uppfyllas: Andelen skyddad skogsareal ökas till 17 %, all ekonomiskog sköts enligt FSC-standard och stubbarna lämnas kvar. Så enkelt är det, eller så inte. Det får framtiden utvisa. Rapporten går att läsa här: wwf.fi/mediabank/7067.pdf

Bilden här nere visar en nyligen avverkad skogsbacke. Hit går vi inte för att plocka svamp. Hit kan vi inte locka turister som vill uppleva nordisk ödemark. Nej , för rekreation och turism behövs det riktig skog, helst urskog med skägglavar, tjockt mosstäcke och grova träd att krama. Sådan skog finns också på de skogsbilder som vi naturfotografer helst visar upp - gärna kryddade med en järv, en duvhök eller en lavskrika. Men vill vi med våra naturbilder påverka attityderna för större miljöhänsyn i skogsbruket måste vi också kunna ta de där ”fula” bilderna. Som den här, en nyligen avverkad skogsbacke (som faktiskt också visar lite miljöhänsyn). Lite mera funderingar kring detta kan du läsa i BioFotos nästa årsbok som kommer ut senare i vår.

DSC 2764

Sjundeå den 24.1.2015. Nikon Coolpix A, 1/50, F16, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 12.2.2015

I blåsten

En storm är alltid fotogenisk, speciellt ute i skärgården vid öppet hav. Det är bara njuta, åtminstone så länge man har fast mark under fötterna och håller lite avstånd till de halaste strandklipporna. Men att fotografera i storm, det är inte alltid det lättaste.

Årets första veckoslut skulle bli blåsigt, det hade meteorologerna förutspått redan länge.  Fredagen den andra januari, då vi skulle åka, varnades det för storm på Skärgårdshavet. Stormvarningen föranledde en snabbkoll med skepparen på m/s Nordep om båten faktiskt går. Visst skulle den det, så packade iväg oss till bryggan i Kirjais. Den norskbyggda tidigare Nato-båten gick hyfsat stadigt, även om vågorna ibland sköljde upp över fönstren. Det fanns ingen möjlighet att gå ut på däck med kameran. Dels gungade det för mycket, dels sköljdes båten över av saltvatten i varje vågdal. Den fyra och en halv timmes färden gav inte så många bilder, däremot gav den en gnagande känsla i magen som inte tillät väldigt mycket kamerahantering. På Östersjöportalen visade vågbojen att den signifikanta våghöjden på norra Östersjön som mest varit 5,5 meter, med de högsta vågorna över tio meter!

Lördagen fortsatte det att blåsa, söndagen likaså. Med över tjugo meters vindar i byarna var det riktigt besvärligt att vandra omkring på klipporna. Den kraftiga vinden hade tvingat ner alla småfåglar i ensnåren på läsidan av holmen. En svagt kvittrande blandning av koltrastar, björktrastar, sidensvansar, rödhakar och mesar kunde urskiljas genom stormbruset. I vikarna där det var lä höll flockar med gräsänder och sångsvanar till, och en skäggdopping som såg ensam och övergiven ut. Utan vindens dån skulle det varit ganska tyst därute.

På grund av den hårda vinden blev det rätt lite bilder. Mitt lätta stativ skulle ha behövt en brunnsring till tyngd för att kunna användas. Också att fotografera på fri hand var en utmaning i vindbyarna. Det knappa januariljuset hade krävt långa slutartider, men det var otänkbart då det inte gick att hålla kameran stilla. Men kanske oskarpa bilder, med vågstänk på frontlinsen, ändå ger rättvisa åt de rådande omständigheterna? Kanske en dålig bild är en bra bild när det gäller storm? Den här får duga som exempel, taget på den gungande utresan genom ett nersköljt kajutfönster.

DSC 2632

Björkö den 2.1.2015. Nikon Coolpix A, 1/50, F4, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 9.1.2015.

Julen på Utö

Varannat år får vi hitta på en egen jul, då vi inte har syskon träff med alla barn, mamma, män och hund och gamla traditioner. För två år sedan lånade vi en kompis stuga i Porkala skärgård över julen. Den stillhet och lugn som omfamnar dig ute i skärgården mitt i vintern är något enastående, därför ville vi ta oss ut dit denna jul igen.  De finns tyvärr inte många platser i vår skärgård att välja mellan när vi är utanför säsong tider så det blev Utö denna gång. Ganska så lätt att komma dit och även om hotellet är stängt under julen finns där stugor och några rum att hyra. 

utö copy

Endast tomten är vaken.

Vi åker från ett vackert jullandskap med massor av snö längre söderut dit snöyran inte ännu nått.

utö 2

Herr Frost  kom på besök

Utö är alltid ett säkert fotobesök. Vintertid gynnar också de som vill sova lite längre på morgonen. Nu hade endast Herr Frost utmanat mig med sina hala stenar och klippor att balansera med stativ och kamerautrustning för att inte slinta och slå sig eller krascha min kamera. Jag har blivit lite paranoid efter min erfarenhet med kameran i Alaska.


utö 3

Julen hon kom också hit.

 

Ett fotografiskt mognadsprov

Den som känner till BioFoto Finlands tillkomsthistoria kopplar genast till Nafo 1 och Axxell Utbildning i Brusaby, Kimito.

Vi som var med på denna pionjärkurs, och under ett kursveckoslut hösten 2007 besökte naturfotofestivalen i Vårgårda, Sverige där vi lärde känna BioFoto-konceptet i Norge (= ursprungslandet för BF), började småningom skissa på en likadan förening i Svenskfinland.

Resten är historia.

Så är det med många utbildningar. Framgångsrika sådana som samlar till sig kreativa människor, skapar ringeffekter och biprodukter via olika intryck – som i sin tur ger nya avtryck som börjar leva sina egna liv. BFF som förening är ett exempel, i förlängningen också BFF:s årsbok. Unik, nyskapande verksamhet i Svenskfinland under en epok där traditionell föreningsverksamhet håller på att försvinna och i en tid med  turbulens i tidnings- och tidskriftsvärlden.

Nafo är förkortning för naturfotografering, och används som ”kodnamn” för den förberedande utbildning som Axxell Utbildning anordnar för att kunna avlägga en specialyrkesexamen i fotografering med natur som kompetensområde.I artikeln ”En unik specialyrkesexamen” i BFF:s första årsbok (2012) hittas mer detaljinfo om denna utbildning som lever vidare och mår mycket bra.

Andy Horner (fotolärare på Ålands folkhögskola) hade hand om de tre första kurserna. Från och med Nafo 4, som startade i april 2014, är det undertecknad som håller i trådarna. Kursen som har 18 deltagare, alla från sydkusten/Åland, pågår fram till den 16.12.2016.

I april 2015 startar Nafo 5 med ansökningstid fram till sista januari 2015. Att samtidigt ha två parallellkurser har sin betydelse. Eftersom de flesta deltagarna är yrkesverksamma är det inte alltid lätt att få tider att passa, trots att närstudierna sker under förlängda veckoslut. Missar man exempelvis fotografering i Kuhmos björn- och vargmarker, eller landskapsfoto på Kökar eller fotomässan i Stockholm med den egna kursen, kan man åka med när nästa kurs drar iväg.

Det är att notera att detta inte är en nybörjarkurs för fotografer; tvärtom! Ju mera erfaren och kunnig man är från början, desto större är utsikterna att klara av examensruljansen som i sig är ett verkligt mognadsprov. Examenskriterierna hittas på sidan: http://www.oph.fi/download/111392_fotograf_specialyrkesexamen.pdf

Kopplingen till BioFoto Finland är uppenbar, många tidigare och nuvarande ”Nafoiter” utgör ryggraden i föreningen. Via BFF:s årsbok finns stora möjligheter att ”publicera sig” i tryck som är ett krav på visad yrkesskicklighet som efterfrågas i det sista avgörande portfoliet (§ 4) ”Naturfotografering inom ett specialområde”, det vill säga ”behärskar textproduktion inom sitt eget ämnesområde, kan samarbeta med redaktörer, bildredaktörer, ombrytare och andra potentiella parter som har inflytande på projektet”.

Den som har avlagt en specialyrkesexamen för fotograf kan också kalla sig för fotograf, som kan vara till nytta i många utställnings- och stipendieansökningssammanhang. Bland annat. Det är inte många i Finland som kan leva på naturfotografering, men de flesta av oss har nytta av att kunna jobba med bilder på en mera proffsig nivå. Idag behövs bildillustrationer överallt.

Dessutrom är det ju en ren glädje att  förkovra sig i den mest kreativa och stimulerande hobby som finns – att fotografera!

På sidan http://www.axxell.fi/naturfotografi hittas ansökningsformulär. Sök!

Plast på fel plats

En färsk forskningsrapport om plastmängderna i världens hav publicerades i dag. Ingen vidare upplyftande läsning. I haven flyter över fem tusen miljarder(!) plastpartiklar omkring. Som ett gigantiskt monument över vårt nonchalanta slöseri. Den fantastiska plasten, ett av de mest långlivade material som produceras, som gör det möjligt för oss att konsumera portionsförpackat och hygieniskt i genomskinliga läckra påsar, askar och burkar. Den fantastiska plasten som säkert kommer att definiera vår tidsålder som plaståldern för framtida arkeologer. Om det finns några framtida arkeologer alltså. Det lär vi inte få veta.  Forskningsrapporten finns på http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0111913#pone.0111913.s003

Sorgligt är det, och det är inte så väldigt mycket vi kan göra. Det tillverkas över 280 miljoner ton plast varje år, vare sig vi vill det eller inte. Men något kan vi väl göra i alla fall. Vi kan reflektera över vår egen plastkonsumtion, vi kan försöka påverka handeln genom att välja plastfritt, och vi kan se till att vårt eget plastavfall hamnar på något vettigare ställe än i havet. För så vill vi inte ha det, som på bilden här nedan.

DSC 3848

Björkö 16.10.2014, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8), 1/800, f5,6, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 11.12.2014

I mitt senaste blogginlägg skrev jag om den okända skönheten, en spindelart som inte såg ut som hen skulle. Nu har den bott ett par månader hos spindelforskare Niclas. Eftersom det inte blev vinter, vilket den uppenbarligen föresatt sig, bytte den så småningom skinn. Och nu var hon vuxen, med könsmoget utseende på epigynet. Men det var inte så enkelt ändå. De arttypiska karaktärerna är små och delikata, och Niclas och hans forskarkolleger grubblar fortsättningsvis. Könshåren borde rakas bort för att avslöja det viktigaste, men det är lättare sagt än gjort på en levande spindel.Här är en intim bild (tack för lånet av fin bild, Niclas) på hennes könsdelar. Hon skulle bara veta vilka bilder det sprids av henne på nätet!

Dolomedes epigyn

Material att jobba med

Ok, nu har jag fått in massor med bra text- och bildmaterial för årsboken. Ett stort tack till alla er som levererat i tid! Jag skall nu ta en veckas semester från mitt normala redaktörsjobb för att i lugn och ro redigera texter och välja lämpliga bilder.

Den som är en publikations"konsument" känner oftast inte till "producent"jobbet bakom det färdigt tryckta, dvs. det som redaktörer och layoutare/ombrytare gör. Skulle detta "osynliga" jobb inte göras, skulle det verkligen synas i slutresultatet. Många skulle skaka på huvudet; nej inte mer ...

Man måste utgå ifrån den image som publicisten vill skapa, i det här fallet gäller det BFF:s image som en proffsig naturfotoförening. Skulle allt material tryckas som det levererats av bidragsgivarna, dvs. oredigerat - skulle vi vinna på att avstå från vårt årsbokskoncept. Det skulle inte bli en slutprodukt att vara stolt över. Årsboken skall kunna fungera som vårt visitkort utåt, och då skall allt sitta perfekt: textmaterialet, bildmaterialet, layouten, formatet, tryckkvaliteten etc. Varje punkt och komma skall sitta på rätta stället, varje ord skall vara rätt stavat, språket flytande och korrekt. Tryckeriet trycker det som de får av Magnus och mig, finns det fel - trycker de det ändå. Förstås.

Nej, inget förlag skulle kunna tänka sig att publicera oredigerat material. I mitt normala vardagsjobb (tidskriften Skärgård) får jag in artikelmaterial från en massa högutbildade. Från folk som är rätt vana att skriva, men ändå är det oerhört sällan någon artikel skulle vara färdig. Senast fick jag jobba en halv dag med en kort artikel skriven av en tjänsteman med skrivvana ...

Dagens snuttifierade "gilla-värld" börjar också språkmässigt ge sig till känna, allt färre satsar på att uttrycka sig bra i skrift. Tyvärr. Och det syns. Det gäller också bloggar (där man ofta saknar en redaktörshand ...) som i sig ofta representerar en organisation/förening - förutom att skribenten själv sätter sitt anseende i blöt. Att skriva är ett hantverk som kräver träning, liksom fotograferandet. Det gäller att öva varje dag.

I senaste nummer av Foto (nr 12/2014) finns en intressant artikel där förläggaren Jeppe Wikström (Bokförlaget Max Ström) ger tips om hur man gör bättre fotoböcker, som också till vissa delar stämmer in på BFF:s årsbok. Han berättar om att hitta berättelsen, om att välja bilder, variera urvalet, om att bygga upp berättelsen, skriva texter etc.

Han säger att trots att en bild säger mer än tusen ord säger en bild med ord allra mest.

Till sist: eftersom jag står vid datorn från morgon till kväll, via jobbet, har jag valt att inte alls vara aktiv på FB. Den "gilla-världen" får andra roa sig med. Jag vill inte spendera en sekund extra i den virtuella världen ... Heller är jag då ute i naturen.

Har någon ärende till mig är det e-post eller telefon som gäller (hawk.eklund at gmail.com/050-5672213).

En okänd skönhet

En hösteftermiddag beger jag mig till den närbelägna sjön för att håva in lite småkryp till akvariet i mitt klassrum. Eleverna ska få bekanta sig med våra små vattenorganismer och därför har vi ett sötvattenakvarium i biologisalen. Där simmar mygglarver, dykare, ryggsimmare med mera omkring för att, förhoppningsvis, väcka intresse bland eleverna. Hur som helst, denna eftermiddag där vid sjöstranden fick jag plötsligt en stor spindel i håven som såg mycket märkvärdig ut.

Väl hemma tittade jag lite närmare på den. Det var inte så enkelt. Så snart jag gläntade på locket till hinken med vatten och vattenväxter klättrade den lilla rackaren ner under vattenytan och gömde sig. Jag riggade upp kameran med makrolinsen på stativ ovanför hinken. Det här var nämligen inte vilken vanligt trivial vardagsspindel som helst. Den skulle dokumenteras. Sedan var det bara att vänta på att den skulle dyka upp - bara för att se den dyka ner igen så fort jag måste göra någon inställning på kameran. Nåja, efter många försök och mycket tålamod lyckades jag till sist få några bilder av den skygga skönheten.

Den påminde till sitt beteende om en kärrspindel, skygg och snabb. Den var också stor, precis som våra båda Dolomedesarter. Men teckningen liknade inte alls. Inte ens allas vår vän Google lyckades hjälpa mig med artbestämningen. Den art som liknade mest var fiskarspindeln - men den förekom bara i Nya världen. Alltså återstår bara att skicka en bild av spindeln till spindelforskare Niclas.

Niclas svarar snabbt. -Spindeln är nog sannolikt en kärrspindel, men den ser inte ut som en sådan. Skulle gärna titta närmare på den, skriver han. Sagt och gjort, jag sätter spindeln i en liten plastask tillsammans med våt vitmossa, asken i ett kuvert och kuvertet i postlådan. Några dagar senare får jag svar. -Spindeln lyckligt framme, men går inte att artbestämma säkert eftersom den inte är könsmogen. Behövs en eller ett par hudömsningar innan epigynet (könsdelarna) kan bekräfta arten. Försöker hålla henne vid liv så länge. Lyckas det inte får vi titta på DNA:t.

Visst är det spännade. Ser framför mig hur den spindelvetenskapliga världen står med rynkade pannor och grubblar. Sådana spindlar finns inte. Jag ska berätta hur det gick sen. Här ser ni i alla fall hur den än så länge okända skönheten ser ut i sin plasthink.

spindel-3688

Sjundeå 25.9.2014, Nikon D300 + Tamron 90mm (f2,8,) 1/20, f16, ISO 500. Bloggare: Krister Welander 19.11.2014

Jag saknar dig, vill ha dig tillbaks !

Min kamera är på sin tredje månad hos Jas -  tekniikka på service. Den blev våt i Alaska och tydligen tar det tid att få alla elektroniska delar bytta. ARGH ! Säger jag. Det är intressant att känna hur mycket en kamera kan betyda för mig. Jag får bita mig i läppen ganska ofta när frustationen stiger av alla fina bilder som finns runt  om mig för att bli exponerade men ingen kamera har jag.

Det jag lärt mig under denna tid är att aldrig lita på vattentätä påsar. Nästa gång vi gör en paddlings foto trip inom föreningen kommer jag att påminna er om det. Alla bör också  granska sina försäkringar i vilka fall godkänner försäkrings bolagen blöta kameror för jag kämpar vidare nu på tredje rundan med IF - försäkringsbolaget om min kamera. Försäkringsbolaget vill inte akseptera  att det var en överraskande händelse när vi åker runt i en fors i Alaska, vilket jag kan lite förstå även om vi redan paddlat cirka 100 forsar. Jag ser det som en större risk att tappa sin telefon/kamera i sjön när man är ute med båt på havet än för oss att gå runt med kanoten på Noatak river.

IF är inte värst serviceinriktade heller för ännu har ingen nämt  hurdan försäkring borde jag ha haft för dem att godkänna vår plums i floden.

Men elämä on och dyrt kan det bli ibland men visst var upplevelsen med björnarna värt det.

Skogsterapi.

På Hangö Foto Festival 2013 lyssnade jag till Heikki Willamo och såg hans bilder från hans projekt ett år i skogen. Hans tankar om människan, skogen om djuren och framförallt skogsbilderna gjorde ett djupt intryck i mig.  Idéen börja gro, tänk om BFF kunde få Heikki till en workshop med temat skog. Planeringarna sattes i gång och när jag besökte Ritva Kovalainens och Sampsa Sarparantas gemensamma utställning Huuto ja Kuiskaus i Gumbostrand Konst & Form fick jag en ahaa upplevelse. BFF behöver också en kvinnlig bildsyn på skogen.

Skogsterapi veckoslut med Heikki och Ritva blev av veckoslutet 17 -19.10. Tyvärr var de ett veckoslut som krockade med många andra evenemang vilket gjorde att vi blev endast sex stycken medlemmar.

Det blev ett mycket mysigt intimt veckoslut tillsammans med våra gäster. Många långa diskussioner om allt från foto teknik, etik, tur/otur, bild planeringar, björnen " isoäidin mies " historik mm.. 

Ett stort tack till Heikki Willamo, Ritva Kovalainen oct tillsammans med  god mat och trevlig service på http://www.storfinnhova.com/svenska/start.html i trevligt sällskap blev workshopen mycket lyckad.

BFF- 

BFF--3

 

BFF--5

 

Info om material till årsboken 2015

MATERIAL TILL BFF:s ÅRSBOK 2015

Du som är medlem i BioFoto Finland och är intresserad av att vara med i nästa årsbok, läs detta.

Följande deadlines gäller för material till årsboken 2015:
- DL för text och bildmaterial 30.11.2014 (för material som bokats ...)
- Redigering (som jag gör) skall vara klar 21.12.2014 (förutsatt att allt material kommit in i tid)
- DL för annonser 31.1.2015
- Ombrytningen (som Magnus Östman gör) skall vara klar 29.3.2015
- Tryckning  (Fram) vecka 15 (- 10.4.2015)
- Utskick till medlemmar vecka 16 (- 17.4.2015)
 

Om du är osäker över något, vänligen mejla mig (hawk.eklund at gmail.com) eller ring (050-5672213) och berätta vad du har att erbjuda. För att kunna planera innehållet/omfånget/fördelningen måste jag i god tid kunna skissa på helheten, vi har ändå ett begränsat utrymme till förfogande.

Observera: det är för sent att skicka in material 30.11 om du inte innan det hört av dig, då kanske årsboken redan har allt material. Egentligen har vi inte ”temalagt” innehållet i årsböckerna, men nog fokuserat lite mera kring olika motivområden – senast gällde det landskap. Det som vi under tre tidigare årsböcker haft mycket lite av är växter, djur och fåglar – som nu gärna kunde fungera som en röd tråd.

Alltså sök i bildarkivet efter bra bildmaterial på sådant, gärna också konstnärliga bilder (dvs. icke-dokumentära). Det som vi vill ha med i årsboken är bilder med korta och berättande texter.

Observera: man behöver inte vara ett författarämne för att i skrift berätta något kring bilder som man själv tagit. Alla människor älskar berättelser, det skall vi utnyttja. Alltså, fotografera och berätta!

Alternativen är:

1) En kort illustrerad artikel: 4-5 bilder + en skild text på max 1,5 sidor A4 (ca 4000 tecken netto). I texten (som är en sammanhängande berättelse) kan du berätta om motivet, eller om ditt fotograferande, eller om stället där du tog bilderna, något om tekniken etc. Kort och enkelt – med något som du gärna delar med dig till läsarna. Se tidigare nummer som modell.

2) Ett litet bildcollage med bildtexter: 4-5 bilder med separata berättande bildtexter (500-700 tecken netto/bild). Texten kan vara dagboksutdrag från fotograferingstillfället (kan skrivas i efterhand), eller något om motivet, eller något om stället, upplevelser, känslor. Observera: texten i dessa två punkter (1 och 2) som jag nu skrivit innehåller 696 tecken (netto, dvs. mellanslagen är inte räknade). Det är alltså inte mycket information som det gäller!

Rena bildgallerier, dvs. bilder utan text, skall vi inte fylla en tryckt publikation med. De passa bättre på BFF:s hemsida.

Hur du gör:
- plocka ut lämpliga bilder och skriv något intressant och läsvärt kring bilderna, antingen enligt alternativ 1 eller 2
- mejla materialet till redaktör Håkan Eklund asap (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.)
- i detta skede behöver inte bilderna vara större än max 640 pixlar på längsta sida; när det blir dags för ombrytning får ni sätta in bilderna i hög upplösning till en Dropbox länk (mera info om det när det är dags)
- observera alla ni som går på Nafokurs/Axxell och ännu inte gjort era portfolier; detta är sådant som räknas till godo … (dvs. att ha varit publicerad)

Björnrädslor, varför ?

I augusti detta år åker min sambo och jag till Alaska för att paddla på Noatak River i tolv dagar.

Vi har planerat resan i över ett år och känner oss väl förberedda.  Det enda som gör oss lite fundersamma över är alla det historier om björnen vi läst på nätet, jag tror man lätt kan påstå att Alaska är ett björnrike.

Vår bush pilot Jim Kincaid för oss från Kotzebue in i vildmarken. Efter nästan tre timmars flyg lämnar han oss ensamma med en ihop byggbar Ally kanot och en massa annan utrustning på en stenbank.

Vädret är perfekt, den turkosfärgade Noatak floden, solsken + 20 grader och den friska fjäll vinden välkomnar oss till vårt nu påbörjade Alaska äventyr.

Det tar inte länge förrän vi ser våra första björnspår gående längs med floden medan vi knappt blivit varma i kroppen av paddlandet. Spåren det mer eller mindre följer oss hela första dag på floden.

Vi kan lätt påstå att här finns mängder av björn.

Varsitt pepparspray har vi och är varsamma med att alltid ha dem på lätt åtkomliga platser i kanoten.

Första natten i vildmarken med alla björnspår vi sett längs med dagen plus björnspåren vi upptäckt inte långt från tältet gör att det tar en stund innan John Blund tar över.

Natten går bra med enbart en kisspaus som vi vill båda göra tillsammans för att inte överraska björnen ensam.

Andra dagen börjar med bekanta rutiner, ett dopp i floden, morgonmål, ihop packande av tältet för att sedan pussla all utrustning i kanoten i en passlig balans.

När allt är klappat och klart hoppar vi i kanoten för dag tvås äventyr.

Vår magspänning och iver får ganska snabbt ett utbrott. Vår första grizzly björn ser vi på andra sidan floden framför oss. Björnen har sin morgontvätt på gång och det vill vi inte paddla in i.

blogg a--3 copy

Vi väntar med spänning på andra sidan av floden kanske en 100 meter ifrån, tysta med ett adrenalin rus på högsta nivå. Jag tror jag hör Eljas hjärta pumpa och han mitt för det känns som om mitt hjärta har hoppat upp i halsgropen.

Nu efteråt har jag inte riktigt koll på hur många minuter vi bara satt tysta och stirra på björnen men det kändes som en evighet.

Björnen har nu plaskat färdigt och bestämmer sig för att simma över till vår sida.

Vi vaknar till från vårt rus och paddlar försiktigt till andra sidan när björnen nått vår sida av floden.

Björnen traskar sakta men säkert uppför floden medan vi paddlar spända och skakiga nerför floden. Vi är nu cirka 40 meter från björnen och på väg att passera den när den märker oss, vad gör den? Jo den sätter ner sig på sin vänstra skinka och intressant följer noga oss paddlande nerför floden.

Jag frågar Eljas om han har kontroll på kanoten för nu måste jag fotografera, jo jo säger han nervöst som en kille i målbrottet.

Eljas paddlar förbi björnen och när vi fått cirka 100 meter avstånd från björnen borde vi svänga till vänster med flodströmmen, men samtidigt har vi nu också gjort oss så pass intressanta för björnen att den börjat följa oss. I vår nervositet och björn rus gör vi ett ologiskt beslut vi paddlar rakt fram var vi redan kan se att det är grunt vatten.

Vår kanot fastnar och i samma stund vi stiger ut ur kanoten för att skuffa oss framåt en 20 meter ser vi att vi gjort oss riktigt intressanta för björnen för den börjar nu springa fast oss. Den enda regel vi fått före resan ” If you run, you are  dead! ” har vi nu sidosatt i ö mappen för nu skuffar vi kanoten framåt allt vad vi orkar, hoppar i kanoten när vi når djupare vatten och paddlar med högsta växel framåt och undan.

Vi klarade det, vi får mera avstånd från björnen och den tydligt missar sitt intresse för oss.

Puuust, vilken känsla, vilket björnrus, spänning, adrenalinet blandat med rädslor. Har aldrig känt så förut i mitt liv. Vi paddlar vidare utmattade, lyckliga och rädda.

Medan våra tankar börjar klarna börjar vi kunna tänka klart igen. Vi börjar vår första björnanalys diskussion. Andra dagen och vår första björn och vi gör just så som vi inte borde göra springer undan, med denna fart och logik hinner vi bli björnmat innan resan är slut. 

 blogg a--2 copy  

Vi bestämmer oss för att genast informera varje björn vi ser att vi också är här på floden tillsammans med dem. Björnar ser mycket dåligt och vår första björnanalys på vår första björn som vi tysta och stilla väntade in kom vi att överraska lite för nära in på dens revir. Den råkade också vara en ung björn som aldrig kanske tidigare sett en människa och därför kanske blev den ännu mera intresserad av oss.

Vi har äran att få berätta sju andra grizzly björnar om vår existens på floden och till dem hör en björnmamma med sin unge som vill komma över floden just i vår riktning. Björnmamman bestämmer efter att ha sett och hört oss att ta upp sin unge från vattnet för att sedan vandra en bit nerför floden till ett annat övergångs ställe.

Vår björn taktik fungerar, tillsammans ger vi varandra andrum, vi respekterar varandra och kanske lite har vi lärt oss läsa varandras kropp språk också.

blogg a- copy

Efter denna björn erfarenhet är jag 100 % säker att denna björn hysteri vi har i Finland är onödig kanske hysteriskt dum rent av.

Hur många har sett en björn ute i naturen i Finland? ( gömsle räknas inte )

Varför matar median enbart oss med farliga björn historier ?

Människan är den som placeras sig själv oftast i konflikt med björnen inte tvärtom.

Finlands björnar har inget intresse att blanda sig med oss människor det har vi bra sett till att den inte vill.

Jag skulle alltid vela se en skriven björn analys tillsammans med den farliga björn artikeln för att lära oss människor komma tillbaks till att tro på oss själv och våra äkta natur instinkter.

Fortfarande är det farligare att skada sig i sitt eget hem än träffa en björn i skogen.

Under ytan

Jag har redan ett par gånger tidigare skrivit om mina blygsamma försök med undervattensfotografering. Den gångna sommaren hann jag igen göra några försök, men de där lysande resultaten låter vänta på sig. Det finns många orsaker till att det inte riktigt vill lyckas, och den viktigaste av dessa är bristen på tid. Åtminstone skyller jag på det.  Bristen på tid är förstås en ursäkt, för visst har man tid. Men när förhållandena skulle vara de allra mest gynnsamma för undervattensfotografering, då är de samtidigt gynnsamma också för familjeliv och allehanda annan rekreation ute på stugan. Med mitt primitiva system, ett ”cykloprör” på objektivet, ska det nämligen helst vara sol, vindstilla och badvarmt vatten för att bli några bilder alls.

Nåja, hur som helst, lite bilder blev det i alla fall. Stränderna kring stugan har allt man kan önska sig för denna lilla nisch inom naturfotografering. Det har blivit bilder av maneter, tångsnällor, havsnålar, havstulpaner och diverse andra smådjur som rör sig i grunda havsvikar. Men tyvärr mest oskarpa bilder, eller bilder där bara stjärten av det alltför snabba objektet syns.

Det som ändå lockar med denna slags fotografering är, förutom de teknisk-praktiska utmaningarna, de spännade miljöerna som dyker upp i kamerans makrolins. Så fort man sätter röret under vattenytan är man bokstavligen inne i en ny värld. När man dyker vanligt ser man förstås samma fascinerande undervattensvärld, men när man ”dyker” med ett makro-objektiv ser man en miniatyrvärld som för många är helt obekant. Det är det livet jag önskar jag kunde skildra, och därför fortsätter mina ansträngningar. När jag har tid. Tid just då solen lyser från rätt håll, havet ligger spegelblankt, vattnet är algfritt och klart, och klipporna är varma och sköna att ligga på. Då kan det bli en och annan stämningsfull undervattensbild.  Som den här, en havstulpan med rankfötterna viftande efter ätbara små planktonorganismer.

-3464

Björkö 6.9.2014, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4,) 1/800, f5, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 4.10.2014

Skicka material

De som inte sysslar med publikationsverksamhet tror ofta att en redaktör kan välja och vraka bland insänt material, som bara så där drösar in. Tyvärr är vardagsverkligheten en annan.

I praktiken är det redaktören själv som får kontakta olika potentiella skribenter/fotoleverantörer för att alls ha något att jobba med. Så är  nog också fallet med BFF:s årsbok 2015. Det gäller att hela tiden "rycka i ärmen/påminna ...".


Jag har hållit på med sånt här (Skärgård) sedan hösten 2000 och är inte nervös, jag vet nog varifrån jag får text och bild, men visst skulle det vara kul om BFF-medlemmar kunde vara lite mera självgående.

"Röd tråd" för nästa utgåva är "flora och fauna" som torde vara tillräckligt brett, att det passar de flesta. Senast hade vi landskap som tema. Mera detaljer om materialomfång hittas i ett tidigare blogginlägg.

Så här ser situationen ut:

1) Den som vill anmäla sig självmant att han/hon vill vara med, vänligen kontakta mig asap (hawk.eklund at gmail.com) och berätta vad du har att erbjuda. Vi kan kalla det att "boka utrymme" i årsboken.

För att kunna planera innehållet/omfånget/fördelningen måste jag i god tid kunna skissa på helheten. Det är för sent att skicka in material 30.11 om du inte innan det "bokat plats" i årsboken!

2) Följande deadline gäller:
- DL för text och bildmaterial 30.11 (för material som bokats ...)
- Redigering skall vara klar 21.12 (förutsatt att allt material kommit in i tid)
- DL för annonser 31.1.2015
- Ombrytningen skall vara klar 29.3.2015
- Tryckning vecka 15 (- 10.4.2015)
- Utskick vecka 16 (- 17.4.2015)

Amiralen på besök

Även om sommaren var solig och varm, dröjde det till en bit in i augusti innan jag såg de första dagfjärilarna på Mässkär denna sommar. Det skedde först när fibblorna och renfanan dominerade strandängen med sin gula färg. Först kom påfägelsögat i stora mängder och sedan några tistelfjärilar och så en dag dök två amiralfjärilar upp men bara för en enda dag.

 

DSC 4067

Började fundera på amiralfjärilens namn, varifrån kommer det? Försökte googla på saken med rätt klent resultat. Hittade en liten notis om att man på Naturhistoriska muséet spekulerat om ett eventuellt samband med amiral Horatio Nelson, han vid Trafalgar. Han lär ha varit färggrannt klädd i sin uniform, på en bild hade han en vacker orangeröd duk över bröstet. Inte helt övertygad om förklaringen och tacksam för kommentarer!

Men hur som helst passade det bra med amiralsbesök på gamla lots- och sjöbevakningsön Mässkär.

 

Pyjamasklädd nykomling

Klimatuppvärmning eller ej, men allt flera sydliga arter tar klivet över Finska viken eller Ålands hav och etablerar sig hos oss. Bland nykomlingarna är säkert de flesta djurgrupper representerade. Det är fågelarter som pungmesen och vakteln, reptiler som sandödlan och groddjur som gölgrodan. På kommande är insekter som bålgetingen och Coloradoskalbaggen. Och tyvärr, många insekter som våra kalla vintrar än så länge hållit i schack kan snart komma att ställa till det för jord- och skogsbruket när klimatet blir varmare.

En ofarlig och trevlig liten bekantskap som flyttat in hos oss är strimlusen. Den har jag sett massor av i Baltikum men faktiskt inte här hos oss - förrän i dag. Ändå etablerade den sig här i sydvästra Finland redan för några år sedan och har, enligt de rapporter jag läst, formligen ”exploderat” i antal under de två tre senaste åren. Jag har bara inte råkat stöta på den, även om den är en insekt med ett mycket kännspakt utseende. I dag satt det i alla fall en i en svinmålla vid trädgårdslandet.

Strimlusen hör till skinnbaggarna. Den är nära släkt med den välkända bärfisen och kan, precis som den, klämma ur sig illaluktande ämnen om den blir skrämd. Men för det mesta sitter den beskedligt iklädd sin randiga pyjamas (den heter pyjamalude på finska!), helst i en hundfloka, och suger i sig växtsafter. Den granna dräkten är en varningssignal åt rovdjuren - ät mig inte, jag är giftig!

Vacker är den i alla fall, som ett litet smycke i sin Marimekkopyjamas. Helt klart en av de mera sympatiska nykomlingarna i vår fauna.  Så välkommen bara ☺

mjuk-3396

Sjundeå 17.8.2014, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/400, f18, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 17.8.2014

Reservera utrymme


Så är det då dags att börja samla in nytt material för BFF:s årsbok 2015. Den första artikeln har redan droppat in och många nya medlemmar har hört av sig om utrymme.
För att vara med i årsboken skall man förstås vara medlem; den som inte är det - vänligen registrera via denna hemsida.

Röd tråd för nästa utgåva är "flora & fauna" som är ett tillräckligt brett ämne. Senast hade vi landskap som tema. Dock behöver inte alla artiklar illustrera temat ifråga, också teknikartiklar är välkomna; en om fotografering från en egenhändigt byggd "helikopeter" är bl.a. på kommande.

Deadline för inlämnat material är 30.11.2014. Men det är alltid bra att först kontakta mig med förslag, och reservera utrymme. Annars funkar det inte. Mejla till hawk.eklund (at) gmail.com.

Vi har 90 + sidor att producera, och det materialet skall alltså vara mig tillhanda senast i december. Eftersom allt arbete med årsboken är gratisarbete, måste Magnus Östman och jag som jobbar med att "förädla och förpacka" era bidrag ha tillräckligt med framförhållning. Allt görs ju på egen ledig tid. Målet är att få ut skriften i mars 2015.

En lämplig textmängd är ca 1,5 sidor A4 samt 4 - 5 bilder att välja ifrån. Det är bra att genast förse bilderna med bildtext, som skall finnas med på samma textfil som artikeln.  Den som inte känner sig bekväm med att skriva "bra", oroa er inte - det är redaktörens uppgift att göra texten "läsbar".

Helst skall materialet beröra
- vårt kustområde
- Finland
- Norden
- grannländerna
- - - enligt denna viktighetsordning. Det är ju närmast vårt eget verksamhetsområde som vi skall dokumentera samt de ställen vi gärna frekventerar. Men också annat är välkommet. Eftersom vår ordförande just nu befinner sig i Alaskas vildmarker blir det också lämpligt med hennes rapport därifrån, i ord och bild.

Ringduvan

Jakten på ringduvan påbörjas den 10.8 så man hinner ännu ta bilder på den innan den blir skygg. Lättast hittar man den vid en vete- eller ärtåker då den kommer och äta.

namnlöst-1

Man bör ta i beaktande att den alltid landar eller startar sin flygning mot vinden (samma som för flyplan). Att hitta platsen var duvan brukar vara och äta så kan man helst föja med med handkikare, för att störa dem så lite som möjligt före fotograferingen. Före de går ner och äta sitter de på en kvist eller el ledning och kollar upp situationen att inte räven eller jägaren väntar på den. De äter på morgonen och på eftermiddagen.

 

namnlöst-3

 Då man sen sitter vid åkerkanten med kameran så bör man vara klädd i samma färger som de e där man sitter. Sitt gärna framför en stolpe, buske, ladvägg eller i ett dike. Sitter man hellt öppet märker de med det samma. Ansikte och händer bör man skydda väl för annars ser de dig. Ett vitt ansikte eller vita händer syns bra. Ett kamouflagenät eller regnponcho är bra att gömma sig bakom.

Då duvan landar så minskas dens synfält så att den ser enligt tele effekt. Sitt stilla fåglarna ser alla rörelser från luften. Man kan även göra som jägaren och sätta ut duvbulvaner, då placers de med näbben mot vinden som solfjäder form, man klarar sig bra med fem bulvaner. De finns en modell som är utan underkropp så de kan staplas på varandra under förvaring. 

Finlands farligaste djur?

Vilket är Finlands farligaste djur? Det är en fråga som dyker upp nu och då, och som inte är så alldeles enkel att svara på. Djur kan vara farliga på många olika sätt. Ska man räkna antalet dödsfall en djurart förorsakar, läkarbesök , eller bestående men. Nu har vi ju inte ens några riktigt farliga djur i vårt land, inte om man jämför med länder som Australien, med dödligt giftiga spindlar, maneter och bläckfiskar - för att inte tala om hajar och krokodiler. Nej, vi kan röra oss helt tryggt i naturen, de verkliga farorna dyker upp först då vi är ute i trafiken.

Hur som helst, det djur som förorsakar de flesta läkarbesöken är faktiskt inget vilt djur alls utan hunden. Det glömmer många lätt bort i varg- och björndebatten. Av våra stora rovdjur är det egentligen bara björnen som, i vissa speciella situationer, kan angripa en människa. Älgen är då betydligt farligare, eftersom älgolyckor faktiskt skördar liv, närapå ett tiotal varje år. Av de mindre djuren är getingen farligast, om man räknar förorsakade läkarbesök. Huggormen ryms knappt med i den statistik jag tittat på.

Då de fästingburna sjukdomarna borrelios och TBE blev allmänt kända utnämndes fästingen till Finlands farligaste djur. Ett fyrtiotal människor insjuknar i hjärnhinneinflammationen TBE och knappt tvåtusen i borrelios i Finland årligen, de flesta i den sydvästra skärgården och på Åland. Så visst är fästingen farlig, men vill man vistas ute i de fästingtäta områdena i sydväst får man bara lära sig leva med den lilla krabaten. För mig betyder det TBE-vaccination, en antibiotikakur mot borrelios skjutklar på stugan, och fästing-check varje kväll. Som mest hade jag för ett par veckor sedan fem små fastbitna larver i ett och samma knäveck. Inget vidare mysigt, precis, men plockar man bort dem inom ett dygn så borde det inte vara någon fara, enligt expertisen.

Här på bilden ser ni en vuxen hona, i desperat jakt på ett mål mat som behövs för äggutvecklingen. Hon sitter med frambenen utsträckta för att fotografen andats ut lite koldioxid på henne. Eftersom hon inte har några ögon är det koldioxid och kroppsvärme som signalerar när hon ska klamra sig fast i sitt värddjur. Det lyckades inte den här gången.

DSC 3066

Björkö 27.07.2014, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4) 1/640, f5, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 01.08.2014

Celebert besök

Celebert besök

För tre somrar sedan hade vi hemma i Sjundeå besök av en sälgskimmerfjäril. Den hade den goda (?) smaken att sätta sig på min fot och lät sig där snällt avporträtteras. Bilden publicerades sedermera i Finlands natur.

Det finns två arter skimmerfjärilar man kan få se hos oss - sälgskimmerfjäril och aspskimmerfjäril (Apatura iris och A. ilia). Namnet skimmerfjärilar syftar på vingarnas översida som i lämplig belysning glänser i en osannolik pärlemorblåskiftande glans. Som en hälsning från tropikerna, en ädelsten i vår karga natur. Skimmerfjärilarna har börjat visa sig  regelbundet här vid sydkusten först under 2000-talet, som budbärare för en klimatuppvärmning kantänka.

I dag glimmade det till på gården på ett omisskännligt sätt. Den glänsande blålila metallglansen gick inte att ta miste på. En stor, snabb fjäril flög in under biltaket och satte sig på ett gammalt fjolårsasplöv. Jag smög mig närmare. Den stora fjärilen var så upptagen med att suga i sig mineraler från lövet att den lät mig komma tillräckligt nära för ett porträtt. Att det var en skimmerfjäril stod klart. Båda arterna har, till skillnad från t.ex. aspfjärilen, gul sugsnabel. Jag tog lite bilder i lugn och ro medan jag följde med fjärilens matstund. Till sist försökte jag få fjärilen att öppna vingarna. Ofta kan det lyckas om man petar lite på en fjäril med ett grässtrå. Speciellt fjärilar med ögonfläckar vill ju ”flasha” med dem för att skrämmas. Nu lyckades det inte, skimmerfjärilen kastade sig upp i luften och var borta på ett ögonblick - och kom inte tillbaka.

Sedan gällde det att säkerställa arten. De båda skimmerfjärilarnas säkraste artbestämningstecken sitter på vingarnas ovansida, och den hade jag ju inte lyckats fånga på bild. Men den alldeles förträffliga bokserien Nationalnyckeln har ett band om dagfjärilar. Där slog jag upp arterna. Ingen tvekan, Apatura ilia, aspskimmerfjäril. Kul, nu har jag haft båda skimmerfjärilsarterna på gården. Få se om de ska återkomma. Men även om vi har en fin fjärilsträdgård lockar blommorna inte skimmerfjärilar. Den glimmande ovansidan bedrar.Skimmerfjärilar gillar svett, urin, kadaver och ruttna löv. Så också sådant borde man ha i sin fjärilsträdgård.

Aspskimmerfjäril

Sjundeå 18.07.2014, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/500, f14, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 18.07.2014

Grönt är skönt, eller ...

Ojojoj, över en månad sen sist. Så hade jag aldrig tänkt att det skulle bli. Men det har av olika orsaker varit en hektisk vår och försommar, och jag har knappt hunnit ut med kameran, än mindre skriva någonting vettigt. Tyvärr, måste jag tillägga, för speciellt när det gäller naturbildsgenren är årets bästa tid redan passerad. Min bloggbild får illustrera vad jag menar.

Efter vinterns ofta rätt sparsmakade färgskala börjar det på våren dyka upp nya färger i landskapet. Först märker man att björkarna antar en lila nyans och att tallkronorna blir lite grannare när de hoptvinnade barren börjar skruva upp sig. Så småningom dyker det upp ett svagt grönt skimmer över ängsmarker med fjolårsgräs. Blommande alar och hassel bidrar med olika brungula och blåaktiga nyanser. När granskotten växer ut och de första mössöronen vecklat ut sig börjar det gröna ta överhand. Asparna kommer sist, i början vackert rödgröna men också de är snart lysande gröna. Ett par veckor senare är alla snabba färgväxlingar över och också aspens blad är snart så tjocka att ljuset inte lyser igenom. Paletten med vårens alla hundratals färgnyanser blir allt mera ensidig. Till sist är allt bara grönt.

Våren kom och gick lika som alltid - i rasande fart. Plötsligt är allt bara grönt, tjockt kvalmigt dystert grönt. Ingen skirhet, ingen lätthet, inga nyanser, bara grönt. Bloggbilden här får illustrera den tid som igen slank ur mina händer. Det här är en av de få bilder jag tog under den skira grönskans tid, en bild av skogskanten vid vårt berg hemma i Sjundeå.

Nåja, i allt det gröna kryper det tack och lov omkring ett och annat spännande småkryp. Dat är bara att stå ut med det gröna överflödet och börja krypa omkring med makron i ställlet. Och så kan man ju dra ner lite på det gröna i bildbehandlingen om man så önskar. Glad midsommar!

Vårgrönska

Sjundeå 1.6.2014, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4)), 1/1250,  f5, ISO 400. Bloggare Krister Welander 19.6.2014

100 sidor substans

Ok, måndagen den 16.6 hittades BFF:s färska årsbok i postlådan. Äntligen!

Trots att jag i 14 år tagit emot motsvarande publikationer från trycket, och trots att jag i princip i det skedet alltid kan innehållet utantill, är det ändå lika spännande att se hur slutresultatet ser ut! Det är mycket som kan gå fel också i ett tryckeri, speciellt när det gäller flerfärgstryck. Och med material som gått via många datorer ...

En snabb koll gav lugnande besked, Fram Boktryckeri har igen gett oss den produkt vi försökt vårt bästa att åstadkomma. Härligt.

Ett stort TACK till alla medverkande biofotingar! Det är bäst att inte ens försök räkna ut hur många arbetstimmar som krävts, av alla inblandade. Men slutresultatet ger lön för mödan, detta är en produkt vi alla kan vara stolta över.

Förstås har en del småfel slunkit med; familjemedlemsavgiften skall vara 16 e och Johan Sundström bor i Esbo (inte Snappertuna) - men sådant får man leva med. I nästa nummer skall det vara åtgärdat ...

Nu borde webbgänget göra en fin annons på hemsidan och bjuda ut årsboken till försäljning! Lösnummerpriset är 20 e, dvs. 20 cent per sida ...

Detta är en finlandssvensk naturfotopublikation med samlarvärde. Ett begränsat antal av de två första finns ännu att köpa, för hugade ...

Biofoto på Sjundeå å

 

 

paddling--5

 

paddling-

 

Nu var det i turen att uppleva den gröna tiden på Sjundeå å. Det blev en nästan åtta timmar lång färd på ån med många små och ett längre paus tagande vid Sjundby slott. Maggan Segersven guidade oss runt i sitt hem sitt slott i två timmar. Det var alla pengar värda historie timmar de. Efter den guidade turen satte vi oss mitt i forsen för en lunch paus. Även om forsen var nästan uttorkad var åns brus så högt att tala med din bredvid sittande kamrat fungerade bra men ville du bli hörd till den sista i raden fick du höja på rösten rejält. Att paddla och fotografera samtidigt är inte det lättaste projekt kom vi alla underfund med. Att vara berädd med rätt exponering oftast slutade med att kanoten redan glidigt förbi motivet. Men glada och sköna paddlade vi den gröna linjen ända fram. 

Det närmar sig

Enligt tryckeriet är årsboken klar 12 juni. Jag kollade idag med VD:n för tryckeriet och de kan skicka ut publikationen till alla medlemmar direkt från Vasa. Bamce F har skickat medlemslistan; ännu ett steg framåt i utvecklingen av BFF.

Första året skickade jag ut årsboken (2012) i kuvert från Åbo, andra året (2013) var det visst ordf. Heidi H som skötte utskicket - nu har vi tillräckligt många medlemmar för att det skall löna sig med de-luxe service från tryckeriet/Itella. Direkt ur tryckpressen till posten.

Alla som inte betalt sin medlemsavgift skall skynda på, att ni får årsboken; den är fin, kan jag lova! Tack vare alla fina bidrag från er medlemmar, och den fina paketeringen av Magnus Ö.

Och alla ni som inte tidigare bidragit med material till BFF:s årsbok kan höra av er med bildartikeltips till mig (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.); i nästa års upplaga satsar vi på alla som inte tidigare blivit publicerade.

Årsboken på väg till tryckeriet

Den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves - heter det.
När det gäller BFF:s årsbok 2014 lär det nog stämma.

Om ombrytarens tid medger, så skickas materialet till tryckeriet denna vecka, ett paket omfattande 100 sidor, med 100 + bilder och substansrik text. En finare fotoårsbok på svenska i Finland får man söka efter. Ett stort tack till alla (17 olika medlemmar) som bidragit med material!

Senaste torsdag satt jag med Magnus Östman på hans kontor i H.fors och fixade "korren", sen hittades ännu saker att ändra - som Magnus åtgärdar genast han hinner.

Det är att notera att ombrytning och layout av ett dylikt material är otroligt arbetskrävande, som skall ske på eventuell ledig tid. Dylikt frivilligarbete får sen ta den tid det behöver, vi kan inte "piska på" med hårda deadlines för gratisarbetande medlemmar. Och när det gäller en högklassig publikation, måste allt göras med omsorg. Sånt tar tid.

Årsboken blir en bra sommarläsning i hängmattan, och en suverän present att ge bort till släkt, vänner och fotointresserade.Vi kör ju med små upplagor, och dessa årsböcker får snabbt ett samlarvärde. När alla medlemmar fått sitt nummer (ingår i medlemsavgiften), alla medarbetare sina 6 gratisex och annonsörerna några nummer har vi ca 100 extra nummer kvar som vi kan sälja på utställningar/ev. "jippon", som medlemmar kan köpa till specialpris och sen sälja vidare, eller ge bort.

Officiella lösnummerpriset är 20 euro.

Notera också att dessa årsböcker skapar histora, de kommer att finnas kvar i arkiv om 100 år, medan allt vad vi bloggar, facebookar, har virtuella bildgallerier eller fina utställningar bara lever en begränsad tid i nuet.

Läs och betrakta journalisten och författaren Gustav Widéns kolumn "Kasta aldrig ett brev" i senaste nummer (2/2014) av Svenskbygden. Han filosoferar kring detta hur mycket som kommer att försvinna i cyberrymden, som aldrig kommer framtiden till kännedom - medan det nedtecknade (på papper) och tryckt i böcker fortsätter att glädja oändligt många generationer framåt i tiden. Liksom BFF:s årsbok.

Det är en av våra motivationskällor. Samtidigt som årsboken är ett (av många) varumärke(n) för BFF.

Tack Magnus att du orkat kämpa med paketeringen!

I sommar börjar jag igen jakten på nytt material för nästa års årsbok. Den som känner sig manad att vara med kan gärna ta kontakt.

Skogens pärlor

Man blir alltid lika glad när man hittar de här små pärlorna i skogsnaturen. Små kärrpottar, bäckar, källor, hassellundar, mossiga rasbranter eller trädgamlingar som glömts bort i avverkningsivern. Samtidigt är det alltid med en viss spänning man besöker de platser man känner till. Finns bäcken kvar? Hassellunden? Är det lilla skogskärret dikat?  För även om de här värdefulla miljöerna är så kallade lagobjekt har åtminstone jag upplevt gång på gång hur värdefulla nyckelbiotoper bokstavligen naggas i kanterna av ekonomiskt sinnade skogsägare.

I Sverige har riksdagen beslutat att målen för miljö och produktion i skogen är jämställda. Svenska Skogsstyrelsen har en fantastisk karttjänst som heter ”Skogens pärlor”. Där kan man välja ut ett område och lägga på kartlager som visar värdefulla livsmiljöer i skogen, nyckelbiotoper, fredade områden med mera. Offentliga lättillgängliga data som visar det finaste som finns i de svenska skogsmarkerna.

Så långt har vi inte ännu kommit. I Finland har skogsägarorganisationer och industri lobbat hårt för att urvattna alla skrivningar om ett starkt skydd av de här små livsmiljöerna. Men vår nya skogslag har sina ljuspunkter. En av de viktigaste är kanske att skogsägaren numera kan bedriva ett kalhyggesfritt skogsbruk. Tidigare var plockhuggning, blädning, närmast en svordom bland skogsfackfolk. Nu är det en metod bland andra, och man får hoppas att den väcker intresse hos oss. I Sverige har metoden använts redan ett tag.

Bilden här nere visar en bäck i naturtillstånd i skogen alldeles nära oss. Enligt skogslagen är den ett så kallat lagobjekt.  ”Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar och sådana rännilar som bildar bäddar för fortgående rinnande vatten samt omedelbara närmiljöer för små tjärnar” är lagobjekt och ska därför ”skötas och användas så att livsmiljöns särdrag bevaras” . Så står det i skogslagen. Men lagstiftaren går inte ut i skogen med stämpelyxan och märker ut gränserna för ”den omedelbara närmiljön”.  Det görs av någon annan. Hoppas denna plats får förbli som den är, forever.

DSC 1137 031s

Sjundeå den 10.5.2014. Nikon Coolpix A, 1/60, F9, ISO 1600. Bloggare: Krister Welander, 13.5.2014.

Var vill du bo ?

 tallgoxe-

 

trädkrypare-

Jag åkte till den gamla parken på Pickala gård för att fotografera vitsippshavet intill Sjundeå å. När jag nu där vandrade omkring i den förfallna parken väckte nötväckan först mitt intresse. Skogens flygande lilla Super hero.

Jag står bredvid en mycket gammal gran som jag tror har sett sina bästa år, men där tog jag fel även om hon är död får jag konstatera att hon fungerar mycket bra som ett ypperligt härbärge för trädkryparen.

Trädkryparen bygger helst sitt bo bakom utstickande (lossnande) barkflagor, mellan stammen och barken, på bland annat granar och tallar. Den lilla fågeln med den böjda näbben trivs i tät barrskog eller blandskog, gärna i dunkla partier. Döda och döende träd är viktig ingrediens i trädkryparens skog.

Här utfodras det snabbt av både honan och hanen under ett väldigt högt pipande när de små får sin mat av småkryp.

Medan jag nu sitter på marken och försöker fotografera dessa små snabba flygande ting blir det mitt i allt ett jäkla oroligt oljud överallt, någontin eller någon skrämmer upp de små. Det finns en annan mycket hög gran inte långt ifrån var jag sitter och högt uppe i den får jag syn på någonting som rörde sig. Kattugglan hon måste ha vaknat av en dålig sovställning uppe på grankvisten och bytte kvist för att fortsätta sin daggs sömn med den påföld att alla mindre levande djur fick en skrämslo hicka.

Det blev inte många vitsipps eller gulsippsbilder denna gång även om jag släpat med mig stegen för att komma högre upp, fåglarna var mer intressanta.

När jag sedan kommer hem välkomnar vår nya hyresgäst mig välkommen hem med mossa och ris i näbben som den stjält från vår uppbyggda räv av mossa på terassen.

Jag bjuder så gärna tak över huvudet för paret Tallgoxe, lovar att försöka hålla ett vaksamt öga på deras just nu inflyttning och hoppeligen senare lyckliga familjeliv.   

 

 

The Black Adder

Nej, denna bloggtext handlar inte om Rowan Atkinson utan om ett kort möte med en svart huggorm - the black adder.  Ormar är fascinerande fotomotiv. De är oftast väldigt skygga och försvinner vanligtvis långt före man får syn på dem. Det gäller både snokar och huggormar, även om min erfarenhet är att snokar är skyggare. Kanske är det gifttänderna som ger huggormarna lite större självsäkerhet. Hur som helst, jag har smugit, ålat och krupit för att komma på behörigt avstånd för ormfotografering,  och i  regel har jag misslyckats. Men, jag har också lärt mig att en orm oftast kommer tillbaka när den upplever att faran är över, så med lite tålamod kan man få ett och annat ormporträtt.

På Björkö lär det enligt många vittnesmål vimla av ormar. Själv har jag inte sett något vimmel precis, men likväl burit bort en och annan från näromgivningarna. Senaste veckoslut hade jag i alla fall nöjet att beundra en vacker svartblåglänsande huggorm som solade sig i en stockhög. Jag såg den på långt håll, och smög mig likt en mohikan sakta närmare. När jag var en meter ifrån reagerade ormen på någonting - och gled iväg. Jag lade mig i fotoposition och inväntade en ny entré.  Efter fem minuter kom den, försiktigt med alla sinnen på helspänn. Minsta lilla rörelse skulle skrämma iväg den, det visste jag. Jag visste också att det  inte skulle komma flera chanser. En gång går det, men sällan flera, det är min erfarenhet.

Huggormar behöver mycket värme, både för spermieproduktionen och för äggens utveckling. Därför är det bra för en huggorm att vara svart. Men den svarta färgen är också en nackdel, eftersom svarta ormar lättare upptäcks av rovdjur som ormvråkar. Det är känt att andelen helsvara huggormar ökar ju längre ut i skärgården man kommer. En möjlig orsak kunde vara  att det inte finns ormvråkar därute. De svarta huggormarna kan lugnt ligga och steka sig i solen utan att riskera att bli vråkmat. Här på bloggbilden är den svarta skönheten på väg tillbaka till sin plats i solen - ovetande om den närliggande fotografen.

The Black Adder

Björkö,26.4.2014, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1250, f10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 29.4.2014

BFF-kalendern för 2015

Att från noll etablera en naturfotoförening på nationell nivå, med svenska som föreningsspråk, är ett enda stort experiment. Men visst funkar det! BFF växer sakta men säkert! Vackert så.

För att få något gjort är det bara att göra, att känna sig för, testa och våga utveckla. Det som funkar bygger vi vidare på, det som inte funkar, eller kan göras ännu bättre, får "snickras om". Ett sådant exempel är föreningens väggkalender som ingår i medlemsavgiften. 

Första BFF-kalendern gjordes i samarbete med tryckeriet Fram i Vasa, dvs. de stod för ombrytning, tryck och alla kostnader, medan tre BFF-medlemmar (Tuija Warén, Henrik Lund och jag) stod för  bildmaterialet (gratis). Det samarbetet började med en diskussion med VD:n en vårdag i Vasa 2012 (gällde tidskriften Skärgård som också trycks hos Fram) där han frågade om jag ville illustrera deras kalender 2013. Jag frågade om det är ok om vi istället plockar med några BFF-medlemmar, och det var ok. Och så blev det. Motivvalet var också VD:ns.
Men detta var bara en engångs grej, tryckeriet byter bildleverantörer varje år för sina kalendrar- oftast använder de olika samarbetspartners/kunder.

Alltså gällde det att hitta en ny sponsor för 2014; jag kollade med Fredrik Åberg, rektor för Hangö sommaruni, han var genast med på noterna.

Den andra kalendern (2014) sponsorerades därmed av Hangö sommaruni. Hälften av bildmaterialet kom från BFF-medlemmar och hälften från Fotoskolan vid Hangö sommaruni (många som gått på kurs har sen blivit medlemmar i BFF). Jag samlade ihop allt material, skrev texterna och Paul Söderholm gjorde ombrytningen. Fram tryckte. Tyvärr blev det så bråttom på slutet att korren uteblev (jag var utomland när allt skulle skickas till tryckeriet) och några slarvfel slank med, och bilden av BFF:s ordf. uteblev.

Nu kommer detta kalenderkoncept att fortsätta som ett fotokursprojekt, med samarbete mellan sommarunis Fotoskola och Axxells Nafo 4 som körde igång i april. Alltså blir denna väggkalender ett övningsarbete för fotokursdeltagare, som Paul Söderholm och jag fortsätter att hålla i trådarna för.

Detta banar då väg för en helt "självständig" BFF-kalender som görs av och med BFF till 100 procent. En naturlig utveckling och ett varumärke till för BFF.

Vem känner sig manad att ta över kalenderproduktionen?
(Om föreningen inte lyckas hitta någon för nästa kalender - kan nog jag och Paul fixa en till, förutsatt att vi får bra bilder ...).



Årsbokskorrektur

En del av den fina påskhelgen har ägnats åt korrekturläsning av BioFoto Finlands årsbok 2014, sittande i solen omgiven av sjungande sånglärkor (och vårens första ladusvala!).

Jag fingranskade 67 sidor ombrutet material som Magnus Östman har fixat ihop när han hunnit och hittade ett antal skrivfel och annat som skall rättas. Det är ju bara så att det är lättare att hitta fel i ombrutna texter utprintat på papper, än i ett worddokument på skärmen. Trots alla fina avstavningsprogram. Ännu väntar ett 20 -tal sidor som Magnus skall förädla via sin yrkeskunskap. För tryck.

Årsboken blir igen en superfin produkt med medlemmarnas texter och bilder. En röd tråd i årets utgåva är landskap och landskapsfotografering, allt från närnatur till storslagna skottska landskap.

Trots att vi i Finland inte har den topografi (största delan av lander är ju ett lågland ...) som ger oss tillgång till "storslagna landskap/grand landscapes", så finns det förstås motiv hur mycket som helst - för den som hittar "bilden i bilden". Det lilla landskapet, eller det intima - som många föredrar, hittas precis varsomhelst. Det är en detaljbild ur ett landskap, utan horisont. Och de blir till lika fina bilder som vilket "grand landscape" som helst, om fotografen får till det på ett konstnärligt sätt.

Den som redan nu har idéer för därpåföljande årsbok (2015), kan gärna ta kontakt. Det materialet skall produeras under inkommande höst, och den kommer snabbare än vi tror ... Min mejladress är hawk.eklund at gmail.com


Långlivade texter


När jag kollade in konstnären Riggert Munsterhjelms nya utställning "Objekt ur naturaliesamlingen" i Ekenäs (16.4-17.5.2014) triggades minnet av en av hans akvareller som föreställer ett storspovägg.

Min alla första kolumn i en tidning illustrerades nämligen av en bild med 4 storspovägg i boet som jag tog med min Canon FX (135 mm, med Kodak TRI-X). Kolumnen skrev jag under signaturen "Strix" och publicerades i ungdomstidningen ÖP (Österbottniska Posten). Det hann bli några till under den signaturen.

Jag var i tonåren, hade min första (och  byns enda ...) systemkamera och gillade att skriva - men riskerade inte att sätta ut mitt riktiga namn. På den tiden mobbades man ute på landsbygden om man var fågelintresserad. Gick man till skogs med hund och bössa var det ok, men inte med kikare och fågelbok. Det var "nyttotänkandet" som gällde. Året var 1970.

Storspovboet låg på en dikeskant på min pappas marker inte långt från brotrappan; detta innan någon kom på att täckdika odlingsmarkerna i ådalen - med det raderades många värdefulla boplatser bort. En sådan typfågel var ortolansparven, den hade också sitt bo i en dikeskant, 50 meter från husgaveln. Den arten har idag försvunnit från stora delar av Finland.

Tack och lov finns ännu storspoven kvar i mina hemmamarker, på gammal uppodlad sjöbotten ett stenkast från en stor säljägarboplats; under bronsålderna låg området i utskären - idag 10 km från Oravaisfjärden.

Texten med spoväggen har jag kvar i min digra artikelsamling. Det skrivna ordet som tryckts lever länge. Likaså bilderna. 

Vårträff

blogg- 

Jag har i ett år haft äran att försöka utveckla vår naturfoto förening Bofoto till en ännu bättre och fungerande förening. Det har varit mycket givande och framförallt lärorikt. Vi har försökt få många av arbeten som händer bakom kulissen i en förening att bli smidigare, enklare och hoppeligen mindre tidskrävande för alla medlemmar. Jag kan inte riktigt ännu hoppa i taket för några saker är ännu på hälft, men snart nog. Jag uppskattar allas tid och insats som var och en ger till föreningen.

Jag har varit på några överlevnads kurser och lärt mig hur viktigt teamwork kan vara och kännas som bäst. Jag har upplevt samma känslor i denna förening, när jag känner att någon annan också vill " överleva " utveckla tillsammans föreningen i positiv anda utan gnat och gnäll.

Speciellt vill jag tacka vår webbmaster Bamce för ditt alltid lika snabba glada respons på allt jag har epostat till dig under året, jag tror vi har varit i kontakt varje vecka för att utveckla vidare allt vi funderat på. Jag vill också tacka dig Roger vår kassör för att du godmodigt tagit emot vår idée att underlätta ditt arbete också. Dessa två herremän har jag haft mest att göra med under året. Jag tackar alla andra också lika mycket för allas insatser behövs i en förening.

Nu efter årsmötet fortsätter vi med nytt adrenalin och nya idéer mot ett ännu bättre år.

 

Årsboken

Trots att BioFoto Finland till medlemsantalet är en rätt liten specialförening, kan vi ståta med en produkt som de flesta andra finlandssvenska fotoföreningar inte har: en årspublikation av toppklass! Just nu lägger vi sista handen vid årsboken för 2014.

För att åstadkomma en årsbok av klass krävs följande: en utgivare (BFF), skriv- och fotokunniga medlemmar (innehållet), en redaktör som samlar in och redigerar materialet och håller i alla trådar, en ombrytare och layoutare som paketerar det hela, annonsörer som sponsorerar en stor del av trycket och ett bra tryckeri som skapar slutprodukten. I slutändan har vi sen (hoppeligen) nöjda läsare. Dessutom en produkt som hittas i arkiv om 100 år, när alla dagens nätsidor för länge sen försvunnit i cyberrymden. Med årsboken skapar vi finlandssvensk naturfotohistoria.

Idén till årsboken föddes 2011, av en speciell orsak. De första åren hade vi norska BioFotos tidskrift Naturfotografen som medlemstidskrift, men den var dyr (spec. distributionen) och hela vår medlemsavgift for till Norge. (Om föreningens uppkomst kan ju läsas på: http://www.biofoto.fi/om-oss/historik). Eftersom jag jobbat som redaktör för tidskriften Skärgård och hade bra tryckerikontakter (och kände till priserna och rutinerna) tänkte jag att varför inte göra en egen publikation som medlemsförmån?

Jag visste att den svåraste länken skulle vara att hitta en kompetent ombrytare/layout are (helst BFF-medlem) som kunde göra detta (gratis ...). Detta är ett specialjobb som är både ett tidskrävande precisionsarbete och som kräver ett gott ”grafiskt öga”. Först kontaktade jag Krister Welander och frågade om han kunde tänka sig att ta hand om ombrytning/layout – men han hade inte tid (”Kom igen när jag är pensionär”, meddelade Krister). Sen försökte jag med Finlands Naturs chefredaktör Magnus Östman, och till min överraskning gick han med på förslaget. Resten är historia.

Snart kommer BFF:s årsbok 2014 ut. I och med den har 33 BFF-medlemmar bidragit med material till våra tre årsböcker, det är 70 procent av hela medlemskåren (enl. medl.antalet när materialet till årets årsbok började samlas in). Vackert så. Ett stort tack till er alla!

Det som är viktigt för att vi som jobbar med detta skall orka hålla energinivån hög, är att vi har arbetsro. Vi vet att hur vi än gör kan vi inte vara alla till lags, men avsikten är ändå att Magnus och jag som håller i trådarna för årsboken försöker få det hela att fungera så bra som möjligt. I första årsboken (2012) hade vi 18 medlemmar med, följande år (2013) 9 nya materialleverantörer och nu 2014 ännu 6 medlemmar till som inte tidigare varit med. Småningom skall nog alla medlemmar bli publicerade. Och den som inte ryms med i årsboken har ju hela BFF:s webbsida till förfogande ...

Eftersom allt jobb görs ideellt på vår egen tid drar det ibland ut på tiden, men avsikten är att få ut årsboken till påsken varje år (ännu har det inte lyckats, men kanske nästa år ...). Jag började samla in materialet för årets upplaga i augusti-oktober senaste år, hade majoriteten av materialet klart vid årsskiftet som parkerades i en Dropbox, varifrån ombrytaren sen kan beta av och jobba med ombrytningen i mån av egen tid och möjlighet.

I en liten förening med en ännu begränsad medlemskår får vi inte snärja in oss i en massa byråkrati, administration eller tungrodd organisationsstruktur. Speciellt när vårt område omfattas av ett långsmalt kustområde från Lovisa i öster, via Åboland och Åland i SW upp till Karleby i norr. I en geografiskt begränsad lokalförening kan man mötas ofta och fysiskt för att diskutera allt mellan himmel och jord, i BFF träffas vi oftast bara en till två gånger per år. Här krävs smidighet, flexibilitet och självgående aktörer för att få saker och ting gjorda, alltså görs BFF:s årsbok med devisen ”mindre prat och mera verkstad”.

HE arsmote MG 4109 BioFoto Finlands årsmöte 2014 på Tvärminne zoologiska station. Foto: Håkan Eklund.

Människo instinkter.

ekorre-

 

För några veckor sedan gick vi i skogen för att söka upp lo spår. Vi hade bestämmt träff med en herreman som bor mitt ute i skogen uppe på en bergsknall och innom en lokatts  revir. Vi hade tidigare hört hans otroligt förtrollande berättelser om olika möten med tydligen en och samma lokatt på hans gård och omnejd. Det lät så fascinerat lätt att vi ville också pröva vår lycka kunde vi också få syn på den. Men så lätt var det inte. Vi fick en trevlig promenad i ett mycket kuperat landskap, lon hon gömde sig säker någonstans i skogen och skrattade glatt åt vårt försök att hitta henne. En äkta skogs ekorre hittade vi istället högt uppe i en torraka som försökte balansera sig fast i den hårda blåsten. 

Det är glädjande att ännu få träffa människor som har en sund naturlig inställning till naturen och dess djur. Vår herreman lever med sin katt ute i skogen men gör inget hysteriskt nummer över att han skulle vara rädd när lokatten går på hans gård för att den  kanske går och drägglar efter hans  mumsiga godbit till katt. Han har lärt sig läsa sin katts instinkt rörelse om det finns fara i luften och reagerar efter det.

Vi människor lär oss urbana instinkter och natur instinkterna glömmer vi bort. Vi tycker om doften av vår asfalten och kan inte sova till vårfåglarnas kvitter. Vi gräver ner oss i räddslor, skogen blir spökligt farlig med alla dess ännu hemskare rovdjur. 

Tänk om vi ändå kunde bevara våra naturliga sidor på sidan av de urbana. Leva i symbios mellan betongskogen och den gröna skogen och inte vara rädda för t.ex vargen eller björnen när vi lärt oss läsa igen deras språk.

 

 

Reflektioner kring en utställning

 

Länge sen, det må jag tillstå. Och inga ursäkter har jag heller, om det inte räknas som en ursäkt att jag knappt tagit ett enda naturrelaterat foto på sex veckor. Nåja, det må var hur som helst med den saken, naturen därute njuter jag ändå av varenda dag. Det kan man ju göra utan kamera också, som ni vet. Under fågelbrädet rotade de första bofinkarna bland skalresterna redan den tjugoförsta mars. Hittade ingen lika tidig notering i anteckningsboken, så visst har det varit en ovanlig förvår. Få se hur den tänker fortsätta. I dag, den första april, kom det faktiskt dagen till ära, lite snö.

Senaste lördag hängde BioFotos utställning sista dagen i Hangö stadshus. Earth Hour-jippot, som jag tyvärr inte kunde delta i, var en strålande idé. Just så här kan en förening som vår profilera sig. Med fräscha tag som väcker intresse, och som bjuder på något extra åt publiken. BioFoto Finlands rikedom är mångfalden, och när det finns många medlemmar finns det många idéer. Jag tycker vi ska spåna vidare på detta, och låta kreativiteten frodas.

Med glädje kunde jag konstatera att Hangöutställningen fick uppmärksamhet i media. Allt jag läst fick mig inte att jubla precis, men kanske man bara får tänka som politiker som gör bort sig -  all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Nåja, skämt åsido, men det är förstås Hangötidningens (6.3.2014) recension jag tänker på. Jag har ingen aning om vem recensenten är, eller hur pass initierad han är, men åsikter hade han. Och det är ju bra det. Nu har vi mycket att fundera över tills vi ska planera nästa utställning - inte för att blidka en sur recensent - utan för att göra ett bra jobb. För det är ju genom utställningar fotografens narcissistiska stråk får komma fram. Titta. det här har jag gjort, liksom. För alla er som inte hann till Hangö lägger jag här in den ena av mina två utställningsbilder, med tekniska data bifogade. Min andra utställningsbild kommer så småningom i årsboken. Att sånt.

Strandråg

Björkö 14.10.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/3200 f4, ISO 800. Bloggare Krister Welander 1.4.2014

 

Paddlingssäsongen har börjat

sjundeå å--2

Mitt Sjundeå å projekt fick nytt liv, en spark i baken igen. Jag har varit lite slö och utan motivation att fotografera ån på ett tag, kanske för att denna vinter också har varit lam och intetsägande, ointressant gällande vårt vinterklimat. Efter en längre period utan snö och plusgrader lovade väderleksrapporten snö. Genast blev kaoset av kvistar, buskar och träd mera intressanta, ån blev vackrare att se och paddla igenom.  

sjundeå å--3

 

 

Vinterns sista strandlejon

Senaste söndan, den 9 mars, fick jag åka ut till Mässkär med båt med ett par bekanta. Det blåste en frisk sydväst och var lite gropigt och skvättigt. Aldrig tidigare har jag besökt ön med båt i mars månad. Snön hade smultit bort, stigarna var våta och nästan all is hade försvunnit till och med i vikarna.

Vid vår egen stuga hade höststormarna och högvattnet hamtat in en hel del ved, vilket noteras med tacksamhet. Nere vid stranden låg vinterns sista strandlejon och solade sig i den sakta sjuknande solens sken.08032014- DSC8349

Ute i dimman.

Jag har en förkärlek till dimma, försöker alltid ta mig ut på sätt eller annat när det är dimma. Det är perfekt väder för en länk  men också för att fotografera. När jag springer och känner de smekande mjuka fuktiga vattendropparna emot mina kinder och andas in den ljumma luften årkar man alltid några kilometer till. 

Att gå ut för att fotografera i dimman är alltid lika faschinerande. Det är något magiskt över det och ens fantasi får en extra kick i älvornas paradis. Lite utmaning ger dimman dock för fotogreferingen. För att inte få enbart gråa smetiga bilder bör man komma ihåg att överexponera lite vilket man också gör när man fotograferar snö. Jag drar i några Lightroom spakar också för att lite lyfta bilden ur dimman.

 

Fisksällskapet-

 

Dessa två bilder är tagna från samma ställe i dimman men under olik tidpunkt på året. Serien av dessa två bilder heter,  I väntan på klorofyllet.

 

dimma-2

Livat i dimman

Våra tre sportlovsdagar ute på Björkö var grå, blåsiga och ljumma. Inga isar därute,  tre grader varmt och ett tunt vitt snöpuder som smälte inför ögonen på oss samma förmiddag vi kom - inget vidare fotoväder precis. Men man får ta vad som bjuds, och dimma är väl aldrig fel. Inte hård vind heller förstås. Men det skugglösa ljuset känns platt och färglöst, och även om landskapets karghet blir tydlig saknas nog den där ljuskryddan som en fotoanrättning så väl behöver. Det fick bli som det blev.

I fågelvärlden var det däremot liv och rörelse. Stora sjok av trasig vassbuk hade sköljts upp på de södra stränderna, antagligen en följd av försvarets sjunkbombsövningar (så trodde de kloka på förbindelsebåten, hade hänt förut, visste de berätta). Nu lockade fiskslarvorna till sig all vitfågel mellan Hangö och Kökar, verkade det som. En jätteflock med flera hundra trutar och fiskmåsar kalasade på maten medan åtminstone fem havsörnar höll sig lite i bakgrunden, tålmodigt inväntande sin tur. Här fanns visserligen fotomotiv, men kombinationen klent ljus, klen lins (300 mm) och klent tålamod gav inget vidare resultat. En fågelfotograf skulle omedelbart  ha riggat upp sitt gömsle och suttit där med långa linsen påskruvad så länge det fanns fisk i strandvattnet. Men jag är ingen fågelfotograf, så jag nöjde mig med att genom kikaren beundra jätteflocken av vitfågel och de majestätiska örnarna. De var dessutom åtminstone två par, och gav prov på lite parningsflykt med hisnande saltomortaler och djupdykningar.

Följande morgon traskade jag längs stränderna på nytt. Nu var fisken borta, och några trutar, och ett par örnar, patrullerade i dimman  i hopp om ännu någon fiskstjärt. I sanden syntes spår av mink och mårdhund. Havet låg öppet, men en hel del lösis var inblåst i den södra viken.  Ett tjugotal storskrakspar samt ett tiotal knölsvanar låg i lä på norra sidan. Genom den tysta dimman hördes två orrar spela och några siskor letade alfrön i strandskogens trädtoppar. Lugn och ro. För själen, för kroppen, och för kameran. Egentligen ganska skönt att bara sakta vandra i den friska havsluften och låta kameran vila. Men lite bilder blev det naturligtvis i alla fall. Till exempel denna, tagen från isen på den hårt frusna insjön.

Vinterdis

Björkö den 16.2.2014. Nikon Coolpix A, 1/125, F13, ISO 800. Bloggare: Krister Welander, 18.2.2014

Snön kom.

Varje morgon denna vecka som jag kört till mitt arbete längs med västerleden, har jag drömt mig ut på den sleta kärnisen skurrande omkring på mina långfärdsskridskor. Det har varit så gott som perfekta väderförhållanden under solens energi strålande ögon.

Jag har gått på nålar och önskat att ingen snö kommer före veckoslutet är slut. Men zhii där strök min önskan långan kos natten mellan fredag och lördag.

Lördags morgonen den 1 februari blev det att skotta snö för första gången denna vinter.

Eftersom jag är lite envis ville jag testa min lilla chans, kanske vi kan hitta lite bar is  längre söderut. Vi åker till Drumsö, går ut på isen var vi först snubblar över höga snövallar vinden format. Vi har inte oddsen på vår sida just nu. Vinden kommer rakt emot oss i över 10m/sek.

Vi zig zagar oss framåt, det går långsamt men det är så rofullt och vackert här ute. Det blir varmt i kroppen så vinden känns inte ens kall.

Men efter ett par timmar måste jag konstatera att det är dags att byta till skidor.

 

Drumsö-

 

Långfärdsskrinning

 Just nu visar vintern sina bästa sidor för alla långfärdskrinnare. Minus grader , ingen värre vind så isen får lugnt utveckla sig tjöckre på havet.  

Långfärdskrinning är en osäker hobby. För att kunna förutse var och när lämpliga isar dyker upp bland de oändliga väder variationer vi kan ha gör varje skridskosäsong unik. Men det är också dess charm att aldrig kunna bestämma tid och plats mer än några dagar i förväg. 

Nu är det måndag när jag skriver detta och jag kan endast hoppas och önska och be till vinterguden, inge snöfall och inga hårda vindar för de vore mer än kul att få komma  ut på havsisen nästa veckoslut igen.

Att vara ute på isen kräver också sunt förnuft vilket jag tror många skrinnare  och promenerare jag såg detta veckoslut hade glömt hemma. Det borde vara lag på att alla bör bära på sig isnubbar runt halsen och en ryggsäck med torra kläder i och alltid vara tillsammans med en kompis = billig livförsäkring. 

Det jag nu har konstaterat med mig själv när jag varit ute på isarna och njutigt av naturupplevelserna är att jag måste börja bära med mig mitt stativ för att få mina bilder skarpa. Lilla klena jag kan bara inte hålla min kamera stilla efter många kilometers skrinnande, och isen hon gungar också sakta med.  

Ska de så ska de, kvalitet framför pustar.  

is-0262 Vintriga cupcakes.

 

is-2126

 

Stitching

Nu är det vinter, efter en rekordvarm december. Inför nyåret ute på Björkö var havsvattnet +5 °C, så det är högst osannolikt att det ska bli någon isvinter därute. Fast man vet ju aldrig, det är långt kvar till våren. Som jag hade anat låg det en hel del knölsvanar kvar ute i vikarna. De har inte bråttom så länge det är öppet vatten. Men vad de egentligen äter under vintern är en gåta för mig, alla ettåriga alger har ju vissnat och havsbottnen ser rätt karg ut. Kanske är det märlor och andra kräftdjur, de är ändå betydligt mera näringsrika än havssallat och grönslick. Mina spådomar till trots saknades kungsfåglarna, däremot livades strandsnåren upp av både stjärtmesar och gråsiskor, i rätt stora mängder faktiskt.

Jag strosade omkring med två kameror och ett stativ, det blev främst lite landskap på minneskorten. I allt klättrande, som är legio på Björkö, gick stativets kulled sönder, så det blir att skaffa en ny. Tröstade mig med att det ändå var en led på stativet, inte på mig själv, som sprack. Hur som helst, innan ”ledbrottet” hann jag ta lite bilder i akt och mening att försöka mig på det där syarbetet, stitching, som diskuterades så mycket på Nötökursen (se blogg 26.10.2013). Nu har jag inte tillgång till varken avancerade tilt/shift-objektiv eller dito programvara, men försöka duger, tänkte jag.  Med min Nikon Coolpix A följde programmet Arcsoft Panorama Maker 6, som fått fungera som övningsbas.

Egentligen tycker jag ju att bilder ska skapas i fotograferingsögonblicket - och så plötsligt hittar jag mig sittandes  framför datorn i förhoppning om att av tre tråkiga bilder skapa en intressant. Men så enkelt är det inte, det märkte jag rätt snabbt. Även om  man tänker börja sy ihop exponeringar gäller det att ta de där spännande bilderna på plats, i datorn är det nog för sent. Ett av mina trevande försök ska jag ändå lägga ut här. Helt fel blev det ändå inte, men det beror nog främst på att det är så vackert på Björkö.

Björköhorisont

Björkö 30.12.2013. Nikon Coolpix A, stativ. Stitching av tre exponeringar. Bloggare: Krister Welander, 12.1.2014.

Ut till Mässkär på trettondagen

05012014- DSC7987

Har nu haft sommarstuga på Mässkär i snart 20 år och besökt holmen under alla årstider. Men aldrig har jag kunnat åka ut med båt denhär tiden på året. Det normala brukar vara att kunna långfärsskrinna ut kring nyåret.

Vädret var grått och fuktigt, någon plusgrad i både vattnet och luften, isen lyste med sin frånvaro även i de inre vikarna. Spännande att komma ut och se vad höstens stormar och högvatten ställt till med. Avsliten vass låg högt uppe på stränderna, strandängarna var slätkammade av vågsvallet som spolat upp på stränderna. I närheten av lotsstationen fanns ett par tallar som dragits omkull med rötterna på släp. Mässkärsbåken håller på att få en ny fin brädfodring, endast toppen saknar nya präktiga plankor.

Det vare som sagt en gråton i luften men naturen har fått en viss grön lyster av mossor och lavar som verkar trivas fint i fukten och värmen. Men nästa helg lär det bli kallare ... hoppas på bra isbildning och skrinnskoisar.05012014- DSC7916

Båttur till stora Halsö

Vi vill åka ut på havet för att testa Föreningen Nylands friluftsområdets nybyggda bastu ute på stora Halsö i Sjundeå skärgård.

Jag har en hårdnackad seglivad slemboll i halsen och känner mig lite svag för att paddla ut till holmen så istället hoppar vi i båten med Alma och lunchkorgen.

Ute på havet syns inte en enda levande människo varelse till. Vi är Herre och Härskarinna över skärgården. Det är inte mycket till vind och det varma vädret håller i sig. Om jag nu tappar minnet kunde jag ha svårt att föreställa mig vara i början av januari.

Ute på stora Halsö tar jag mig en promenad med kameran före vi börjar elda bastun. Det är svårt att förstå varför människor vill gå misste om sådana här sköna stunder i naturen. Dessa stunder kunde säkert kurera många stressade baciller enklare och billigare.

Hur kan så många av oss sätta miljontals med euron på fina båtar för att använda dem kanske två månader om året i den värsta rusning. Det är synd att vi människor så snabbt och enkelt faller in i bekväma mönster och vill tro att vi mår bra av det.

Bastun hon tvättar både kropp och själ.

tom hamn-3547

Sjundeå-3571 

Västerby friluftsområde

Efter att vi i många dagar ätit god mat och inte rört på oss ordentligt åker vi nu till Ekenäs Västerby friluftsområde. Vi har aldrig varit där förut så det är faktiskt lite spännande vad kommer detta friluftsområde att visa oss.

Vädret är inte det mest stämningsfulla julväder med + 4 grader och regn, men det är inget hinder för att andas in frisk luft och att sätta sprätt på sina mättade skinkor.  

Kameran finns med inpackad i sin nya vattentäta julpresent. Många bilder blir inte tagna, det droppar regn för mycket. Men det är en sagolik stämning i skogen, fattas bara Hans och Greta och den stora stygga vargen. 

Friluftsområdets terräng var varierande med berg, gammal skog, ekonomiskog, sjöar och en djungel med skidspår som nu utan snön fungerar som löpbanor. Jag blir riktigt avis på alla Ekenäsbor som har otroligt fina sport möjligheter året runt i den bästa miljön. 

Hit återkommer vi pånytt med våra skidor när det blivit vinter.

 

Vasterby-3378-2

 I väntan på solens strålar är nu det ända som lyser upp i detta sken fönsterlaven, renlaven och näverlaven.

Vasterby-3389 copy 

Jul för stora och små

I dag gick jag in i skogen för att välja ut en lämplig julgran. Kollade först in två vindfällen, toppar kan vara  riktigt fina med mycket kottar och grova barr. Båda de omkullfallna granarna hade dock dåliga toppar, ingenting att ha. Var ändå glad över granarna. I den delen av skogen får vindfällena ligga kvar, till glädje för alla små i skogen - skalbaggar, spettar, mossor och svampar. Efter lite vandrande, på höstmjuk mossa den 23 december(!) hittade jag den som fick bli årets julgran, sågade av och bar hem.

Under den korta julgrans-seansen bongade jag två fågelarter. I granskogen sisade ett litet gäng kungsfåglar på spindeljakt. Tänk vilka små varelser, hoppas spindlarna räcker till över vintern, tänkte jag. Annars är det kört. Kalla vintrar överlever bara några procent av de övervintrande kungsfåglarna. Men så handlar det också om vår minsta fågel, tre gram är inte mycket till kroppsvikt.

Den andra fågelarten hörde jag trumpeta då jag kom ut ur skogen. Fyra sångsvanar kom lågt flygande över skogskanten mot sydväst. Ännu är våra sjöar utan istäcke, men de här svanarna hade kanske tagit det säkra för det osäkra och stuckit ut till kusten. Tänk, här flög Finlands största fågel, vad vikten beträffar. Sexton kilo kan en sångsvan väga. Det betyder att en sångsvan väger mer än 5 000 kungsfåglar! Att sådant. God jul på er.

Jo, "julkortet" här nere är taget på Björkö. Dit åker vi om några dagar. Där finns säkert nu en massa svanar, och kanhända lite flyttande kungsfågel. Är vintern mild stannar de kvar. Återstår att se.

God jul

Björkö 21.2.2012, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/400, f5,6, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 23.12.2013

Luciakristallen

Natten till Luciadagen vaknade jag av ett kraftigt oljud. Det lät absolut inte som en tassande Lucia med tärnor utan snarare som om en hop påskhäxor landat på taket. Jag insåg efter en stund att det nog måste vara Seija som anlänt och gripit tag i vårt plåttak och ruskar om det riktigt ordentligt. Seija är ju den tredje stormen denna höst.

Det visade sig att Seija hade rasat omkring med vindar kring 25 m/s från nordväst och hos oss i Jakobstadstrakten hade vattenståndet under natten plötsligt stigit till 100 cm över det normala.

Under eftermiddagen åkte jag ner till havsstranden för att kolla upp vad Seija ställt till med. Vinden var nu bara 8 m/s fortfarande från nordväst och vattenståndet hade sjunkit betydligt. På nordsidan av Rotholmsudden, ett av mina favoritställen, stötte jag på en riktigt fantastisk Luciabuske. Det var en videbuske som utsatts för högvatten och tufft vågstänk och förvandlats till en riktig Luciakristall, som ses på bilden. Det blev att krypa omkring i isskvalpet och försöka fånga glittret på bästa möjliga sätt.

  12122013- DSC7833 copy

Linlo friluftsområde.


Vi körde ut till Linlo friluftsområde för att vänta in vind och rusk väder. Eljas har sitt kastspö med och försöker fånga en gädda till oss för middag. Jag vandrar omkring längs med stränderna och försöker hitta mig foto motiv. Stannar i en vass djungel med blåmesar flygande omkring.  Även om blåmesarna  är mig nära så tusan att det är svårt att få en närbild och ännu till exponera en skarp bild. Det känns som om det finns hundratals vass strån mellan mig och blåmesen. Att hitta en öppen glugg till blåmesen mellan alla strån verkar helt omöjligt. Jag uppskattar högt alla fågelfotografer, deras kunskap och framför allt deras tålamod. Mitt tålamod räcker inte långt idag, känner mig som den enda turbulensen som syns och hörs på ön. Naturen hon fortsätter att vara lugn, kanske det är lugnet före stormen. Med ingen storm, inget napp och  med ingen höjdar bild åker vi hem med frisk luft i lungorna och röda kinder och med en stark sjävständig glad känsla. Önskar er alla en trevlig självständighets dag. 


BF-3055

Naturfotografi - vad är det?

När man är ute med kameran hinner man filosofera kring allt möjligt (kanske det egentligen är därför man är ute med kameran). Detta  med naturfotografering till exempel - vad är det egentligen? Går det ens att entydigt definiera ett sådant begrepp? Varje naturfotograf (sic!) har säkert sin egen definition av begreppet vilket innebär att definitionerna är lika många som fotograferna. Det är endast då det ordnas tävlingar i naturfotografi som det behövs något slags klar och entydig definition. Men också detta har man ibland kringgått, som i Vuoden Luontokuva, genom att ha klassen ”Konst i naturen” som tillåter det mesta i bildväg.

Det klassiska naturfotografiet föreställer vild, orörd natur utan spår av människor. Tama djur eller odlade växter hör inte hit, och bildmanipulation är givetvis inte tillåten. Etiken är central. Naturbilder är dokumentära till sin karaktär och åskådaren måste kunna lita på att det hen ser har funnits på riktigt. Det här kravet på orördhet är, tycker jag, omöjliggör en viktig uppgift för naturfotografin. För mig är naturfotografering ofta också ett ställningstagande. Vackra naturbilder i all ära, men det är också viktigt att visa på människans ofta hänsynslösa framfart i naturen. Bilder av ilandflutet strandskräp, av avverkade strandskogar eller avloppsrör i fågelviken är också naturfotografier tycker jag, dessutom viktiga sådana.

Bilden som får illustrera det här korta och lite luddiga tankeflödet är ingen naturbild. Ändå är det hisnande vacker natur. Mäktiga klippformationer som fötts under istiden och som ligger i dagen i den yttre skärgården - ännu inte gömda av det skogstäcke som ligger över det mesta av vår berggrund.  Men det här är ingen naturbild, det är en familjebild, föreställande mitt treåriga barnbarn på upptäcktsfärd bland klippblocken. Bilden illustrerar ett äventyr. En bild som utan barnbarn kunnat vara ett naturfotografi - kanske.

Äventyr

Björkö 20.10.2013. Nikon Coolpix A, 1/125, F4, ISO 280. Bloggare: Krister Welander, 25.11.2013

Ute på lur, hitta mig om du kan.

Efter en skön daggstur i skogen har min mage alltid sitt att säga. En god smaklig måltid gör magen mätt och mig nöjd och belåten. Nu har jag också energi för att sätta mig framför datorn och fördjupa mig in i cybervärlden. Cybervärlden gör mig alltid lika förbryllad, hur kan det vara så mycket svårare att orientera sig fram där än i den verkliga naturen. Det behövs trolldryck och trollformer ibland för att hitta rätt.   

Var finns trollet?

Allhelgonaspöke

I fjol i augusti bloggade jag om mina försök att ta makrobilder under vattenytan. Till hjälp har jag ett ”cykloprör” som gör det möjligt för mig att doppa mitt 200 mm:s MicroNikkor ner i vattnet. Det har blivit lite dåligt med testtillfällen, men nu på höstlovet var förhållandena rätt goda så det blev några försök.

Ett av svårigheterna med undervattensfotografering med denna metod, förutom vågor och ljusbrist, är att autofokusen fungerar dåligt. Jag försökte igen få vettiga bilder av maneterna, som det fanns mycket av, men kameran gick för det mesta bet på att placera fokus rätt. Kanske inte så konstigt med tanke på hur maneter ser ut, förstås. Bilderna på mera kontrastrika motiv, snäckor m.m. lyckades bättre. Men konceptet fungerar i alla fall, och försöken fortsätter.

Jag jagade också bilder av de små pungräkorna i strandvattnet - med varierande framgång. De är skygga och kvicka, inga egenskaper som underlättar fotograferandet precis. Men ett porträtt av en pungräka skall jag i alla fall visa upp. Även om den tekniska kvaliteten är usel har den lilla pungräkan med sina stora ögon en rätt kul uppsyn. Så där lagom spöklik för att förgylla Allhelgonadagen, så var så goda.

DSC 2011

Björkö,14.10.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/800, f5, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 3.11.2013

Dynamik och harmoni

 

Fyra dagars fotokurs på Nötö, ett bättre sätt att fira lite höstlov får  man leta efter. Inspirerande sällskap och suverän lärare i vacker utskärsmiljö kan inte bli fel.  Det är redan ett par veckor sedan kursen avslutades men ännu har inte alla nya kunskaper lagt sig tillrätta i medvetandets djupare lager. Det är ju så med ny kunskap - det ska övas och repeteras innan det nya sitter som det ska. Speciellt gäller det en som fotograferat hela livet och har gammal kunskap som eventuellt måste revideras.

Mycket av det nya hänger ihop med den digitala teknikens möjligheter till bildbehandling. Själv har jag t.ex. ännu lite svårt att svälja att ett naturfoto byggs ihop av flera olika exponeringar. Vår guru på Nötö, Magnus Lindbom, visade hisnande vackra landskapsbilder vars skönhet delvis var ett resultat av just flera pålagda exponeringar. Visst blir det rasande snyggt, och visst ska jag börja öva på tekniken, men ändå.

Fast och andra sidan, jag blev nog lite övertygad av argumentet att tekniken bara imiterar vårt eget sätt att titta på ett vackert landskap. När vi låter blicken glida från förgrund till bakgrund, från jord tll himmel, gör vi just detsamma. Våra ögon ställer om skärpan och varierar bländare, hjärnan drar helt automastiskt i våra medfödda Lightroom-spakar. Mitt spontana motstånd handlar bara om det man alltid känner inför ny teknik. Speciellt när ens möjligheter till bildmanipulering  under diafilmens tid inskränkte sig till att man kunde lägga diaramarna i kors om man ville ha en kvadratisk bild.

Jo, och min nya Nikon Coolpix A var en ständig källa till glädje. Bildernas tekniska kvalitet imponerade och inställningsreglagen kändes rätt från början. Dessutom kunde jag med ett småleende på läpparna lyssna till kurskollegernas pustanden och stönanden över sina tunga fotoryggsäckar - allt medan jag kånkade 300 gram kamera plus ett lightstativ i den knöliga Nötöterrängen.

Bloggens rubrik syftar på ett av de begreppspar vi skulle reflektera över när vi fotograferade landskap. Den här bilden, ett minilandskap på Nötös västra strand, handlar just om detta - dynamik och harmoni.

Nötö s -0026

Nötö12.10.2013. Nikon Coolpix A, 1,3s, F10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander, 26.10.2013

 

Höst i hög resolution

 

Alltså, det hela började med att familjens kompaktkamera blev överkörd. Jo, tillskrynklad av en taxi hemma på gården. Minneskortet gick att pilla ut och var intakt, men resten kunde sorteras i metallavfall, elektronikavfall och miljöfarligt avfall (batteriet). Nu skulle ny kompakt införskaffas.

Familjemedlemmarna har numera alla moderna telefoner, och moderna telefoner har bra kameror ( eller är det tvärtom?). Det kändes inte så värst smart att skaffa en ny kompaktkamera, om den inte var betydligt bättre än en telefonkamera. Sagt och gjort, och Nikonist som jag är, bidde det den bästa kompakten Nikon kunde erbjuda, en Nikon Coolpix A.

Nikons nya kompakt-flaggskepp är bl.a presenterad på Fotosidan.se och en av kommentarerna lyder så här:  ”Tja, målgruppen är t ex jag, och jag kan tänka mig en hel hoper fotografer i min närmsta krets som skulle gå igång på den. Grym sensor, normal ljusstyrka, litet format, tyst, snabb blixtsynk (antar jag). Kan inte bli så mycket bättre. Om man är lagd åt det hållet, och det är ju förstås inte alla som är. Det är därför det finns olika kameror.”

Så sant så, olika kameror för olika behov och olika målgrupper. Men min erfarenhet hittills är bara positiv. Tänk att för en gångs skull ha en kamera som ryms i rockfickan - och som tar bilder i RAW med hisnande skärpa. Se där, få se hur mycket damm det ska samlas på min systemkamera. Nästa utmaning är kursen i landskapsfotografering på Nötö, då är det upp till bevis.

Tyvärr kan jag inte ladda ner skärgårdsvyn i full resolution (16,2 Mp)  så detta får duga som bildbevis. Bilden, en snapshot tagen medan vi brände ris (röken till vänster) på en ö söder om Dalsbruk.

DSC 0004

Träskholmen 06.10.2013. Nikon Coolpix A, 1/200, F8, ISO 1 600. Bloggare: Krister Welander, 8.10.2013

 

Dimma

Jag är i den lyckliga situationen att min väg till jobbet går genom det västnyländska landskapet där det är som vackrast. Den lätt kurviga vägen vindlar över berg och backar, passerar en gammal kyrka och slingrar sig vidare mot målet följande en ådal omgiven av vida fält och skogklädda berg. Eftersom det knappt är någon trafik alls hinner jag både bearbeta de väntande utmaningarna på jobbet och samtidigt följa med det växlande landskapet. Jag passerar en av regionens bästa fågellokaler, Myrans, så det gäller dessutom att försöka kombinera trafikens utmaningar med artbestämningens. Speciellt den här tiden på året händer det nog rätt ofta att jag viker in vid en busshållplats, rycker upp kikaren från dörrfacket och spanar in någon spännade art. Falkar, kärrhökar, gäss och en massa tättingar är mitt dagliga sällskap nu på hösten.

Här om morgonen var hela landskapet insvept i en tät dimma. När solen just stiger upp och dimmans skira ljus lyfter fram det tredimensionella i landskapet borde man bara kunna stanna och njuta. De dimmiga morgnarna höst och vår, och de rimfrostglittrande morgnarna om vintern, det är då man måste stålsätta sig för att komma i tid till jobbet. Råkar man ha kameran med sig blir det ännu svårare. Den här morgonen hade jag i alla fall kameran med, och kunde bara inte låta bli att stanna för att föreviga korna som betade i dimman längs åstranden. Och jag blev inte försenad, även om risken fanns.

DSC 1555-2Sjundeå 13.9.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/100, f16, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 18.9.2013

 

Glittrande nät

För några veckor sedan började det plötsligt dyka upp en mängd spindelbilder på vår förenings FB-sidor. En efter en lade medlemmar ut spindelbilder, nytagna, äldre. Någon var tagen vid köksbordet, någon annan i Costa Rica. Det stod helt klart att spindlar är ett kärt motivområde för många naturfotografer. Och bra så. Spindlar är ju fascinerande på många sätt. De spinner konstfärdigt designade nät, de är giftiga och håriga. Det finns spindelhanar som blir uppätna efter parningen och det finns de som måste trumma rätt för att alls få en kärleksstund. Vi har ca 600 arter i Finland så det finns att välja mellan.

Spindlar bjuder på många utmaningar för makrofotografen. De är, liksom skalbaggar, väldigt ”tredimensionella”. Fotograferar man en fjäril kan man hitta en vinkel där man får ett av vingplanen, och åtminstone den ena antennen, inom skärpeområdet. Vill man få en hel spindeln någorlunda skarp får man lov att fotografera den rakt uppifrån, eller underifrån, . Det blir en hyfsad men kanske lite tråkig bild som resultat. Och jag talar av erfarenhet, för så ser de flesta av mina spindelbilder ut. Anstränger man sig lite och knäpper krabaten rakt framifrån kan man få både punktögon och giftkäkar skarpa, mot en suddig bakgrund av håriga ben och en trind bakkropp. Lösningen heter focus stacking, men det är en annan historia.

Nej, vi som gillar spindlar får försöka satsa på det konstnärliga uttrycket i stället för på det vetenskapliga i våra spindelbilder. Och det är här spindelnäten kommer in. Dessa oerhört skickligt och ändamålsenligt konstruerade fångstredskap som glittrar i motljuset. Nu när september är här är det tid för spindelnätsfotografering. En morgonsömnig fotograf behöver inte gå upp i svinottan för att ha solen lågt och daggen kvar i näten. Kyliga nätter ger långsamma spindlar, och när dessutom många arter nu har alla sina ungar stora finns det spindlar, och spindelnät, i överflöd. Vindstilla, dagg och morgonsol är en perfekt kombination, och spindlarna spinner nya nät ännu hela september. På bloggbilden här nere kan man se hur en korsspindel kämpat med dåliga ritningar innan det fått ihop sitt slutliga byggnadsverk.

DSC 1342-1Björkö 25.8.2013, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/320, f5, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 4.9.2013

 

Vitfågel

Till ett av mina många sommarnöjen hör att följa med måsfåglarnas vanor och ovanor i viken vid stugan. Under häckningstid är måsarna och tärnorna extra känsliga för olika faror, och flyger upp under ilskna skrik då ett potentiellt hot närmar sig. De har en stor repertoar olika varningsljud, och antagligen kan de rätt väl beskriva farans typ för andra måsfåglar i närheten. Jag försöker  också öva mig tyda basrepertoaren, och tror mig redan kunna höra skillnaden på ”kråka”, ”havstrut” och ”havsörn”. Det mest panikartade ljudet brukar föranledas av överflygande lärkfalk. Där hjälper dessutom svalorna till, som annars inte varnar för vare sig örn eller trut.

När jag följt med skrattmåsarna på räkjakt i viken har jag kunnat se vilken fördel de har av att ha mörkt huvud. En skrattmås på räkjakt simmar med halsen sträckt och huvudet högt lyftat för att se de små tångräkorna genom vattenytan. Ett vitt huvud skulle ge en massa störande reflexer i vattnet och de kvicka räkorna skulle bli ofångade. Allt i naturen har sin förklaring (om det här är rätt förklaring är sedan en annan sak förstås).

När jag härom dagen följde med måsfåglarna såg jag plötsligt en som inte passade in. En liten oskygg skönhet som simmade omkring bland skrattmås och fiskmås. Jag måste ta fågelboken till hjälp för att bli säker på min sak, en ung dvärgmås. Hur den hamnat här, långt från de närmsta häckningslokalerna, redan som tonåring är en gåta. Vacker var den i alla fall, som ett smycke bland alla mera robusta vitfåglar.

Dvärgmås

Björkö,22.7.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1250, f10, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 30.7.2013

 

Semestertider

Så här års, sommarlovstider, blir det inte mycket tid framför datorn. Avståndet mellan mina bloggar ser därför ut att bli längre än jag tänkt mig, tyvärr. Detta inlägg får ni, kära läsare, se som blott och bart en räddningsplanka. En räddningsplanka över till ett förhoppningsvis lite mer frekvent skrivande, sen när höstkvällarna blir mörkare och datorförbindelserna ljusare. Att sån´t.

Humlan här på bilden får illustrera alla de som arbetar när alla vi andra latar oss. Fotograferad på ängen vid stugknuten.

DSC 0771Björkö 14.7.2012, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/800, f9, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 20.7.2013

Bluff och båg i naturen

I naturen kan man beskåda en hel massa olika trix och kluriga egenskaper som vuxit fram under evolutionsprocessen. Gemensamt för dem alla är naturligtvis att de på något smart sätt ökar individens chanser att överleva för att kunna föröka sig. Man behöver inte ens söka särskilt länge för att hitta exempel  på lur och båg i naturen. Allt är inte alltid som man tror, se bara på bilden här nere.

Växten, en prästkrage, har en vacker blomma. Men tittar man riktigt noga på den ser man att blomman egentligen består av en hel massa små blommor. Den gula mitten består av en massa så kallade diskblommor, små tvåkönade blommor som saknar kronblad. Den gula mitten omges av de så kallade strålblommorna. Hos var och en av dem har ett kronblad vuxit ut till ett långt vitt blad. Genom detta smarta arrangemang förvandlas en massa små obetydliga blommor till stora granna  ”blommor” som syns på långt håll.

Prästkragarnas färgprakt signalerar att det finns nektar att hämta och lockar till sig bland annat blomflugor på nektarjakt.  Blomflugorna påminner genom sin gulsvarta färgteckning om getingar och lämnas därför oftast ifred av olika insektätare. Fenomenet, att låtsas vara någon som är farlig, kallas skyddande likhet eller mimikry. Tyvärr hjälpte det inte blomflugan på bilden, den blev genomskådad av krabbspindeln.

De små blomkrabbspindlarna har ett smart sätt att skaffa sig byten. De spinner inga nät (men nog en livlina) utan parkerar sig i stället i en blomma för att där blickstilla invänta en intet ont anande besökare. Oftast är det fjärilar och blomflugor som råkar illa ut. För att inte synas håller sig spindeln alldeles stilla och passar samtidigt på att ändra färg så den passar med blomman. Skulle denna blomkrabbspindel lurpassa i en maskros skulle den vara gul.

Prästkragen luras genom att smälla ihop alla sina små blommor till en stor, blomflugan luras genom att låtsas vara en geting och blomkrabbspindeln byter färg för att inte upptäckas.  Jo, och själv luras jag förstås också - genom att ha flyttat prästkragen med spindel och allt till ett mindre blåsigt ställe innan jag tog bilden.

DSC 0508Björkö, 19.6.2013, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/1600, f10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 24.6.2013

Klorofylla

Ojojoj, vad grönt det blivit därute. Man gör en kort vandring med kameran och ser bara grönt. Inga fotomotiv uppenbarar sig i grönskan - allt flyter likosom ihop till en spenatgrön röra.  Egentligen är det ofattbart hur snabbt alla löv och örter vecklar ut, eller pressar fram, sina klorofyllstinna blad. En obändig kraft som formligen exploderar i en ogenomtränglig grönska på bara ett par veckor. En riktig klorofylla.

Tacka vet jag skärgården. Därute går allt lite långsammare, tar tid på sig. Havsvattnet värms upp långsamt och vårens framfart bromsas lite upp därute. Det är lättare att hinna med. Dessutom tar det intensiva gröna aldrig överhanden, det blandas ut med grått och rosa i havet och klipporna.

Genom mitt öppna fönster hör jag härmsångarens kraftiga drillar, en allt mer desperat kornknarr, samt en dito rördrom.  De två sistnämnda verkar bokstavligen ha drabbats av något slags klorofylla eftersom de redan för tredje veckan fortsätter, nätterna igenom, med sina locktoner. Fast kanske de bara saknar damsällskap.

Bilden här nere har inget grönt i sig. Den är tagen halv elva på kvällen söder om Hangö, när fullmånen steg och kvällens sista solstrålar glittrade i nordprickens reflexer. Vill man ha både sol och fullmåne på samma bild finns det inte så många andra möjligheter.

DSC 0278Hangö, 24.5.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/400, f5,3, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 2.6.2013

Parningstid

Plötsligt var de över oss, de doftande dallrande vårdagarna. Allt går nu i rasande takt. Flyttfåglarna hann knappt göra sig hemmastadda innan de satte igång med parningsritualer, sång och bobygge. Flugsnapparna återerövrade sina holkar hos oss den fjärde maj, samma dag gästade en stork grannbyn. De första ladusvalorna anlände till gården den femte maj,  med lera och grässtrån färdigt i näbben tycktes det. Snabbt ska det gå. Grodornas bubblande kärlek var över på ett par dagar, resulterande i en rejäl hög med befruktad grodrom i dammen. En liten del av rommen ska som vanligt få växa upp till små grodor i min biologisal i skolan. Något att förundra sig över i vardagsplugget.
Parningstiden har alltid gett naturfotografer spännande motiv. Dels är djur, av alla de slag, oftast så intensivt upptagna av sina kärleksbestyr att en fotograf kan komma närmare än vanligt. Dels livar alltid lite action upp en djurbild, och i det här fallet finns det ju dessutom alltid två djur på samma bild.
Den parningsbild de flesta minns togs för över fyrtio år sedan, år 1972, av Hannu Hautala. Hans bild ”Parittelevat kotkat” valdes följande år till årets pressbild - första och hittills enda gången ett naturfoto fått en sådan utmärkelse. Men det var också ett mästerligt skott, en dramatisk svartvit bild av en art som kämpade på utrotningens brant. Att det var en högst intim akt som förevigats gav naturligtvis bilden ett mervärde. Vill minnas att det då fanns de som uttryckte sin indignation över exploateringen av det mest privata.
Men parningsbilder fortsätter att engagera. I senaste Suomen Luonto (4/2013) berättar en naturfotograf ingående om sitt möte med björnkärlek och i ett blogginlägg 127/365 (http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/index.htm) diskuterar min BFF-kollega Håkan E huruvida det är ofint att föreviga hackspettarnas kärleksakt. Själv har jag inga dubier, och publicerar här nere glatt en bild av den gulbandade dykarens ömma omfamning. Notera honans ryggsköld, de längsgående fårorna finns bara för att ge hanen ett fast grepp, och på hans ben finns små sugkoppar som passar perfekt in i fårorna. På så sätt får han bara grepp om en hona, och bara en hona av sin egen art. Ett av naturens otaliga smarta kärleksknep.

DykarkärlekKarskog, Sjundeå, 12.5.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1000, f4,5, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 14.5.2013

 

 

Flitiga bin i fara

Varje vår väntar jag på att den stora sälgen nära huset ska börja blomma. Att få stå under en stor blommande sälg en solig vårmorgon är en naturuplevelse av rang. Surrandet av tusentals pollinerare på jakt efter vårens första nektar hörs redan på långt håll. Humlor, bin och diverse tvåvingar samsas med nässelfjärilar, citronfjärilar och påfågelögon vid de nektarstinna honblommorna. Många av insekterna är helt beroende av nektar och pollen för att få energi för äggläggning och yngeluppfödning. Utan den energin kan t.ex. inte humlehonorna som övervintrat bygga upp nya samhällen. Utan nya humlor blir inga blåbärsblommor pollinerade - och vi blir utan blåbär.

Men det är inte bara blåbär det handlar om.  Albert Einstein lär ska ha sagt att om bina dör ut skulle mänskligheten inte ha mer än fyra år kvar att leva. Det må vara sant eller inte, men det säger i alla fall något om hur viktiga pollinerarna är för världens livsmedelsproduktion. Men bina mår inte bra.

Som bäst visas en omtalad dokumentärfilm ”More than Honey”  av schweizaren Markus Imhoof. Den handlar om binas fascinerande liv och om deras betydelse för vår livsmedelsförsörjning. Hur vi fortsätter att spruta gifter över odlingar utan att ta forskarnas varningar om de ödesdigra konsekvenserna för bina på allvar. Biodlare runt om i världen vittnar om hur bisamhällen oförklarligt kollapsar. EU-kommissionen  har varit lyhörd och nyligen föreslagit att bekämpningsmedel som innehåller s.k. neonikotinoider ska förbjudas inom EU, eftersom de bevisligen förorsakat omfattande bidöd på olika håll i världen. Men hör och häpna - vårt eget Jord- och skogsbruksministerium lobbar hårt för att driva igenom ett undantag, med motiveringen att det inte är påvisat att finska bin skulle ha dött av detta nervgift.  Kanske kan man hoppas att våra förhandlare  går och ser på filmen - och ändrar åsikt.

Här hemma flög i alla fall rätt många nyvaknade bin i söndagssolskenet. Eftersom sälgarna ännu inte blommar fick de nöja sig med tussilagonektar och -pollen. Biet på bilden börjar ha pollenkorgarna på bakbenen fulla och kan snart återvända till kupan.

DSC 0128

Karskog, Sjundeå, 28.4.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1250, f10, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 28.4.2013

Islossning

Det har blivit knapert med skrivandet, alltför mycket annat har kommit i vägen. Våren har, visserligen ovanligt långsamt, kommit krypande medan jag knappt hunnit vädra kameran. Men så kom det ett ledigt veckoslut, och vi kunde åka ut till Björkö. Svävaren Arctic Wolf tog oss ut på släta men möra isar i fyrtio knops fart, lyxigt.

Söndag morgon vred vinden mot sydväst och flyttfåglarna började vältra in från havet i stora skaror. Ejdrar, knipor, stor- och småskrakar, gräsänder tillsammans med grågäss, knölsvanar, kråkor, tofsvipor och allehanda vitfågel. På land kvittrade och tjattrade stora flockar med trastar, bofinkar, sädesärlor m.m. En tornfalk jagade hela dagen på holmen och en mindre hackspett förde hemtrevligt oljud i björkhagarna.

Denna första riktiga vårdag, mustig och varm, öppnade stora hål i isarna. Havsörnen patrullerade längs stränderna och tre gråsälar fiskade i sundet, ovetande om att säljakten inleds om några dagar. Inte för att det blev så många bilder nu heller, det intensiva uppvaknandet i naturen måste avnjutas direkt, och inte bara genom en kameralins. Så går det ibland, man bara glömmer att fotografera för att verkligheten är för engagerande och intensiv. Men jag tror det är bra så. Kan man inte lägga tekniken åt sidan för att njuta av verkligheten här och nu är man illa ute. Nåja, en bild av islossningen blev det i alla fall, en av det mera kontemplativa slaget.

 

KW 2013 DSC 9918

Björkö, 14.4.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/80, f16, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 16.4.2013

Marskyla

Mars har känts ovanligt kall hittills. Om den är kallare än medeltalet återstår att se.  Enligt statistik från 1900-talets början  var mars kallast 1917, medeltemperaturen var då -9,6 °C . År 2007 var mars månad varmast med en medeltemperatur på 3,1  °C (fmi.fi). Men ännu har jag inte sett de där första sånglärkorna på vägen till jobbet. Enligt mina anteckningar borde de redan ha dykt upp. År 2011 såg jag de första den 13.3, i fjol såg jag de första den 12.3. I år borde de med andra ord ha dykt upp i går, den 11.3 - vilket de alltså inte gjorde. Klimatuppvärmningen är därmed bara båg, åtminstone här i Sjundeå, åtminstone när det gäller sånglärkor, åtminstone i år.

Hade en ledig morgontimme i dag och gick en liten tur ut med snöskor och kamera. Landskapet var andlöst vackert - men bara för en kort stund. Det gällde att skynda på. Natten hade igen varit kall, -16 °C, och gårdagens vattenånga satt fast i grenarna som gnistrande rimfrost. Tyvärr försvinner rimfrosten inför ögonen när marssolen stiger. Den smälter inte ens, utan bara torkar bort. Sublimering talar fysikerna om. Mars må vara ovanligt kall och snöig, men våren hörs redan på gården. Kattugglorna ropar i skogsbrynet och hackspettarna slår sina trumvirvlar på telefonstolparnas plåthattar. Snart sjunger lärkorna över fälten, det är ett som är säkert.

 

Karskog, Sjundeå, 12.3.2013, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/1250, f5, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 12.3.2013

 

Vernissagen närmar sig

Har sisådär tiotusen bilder som passar in under ”Vår kust”, som är temat för  BioFoto Finlands första större utställning. Nåja, alla tiotusen är förvisso inte utställningsbilder, det måste erkännas. Men tillräckligt många är ändå tänkbara, varför urvalsprocessen har varit rätt mödosam. Samlade först alla kandidaterna, ca 150 stycken, i en skild ”utställningsmapp”. Det gick rätt snabbt, till skillnad från den process som nu följde. En massa frågor uppstod, få blev besvarade. Några av bilderna är ens stora favoriter, men varför är de det? Skulle alla åskådare uppleva just de bilderna på samma sätt? Regeln ”Kill your darlings” gäller när man skriver, kanske samma sak gäller när man plockar ut utställningsbilder.  Ska bilderna vara helt olika eller borde de bilda en helhet, ett budskap belyst från olika håll, en berättelse, eller...

Det gällde alltså att välja ut fyra bilder som passar till utställningens tema ”Vår kust”. När jag väl hade valt var jag ändå rätt så nöjd. Det blev en bärande idé, och ett slags helhet, i alla fall. Bilderna, tillsammans med ett trettiotal andra, kommer att premiärvisas i Jakobstad den 2.3. Då är det vernissage på ”Vår kust”, BioFoto Finland:s första medlemsutställning. Välkomna!

Bilden här nere är inte en utställningsbild. Den fanns inte ännu då jag måste välja ut mina bilder. Den här bilden tog jag från förbindelsebåten m/s Hitis på väg hem efter några sportlovsdagar i utskären, i dis och dimma utanför Lökholm.

 


Lökholm, 18.2.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/320,  f14, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 22.2.2013. 

 

Skräpprat

Under alla de år (och de börjar vara rätt många) jag vandrat längs stränderna i vår skärgård har jag ofta upprörts över mängden skräp överallt. Närmare kusten hittar man sådant som veckoslutsfestare lämnat efter sig - ölburkar, pizzakartonger och engångsgrillar. Dess värre oftast på de mest natursköna platserna (de platser där de släta klipporna redan förstörts av korvgrillningsbrasor, fast det är en annan historia). Ända ut till den yttre skärgården orkar sig ölfolket inte, där består skräpet nästan uteslutande av sådant som sköljts iland från havet. Och det är inte lite det. På fredagen (i samband med båtmässans öppnande) höll Håll skärgården ren r.f. en presskonferens och publicerade en preliminär rapport över MARLIN-kartläggningen av nedskräpningen längs Östersjöns stränder (se min artikel om plast och MARLIN i Finlands Natur)

http://nom.webbhuset.fi/vi_publicerar/var_tidning__finlands_natur/article-21320-21531-plast-i-havet-ett-evighetsproblem

Sorglig läsning - Finland leder med nästan dubbelt så mycket skräp längs stränderna  som tvåan Lettland! I Finland räknade man i medeltal 210 skräp per 100 meter strand när man ii Lettland hade 111 skräp. Hur mycket skillnaden beror på vindar och strömmar, och hur mycket det beror på attityder må framtiden utvisa. Bättre kan vi i alla fall bli, det är säkert. Och attityderna kan vi naturfotografer försöka påverka, genom att visa på eländet. Här nere en bild att börja med, från Skärgårdshavets nationalpark!

 


Björkö, 3.1.2012, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/160,  f3,5, ISO 640. Bloggare: Krister Welander 10.2.2013.

 

Isfri januari

Året kunde knappast ha börjat bättre. Den andra januari ut till stugan i Åbolands yttre skärgård för fem dagars retreat. Man bara tackar och tar emot när det bjuds på gratis förbindelsebåt, denna gång gamla trygga m/s Hitis, ordinarie skutan turar i Iniötrakten. Veckan bjöd på allt från duggregn till strålande sol, ingen is, snö bara i skrevor och klev, och en tystnad som känns tyst till och med för  mig, bortskämd med tystnad också i hembyn på fastlandet.

Sidensvansar, stora flockar med gråsiskor och en hök som gled förbi så snabbt att den fick heta Accipiter sp. En koltrast, en björktrast och lite vitfågel. Knölsvanar i mängder samsades med några storskrakar och knipor. Bara en havsörn såg vi, den satt i ett fågeltorn (!) på vägen ut. Tjugo kilometer borta i sydväst, på Utö, lockar en irrflugen rävsparv fortfarande ornitologer från när och fjärran.

Bloggbilden har jag valt för att den är en så otypisk januaribild. Hemma i Sjundeå hade vi redan haft en halv meter snö, och snöskor har varit det enda rätta om man velat ta sig ut i naturen. Här ute ser det ut som vilken sensommardag som helst. Det är bara de kala alarna och den för senhösten typiska grönalgen på strandklipporna som skvallrar om en annan årstid. Men isen är på väg. Jag följer regelbundet med hur Östersjöns istäcke växer på Östersjöportalens utmärkta iskarta http://www.itameriportaali.fi/html/icef/icemap_c.pdf. Skall bli intressant att se hur det blir i år. I fjol den här tiden fanns det mindre is än nu. Och havet söder om Nötö frös aldrig. Får vi rejäla isar till sportlovet blir det väl svävare ut. Hoppas det, snabbare och bekvämare farkost får man leta efter.

 

Björkö, 5.1.2013, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/80,  f20, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 15.1.2013

 

Utsikt över ett julkort

Varje år likadant. Julen liksom smyger över en, och mitt i allt står man där med två dagar tid för julförberedelser. En månad sen jag skrev senast, ännu till. Ute skiner solen, första gången på rätt länge, och landskapet är julkortslikt, åtminstone här ute på bondlandet. Jag har valt utsikten från vårt sovrumsfönster till bloggbild, så det får liksom vara ett julkort åt mina läsare på samma gång.

Vi har förmånen att bo i de vackraste av landskap, omgivna av  berg och dalar, skog och sjöar. Jordbrukslandskapet har bevarat sin mosaikartade prägel, mera på grund av topografi än av miljötänk, tror jag. Men numera finns det faktiskt möjligheter för den som vill tänka på den biologiska mångfalden. Vi har kunnat skydda skogen i bakgrunden tack vare Metso-programmet, och EU-byråkraterna kan registrera åkermark som  så kallad naturvårdsåker, med artmångfald som specialegenskap.

Från vårt sovrumsfönster brukar vi kunna spana in räv och berguv, älg, vitsvanshjort och rådjur. Över fälten jagar tornfalk och kärrhök, ibland också lärkfalk och ormvråk.  Om försommarmorgnarna  kan vi genom det öppna fönstret lyssna på buskskvätta, kornknarr och trana. Från den närbelägna sjön hörs rördrommen tuta. Till morgonritualerna hör naturligtvis att titta ut, låta blicken följa bäcken under berget. Tärna och fiskmås följer bäcken från luften, rådjuren följer den längs åkerrenen.  Nu under december månad  är det tyvärr för mörkt för att se så mycket om morgnarna, men spåren finns ju kvar i snön. I dag fyllde jag själv på spårkollektionen då jag med snöskor och pulka begav mig till julgransskogen. Så god jul på er alla, snart blir det ljusare.

 

Sjundeå, 23.12.2012, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/100,  f22, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 23.12.2012

 

November i skärgården

”November är en av årets tolv bästa månader”, som någon klok positivt tänkande människa sagt. Ute i skärgården är november faktiskt bäst på många sätt. Därför åkte vi ut, bara för att andas in novemberluften under ett kort veckoslut. I november har allting tystnat. Inga löv som prasslar, inga båtmotorer, inte ens ett litet måsskrik hörs. En flock med gråsiskor lyckades ett tag fånga min uppmärksamhet med sina svaga locktoner, annars bestod fågellivet av  tysta knölsvanar, några tyst förbiseglande gråtrutar och ett par alldeles tysta havsörnar som i maklig takt gled förbi över ön. Det ljud som helt dominerar är ljudet av vågor, men det ljudet är på något sätt så självklart att man kan tycka det är helt tyst även om havet brusar.

Att stå nere vid den öppna havsstranden en blåsig dag och få djupandas in den salta luften är en lisa för både kropp och själ. Däremot är det ingen lisa för ens kamerautrustning. Även om det inte regnar blir kameralinsen ohjälpligt översprejad med små, små droppar av saltvatten. Saltvatten som till råga på allt är mycket knepigare att putsa bort än sötvatten. Vet inte om det är själva saltet, eller elaka små kiselalger och annat smått, som kräver lite mera än vanlig avtorkning för att försvinna. För mig går det dessutom alltför ofta så, att jag märker saltvattenstänket först när jag tittar på bilderna i datorn, och då är dropparna ännu mera mödosamma att putsa bort. Men, hur som helst, november ute i skärgården är en fantastisk månad, tyst, mörk och mustig. Bloggbilden är tagen på Björkö i 10 m/s sydostlig vind, rakt söderut mot öppningen mellan Trunsö i öster och Jurmo i väster. I förgrunden lite höstgul saltarv (Honckenya peploides).

 

Björkö, 10.11.2012, Nikon D300 + Nikkor 18-200 (f3,5-5,6), 1/13, f14, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 22.11.2012

 

Frostiga morgnar

För en morgonsömnig naturfotograf är det skönt med sommartid ännu i oktober. Det räcker med att vara ute 8.30 för att hinna uppleva soluppgången. Nu har vi ställt om klockan och den lilla förmånen är med ens borta. Solen steg upp idag, den första november, kvart före åtta, och när man väl är ute har de första solstrålarna redan börjat meja ner frostpälsen från gräs och trädgrenar. Fast och andra sidan,  den här hösten har solen för det mesta stigit upp gömd bakom tjocka molnlager. Många morgnar, då jag skulle haft möjlighet att sticka iväg ut med kamera och kikare, har regnet fått mig på andra tankar . Men lite sol- och frostbilder har det ändå blivit.

Tiden kring soluppgången är på många sätt den bästa fototiden under dagen. Det är för det mesta lugnt, en bra utgångspunkt för den som söker närbildsmotiv.  Det är ofta dagg eller frost i växtligheten, vilket i kombination med lågt fallande ljus gör också de mest triviala motiv till små konstverk. Efter en kylig natt är insekter och andra småkryp ännu rätt lugna och stilla, i väntan på att deras små kroppar skall tina upp till lämplig rörelsetemperatur. Och som ytterligare bonus är det ofta tyst. På veckosluten är det sällan trafikbuller och andra ljudföroreningar, och blåser det inte så är också träden tysta. På något underligt sätt syns också  tystnaden i morgonbilderna.  Åtminstone som en förmedlad stämning.

Nu, i november, är småkrypen redan i dvala under stubbar och stenar, och en fotosäsong med nya motivval börjar så småningom. Landskap, snötyngda grenar, vinterståndare, isflak och snöoväder, snart  är det er tur att bli avporträtterade. Bloggbilden får vara ett exempel på ett trivialt motiv, lite visset gräs, som fått en speciell lyster med frost och morgonsol.

 

Karskog, Sjundeå, 27.10.2012, Nikon D300 + Micro Nikkor 200 (f4), 1/2500, f9, ISO 400. Bloggare: Krister Welander 1.11.2012

 

Höstglöd

I skrivande stund har asparna på gården lagt sina löv i en tjock matta på gårdsgruset. Det går alltid väldigt hastigt. Asplöven lyser intensivt gula i en vecka, sedan ligger de bara där på marken. Kanske den snabba lövfällningen hänger ihop med att aspens löv rör sig hela tiden. Asplöven har långa skaft som dessutom är tillplattade från sidorna och löven har därför inte något jämviktsläge. De darrar sig helt enkelt hastigt loss från grenarna.

För fotografen som är ute efter höstbilder gäller det alltså att snabba på. Skogskanterna ändrar utseende för var dag som går. Här vid sydkusten börjar landskapet  gulna redan i medlet av september, först björkarna. I början av oktober är naturen som grannast. Nu, i medlet av oktober, är det nästan bara ekar och lite lönnar som ännu har löven kvar. Och alarna, som fäller sina löv gröna eftersom deras kvävefixerande rotbakterier tillåter dem att slösa med näringsämnena.

När man vadar omkring i de tjocka lövmattorna i aspskogen inser man vilket enormt värdefullt arbete alla nedbrytare gör. Daggmaskar och gråsuggor, svampar och bakterier, alla dessa ser till att också den här höstens löv kommer att försvinna. Det mesta i form av koldioxid tillbaka till atmosfären, närsalterna och spårämnena för att användas nästa växtperiod. Tänk, vad skulle inte också dessa ekosystemtjänster kosta oss, om vi var tvungna att upphandla dem av något privat lövdestruktionsföretag. På bloggbilden en höstmorgon, just när de första solstrålarna bröt fram och smälte nattfrosten till dagg på trädgrenarna.

 

Karskog, Sjundeå, 06.10.2012, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/640, f9, ISO 800. Bloggare: Krister Welander 15.10.2012

 

Ord och inga visor

En intressant diskussion dök upp på lintukuva.fi:s sidor här om dagen. En av kommentatorerna kritiserade en mästerlig bild för att vara tråkig i sin tekniska perfektion, och efterlyste mera känsla och konstnärligt vågade bilder av fågelfotograferna. Med dagens topputrustning kan vem som helst ta bilder som  de som visas upp som ”veckans bild” på sajten, tyckte den anonyme kommentatorn. Det här fick en av fotograferna, Arto J, att gå i svaromål.  ”Det är helt onödigt att ens försöka bjuda ut konstbilder som suddiga bilder med rörelseoskärpa, förutom om bilden skulle råkat ha vunnit priser i någon tävling. En bild som är lätt att sälja är en enkel, skarp bild där motivet framträder tydligt från bakgrunden. Och för en proffsfotograf är en bra bild lika med en såld bild.” (min övers.)

Ord och inga visor. Så här är det förstås. Tyvärr, kan man kanske tillägga. De allra flesta artbilder används som illustrationer till facktexter. Bilden skall alltså ha ett högt innehållsvärde för att gå att sälja, enkelt uttryckt. Vad lär vi oss av detta? Jo, att alla vi som har något slags diffust mål att skapa bilder med högt formvärde ingenting har att hämta ute på bildmarknaden - förutom med bilder som vinner i tävlingar förstås. Men man fotograferar ju av kärlek till konsten, inte av kärlek till eventuella bildroyaltyn. Till bloggbild har jag valt en suddig konstbild - skärgårdshimlens spegling i en vattenyta. Björkö den 26.7.2012. Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4)  1/800 f20  ISO 400. Bloggare: Krister Welander 26.9.2012

 

Undervattensfoto från övervattenläge

Väl ute på Björkö, efter en gungande överresa i hård sydostan, hade jag möjlighet att ta några bilder med mitt nya kameratillbehör, ”cyklopröret”. Ett 110 mm:s Uponalrör, en polykarbonatskiva och lite syrafasta muttrar och skruvar har förvandlats till ett slags vattenkikare med vars hjälp jag hoppas kunna få lite närbilder av småkryp under vattenytan. Röret har jag gjort till min 200 millis Mikro-Nikkor , vilket betyder att det mest kommer att bli riktiga närbilder. De första försöken verkade lovande.

Svårigheterna med undervattensfotografering från övervattensläge är många. De akrobatiska ställningar som fotografen måste inta är bara en av utmaningarna, en annan är vågorna. Det är omöjligt att hålla objektivet stilla om det kommer vågor, och det kommer det, förr eller senare. Kameran har också betydligt svårare att fokusera, men manuell fokusering är inte möjlig med mina nuvarande tekniska lösningar. Utvecklingsarbetet fortsätter, och mera bilder blir det hoppeligen i oktober. Då är det knappt om ljus, men och andra sidan kristallklart vatten. Få se hur det blir. Här ett första försök, en öronmanet på ca en meters djup. Maneten är inte skarp, så här är det mera känsla än kvalitet (se föregående bloggtext). Björkö den 29.8.2012. Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) + "cykloprör", 1/1000  f4,5  ISO 800. Bloggare: Krister Welander 02.09.2012

 

Kvalitet eller känsla?

När man beundrar fågelbilderna på lintukuva.fi kan man inte annat än häpnas över de möjligheter den nyaste digitala kameratekniken ger. Knivskarpa bilder av fåglar som flyger rakt mot fotografen. Exponeringstider på 1/3200, ett ISO-värde på 3200 kombinerat med ett åttahundramillis tele på en modern fullformatsdigikamera gör det möjligt att ta bilder som för tio år sedan skulle ha ansetts som omöjliga. När man läser bildkommentarerna på nämnda sajt slås man av hur många som klagar på bildernas tekniska kvalitet. Brus i kanten, skärpan ligger några millimeter fel o.s.v. Inte ens den mest perfekta bilden är någonsin riktigt perfekt. Känslan i bilden blir på så sätt en andrahandsfråga, fokus ligger på den tekniska kvaliteten .

Minns då vi åkte på fågelexkursioner i början på 1970-talet med kompisarna i Orbis Naturae, Norsens naturklubb, med legendariske Harry Krogerus som inspirerande dragare. Vi var många fotointresserade, och några av oss (dock inte jag) hade försett sina systemkameror med det kända Novoflex-objektivet, alla fågelfotografers dröm. Det var ett fyrahundramillis teleobjektiv med ett slags gevärskolv, där man kunde fokusera med avtryckaren. Novoflexen gjorde det möjligt att fånga fåglar i flykten, och vilka bilder det blev sen. Bilder av falkar, vadare och svalor, med panoreringsoskärpa i bakgrunden, förevigade på snyggt kornig Tri-x. Jag minns vilken känsla det var i de bilderna. Hur ska man hitta den känslan i dagens hyperperfekta digibilder? Eller har den bytts mot någonting annat, som jag inte sett, i den digitala euforin? På bloggbilden i alla fall två skräddare (Gerris sp.), med känsla eller kvalitet, hur som helst.

 

Bilden tagen den 29.7.2012 på Björkö. Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/1000  f16  ISO 400. Bloggare: Krister Welander 29.8.2012

 

Vattenkryp

Ute på Björkö är vattnet närvarande överallt. För det mesta syns havet, men dessutom  finns det hällkar, bäckar och kärr med vattenklöver och kalla. Den här sommaren har det blivit porträtt av diverse sländor och olika artert av vattenskinnbaggar, men också lite annat. Snart hoppas jag kunna utvidga reviret till världen under vattenytan också, bara den kamera-cyklop jag försöker bygga blir klar. Jag får återkomma till den sen när den är klar (och fungerar som jag har tänkt mig).

I morgon är det skolstart, vilket betyder en återgång till normala rutiner. Biologikursen i årskurs 7 handlar om vattenmiljön, och då får jag igen glädje av mina vattenrelaterade bilder. Läroböckernas bilder är, även om de  är omsorgsfullt utvalda, rätt anonyma. När man visar sina egna bilder har man ju alltid en story att berätta, och elever är tacksam publik.

I naturväktarna för ett par veckor sedan var det tal om tångräkor. Vi har ju en ny art här längs våra kuster, den tigerstrimmiga tångräkan (Palaemon elegans). Den kräver en högre salthalt och eventuellt  är fynden bara tillfälliga. Den hittades först i Hangö, men har nu påträffats också i Pernå och i Skärgårdshavet, så vi får se. Jag har hållit utkik efter den på Björkö, men hittills har jag bara sett vanliga tångräkor (P. adspersus). I naturväktarna nämndes också att tångräkornas ögon reflekterar ljus väldigt bra, vilket jag naturligtvis  genast ville testa. Ner till stranden med ficklampa, och visst, där i strandvattnet kilade räkorna omkring med ögonen lysande som små lanternor. Svåra att fotografera i ficklampans sken, visst, men kul att följa med deras förehavanden. Hittills har vi mest sett dem i sumpen, där de tydligen hittar lämpliga gömställen. Så här ser de ut i ficklampans sken:

 

5.8.2012 Björkö. Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/80  f5,6  ISO 400, kamerans egen blixt som tilläggsljus. Bloggare: Krister Welander 07.08.2012

 

Tre gånger :-(

Ojoj, tre veckor sen sist. Och jag som tänkte att jag skulle hinna blogga en gång i veckan under sommarmånaderna. Men nej, dagarna fylls av stugfix, fiske, släktochvänner och annat kul, och kameraströvtågen kommer inte tätare än under andra årstider, dessvärre. Sen är våra dataförbindelser lite långsamma ute på stugan, e-posten löper bra men stora bildfiler verkar fastna nånstans mellan Nötö och Pargas, typ :-(

Det har i alla fall blivit en del bilder. Min Micro-Nikkor är fortfarande förstahandsvalet när jag beger mig ut, men vidvinkeln Heidi så snällt lånade ut (medan min allroundlins var på JAS-tekniikka i tre veckor) har också hängt med. Jag har bl.a. fått lära mig att en vidvinkel kräver absolut ren frontlins. Jag fick plågsamt märka att vidvinkelns otroliga skärpedjup räcker till från frontlinsen till horisonten, därmed avslöjande allt skräp på frontlinsen. Flera av mina landskapsbilder kräver omsorgsfullt hantverk för att städa himlarna rena från smolk. Vet inte om det ens lyckas, få se :-(

Bloggbilden föreställer en död spigg, fotograferad genom den solglittrande vattenytan i en vik med sandbotten. Där låg hundratals döda spiggar, en sorglig påminnelse om att Östersjön mår pyton. Misstänker nämligen att syret tagit slut, eftersom tjocka algmattor hade samlat sig på bottnen i viken :-(

 

Björkö 28.07.2012, Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/800 f6,3 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

 

Gårdens fågelliv

Den här försommaren har vi fått njuta av en härmsångares fantastiska sångresurser hemma på gården. Ett härmsångarpar valde att bygga sitt bo i en stor vresrosbuske alldeles intill husknuten. Där satt hanen på tvättlinan så gott som dygnet runt, och de fenomelala röstresurserna kunde vi höra ända in till frukostbordet. Häckningen blev ingen stor framgång, men i skrivande stund klamrar sig den enda ungen fast i ett trasigt bo. Härmsångaren är inte lika bra på att bygga som på att sjunga, och lite oförsiktigt gräsklippande i kombination med några blåsiga dagar fick den hafsigt hopflätade boskålen att rämna. Nu hålls den ihop med hjälp av lite järntråd. Om några dar är ungen flygfärdig och då ska den ut i en ännu farligare värld.

Det talas mycket om hur en alltför städad miljö gör det allt svårare för fåglar att hitta lämpliga häckningsplatser. I skogen är det förvisso så, men i den byggda miljön skapas också helt nya häckningsmöjligheter för många arter. I år har talgmesarna byggt bo i en uppochnervänd kanot, för något år sedan byggde de inne i metallbalken på ett schaktblad. Ett hämplingpar bodde flera år i kaprifolen på väggen, och ladusvalorna under takkanten återkommer årligen. Så gott som varje år har vi pilfinkar och sädesärlor under takpannorna och grå flugsnappare under biltaket. Min bror har i år ett ladusvalbo under simbryggan på sin båt. Äggen har fått vara med om en båtresa mellan Tenala och Hangö, och ungarna en annan, allt medan föräldrafåglarna snällt väntat vid hembryggan!

Man kunde säkert få fina bilder av gårdens häckningsfauna, eftersom fåglarna vänjer sig rätt bra vid oss och därför inte är så skygga. Ladusvalorna våga komma med mat till sina ungar bara man sitter ca fem meter ifrån boet, och härmsångaren sjöng gladeligen för oss från tvättlinan när man stod på trappan några meter bort. Men, gårdsfåglarna blir för det mesta ofotograferade. Hemma har man vardagssysslorna så tätt inpå sig att man bara inte kommer sig för att sitta med kameran, dumt nog. Därför inga pangbilder av gårdens fågelfauna heller. Bloggbilden är en kraftig delförstoring, lite rensad i PS. Det är mörkt under takkanten. Sjundeå, 15.07.2012, Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/800 f8 ISO 800 . Bloggare: Krister Welander

 

I örnriket

Ute på en sommarstuga finns det alltid massor att göra. Det finns de ”hårda” jobben  som att skrapa och måla ytterväggar och bygga brygga. Så finns det de ”mjuka” som att fiska, umgås med barn och barnbarn, och så fotografera förstås.  Försöker pricka in något kameraströvtåg dagligen, ofta tidig morgon eller sen kväll. Men kameran är förstås närvarande där emellan också, om något intressant motiv skulle dyka upp.

Vi försöker också hitta tid att utforska övärlden runt omkring, och då kommer vår lilla Buster väl till pass. Häromdagen tog vi iland på en liten ö och vandrade upp på öns högsta punkt. Där uppe, på den mest karga plats man kan tänka sig, fanns en skreva med en överdådig rabatt med alla tänkbara skäriblommor. Här gödslas det visst, tänkte jag. Men trutarna, som annars sköter om gödslandet av skärgårdens blomrabatter, brukar nte sitta så här långt från vattnet. Havsörn?

Återvände till holmen följande dag för att ta lite bilder av blomprakten. En ung havsörn dök upp bakom ett klippkrön, men det blev inga användbara bilder. Vi tittade lite närmare på den lilla talldungen på ön och mycket riktigt, ett örnbo. Det var helt klart bebott att döma av den nerbajsade bokanten och bytesresterna under boet. Vi lämnade ön, och örnarna, och återvände till stugan. Örnarna får vi njuta av dagligen då de flyger över viken, deras eget rike kan vi besöka senare när vi inte stör deras familjeliv. Örnarnas blomrabatt får bli bloggbild.

 

Björkö, 01.07.2012, Nikon D300 + Nikkor 12-24 (f4) 1/800 f11 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

 

Försommaren i repris

Man får liksom uppleva allt i repris när man åker ut till den yttre skärgården efter en försommarvecka på fastlandet. Ute på holmen i den gamla byn blommade syrenerna i ett oerhört överflöd, då de redan vissnat hemma i Sjundeå. Överflödet verkade dess värre vara onödigt, eftersom inte en enda svärmare visade sig där heller, trots att jag, i ett moln av mygg, vandrade runt buskarna i den ljusa natten. Det enda liv jag såg, förutom en kärrsångare, var en mårdhundsunge som snodde iväg in bland hundlokorna. Säkert finns det, liksom i fjol, en kull under ett av de gamla husen. Tyvärr, får man väl säga, mårdhundar ute i skärgården är ett gissel. Man kan bara hoppas att de blir havsörnsmat.

Jag brukar lägga in min kamera i min vadderade väska när jag måste klättra i de mest oländiga klippskrevorna där  ute. Brukar, alltså, utom nu när jag steg fel och drittade huvudstupa ner i en skreva. Kikaren, och jag själv, klarade sig utan nämvärda skador. Mitt objektiv, däremot, var sig inte likt när jag krängde kameran rätt kring halsen. Objektivets främre ända hade liksom dragits ut ur den bakre ändan, och hela den avancerade mekaniken med motor och allt var fullt synlig. Nåja, jag pillade försiktigt tillbaka alltsamman igen men objektivet vägrade samarbeta efter denna malör. Nu är objektivet på väg till Nikons verkstad för ett utlåtande. I väntan på besked tas bilderna med min 200mm:s Micronikkor eller med en lånad vidvinkel (tack Heidi!) Nya utmaningar alltså. Snoken här på bloggbilden tittade fram under en sten, och närbildsgluggen råkade den här gången sitta på kameran och inte nån annanstans.

 

Björkö, 21.06.2012, Nikon D300 +Micro Nikkor 200mm (f4) 1/1000 f4,2 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

 

Sommarnatt

Snart har syrenerna blommat ut (i Sjundeå) och inga svärmarbilder har det blivit. Har varit några kvällar ute och hållit utkik vid våra syrener och kaprifoler, men inte så mycket som skymten av en svärmare. Senaste sommar surrade både tallsvärmare, brunsprötade skymningssvärmare och snabelsvärmare kring de väldoftande blommorna. Till och med en nattskärra dök en kväll upp och fladdrade oblygt omkring på jakt efter de feta fjärilarna. Men i år tomt. På något sätt skrämmande. Samma känsla fick jag då jag kollade blommande sälg och äppel, vart har alla pollinerare tagit vägen. Tänk om någon okänd miljökatastrof skulle drabba alla pollinerande insekter. Einstein lär en gång ha sagt typ att ”om alla bin dör ut har mänskligheten fyra år kvar på jorden”. I brist på svärmare tog jag en bild av vår gamla fårhage i sommarnattens ljus, med två och en halv minuts exponeringstid. Dystra tankar, som snabbt skingras när jag tänker på vilken rik miljö vi ändå har, både här i Sjundeå och ute på stugan. I dag morse stod jag på trappan och lyssnade på en ihärdig härmsångare som framförde sina makalösa serenader sittande på vår tvättlina. Bland hundlokorna i fårhagen krexade en kornknarr, högljutt ackompanjerad av en göktyta i de gamla lindarna i bakgrunden. I morgon bär det igen av ut till den yttre skärgården, till höksångarna, kärrsångarna och med lite tur, vassångaren och kornknarren från i fjol. Därute blommar syrenerna än, kanske svärmarna finns där?

 

Sjundeå, 16.06.2012, Nikon D300 +18-200 (f3,5-5,6), 150s f13 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

 

Försommarens morgonstund har guld i mund

Visst är det ett privilegium att få vistas ute i den yttre skärgården under försommaren. Det är förvisso ett privilegium vilken årstid som helst, men försommaren har en intensitet och en mustighet som tränger in genom alla sinnen. Då man fem på morgonen smyger ut från den sovande stugan möts man av en fågelkör med spännande stämmor, en doft av hed, enar och hav, och så myggor förstås, miljoner myggor. Ute på gården kan man försöka spjälka upp de olika fågelstämmorna i arter - näktergal, ladusvala, hussvala, grå flugsnappare, härmsångare, höksångare, törnskata, gök(ar), fiskmås, gråtrut, strandskata, orre (spel!), göktyta m.m. Under en två timmars morgonvandring hinner man bli genomvåt om benen av daggen, samla på sig myggbett, spindelnät och fästingar, och bara njuta  i stora drag. Havsörnarna, sparvhöken som susar förbi, höksångarhanarnas sångflykt och de vackra svärtparen i vikarna bjuder på de där högtidsstunderna man lever på sen när höstmörkret faller. Försommaren är magisk, och fotoljus finns det dygnet runt. Men eftersom man inte orkar vandra omkring tjugofyra timmar får det bli gryning och skymning i stället. Fast då är man ju inte så social förstås. Det får man vara på vintern.

 

Björkö, 08.06.2012, Nikon D300 +18-200 (f3,5-5,6), 1/100 f25 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

 

En gammal by

För en naturälskande lärare är våren en lite jobbig tid. Man vill vara ute så mycket och hinner vara ute så lite (fast sommaren är en bra tröst förstås). Ute har häggarna just slagit ut och jag har ännu isbilder på minneskortet! Nåja, hur som helst så fick jag en rejäl dos skärgårdsluft under det senaste, förlängda, veckoslutet. Båten kördes från Sjundeå till sin sommarhamn på Stormälö, och stugan på Björkö fick en grundlig vårfejning. Så också där var det rätt lite tid till fotografering. Hann i alla fall gå runt i den gamla byn ett tag, och filosofera över förfallet. Byn på Björkö har stått obebodd i ca 40 år och alla byggnader håller långsamt på att återbördas till naturens eget kretslopp. En dyster syn, förvisso, men ändå är de åldriga byggnaderna på något sätt vackra i all sin misär. När man rör sig bland de förfallna husen kan man ännu åtminstone försöka föreställa sig en levande utskärsby, med en häst, några kor, får och getter, båtar vid bybryggan och de små tegarna med husbehovsgrödor. Byn är liten, hukande mellan bergen, men skyddad från alla vindar. Slån och körsbär blommar, och havshorisonten glimtar till bland strandalarna. Man undrar om byborna, där de slet för tillvaron, alls gav sig tid att njuta av den överväldigande skönheten i utskärslandskapet. Jag tror det i alla fall.

 

Björkö, Näsgrannas, 21.05.2012, Nikon D300 +18-200 (f3,5-5,6), 1/60 f14 ISO 400 . Bloggare: Krister Welandera

 

Skärgårdsveckoslut

Denna gång åkte vi inte bara ut till Björkö för att njuta av utskärsnaturen, utan också för att göra den lite bättre. Vi deltog i projektet Marlin (Baltic Marine Litter), vars mål är att kartlägga nedskräpningen längs Östersjöns stränder på ett mer metodiskt sätt. I fyra timmar kategoriserade vi allt skräp längs en hundra meters strandsträcka. Det blev sammanlagt 13 plastkassar! I nationalparken, som marknadsförs som ett av Europas renaste och mest oförorenade hörn! Om projektet kan du läsa på http://www.pidasaaristosiistina.fi/index.phtml?s=209

Vid sidan av skräpsamlandet kunde vi njuta av skärgårdsvårens ljudridåer; gudingarnas hoanden, orrarnas bubbel och väsningar, en berguv som ropade, de ilskna vingslagen från revirhävdande knölsvanar, tranor, strandskator och skrattmåsar. Ensnåren var fulla av rödhakar på spindeljakt och storskrakarna patrullerade längs stränderna på jakt efter boplatser. Hemresan på söndagen, med fina förbindelsebåten m/s Nordep, gick i tät dimma, så de största ejderflockarna förblev tyvärr osedda. Men vackra Sandholm syntes bra trots dimman.

 

Sandholm, Pargas, 15.04.2012, Nikon D300 +18-200 (f3,5-5,6), 1/1000 f9 ISO 400 . Bloggare: Krister Welander

 

Första april

Kameran har legat i väskan tre veckor när det plötsligt finns lite tid för en kort tur med makro-objektivet. Varje vår är det samma sak, känns det som. Naturen vaknar liksom mitt i allt bara. De första nässlorna tittar redan upp och rymden är fylld av lärksång när man själv kommer ut på terassen, gnuggar sina datortrötta ögon och undrar när allt det här hände.

Hur som helst, i dag satt jag med kameran i ett dike och försökte fånga de sista resterna av vinterns is på bild. Plötsligt hör jag en korp varna, och sedan ett skarpt ki-ki-ki. Ett på något sätt bekant, men ändå främmande, läte. Jag tittade upp och såg tre gamla havsörnar komma över bergskanten med en korp hack i häl. Undra på att jag inte kunde placera ljudet, örnar brukar inte flyga över vårt hus, tjugo kilometer från kusten. Nu visade i alla fall tre gamla havsörnar upp en fantastisk högljudd och halsbrytande spelflykt rakt över mitt huvud, och jag sitter i ett dike med en 90 millis makro fastskruvad på kameran. Igen dåligt förberedd (läs om en annan gång i BFF:s årsbok som snart kommer ut). Nåja, eftersom det inte blev några (visningsbara) örnbilder lägger jag in den där isbilden från diket i stället.

 

Karskog, Sjundeå, 01.04.2012, Nikon D300 + Tamron 90/2,8, 1/6, f25, ISO 200. Bloggare: Krister Welander

 

Det andra veckoslutet i mars bjöd på plusgrader och snabbt sjunkande snötäcke. Tog en tur i näromgivningarna med snöskor, det enda "fortskaffningsmedel" som fungerar riktigt bra på det blöta snötäcket. Gick några rundor i den gamla granskogen för att söka spår efter flygekorrar. Under de senaste åren har spillningsfynden blivit allt färre, och nu hittade jag ingenting. Ska ta en ny titt om ett par veckor. Holkarna jag satt upp verkar inte heller vara speciellt populära, men vi får se. Gissar att det bara är hanar som för tillfället rör sig här i min skogsbacke. Uppe på berget hittar jag rätt färska lospår. Lodjuren brukar röra sig längs bergsryggen och lurpassa på rådjur och hare, av vilka det finns gott om i trakten. Jag följer spåren ner från bergsryggen och vidare längs en bäck. Det finns spår av två djur, sannolikt en hona med unge. Jag gläds över att vi har fått tillbaka detta ståtliga kattdjur till våra skogar, och hyser inte någon större förståelse för den lokala jaktvårdsföreningen som årligen ansöker om jaktlov på lo. Eftersom det inte finns några ekologiska argument för att beskatta lostammen här i Nyland måste jakten ses som en ren nöjesjakt. Besvären från Nylands miljövårdsdistrikt har inte burit någon frukt, tyvärr. För mig är det obegripligt att man, om man får se en lo, skickar den rakt in i döden i stället för att låta den leva. Men så är jag inte jägare heller. På bilden här nere ser man lospåren längs bergsbranten i förgrunden. Karskog, Sjundeå, 11,3.2012, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/80 f18 ISO 400. Bloggare: Krister Welander

Ute på skarsnön

Den första vårmånadens första dag bjöd på vårväder, sol och +4 C°. Det tjocka snötäcket rasade ihop och bäddade för skarsnö till veckoslutet. Under söndagsförmiddagen styrde jag kosan mot Lilla Lonox, en fågelsjö ca en kilometer bort. Jag brukar åka för att inspektera ett uttergryt en gång varje vårvinter när skaren bär, och nu var det ett utmärkt tillfälle. Men, för första gången på länge verkade grytet vara obebott. Lite gamla utterspår såg jag, men  de spår en utterhona med ungar lämnar vid grytet är något helt annat. En spillkråka och några våryra hackspettar överröstade de sjungande blåmesarna. Om några veckor är åmynningen vid sjön smockfull med svanar, gäss och änder av olika slag. Och i början av maj brukar vi genom vårt öppna sovrumsfönster kunna höra rördrommen böla natten igenom. Avståndet till träsket är bara en kilometer fågelvägen, så för en blåsare av rördromens kaliber är det ingen konst att göra sig hörd. För att höra trastsångare eller sumphöns får man dock ta sig lite närmare. Men ännu ligger isen, även om åfåran börjat öppna sig. Kalla nätter fryser det på igen, som bilden visar. Lilla Lonox, 4,3.2012, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/80 f8 ISO 400. Bloggare: Krister Welander

Sportlov i skärgården

Till läraryrkets fröjder hör sportlovet, som i år igen gav mig möjlighet att vistas ute på Björkö under fem dagar. Vinterbesöken därute måste anpassas efter förbindelsebåtens tidtabeller, men det gör inget. Det är hur som helst fantastiskt att sådana finns, och man anpassar sig gärna. Nya förbindelsebåten m/s Nordep, som ifjol gick sönder i isen, körde nu utan problem. Farten saktade ner en aning i packisbältena men annars var det inga problem. Från Nötö söderut var det öppet vatten och våren kändes inte alls avlägsen. Till detta bidrog flockarna med hundratals allor, skrakar och knipor. Också knölsvanarna verkade redan ha reserverat sina häckningsvikar därute. På hemvägen, då jag redan tröttnat på att stå ute på Nordeps däck i duggregnet och satt inne i salongen, hojtade plötsligt frun till. Hon spanade efter säl på isen men det var två havsörnar hon fått syn på. Jag halade snabbt fram kameran och hann knäppa ett par bilder genom Nordeps regnvåta sidoruta. Kameran alltid skjutklar, alltså :-). De gamla havsörnarna satt och åt på någonting (eventuellt en ung svan) bara några tiotal meter från rännan. Det blev en användbar bild i alla fall, trots 12 knops fart och duggregnet på rutan. M/s Nordep någonstans norr om Knivskär, 22.2.2012, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/200 f10 ISO 400. Bloggare: Krister Welander

Runebergsdagen i -30°C

Finska viken ligger ännu isfri i början av februari och meteorologerna talar om "snökanonen", När fuktig havsluft strömmar in mot den kalla sibiriska luften som ligger över Finland får vi en massa snö här vid sydkusten. Kombinationen av snöoväder och iskyla är ovanlig, och trafiken har grötat ihop sig med besked på många ställen.

I morse vaknade vi med -30°C hemma i Sjundeå, men all snö som gnistrade i träd och buskar fick mig att trotsa kylan och bege mig ut. Vid Kvarnby fors dök fyra strömstarar efter husmaskar i det rykande vattnet. Också en gräsandshane, en drake, paddlade omkring i forsen och letade mat. Eftersom jag inte har något teleobjektiv, koncentrerade jag mig på isens och vattnets formspråk i stället.

När det är riktigt kallt är fingrarna ibland lite illa ute. Nu hade jag utrustat mig med ett par riktigt tunna fingervantar som jag kan ha på när jag tar av mina tjocka "påsahandskar". Det fungerade i stort sätt bra, men jag ska ännu försöka få tag i tunna fingervantar av ett ännu bättre material, som ylle eller silke.

 

Sjundeå, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/10 f32 ISO 200, stativ. Bloggare: Krister Welander

 

Januariveckoslut på Utö

Att kombinera BFF:s årsmöte med en resa till Utö var en strålande idé. Vinterveckoslutet ute i den yttersta skärgården bjöd på snöyra och solsken, stiltje och styv kuling. Vad kan en fotointresserad mera begära . Sjutton fotografer utforskade ön och återvände hem med säkert över ett par hundra exponeringar var. En veckoslutsdokumentation av Utö bestående av kanske 4 000 bilder. Ett litet urval av bilderna får vi se i den snart utkommande årsboken.

Den snabbt växande turismen på Utö är säkert inte någon enkel sak att hantera för Utöborna. När militären beslöt lämna ön för fem år sen var man rädd att all service också skulle försvinna. Nu har de värsta farhågorna kommit på skam, skolan har sju elever och inte endast en som man trodde för några år sen. Nyinflyttade Utöbor och gäster från nya Havshotellet livar upp den rustika bygatan.

Majoriteten av turisterna på Utö är numera ornitologer. Utös läge drar till sig flyttfåglar både vår och höst, och säsongen är längre än någon annanstans i Finland. Till Utö kommer fågelskådare året runt. Det här är Utöbornas dilemma. Man vill bo på Utö för att man uppskattar  tystnaden och lugnet. Men om man vill kunna bo på Utö måste man stå ut med att det ränner folk (läs ornitologer och fotografer) omkring mellan husen från gryning till skymning. Jag vill tro att då även dessa är naturälskare visar de respekt för folks privatliv. Om Utöborna, när de vaknar,  får se ett helt gäng ornitologer med teleskop eller långa kameralinser titta in på gården för att det råkar sitta en blåstjärt i klematisen tar tålamodet snabbt slut. Vi naturturister måste komma ihåg att vi är gäster i ett levande samhälle och uppföra oss därefter. Visa hänsyn, handla lokalt och inte lämna spår är ekoturistens budord, också på Utö. På bilden här under speglar sig Östersjön i lotsstationens fejk-fönster.

 

Utö, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/40 f9 ISO 400. Bloggare: Krister Welander

Sol och stormar

De fem första dagarna av året 2012 tillbringade vi ute på stugan i Åbolands ytterskärgård. Hemma i Sjundeå stördes vår vardag av ett 60 timmar långt elavbrott, men här ute bara njöt vi av att inte ha någon el. Här ska det vara så, glödstrumpor och pannlampor ger ljus, och ved ger värme. Två dagar sol, tre dagar regn och som mest 21 sekundmeter med stormen Emil. Blev en hel del fotograferat, visst, men duggregn som kommer vågrätt ställer till med problem. Hur i friden skall man kunna hålla dropparna borta från frontlinsen? I blåsten visade sig också mitt Benbo Trekker-stativ vara alldeles för lätt. Visserligen har det en krok undertill för t.ex. en påse med sten, men det blev ändå vibrationer i kameran. Vinterljuset är knappt, och sådana exponeringstider som stormen skulle ha krävt gick inte att få. En bättre kamera skulle förstås ge möjlighet till större ISO-tal ...

Nåja, inget fel på D300:an. Den tål stänkvatten bra och tar inte illa vid sig av lite stötar när husse slintar omkring på hala strandklippor. Den har redan paddlat kajak på Grönland, bestigit toppar i Jotunheimen och överlevt Lofotens regnväder, så lite skäriluft är inget problem. Nästa utmaning blir Utö om två veckor. Ska bli kul.

 

Björkö 3.1.2012, Nikon D300 + 18-200 (f3,5-5,6), 1/125 f7,1 ISO 1000. Bloggare: Krister Welander 

Luciakvällen 2011

Mörker och regn. Ljuset ute räcker inte långt, åtminstone inte när man kommer hem från jobbet och kunde gå en tur med kameran. I stället får man sitta framför datorn. Nyligen passade jag på att roa sig lite med Photoshop. Manipulerade naturbilder har ju varit hett stoff sedan Terje-skandalen, så jag vill här ge ett litet bidrag. Här är visserligen ingenting annat än färgskalan manipulerad. Hur mycket  får man göra det med naturbilder? I detta fall kan ju alla se vad som gjorts, men finns det någon gräns för vad man kan tillåta sig? Man ser ibland t.ex. landskapsbilder med en i mitt tycke allt för kraftigt uppdragen färgmättnad. Sådana bilder närmar sig reklamvärldens bildsyn.  Kanske man kan tillåta sig mera färgmanipulering när det gäller landskap än när det gäller artbilder. Bildens ändamål är naturligtvis också en viktig faktor, vill man förmedla en upplevelse kan man dra lite mera i reglagen i Lightroom. Eller ...?

Bilden av huggormen här nere är tagen med Nikon 300D och ett 90 mm:s (f:2,8) Tamron macro, hemma på gården i min "ormgrop". Tittar man noga ser man fotografens spegelbild i ögat. Ögat har för övrigt sin originalfärg. så det så.

 

Foto: Krister Welander

 

Hej BFF:are och alla andra fotointresserade!

 

Inleder härmed min fotoblogg "Welanders vandringar". Här har jag tänkt dela med mig lite av mina funderingar kring bildskapandets vedermödor, och berätta lite om intressanta möten och fenomen jag mött under vandringar. Som alla bloggare hoppas också jag att texterna och bilderna kan vara intressanta också för någon annan än mig själv.

Den här tiden på året är det lämpligt att börja gå igenom årets bildskörd. Sortera, tagga, radera, radera, radera. Lite glad blir man varje gång man hittar nån snygg bild man inte visste om. Det är som om vissa bilder behöver tid för att "öppna" sig. Vid fotograferingsögonblicket har de kanske inte sett så märkvärdiga ut, men när man tittar på dem efter någon månad kan de plötsligt ha fått nya kvaliteter. Det är väl därför man tryckt på avtryckaren. Fotografens "instinkt" kanske. "Tur" misstänker jag.

Ljuset under våra novemberdagar räcker inte långt, men ibland har vi till och med fått se en skymt av solen. Alldeles nedanför vårt hus öppnar sig fina ängsmarker med mörk skog i bakgrunden. När höstsolen lyser på de frostiga vinterståndarna gäller det att passa på. Så här såg älggräset ut efter frostnatten den 20 november.

 

Nikon D300 + 200/4, 1/1250 f9,0 ISO 400. Foto: Krister Welander.

Nikon D300 + 200/4, 1/1250 f9,0 ISO 400. Foto: Krister Welander.